Dröjsmål
Tidig avresa till och sen hemkomst från Stockholm imorgon gör att det inte blir något bloggande då. Nästa kommer på tisdag, men troligen inte förrän fram emot kvällen.
Efterdyningar
Insåg att det krävs 5-6 inlägg om dagen under en hyfsat lång period för att hamna på flitlistan på blogg.se. Har givit upp projektet. Är nog för lat för att vara riktigt flitig.
Hittade i morgonens SvD och DN ett nytt bevis för vår övertro på vår engelska. Vill försiktigt vis upplysa reklammakarna för Tele2 att de engelska orden cheap och sheep inte uttalas på samma sätt. Även små enkla engelsk-svenska ordlistor kan upplysa er om skillnaden, som för en engelsman är ganska stor.
Och gårdagen?
Om inte lyckan var total, så var det i alla fall nära. Fingrarna värker efter runt 5 timmars gitarr- och bouzoukispelanade (rep + spelning), halsen är trött efter att ha försökt överrösta sorlet i lokalen (ja, jag disponerade mikrofon), sånganläggningen ligger i bilen och väntar på att bli inburen och instrumenten står i hallen, kvar i sina fodral. Men vissa saker får man överse med.
Vi satte två och en halv nya låtar på repet. "Molly Malone" har vi fuskat med tidigare, men nu blev den arrad på riktigt. Ärligt talat har vi spelat "Monday Morning" (den melodiska förlagan till "Balladen om Fredrik Åkare och Ceclia Lind") också, men det var som trio så det räknas inte. Med hela bandet, och med Glenns inlånade trummor, blev det en sån där härlig ständigt stegrande låt, som avklingar mot slutet.
Och vad ska man säga om "Irish Eyes"? Trots att flera i bandet inte hört den förut satt den som en smäck efter två-tre genomspelningar. Det gamla ordet "showstopper" fick en ny betydelse. Och när Sven kom på att han skulle lägga lite stämma på ett par rader i tredje versen ... Vi körde låten i repris som sista extranummer strax efter midnatt. Plötsligt dog sorlet i lokalen, några dansade tätt omslingrade (tyckte lite synd om den unga damen som försökte få sin mycket äldre danspartner att förstå att hon inte ville dansa fullt så tätt omslingrad) och jag såg hur några bara stod till och andäktigt lyssnade.
Kan livet bli bättre? Stå med en gitarr i näven och höra hur det bästa band jag spelat med framför en av mina favoritlåtar. Och Maries sång får en bara att smälta. Släng er i väggen alla Idolvinnare.
Och efter dryga timmens bilkörning i mörker och regn, tack Glenn och Al Stewart (är inte 24 Carrots en underbar skiva?) för att ni höll mig vaken, så kommer man hem till ett hus som fruns adventspyntat i ens frånvaro. Livet är inte bara en lek, ibland är det en dans på rosor också.
Hittade i morgonens SvD och DN ett nytt bevis för vår övertro på vår engelska. Vill försiktigt vis upplysa reklammakarna för Tele2 att de engelska orden cheap och sheep inte uttalas på samma sätt. Även små enkla engelsk-svenska ordlistor kan upplysa er om skillnaden, som för en engelsman är ganska stor.
Och gårdagen?
Om inte lyckan var total, så var det i alla fall nära. Fingrarna värker efter runt 5 timmars gitarr- och bouzoukispelanade (rep + spelning), halsen är trött efter att ha försökt överrösta sorlet i lokalen (ja, jag disponerade mikrofon), sånganläggningen ligger i bilen och väntar på att bli inburen och instrumenten står i hallen, kvar i sina fodral. Men vissa saker får man överse med.
Vi satte två och en halv nya låtar på repet. "Molly Malone" har vi fuskat med tidigare, men nu blev den arrad på riktigt. Ärligt talat har vi spelat "Monday Morning" (den melodiska förlagan till "Balladen om Fredrik Åkare och Ceclia Lind") också, men det var som trio så det räknas inte. Med hela bandet, och med Glenns inlånade trummor, blev det en sån där härlig ständigt stegrande låt, som avklingar mot slutet.
Och vad ska man säga om "Irish Eyes"? Trots att flera i bandet inte hört den förut satt den som en smäck efter två-tre genomspelningar. Det gamla ordet "showstopper" fick en ny betydelse. Och när Sven kom på att han skulle lägga lite stämma på ett par rader i tredje versen ... Vi körde låten i repris som sista extranummer strax efter midnatt. Plötsligt dog sorlet i lokalen, några dansade tätt omslingrade (tyckte lite synd om den unga damen som försökte få sin mycket äldre danspartner att förstå att hon inte ville dansa fullt så tätt omslingrad) och jag såg hur några bara stod till och andäktigt lyssnade.
Kan livet bli bättre? Stå med en gitarr i näven och höra hur det bästa band jag spelat med framför en av mina favoritlåtar. Och Maries sång får en bara att smälta. Släng er i väggen alla Idolvinnare.
Och efter dryga timmens bilkörning i mörker och regn, tack Glenn och Al Stewart (är inte 24 Carrots en underbar skiva?) för att ni höll mig vaken, så kommer man hem till ett hus som fruns adventspyntat i ens frånvaro. Livet är inte bara en lek, ibland är det en dans på rosor också.
Oh Happy Day
Flitrekordjakten fortsätter:
I dagen är en glad dag, en Happy Day, som Edwin Hawkins Singer sjäng för 40 år sedan. Still No Bagpipes spelar igen!
En hel eftermiddags repetition och sedan en hel kvälls spelning. Hoppas mina fingrar håller ända till Jonas i vansinnestempo river av The Irish Washerwoman framåt tolvtiden ikväll.
Ni som inte kan vara där:
Still No Bagpipes finns på MySpace, www.myspace.com/stillnobagpipes
Bara 4 låtar men spela dem flera gånger var och en. Så gör vi ibland för att fylla ut en helkväll.
Och när ni ändå är på gång. Ukulele Orchestra har givit ut två nya CD, en Live in London #1 (vilket innebär att det nog kommer en #2) och en jul-CD, som de försäkrar fungerar bra som bakgrundsmusik till kalkonätande. Går säkert att ha om man föredrar skinka.
Går att beställa från deras hemsida. Med porto ca £22 för båda (ca 250 kr). Som hittat.
I dagen är en glad dag, en Happy Day, som Edwin Hawkins Singer sjäng för 40 år sedan. Still No Bagpipes spelar igen!
En hel eftermiddags repetition och sedan en hel kvälls spelning. Hoppas mina fingrar håller ända till Jonas i vansinnestempo river av The Irish Washerwoman framåt tolvtiden ikväll.
Ni som inte kan vara där:
Still No Bagpipes finns på MySpace, www.myspace.com/stillnobagpipes
Bara 4 låtar men spela dem flera gånger var och en. Så gör vi ibland för att fylla ut en helkväll.
Och när ni ändå är på gång. Ukulele Orchestra har givit ut två nya CD, en Live in London #1 (vilket innebär att det nog kommer en #2) och en jul-CD, som de försäkrar fungerar bra som bakgrundsmusik till kalkonätande. Går säkert att ha om man föredrar skinka.
Går att beställa från deras hemsida. Med porto ca £22 för båda (ca 250 kr). Som hittat.
Ryktesdementier
Jag har tidigare dementerat rykten om hur Lasse Kronér fick sitt jobb som julprogramledare. Låt mig upprepa denna dementi. Jag blev inte tillfrågad. (snyft, snyft)
Jag vill också med viss emfas dementera ryktena om att det står en klädd plastgran på övervåningen i huset. Fram till imorgon bitti, när granen transporteras ner till Göteborg, transporten kommer att äga rum strax efter 1000, allmänheten varnas, står det en synnerligen naken gran i det som en gång var Mickes rum. Den är så naken att den försöker hänga sig bakom hans samlade fotbollströjor, som hänger i snedtaket intill.
Jag beklagar om jag på detta sätt chockat någon. Jag kan se rubrikerna i TTela: "Nakenchock hos f d skolchef". Men sanning är sanning.
Jag vill också med viss emfas dementera ryktena om att det står en klädd plastgran på övervåningen i huset. Fram till imorgon bitti, när granen transporteras ner till Göteborg, transporten kommer att äga rum strax efter 1000, allmänheten varnas, står det en synnerligen naken gran i det som en gång var Mickes rum. Den är så naken att den försöker hänga sig bakom hans samlade fotbollströjor, som hänger i snedtaket intill.
Jag beklagar om jag på detta sätt chockat någon. Jag kan se rubrikerna i TTela: "Nakenchock hos f d skolchef". Men sanning är sanning.
Flitpris
Har just kollat. Blogg.se har listor över vilka som är de flitigaste bloggarna. Undra om jag kommer in på listan snart. Fjärde inlägget idag. Eller måste man hålla ut i en vecka eller så?
Häng med på rekordjakten!
Häng med på rekordjakten!
More Swenglish och English puns
Första gången jag hörde denna historia handlade den om Finlands före detta president Kekkonon:
Kekkonen var ute och dansade i samband med ett besök i ett engelsktalande land och bjöd upp en vacker flicka. Efter en stund sa Uuro:
- I love you.
Flickan svarade:
- I love you too.
Kekkonen ville inte vara sämre och klämde i med:
- I love you three.
En egen engelsk ordvits:
I was just about to cross the street when I noticed the words "Look right". I checked in my mirror and I looked exactly right. I crossed the street and got run over by a car.
Min favoritordlek på engelska:
- What do you get if you cross a meter maid (parkeringsvakt) and a strawberry?
- A traffic jam.
En skotsk historia. Kom bara ihåg att skottar uttalar den engelska diftongen au med oo, house blir hoose osv.
A Scotsman visited the zoo and saw this huge animal, He asked the zoo keeper what it was.
- It is a moose, the zoo keeper answered.
- It can't be, the Scotsman said. It is too big.
- No, it's not. It is a moose from Canada.
- If that's a moose from Canada I bet you they have rats like elephants.
Kekkonen var ute och dansade i samband med ett besök i ett engelsktalande land och bjöd upp en vacker flicka. Efter en stund sa Uuro:
- I love you.
Flickan svarade:
- I love you too.
Kekkonen ville inte vara sämre och klämde i med:
- I love you three.
En egen engelsk ordvits:
I was just about to cross the street when I noticed the words "Look right". I checked in my mirror and I looked exactly right. I crossed the street and got run over by a car.
Min favoritordlek på engelska:
- What do you get if you cross a meter maid (parkeringsvakt) and a strawberry?
- A traffic jam.
En skotsk historia. Kom bara ihåg att skottar uttalar den engelska diftongen au med oo, house blir hoose osv.
A Scotsman visited the zoo and saw this huge animal, He asked the zoo keeper what it was.
- It is a moose, the zoo keeper answered.
- It can't be, the Scotsman said. It is too big.
- No, it's not. It is a moose from Canada.
- If that's a moose from Canada I bet you they have rats like elephants.
Misteaks
Kan inte låta bli:
- I want a bloody steak.
- Do you want some fucking potaoes as well?
Är det förresten inte underligt att det vi kallar stek kallar engelsmännen beef, och det vi kallar biff kallar de för steak?
I will hit you a signal tomorrow.
Varför är det så roligt att vara kypare på en restaurant i England?
Jo, när de beställer brukar folk säga "well done".
När jag berättade den för Johnty i Ukulele Orchestra of GB var hans första kommentar:
"Do they, that's rare."
- I want a bloody steak.
- Do you want some fucking potaoes as well?
Är det förresten inte underligt att det vi kallar stek kallar engelsmännen beef, och det vi kallar biff kallar de för steak?
I will hit you a signal tomorrow.
Varför är det så roligt att vara kypare på en restaurant i England?
Jo, när de beställer brukar folk säga "well done".
När jag berättade den för Johnty i Ukulele Orchestra of GB var hans första kommentar:
"Do they, that's rare."
Spaning och engelska
Intet är som väntans tider. I söndags startade jag mitt nya projekt och satt och skickade ut närmare 600 reklammail, ett och ett för att inte fastna i spamfilter. Tog åtskilliga timmar. Nu går jag och väntar på responsen. Det är med stor spänning jag varje dag öppnar e-postprogrammet och hämtar in det som kommit.
Hur det går? Affärshemligheter. En sak mellan mig och Skatteverket.
Igårkväll var det högtidsstund framför TV:n. För första gången visade man Spanarna, det klassiska radioprogrammet, i rutan. För många år sedan var fredagseftermiddarnas spaningar ett måste i familjen. Att höra Gardell och de andra kasta sig ut i framtidsprognoser hörde liksom till helgstarten.
Men för att vara ärlig, jag visste inte att de fortfarande håller på. De nya namnen verkar dessutom minst lika skärpta som de gamla klassikerna. Igår njöt jag av han som hävdade, och bevisade, att vi faktiskt inte är så bra på engelska som vi tror. Vi svenskar lever ju i förvissningen om att vi i det närmaste är tvåspråkiga, men sedan gör vi en hel del elementära fel, framför allt i ordval, och vår brytning avslöjar oss för det mesta.
Att vi sedan är bättre än spanjorer och italienare är ju inte mycket att yvas över. Jag minns ett par diskussioner hemma hos Bill och Kathy i Swansea där jag bodde när jag jobbade i Wales på somrarna för så där 20 år sedan. De hade alltid en massa inneboende från olika länder.
En gång hade vi en mycket vacker 16-årig italiensk flicka boende där, likaså två engelska killar i 19-årsåldern som var på praktik på stans Fordfabrik. Patrick föll som en fura för tjejen, men kärleken dog vid det första samtalet:
- Would you like some more icecream?
- Uuuh?
- W-o-u-l-d y-o-u l-i-k-e s-o-m-e m-o-r-e i-c-e-c-r-e-a-m?
- Uuuh?
Kärleken lever inte av utseende allenast. Man bör ju kunna prata med varandra också.
Eller när Kathy och två italienska kvinnliga lärare diskuterade sina mäns förmåga att göra saker på huset.
- Can your husbands screw? slapp det ur Kathy (och hon är ändå uppväxt i London). Sekunden efter var hon pionröd i ansiktet, medan jag bröt ihop i en skrattsalva bakom The Evening Post, lokaltidningen.
- Let me rephrase that. Can your husbands use a screwdriver?
Men italienska damerna, engelsklärare faktiskt båda två, uppfattade aldrig misstaget.
Hur det går? Affärshemligheter. En sak mellan mig och Skatteverket.
Igårkväll var det högtidsstund framför TV:n. För första gången visade man Spanarna, det klassiska radioprogrammet, i rutan. För många år sedan var fredagseftermiddarnas spaningar ett måste i familjen. Att höra Gardell och de andra kasta sig ut i framtidsprognoser hörde liksom till helgstarten.
Men för att vara ärlig, jag visste inte att de fortfarande håller på. De nya namnen verkar dessutom minst lika skärpta som de gamla klassikerna. Igår njöt jag av han som hävdade, och bevisade, att vi faktiskt inte är så bra på engelska som vi tror. Vi svenskar lever ju i förvissningen om att vi i det närmaste är tvåspråkiga, men sedan gör vi en hel del elementära fel, framför allt i ordval, och vår brytning avslöjar oss för det mesta.
Att vi sedan är bättre än spanjorer och italienare är ju inte mycket att yvas över. Jag minns ett par diskussioner hemma hos Bill och Kathy i Swansea där jag bodde när jag jobbade i Wales på somrarna för så där 20 år sedan. De hade alltid en massa inneboende från olika länder.
En gång hade vi en mycket vacker 16-årig italiensk flicka boende där, likaså två engelska killar i 19-årsåldern som var på praktik på stans Fordfabrik. Patrick föll som en fura för tjejen, men kärleken dog vid det första samtalet:
- Would you like some more icecream?
- Uuuh?
- W-o-u-l-d y-o-u l-i-k-e s-o-m-e m-o-r-e i-c-e-c-r-e-a-m?
- Uuuh?
Kärleken lever inte av utseende allenast. Man bör ju kunna prata med varandra också.
Eller när Kathy och två italienska kvinnliga lärare diskuterade sina mäns förmåga att göra saker på huset.
- Can your husbands screw? slapp det ur Kathy (och hon är ändå uppväxt i London). Sekunden efter var hon pionröd i ansiktet, medan jag bröt ihop i en skrattsalva bakom The Evening Post, lokaltidningen.
- Let me rephrase that. Can your husbands use a screwdriver?
Men italienska damerna, engelsklärare faktiskt båda två, uppfattade aldrig misstaget.
Schlager, julgranar och sånt
Är det inte lite overkill när man börjar tröttna på Melodifestivalen redan innan de har hunnit presentera alla artisterna? En gång i tiden var programmet något man såg fram emot, en höjdpunkt. Numera verkar det ockupera hela året. Det är fullkomlig hysteri. Och alla tidningar hänger på, trots att Aftonbladets läsarenkät igår visade att de flesta just nu inte bryr sig.
Det värsta är att Melodifestivalen, flera månader innan den ska gå av stapeln, stjäl mediautrymme som annars kunde ägnas åt att lyfta fram riktigt bra musik. Den blockerar möjligheterna för unga, ambitiösa musiker och grupper att komma fram. För ärligt talat, den riktigt bra och långsiktigt hållbara musiken görs inte i form av treminuters låtar vars tunna innehåll döljs med dansare och fyrverkerier.
Jag lyssnar mycket på musik från 60-, 70-, 80- och 90-talen. Min Ipod blandar den musiken friskt med helt nya alster. Men det är inte schlagerlåtarna från de decennierna jag hör på. De har inte en chans mot Cream, Crosby Stills, Nash & Young, Paul Simon, Sting ... Jag håller med, det finns en och annan som kanske, men inte de som vann. Kommer ni ihåg "Stanna hos mig" med Cayenne? Det är en låt som fortfarande håller, men den finns aldrig med på några schlagersamlingar.
Men jag ger mig sjutton på att jag likt förbaskat sitter där bänkad i februari och mars och ser spektaklet. Det är som at gå på Madame Tussaud's i London. Höga förväntningar, lång väntan och lika stor besvikelse varje gång.
Granarna blir dyra i år sägs det. So what? Vi har plastgran. Mitt rekord innan allergierna ändrade vårt julfirande var annars att slänga ut en barande gran dagen före julafton. Slå det om vi kan.
På Expressens webbsida såg jag en reklambanner som förklarade att det fanns 1000-tals singlar att söka bland. Wow, tänkte jag och skulle just klicka mig vidare när jag upptäckte att det ju inte alls handlade om bra låtar.
Framtidsjobb
Tidig onsdagsblogg. Ibland är man lite före sin tid.
Min framtid är räddad. Tyskland har brist på tomtar. Jag är som klippt och skuren för rollen. Lite lagom rund om magen och jag kan säga "Ho-ho" med övertygelse. Enda problemet är min bristfälliga tyska. Den enda fullständiga mening jag är helt säker på är "Ich habe mein hausaufgabe vergessen" och det är inte säkert att det är vad små barn helst vill höra när de framställt sina önskemål.
Men tyskarna verkar ju desperata, Text-TV talar om akut tomtebrist, så det går nog att förhandla till sig en snabbkurs i landets tungomål.
Arbetet med att knacka in "Halleluja magistern" går framåt. Satt i köket hela förmiddagen och tangentbordade medan en man installerade vår nya värmepump. Har kommit mer än halvvägs på boken. Hade faktiskt glömt bort i stort sett allt utom ramhandlingen. Men det är ju ändå 32 år sedan jag skrev den. Ibland kommer jag på mig att tänka: "Har jag skrivit det där, det var som tusan." Ibland förstår jag nu vad vissa kritiska recensenter menade då.
Ni får bedöma själva. Med lite tur bör jag kunna ha ut den på hemsidan så ni kan ha den som julläsning.
Det är möjligt att rehabilitering av Sudokumissbrukare kan vara en ny nisch för hugade entreprenörer. Men som sagt, det gäller inte mig, men tydligen minst en av mina läsare. Konstaterade dock att Svenska Spel återigen glömt att registrera alla vinster vi måste ha haft på Lotto och Joker de senaste fem veckorna. Som vanligt fick jag en liten lapp med texten "Ingen vinst" när jag förnyade spelet idag. Det måste vara fel, så bra siffror som vi har. Men tur i oturen att vi bara satsar 10 kr i veckan på Joker.
Och så kan jag trösta bloggaren "fyrafyratvamikke.blogg.se". Man är bara 19 år en kort period. I normala fall 365 dagar. Den som önskar sig att bli äldre får för det mesta se sin önskan slå in. Värre är det för oss som vill bli yngre.
Min framtid är räddad. Tyskland har brist på tomtar. Jag är som klippt och skuren för rollen. Lite lagom rund om magen och jag kan säga "Ho-ho" med övertygelse. Enda problemet är min bristfälliga tyska. Den enda fullständiga mening jag är helt säker på är "Ich habe mein hausaufgabe vergessen" och det är inte säkert att det är vad små barn helst vill höra när de framställt sina önskemål.
Men tyskarna verkar ju desperata, Text-TV talar om akut tomtebrist, så det går nog att förhandla till sig en snabbkurs i landets tungomål.
Arbetet med att knacka in "Halleluja magistern" går framåt. Satt i köket hela förmiddagen och tangentbordade medan en man installerade vår nya värmepump. Har kommit mer än halvvägs på boken. Hade faktiskt glömt bort i stort sett allt utom ramhandlingen. Men det är ju ändå 32 år sedan jag skrev den. Ibland kommer jag på mig att tänka: "Har jag skrivit det där, det var som tusan." Ibland förstår jag nu vad vissa kritiska recensenter menade då.
Ni får bedöma själva. Med lite tur bör jag kunna ha ut den på hemsidan så ni kan ha den som julläsning.
Det är möjligt att rehabilitering av Sudokumissbrukare kan vara en ny nisch för hugade entreprenörer. Men som sagt, det gäller inte mig, men tydligen minst en av mina läsare. Konstaterade dock att Svenska Spel återigen glömt att registrera alla vinster vi måste ha haft på Lotto och Joker de senaste fem veckorna. Som vanligt fick jag en liten lapp med texten "Ingen vinst" när jag förnyade spelet idag. Det måste vara fel, så bra siffror som vi har. Men tur i oturen att vi bara satsar 10 kr i veckan på Joker.
Och så kan jag trösta bloggaren "fyrafyratvamikke.blogg.se". Man är bara 19 år en kort period. I normala fall 365 dagar. Den som önskar sig att bli äldre får för det mesta se sin önskan slå in. Värre är det för oss som vill bli yngre.
Månadslöner
TTela förstod mitt underförstådda hot. Sudokun var tillbaka på ordinarie plats i morse. Jag misslyckades, men so what. Jag fick chansen. (Och Sudoku-häften är fusk. De kan leda till att man löser flera om dagen, och att man blir Sudokumissbrukare. Jag är inte beroende av Sudoku, jag bara kräver en Sudoku om dagen för att må bra.)
Svenska Spel ska uppmana till måttligt spelade. Är det därför de nu har infört att man kan satsa på 20 och 30 kr på samma Jokernummer, och då vinna 2 eller 3 gånger pengarna för den "normala" vinsten? Låter mycket som taktiken som används för spelautomaterna på Danmarksbåtarna, och ingen har väl någonsin beskyllt Stena Line för att uppmana till måttfullt spelande.
Och så var Radio Väst på oss kommunanställda idag igen. Reportarna uttryckte sin stora belåtenhet över att det var den 25:e, lönedag. Nu var äntligen kontot välfyllt igen. De är väl medvetna om att alla vi som arbetar i kommunerna inte får vår lön förrän den 27:e. Då behöver de väl inte håna oss genom att skryta om sina svällande lönekonton.
Ni vet väl talesättet: "Att det ska vara så mycket månad kvar i slutet på lönen."
Svenska Spel ska uppmana till måttligt spelade. Är det därför de nu har infört att man kan satsa på 20 och 30 kr på samma Jokernummer, och då vinna 2 eller 3 gånger pengarna för den "normala" vinsten? Låter mycket som taktiken som används för spelautomaterna på Danmarksbåtarna, och ingen har väl någonsin beskyllt Stena Line för att uppmana till måttfullt spelande.
Och så var Radio Väst på oss kommunanställda idag igen. Reportarna uttryckte sin stora belåtenhet över att det var den 25:e, lönedag. Nu var äntligen kontot välfyllt igen. De är väl medvetna om att alla vi som arbetar i kommunerna inte får vår lön förrän den 27:e. Då behöver de väl inte håna oss genom att skryta om sina svällande lönekonton.
Ni vet väl talesättet: "Att det ska vara så mycket månad kvar i slutet på lönen."
TV, förlåtelse, sudoku och lite Barbados
Inramade gårdagens vedhuggning, PR för mitt nya projekt och frysavfrostning (som frun gjorde merparten av) med TV. Morgonrepris på det Dobidoo jag missade i fredags. Tack SVT! Suveränt program. Claes Malmberg är otroligt rolig när han sätter fart, och här överträffade han sig själv. Och så var ju Jessica med. Vilken röst, vilket musikkunnande och ... Förlät henne nästan för att hon inte dök upp live-karaoken i fredags.
Avslutade med Tom Alandhs program om Martina Schaub. Erkänner gärna att jag såg det av fel orsak, kopplingen till West of Eden (som dök upp ett par gånger i programmet), men njöt av rätt orsak. Tänk att man får göra så djupa, underbart tempofattiga program i TV idag. Jag håller med alla som säger att Tom Alandh är ett geni.
Som ni förstår av första stycket så ser jag mig själv som en förlåtande själ. Jag kan förlåta det mesta, som att man glömt att det ska finnas te för oss icke kaffedrickare.
Jag förlåter också en av mina favoritkomiker Lasse Eriksson för att hans nya föredrags titel är en uppenbar Monty Python-stöld. "Alla är olika - utom jag". Ni minns väl alla scenen i Life of Brian (tidernas roligaste film) där Brian på morgonen efter en kärleksnatt öppnar fönstret för att finna hela gränden utanför fylld med beundrare som i kör upprepar allt han säger. Han försöker få dem att förstå att man inte blint ska följa någon och att man ska tänka själv. "You are all different" säger han och får till svar i taktfast kör "We are all different", utom en liten svag röst som säger "I'm not".
Man kan stjäla från sämre förebilder.
Men priset. 450 kr + moms (dvs 562,50) för att lyssna på ett föredrag? Tydlig signal om att arrangörerna inte förväntar sig att folk ska betala själva, utan att deras arbetsgivare ska stå för kosingen. Men jag stryker ett streck över det också och förlåter.
Vår lokaltidning TTela får mycket stryk bland folket. Man gnäller på att det skrivs för lite om oss här i Mellerud, att det skrivs fel saker om oss (jag skriver bara sjöbod) och att det skrivs på fel sätt. Jag försvarar tidningen så gott jag kan, men idag rann bägaren över. Detta kan jag inte förlåta. De hade glömt dagens sudoku! Värre än att misslyckas med morgonsudokun är att inte ens få chans att misslyckas med den. Detta går INTE att förlåta. (Och säger någon nu att de hittat den på annan plats i tidningen är det lika illa. Sudokun ska komma nästan sist, som en belöning att man kämpat sig egenom hela tidningen.)
Men jag tog en gruvlig hämnd. Jag var otrogen och löste DN:s svåra sudoku istället. Där fick TTela så de teg!
Väntar med spänning på dagens post. Kommer det kanske något tackbrev från Barbados för att vi på ett så föredömligt sätt under tre minuter värmde upp publiken åt dem i fredags?
Avslutade med Tom Alandhs program om Martina Schaub. Erkänner gärna att jag såg det av fel orsak, kopplingen till West of Eden (som dök upp ett par gånger i programmet), men njöt av rätt orsak. Tänk att man får göra så djupa, underbart tempofattiga program i TV idag. Jag håller med alla som säger att Tom Alandh är ett geni.
Som ni förstår av första stycket så ser jag mig själv som en förlåtande själ. Jag kan förlåta det mesta, som att man glömt att det ska finnas te för oss icke kaffedrickare.
Jag förlåter också en av mina favoritkomiker Lasse Eriksson för att hans nya föredrags titel är en uppenbar Monty Python-stöld. "Alla är olika - utom jag". Ni minns väl alla scenen i Life of Brian (tidernas roligaste film) där Brian på morgonen efter en kärleksnatt öppnar fönstret för att finna hela gränden utanför fylld med beundrare som i kör upprepar allt han säger. Han försöker få dem att förstå att man inte blint ska följa någon och att man ska tänka själv. "You are all different" säger han och får till svar i taktfast kör "We are all different", utom en liten svag röst som säger "I'm not".
Man kan stjäla från sämre förebilder.
Men priset. 450 kr + moms (dvs 562,50) för att lyssna på ett föredrag? Tydlig signal om att arrangörerna inte förväntar sig att folk ska betala själva, utan att deras arbetsgivare ska stå för kosingen. Men jag stryker ett streck över det också och förlåter.
Vår lokaltidning TTela får mycket stryk bland folket. Man gnäller på att det skrivs för lite om oss här i Mellerud, att det skrivs fel saker om oss (jag skriver bara sjöbod) och att det skrivs på fel sätt. Jag försvarar tidningen så gott jag kan, men idag rann bägaren över. Detta kan jag inte förlåta. De hade glömt dagens sudoku! Värre än att misslyckas med morgonsudokun är att inte ens få chans att misslyckas med den. Detta går INTE att förlåta. (Och säger någon nu att de hittat den på annan plats i tidningen är det lika illa. Sudokun ska komma nästan sist, som en belöning att man kämpat sig egenom hela tidningen.)
Men jag tog en gruvlig hämnd. Jag var otrogen och löste DN:s svåra sudoku istället. Där fick TTela så de teg!
Väntar med spänning på dagens post. Kommer det kanske något tackbrev från Barbados för att vi på ett så föredömligt sätt under tre minuter värmde upp publiken åt dem i fredags?
Klimatsmarthet, generationsorättvisor och Monty Python
Klimatsmarta latmaskar gör ett nytt utspel. Minns var ni läste det först!
Det sägs att man ska prata med blommor. Men vad man säger är helt irrelevant. Hot av typen "Ser du papperskorgen" är lika verkningslösa som komplimanger som "Va' stor du har blivit". Den vetenskapliga sanningen är att blommorna mår bra av att vi andas koldioxid på dem, men eftersom vi tycker att det är roligare att småprata för oss själva än att bara stå och andas på gröna växter så. Växterna omvandlar sedan koldioxiden till syre. Detta kan utnyttjas i miljöräddande syfte.
Klimatsmarta latmaskar har som mål att reducera ansträngningen i världen, och på så sätt minska koldioxidutsläppen. Men ibland måste vi trots allt röra på oss, t ex för att gå ut i köket och hämta mer chips eller andra väsentliga ärenden. Det är då krukväxterna kommer in i bilden. Varje gång vi tvingas till fysisk ansträngning gör vi det hållande en krukväxt framför våra andningsorgan, en krukväxt som får ta emot vår utandningsluft.
Detta tjänar flera syften. Dels omvandlas våra ansträningar på nytt till syre, dels reduceras vår hastighet, med minskade koldioxidutsläpp som resultat. Vem klarar av att springa när man håller en krukväxt framför ansiktet?
Ytterligare en koppling till gårdagens blogg.
"But we had it tough" säger en av figurerna i en av Monty Pythons roligaste sketcher, Four Yorkshiremen. Det är så sant.
Dagens ungdom har det för lätt. Jag var tvungen att slåss för att få min vapenfria tjänst, från frågor vid mönstringen om jag eventuellt var sängvätare eller homosexuell (för det kunde lösas med enkelrum i lumpen), via en lång utfrågning ledd av en man med Johnny Cash hyllning till USA överst i skivhögen (detta var mitt under Vietnamkriget) och en lång skrivelse om att intervjuaren fattat nada, till att göra över 300 dagars vapenfri tjänst när mina kompisar som lärde sig slåss klarade sig med cirka 240.
Vad krävdes av sonen? Ett kryss i nejrutan på frågan om han ville mönstra eller inte. Jag sa till honom att han för att vara på säkra sidan skulle kryssa i "Ja" och sedan motivera detta med att hans grupp inför det vita maktövertagandet behövde öva sig i vapenhantering, men så bra humor har inte min son.
Så får han ett besked om att han inte ska kallas till mönstring, med tillägget "Detta beslut kan inte överklagas". Och? Vem trodde att han skulle resonera "Jag vill inte göra lumpen och jag vill inte mönstra, men jag tänker överklaga beslutet om att ni inte låter mig göra det"?
Men det är orättvist, det är det. Varför ska dagens ungdom ha det så lätt? Jag håller med Python. Jag är beredd att köpa slutrepliken. "Vi tvingades gå upp en timma innan vi gick och la oss, arbeta 25 timmar per dag i gruvan, bara få en näve grus att äta, och när vi kom hem brukade pappa skära oss i strimlor med en brödkniv och dansa och sjunga på våra gravar. Men när man berättar det för dagens ungdom så tror dom en inte."
Och med tanke på gårdagen och den pågående dansbandskampen vill jag bara påpeka att Still No Bagpipes en gång hösten 2009 lånade Scotts ljudanläggning för en spelning i Köpstaden i Skara. Förresten konstaterar jag belåtet att buggruppsmatchen gör uppehåll nästa vecka. De tål väl inte konkurrensen från Still No Bagpipes spelning i en bygdegård i norra Västergötland samma kväll. Årets enda SNB-spelning.
Och så startar jag nog snart en ny proteströrelse. Hur länge ska SVT tillåta att det på bästa sändningstid vecka efter vecka pågår mobbning av en missförstådd , men välmenande familjefar? Hade det varit kvinnan i familjen som blivit utmålad som ett fån hade hela feministrörelsen med Gudrun i spetsen varit i uppror. Men nu är det en stackars f d brevbärare som är utsatt för hela svenska folkets hånskratt. Åter ett bevis på mannens utsatthet!
Det sägs att man ska prata med blommor. Men vad man säger är helt irrelevant. Hot av typen "Ser du papperskorgen" är lika verkningslösa som komplimanger som "Va' stor du har blivit". Den vetenskapliga sanningen är att blommorna mår bra av att vi andas koldioxid på dem, men eftersom vi tycker att det är roligare att småprata för oss själva än att bara stå och andas på gröna växter så. Växterna omvandlar sedan koldioxiden till syre. Detta kan utnyttjas i miljöräddande syfte.
Klimatsmarta latmaskar har som mål att reducera ansträngningen i världen, och på så sätt minska koldioxidutsläppen. Men ibland måste vi trots allt röra på oss, t ex för att gå ut i köket och hämta mer chips eller andra väsentliga ärenden. Det är då krukväxterna kommer in i bilden. Varje gång vi tvingas till fysisk ansträngning gör vi det hållande en krukväxt framför våra andningsorgan, en krukväxt som får ta emot vår utandningsluft.
Detta tjänar flera syften. Dels omvandlas våra ansträningar på nytt till syre, dels reduceras vår hastighet, med minskade koldioxidutsläpp som resultat. Vem klarar av att springa när man håller en krukväxt framför ansiktet?
Ytterligare en koppling till gårdagens blogg.
"But we had it tough" säger en av figurerna i en av Monty Pythons roligaste sketcher, Four Yorkshiremen. Det är så sant.
Dagens ungdom har det för lätt. Jag var tvungen att slåss för att få min vapenfria tjänst, från frågor vid mönstringen om jag eventuellt var sängvätare eller homosexuell (för det kunde lösas med enkelrum i lumpen), via en lång utfrågning ledd av en man med Johnny Cash hyllning till USA överst i skivhögen (detta var mitt under Vietnamkriget) och en lång skrivelse om att intervjuaren fattat nada, till att göra över 300 dagars vapenfri tjänst när mina kompisar som lärde sig slåss klarade sig med cirka 240.
Vad krävdes av sonen? Ett kryss i nejrutan på frågan om han ville mönstra eller inte. Jag sa till honom att han för att vara på säkra sidan skulle kryssa i "Ja" och sedan motivera detta med att hans grupp inför det vita maktövertagandet behövde öva sig i vapenhantering, men så bra humor har inte min son.
Så får han ett besked om att han inte ska kallas till mönstring, med tillägget "Detta beslut kan inte överklagas". Och? Vem trodde att han skulle resonera "Jag vill inte göra lumpen och jag vill inte mönstra, men jag tänker överklaga beslutet om att ni inte låter mig göra det"?
Men det är orättvist, det är det. Varför ska dagens ungdom ha det så lätt? Jag håller med Python. Jag är beredd att köpa slutrepliken. "Vi tvingades gå upp en timma innan vi gick och la oss, arbeta 25 timmar per dag i gruvan, bara få en näve grus att äta, och när vi kom hem brukade pappa skära oss i strimlor med en brödkniv och dansa och sjunga på våra gravar. Men när man berättar det för dagens ungdom så tror dom en inte."
Och med tanke på gårdagen och den pågående dansbandskampen vill jag bara påpeka att Still No Bagpipes en gång hösten 2009 lånade Scotts ljudanläggning för en spelning i Köpstaden i Skara. Förresten konstaterar jag belåtet att buggruppsmatchen gör uppehåll nästa vecka. De tål väl inte konkurrensen från Still No Bagpipes spelning i en bygdegård i norra Västergötland samma kväll. Årets enda SNB-spelning.
Och så startar jag nog snart en ny proteströrelse. Hur länge ska SVT tillåta att det på bästa sändningstid vecka efter vecka pågår mobbning av en missförstådd , men välmenande familjefar? Hade det varit kvinnan i familjen som blivit utmålad som ett fån hade hela feministrörelsen med Gudrun i spetsen varit i uppror. Men nu är det en stackars f d brevbärare som är utsatt för hela svenska folkets hånskratt. Åter ett bevis på mannens utsatthet!
Barbados och Vasaloppet
Och vad har nu detta med varandra att göra. Den gemensamma nämnaren är en julfest. Mysteriet tätnar. Och en varning! There will be a lot of name dropping today.
Jag gjorde aldrig lumpen. Jag gjorde vapenfri tjänst istället. Först fem veckor som sjukvårdare, där jag bland annat lärde mig att surra fast folk vid bårar och att skilja öppna benbrott från skottskador. Mycket lärorikt. Sedan nästan ett år som lärar- och elevassistent, när jag och skolans musiklärare satte upp Jesus Christ Superstar. Ännu lärorikare. Och roligt.
Men det är nog min korta sjukvårdarkarriär som gör att jag agerat förband till så många stora stjärnor. (Obs! Vits!)
Jag har som solist varit förband till Tommy Körberg när han spelade i Handen på 1970-talet. Tommy åkte runt med en gitarr och sjöng sånger från Irlands upproriska förflutna. Långt efter "Judy min vän", långt före "Stad i ljus".
Som medlem i Both Sides the Tweed (gruppen namngiven efter en av mina favoritlåtar, en låt som nästan förtjänar ett eget blogginlägg) var jag på 80-talet förband till Cornelis Vreeswijk, en bedrift jag av förklarliga skäl inte kan upprepa, och som smäller mycket högt hos min kompis Stellan.
Med Still No Bagpipes har jag agerat förband till Göran Fristorp på en välgörenhetsgala i Lidköping.
Sedan påstår frun att jag som kompmusiker också varit förband åt Gösta Linderholm, men om det är min eller hennes ålder som spelar minnet ett spratt låter jag vara osagt, liksom det faktum att jag inte riktigt minns om vi spelade på samma dag på Brandbergens musikfestival som Totte Wallin eller inte.
Men igår utökades denna celebra lista av artister som haft den stora äran att ha mig som förband. Det nya namnet är Barbados, vilket i vissas ögon kanske inte är samma höjdare som de andra, men ändå. Listan ska vara komplett, även om vår (vi var två) insats begränsade sig till en förkortad version av en Beatleslåt på Melleruds kommuns julfest.
Häftigare var nästan att deras manager (han har även hand om Eldkvarn) dök upp i karaokekaffet och spelade med oss, medan hans eget band samtidigt stod på scenen i stora salen.
Vasaloppet då? Jo, vid maten presenterade jag min miljörörelse Klimatsmarta Latmaskar (som i rörelsens sanna anda inte gör mycket väsen av sig) för några bordsgrannar. En konstaterade att Vasaloppsåkarna får skylla sig själva för snöbristen. Så mycket koldioxid som släpper ut varje år påskyndar det med all sannolikhet kraftigt klimatförändringarna, framför allt i området mellan Sälen och Mora. För att inte tala om orsakssambandet mellan heta junidagar i Stockholm och stadens maratonlopp.
Så jag upprepar vår rörelses slagord "Ta det lugnt, för miljöns skull" och ansträng dig inte i onödan.
PS. Jag får ju inte försumma att påpeka att jag vid tredje Gärdesfesten, 1971 eller så, lånade ut min mandolin till Hoola Bandoola Band. De hade glömt sina i Malmö och gick runt i folkhavet för att hitta folk som hade några med sig (det var på den tiden det spelades ute i gräset mellan banden på scenen). Jag vill minnas att jag överräckte min till herr Wiehe och kompisen sin till Afzelius. Att de sedan ändrade låtlistan och inte spelade sina "mandolinlåtar" föringar inte värdet av vår insats.
Och så har jag blivit åthutad av M A Numminen. Han tyckte att jag la för mycket eko på hans sång när jag rattade ljudet åt honom. Jag säger bara: Vilken sång!? (Välj själva om vi vill ha utrops- eller frågetecken.
Jag gjorde aldrig lumpen. Jag gjorde vapenfri tjänst istället. Först fem veckor som sjukvårdare, där jag bland annat lärde mig att surra fast folk vid bårar och att skilja öppna benbrott från skottskador. Mycket lärorikt. Sedan nästan ett år som lärar- och elevassistent, när jag och skolans musiklärare satte upp Jesus Christ Superstar. Ännu lärorikare. Och roligt.
Men det är nog min korta sjukvårdarkarriär som gör att jag agerat förband till så många stora stjärnor. (Obs! Vits!)
Jag har som solist varit förband till Tommy Körberg när han spelade i Handen på 1970-talet. Tommy åkte runt med en gitarr och sjöng sånger från Irlands upproriska förflutna. Långt efter "Judy min vän", långt före "Stad i ljus".
Som medlem i Both Sides the Tweed (gruppen namngiven efter en av mina favoritlåtar, en låt som nästan förtjänar ett eget blogginlägg) var jag på 80-talet förband till Cornelis Vreeswijk, en bedrift jag av förklarliga skäl inte kan upprepa, och som smäller mycket högt hos min kompis Stellan.
Med Still No Bagpipes har jag agerat förband till Göran Fristorp på en välgörenhetsgala i Lidköping.
Sedan påstår frun att jag som kompmusiker också varit förband åt Gösta Linderholm, men om det är min eller hennes ålder som spelar minnet ett spratt låter jag vara osagt, liksom det faktum att jag inte riktigt minns om vi spelade på samma dag på Brandbergens musikfestival som Totte Wallin eller inte.
Men igår utökades denna celebra lista av artister som haft den stora äran att ha mig som förband. Det nya namnet är Barbados, vilket i vissas ögon kanske inte är samma höjdare som de andra, men ändå. Listan ska vara komplett, även om vår (vi var två) insats begränsade sig till en förkortad version av en Beatleslåt på Melleruds kommuns julfest.
Häftigare var nästan att deras manager (han har även hand om Eldkvarn) dök upp i karaokekaffet och spelade med oss, medan hans eget band samtidigt stod på scenen i stora salen.
Vasaloppet då? Jo, vid maten presenterade jag min miljörörelse Klimatsmarta Latmaskar (som i rörelsens sanna anda inte gör mycket väsen av sig) för några bordsgrannar. En konstaterade att Vasaloppsåkarna får skylla sig själva för snöbristen. Så mycket koldioxid som släpper ut varje år påskyndar det med all sannolikhet kraftigt klimatförändringarna, framför allt i området mellan Sälen och Mora. För att inte tala om orsakssambandet mellan heta junidagar i Stockholm och stadens maratonlopp.
Så jag upprepar vår rörelses slagord "Ta det lugnt, för miljöns skull" och ansträng dig inte i onödan.
PS. Jag får ju inte försumma att påpeka att jag vid tredje Gärdesfesten, 1971 eller så, lånade ut min mandolin till Hoola Bandoola Band. De hade glömt sina i Malmö och gick runt i folkhavet för att hitta folk som hade några med sig (det var på den tiden det spelades ute i gräset mellan banden på scenen). Jag vill minnas att jag överräckte min till herr Wiehe och kompisen sin till Afzelius. Att de sedan ändrade låtlistan och inte spelade sina "mandolinlåtar" föringar inte värdet av vår insats.
Och så har jag blivit åthutad av M A Numminen. Han tyckte att jag la för mycket eko på hans sång när jag rattade ljudet åt honom. Jag säger bara: Vilken sång!? (Välj själva om vi vill ha utrops- eller frågetecken.
Snart jul igen och kunglig musik
Jag vill en gång för alla dementera alla eventuella rykten om att Lasse Kronér erbjöds jobbet som julvärd i SVT1 först sedan jag tackat nej. Det finns inte heller någon sanning i eventuella påståenden att SVTs ansvariga personer var på en MIF-match och efter att ha hört speakern samfällt, likt tjurfäktningsarrangörerna i Tjuren Ferdinand, ropade: "HONOM SKA VI HA!" Tyvärr.
Men Lasse K verkar vara en reko kille. I en intervju säger han att grisfötter är ett måste på julbordet. Så talar en riktig man. Hoppas han bara inte syftar på den där äckliga varianten med gelé runt. Nej fötterna ska ha kvar sin originalform så man kan hålla dem i handen och knapra på dem.
Jag bommar förresten sista Doobidoo idag eftersom vi har julfest på jobbet. Det blir en soldränkt sådan. Barbados står för underhållningen. När de spelar ska jag och kompisen stå i caféet intill och köra live-karaokee, dvs hugade spekulanter får komma fram och sjunga sin favoritlåt, men de får komp av två gitarrer istället för en CD-skiva.
Men jag kan ju se reprisen på programmet i helgen. Förresten ett måste. Jessica A är ju med! (Men eftersom programmet är förinspelat så får hon härmed en öppen inbjudan att dyka upp på vår live-karaokee. Du behöver bara knacka på rutan bakom oss Jessica så kommer jag och släpper in dig.)
Har ni förresten funderat över vårt ordval. Varför lider det mot jul? Vad består lidandet i? Trängseln i julshoppingen? Bristen i kassan när den stora dagen närmar sig? Julmusikstortyren i varuhusen? Nya "Absolute Christmas" innehåller ungefär samma låtar som tidigare varianter, men nu får man en DVD som visar en brasa. Så man får en ursäkt att stänga av musiken för att titta på en brasa på TV istället. Wow, X-mas feeling on the way.
I dagens SvD talar kungen ut om sin musiksmak, som är riktigt bred. Hans diskoteksspringande i ungdomsåren verkar inte ha satt några djupare spår. Eller vad sägs om hans 5-i-topplista:
1. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson
2. Ett Duke Ellington-stycke framfört av Alice Babs
3. Gammal Fäbodpsaln av Oskar Lindberh
4. En gitarrkonsert framförd av Göran Söllscher
5. Wish You Were Here, Pink Floyd
Och så konstaterar han det alla musikälskare känner: "Jag önskar bara att jag hade mer tid."
Så sant som det är sagt. Skivorna och konserterna är för många och tiden för kort.
Men jag saknar t ex B B King och The Queen på listan.
Men Lasse K verkar vara en reko kille. I en intervju säger han att grisfötter är ett måste på julbordet. Så talar en riktig man. Hoppas han bara inte syftar på den där äckliga varianten med gelé runt. Nej fötterna ska ha kvar sin originalform så man kan hålla dem i handen och knapra på dem.
Jag bommar förresten sista Doobidoo idag eftersom vi har julfest på jobbet. Det blir en soldränkt sådan. Barbados står för underhållningen. När de spelar ska jag och kompisen stå i caféet intill och köra live-karaokee, dvs hugade spekulanter får komma fram och sjunga sin favoritlåt, men de får komp av två gitarrer istället för en CD-skiva.
Men jag kan ju se reprisen på programmet i helgen. Förresten ett måste. Jessica A är ju med! (Men eftersom programmet är förinspelat så får hon härmed en öppen inbjudan att dyka upp på vår live-karaokee. Du behöver bara knacka på rutan bakom oss Jessica så kommer jag och släpper in dig.)
Har ni förresten funderat över vårt ordval. Varför lider det mot jul? Vad består lidandet i? Trängseln i julshoppingen? Bristen i kassan när den stora dagen närmar sig? Julmusikstortyren i varuhusen? Nya "Absolute Christmas" innehåller ungefär samma låtar som tidigare varianter, men nu får man en DVD som visar en brasa. Så man får en ursäkt att stänga av musiken för att titta på en brasa på TV istället. Wow, X-mas feeling on the way.
I dagens SvD talar kungen ut om sin musiksmak, som är riktigt bred. Hans diskoteksspringande i ungdomsåren verkar inte ha satt några djupare spår. Eller vad sägs om hans 5-i-topplista:
1. Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson
2. Ett Duke Ellington-stycke framfört av Alice Babs
3. Gammal Fäbodpsaln av Oskar Lindberh
4. En gitarrkonsert framförd av Göran Söllscher
5. Wish You Were Here, Pink Floyd
Och så konstaterar han det alla musikälskare känner: "Jag önskar bara att jag hade mer tid."
Så sant som det är sagt. Skivorna och konserterna är för många och tiden för kort.
Men jag saknar t ex B B King och The Queen på listan.
Jubileumsursäkt
I väntan på "Oskyldigt dömd" såg jag slutminuterna på programmet om lantbrukaren som söker en livspartner. Skrattade gott under avannonseringen. Programmet om vilsna själar som söker varandra sponsras av Överskottsbolaget.
Frun börjar tappa verklighetsuppfattningen. Kommenterade att man borde bli postchef. 900 tkr i månaden. Jobba ett år och sedan pensionera sig för resten av livet. Hon replikerade att hon inte förstod att de behövde betala så mycket när Gustav Svensson är tillgänglig.
Detta är faktiskt mitt 50:e blogginlägg på mindre än två månader. Tack alla ni (båda två) som fortfarande läser.
Tittade på lite andra bloggar och konstaterade att jag har missat hela konceptet och att ni är lurade.
En riktig bloggare ska tydligen
* då och då klaga över bakfylla och berätta hur hårt han/hon festade igår kväll
Ja, ja, jag erkännar att jag var lite tung i huvudet i lördags kväll efter allt det goda rödvin vi blev serverade hos våra bekanta, men bakfull? Nä! Hårt festande? Knappast.
* kommentera sina kärleksaffärer och sexuella utsvävningar
Tyvärr, får inte för frun
* svära ordentligt
Det gör jag så f-n heller
* vara elak mot namngivna personer
Men då kan de ju bli lessna.
Så tyvärr mina vänner.
Att läsa platsannonser är roligt, även om man inte ska söka jobb. I morse konstaterade jag att Sandvikens kommun verkar ha problem med sina lås. Deras tekniska kontor söker nämligen "Nyckelkompetenser".
Frun börjar tappa verklighetsuppfattningen. Kommenterade att man borde bli postchef. 900 tkr i månaden. Jobba ett år och sedan pensionera sig för resten av livet. Hon replikerade att hon inte förstod att de behövde betala så mycket när Gustav Svensson är tillgänglig.
Detta är faktiskt mitt 50:e blogginlägg på mindre än två månader. Tack alla ni (båda två) som fortfarande läser.
Tittade på lite andra bloggar och konstaterade att jag har missat hela konceptet och att ni är lurade.
En riktig bloggare ska tydligen
* då och då klaga över bakfylla och berätta hur hårt han/hon festade igår kväll
Ja, ja, jag erkännar att jag var lite tung i huvudet i lördags kväll efter allt det goda rödvin vi blev serverade hos våra bekanta, men bakfull? Nä! Hårt festande? Knappast.
* kommentera sina kärleksaffärer och sexuella utsvävningar
Tyvärr, får inte för frun
* svära ordentligt
Det gör jag så f-n heller
* vara elak mot namngivna personer
Men då kan de ju bli lessna.
Så tyvärr mina vänner.
Att läsa platsannonser är roligt, även om man inte ska söka jobb. I morse konstaterade jag att Sandvikens kommun verkar ha problem med sina lås. Deras tekniska kontor söker nämligen "Nyckelkompetenser".
Mimande och disco
Brynäs vann igen! Livet är på väg uppåt!
Länge leve Kina! DN rapporterar att landet tänker införa en lag som förbjuder artister att mima vid konserter och TV-framträdanden. Men hoppas att de gör ett undantag för Marcel Marceau och hans kollegor.
Kommer ni förresten ihåg Mel Brooks "Det våras för stumfilmen"? Den enda som har en replik i hela filmen är just Marcel Marceau. DET är humor på hög nivå.
Euforismen över det kinesiska förslaget fick mig att bli nostalgisk och minnas hur Haninge Musikförening, som jag då var ordförande, på 1970-talet, under rådande John Travolta- och Saturday Night Fever-feber (fever-feber, är inte det lite tårta på tårta) producerade en tjusig T-shirt med texten "Slopa discon, fram för levande musik". Den var populär bland föreningens medlemmar.
I augusti 1978 satt jag på en buss från Stockholm till Norrtälje med en skock 12-åriga tjejer som jag tränade i fotboll. Vi skulle på träningsläger i Östhammar. Jag hade en antidisco-tröja på mig. En gammal herre satt länge och studerade texten på tröjan och till slut tog han till orda.
"Varför ska man slopa discon", sa han med darrande röst, "är inte disco något fint?"
"Något fint, hur så?" sa jag.
"Jag har läst att kungen går på diskotek."
Resten av vår konversation minns jag inte. Men jag minns förvåningen över att höra en man som säkert varit pensionär länge försvara dunka-dunka-musik.
Men en bägare är sällan utan smolk. Tidskriften som jag skrivit för i mer än 15 år kom med sitt sista nummer idag. Tur att jag har bloggen så jag får skriva ändå.
Länge leve Kina! DN rapporterar att landet tänker införa en lag som förbjuder artister att mima vid konserter och TV-framträdanden. Men hoppas att de gör ett undantag för Marcel Marceau och hans kollegor.
Kommer ni förresten ihåg Mel Brooks "Det våras för stumfilmen"? Den enda som har en replik i hela filmen är just Marcel Marceau. DET är humor på hög nivå.
Euforismen över det kinesiska förslaget fick mig att bli nostalgisk och minnas hur Haninge Musikförening, som jag då var ordförande, på 1970-talet, under rådande John Travolta- och Saturday Night Fever-feber (fever-feber, är inte det lite tårta på tårta) producerade en tjusig T-shirt med texten "Slopa discon, fram för levande musik". Den var populär bland föreningens medlemmar.
I augusti 1978 satt jag på en buss från Stockholm till Norrtälje med en skock 12-åriga tjejer som jag tränade i fotboll. Vi skulle på träningsläger i Östhammar. Jag hade en antidisco-tröja på mig. En gammal herre satt länge och studerade texten på tröjan och till slut tog han till orda.
"Varför ska man slopa discon", sa han med darrande röst, "är inte disco något fint?"
"Något fint, hur så?" sa jag.
"Jag har läst att kungen går på diskotek."
Resten av vår konversation minns jag inte. Men jag minns förvåningen över att höra en man som säkert varit pensionär länge försvara dunka-dunka-musik.
Men en bägare är sällan utan smolk. Tidskriften som jag skrivit för i mer än 15 år kom med sitt sista nummer idag. Tur att jag har bloggen så jag får skriva ändå.
Hemlig böjelse
Confession time is up. Jag är inte bara pennkleptoman på konferenser och mässor, jag har fler (snart inte så) hemliga böjelser. Här kommer en av dem.
Jag tycker om att säga emot i enkätundersökningar.
Ni vet, "undersökningarna" kvällstidningarna (och andra) har på sina hemsidor där svaren är givna på förhand. Frågorna är ibland skrattretande dumma. Idag var en av Aftonbladets: "Tycker du att pensionsåldern ska höjas?" När jag läser en sådan fråga, där svaret tidningen kommer att få är så uppenbart blir jag plötsligt väldigt för en höjning av pensionsåldern. Jag röstade inte heller på Henke eller Zlatan som min favorit bland de dubbla guldbollsvinnarna. Vem? Tja, jag har alltid gillat riktigt bra målvakter., så det får ni lista ut själva. Dessutom var jag stor Hammarbyfantast i min ungdom. Svårt?
På Expressens sajt kan man dessutom få diskutera vad man tycker om eljätten Fortnums fakturaslarv som gjort att många fått betala för mycket. Vadå diskussion? En diskussion kräver personer som tycker olika. Väntar sig Expressen inlägg i stil med "Helt OK att de slarvar", "Det är väl mänskligt att fela" ... ?
Expressen står förresten för en av historiens på förhand mest uppgjorda matcher.
Efter att ha arrangerat Eurovision Song Contest 1975, då Sverige representerades av Lasse Berghagen, beslöt vårt lands TV-bolag sig för att dra sig ur tävlingen.
Våren 1976 hade Expressen en hel serie artiklar om detta. Man refererade livfullt andra länders uttagningar och vinnande artister, och rapporterade om förberedelserna inför det stora slaget. Hela tiden påpekade man att de elaka människorna på SVT berövat svenska tittare chansen att se detta. (Detta var på den tid när parabolantenner och kabel-TV ännu var okända ting.) Som avslutning på en lång artikelserie ställde man läsarna frågan om inte Sverige borde vara med? Och gissa svaret! Självklart.
Men jag röstade emot!
Har jag fler hemliga böjelser? Det håller jag hemligt. Annars är de ju inte hemliga längre.
Men jag kan ju erkänna ett pinsamt misstag som jag just rättat till. På en hemsida jag är ansvarig för hade jag lagt in en e-postlänk till en organisation med ordet "kultur" i sin adress. Jag försökte e-posta dem idag, men mailet kom tillbaka. Det var fel på adressen påstod servern. Och det var det. Jag hade råkat byta ut l:et mot ett k.
Jag tycker om att säga emot i enkätundersökningar.
Ni vet, "undersökningarna" kvällstidningarna (och andra) har på sina hemsidor där svaren är givna på förhand. Frågorna är ibland skrattretande dumma. Idag var en av Aftonbladets: "Tycker du att pensionsåldern ska höjas?" När jag läser en sådan fråga, där svaret tidningen kommer att få är så uppenbart blir jag plötsligt väldigt för en höjning av pensionsåldern. Jag röstade inte heller på Henke eller Zlatan som min favorit bland de dubbla guldbollsvinnarna. Vem? Tja, jag har alltid gillat riktigt bra målvakter., så det får ni lista ut själva. Dessutom var jag stor Hammarbyfantast i min ungdom. Svårt?
På Expressens sajt kan man dessutom få diskutera vad man tycker om eljätten Fortnums fakturaslarv som gjort att många fått betala för mycket. Vadå diskussion? En diskussion kräver personer som tycker olika. Väntar sig Expressen inlägg i stil med "Helt OK att de slarvar", "Det är väl mänskligt att fela" ... ?
Expressen står förresten för en av historiens på förhand mest uppgjorda matcher.
Efter att ha arrangerat Eurovision Song Contest 1975, då Sverige representerades av Lasse Berghagen, beslöt vårt lands TV-bolag sig för att dra sig ur tävlingen.
Våren 1976 hade Expressen en hel serie artiklar om detta. Man refererade livfullt andra länders uttagningar och vinnande artister, och rapporterade om förberedelserna inför det stora slaget. Hela tiden påpekade man att de elaka människorna på SVT berövat svenska tittare chansen att se detta. (Detta var på den tid när parabolantenner och kabel-TV ännu var okända ting.) Som avslutning på en lång artikelserie ställde man läsarna frågan om inte Sverige borde vara med? Och gissa svaret! Självklart.
Men jag röstade emot!
Har jag fler hemliga böjelser? Det håller jag hemligt. Annars är de ju inte hemliga längre.
Men jag kan ju erkänna ett pinsamt misstag som jag just rättat till. På en hemsida jag är ansvarig för hade jag lagt in en e-postlänk till en organisation med ordet "kultur" i sin adress. Jag försökte e-posta dem idag, men mailet kom tillbaka. Det var fel på adressen påstod servern. Och det var det. Jag hade råkat byta ut l:et mot ett k.
Miss
Missade bondeoperan Silosång igårkväll. Mina värkande knän protesterade vilt mot utsikten att tillbringa tre timmar i kyla och vägrade följa med mig. Inte ens ett löfte om långkalsonger kunde få dem att ändra sig. Synd, för jag var spänd på Monica Dominiques musik. Gillar mycket hon gjort, som arren till den där Monica Z-skivan som kom tidigt 1970-tal, den med Olle Adolphssons "Trubbel" på, och allt med Solar Plexus, framför allt deras andra, och det hon gjorde på Tommy Körbergs Birger Sjöberg-LP och ... Och Silosång fick goda recensioner i måndagens TTela. Grattis.
Istället halkade jag av misstag (jag lovar) in på en del av reprisen av Dansbandskampen. Förstår protesterna mot vilka som gick vidare. Tjejbandets version av "Leende guldbruna ögon" var häftig. Men vad väntar TV sig egentligen? Hela konceptet är ju feltänkt. Utmanarna kämpar ju alltid i motvind. De som är kvar från förra veckan har ju redan skapat en relation till tittarna.
På tal om dansband så var repriseringen av TV-serien med samma namn som låten ovan mycket välkommen. Jag bommade delar av den första gången den sändes, troligen på grund av mina väl utvecklade fördomar mot dansbandsmusik, men nu fick jag se den i sin helhet. En underbar serie om fördomar av olika slag. Fares Fares trumpna dansbandskonsult är något av det bästa som setts på länge.
Sängarna är på plats. De bjöd på en glad överraskning. Ni vet känslan. Man skjuter på något man ska göra för att man tror att det ska bli besvärligt och ta mycket tid. Så man väntar tills man har en dag när det inte ska bli stressande om det tar längre tid är beräknat. Och så är det helt enkelt, i detta fall att sätta dit 8 skruvar per säng och hitta en kontakt till elmotorn som får huvudändan att resa sig när det är dags för tidningsläsning. Det som tog längst tid var faktiskt att köra emballaget till återvinningen.
Och veckan började bra. Löste måndagens Suduko utan större problem.
Istället halkade jag av misstag (jag lovar) in på en del av reprisen av Dansbandskampen. Förstår protesterna mot vilka som gick vidare. Tjejbandets version av "Leende guldbruna ögon" var häftig. Men vad väntar TV sig egentligen? Hela konceptet är ju feltänkt. Utmanarna kämpar ju alltid i motvind. De som är kvar från förra veckan har ju redan skapat en relation till tittarna.
På tal om dansband så var repriseringen av TV-serien med samma namn som låten ovan mycket välkommen. Jag bommade delar av den första gången den sändes, troligen på grund av mina väl utvecklade fördomar mot dansbandsmusik, men nu fick jag se den i sin helhet. En underbar serie om fördomar av olika slag. Fares Fares trumpna dansbandskonsult är något av det bästa som setts på länge.
Sängarna är på plats. De bjöd på en glad överraskning. Ni vet känslan. Man skjuter på något man ska göra för att man tror att det ska bli besvärligt och ta mycket tid. Så man väntar tills man har en dag när det inte ska bli stressande om det tar längre tid är beräknat. Och så är det helt enkelt, i detta fall att sätta dit 8 skruvar per säng och hitta en kontakt till elmotorn som får huvudändan att resa sig när det är dags för tidningsläsning. Det som tog längst tid var faktiskt att köra emballaget till återvinningen.
Och veckan började bra. Löste måndagens Suduko utan större problem.
Fler tidsmarkörer
Radion spelade "Visa mig hur man går hem" med Towa Carson och Lasse Lönndahl. Kom på att Towa troligen var Sveriges Posh Spice långt innan Posh Spice ens var född. Towa var/är ju en populär sångerska, och om jag har mina kändisfakta i ordning var hon åtminstone förr gift med en allsvensk fotbollsspelare (och jag hoppas att hon fortfarande är gift med honom).
Började knacka in "Halleluja magistern" i datorn. Lär ta sin tid. Första kapitlet, av 18, tog 40 minuter. Skriven på den tid man skrev böcker på vanlig skrivmaskin, den här är ursprungligen nerknackad på en gammal antik sak som pappa köpte åt mig när SJ gick över till elektriska skivmaskiner. Sedan skrev man om hela boken ett par gånger efterhand som man kom på ändringar. Jag tror att jag skrev om manuset i sin helhet (drygt 60 maskinskrivna A4) tre gånger. Och ville man ha en kopia fick man snällt sätta in två papper i maskinen med karbonpapper emellan.
Kom på hur tydligt boken hänger ihop med sin tid. Skriven 1976 och publicerad året efter påminner den om tobaksröksfyllda fritidsgårdar, ungdom som antingen tillhör mopedgäng eller den starka vänsterrörelsen (kommunist var ingen döskallemärkning på den tiden), frustrerade hemmafruar, Skolöverstyrelse och så vidare. Som många böcker blir den en historiskt tidsdokument. Men ni får läsa själva när jag knackat in hela boken och lagt ut den på hemsidan.
Vi lyssnade på Stefan Einhorn och Vox igår. Vox är en underbar a capella-kvartett med en minst sagt varierande repertoar, från medeltida musik till modern schlager. Igår gjorde de bland annat fantastiska versioner av "She's Leaving Home" (Beatles), "A Nightinggale Sang in Berkely Square" (och nu fattar jag vad texten handlar om) och tre gamla franska kärlekssånger.
Stefan Einhorn talade om kärlek, snällhet och goda gärningar. Han poängterade att det inte är tanken som är det viktigaste utan handlingen. Då kände jag att vi träffat rätt. Vi hade ägnat en stor del av dagen åt just handling, närmare bestämt inhandling.
Vann inte på Lotto igår heller. Jag börjar misstänka att Svenska Spel tycker att vi klarar oss bra ändå och att vår Lottouppgift är att leverera in pengar som kan delas ut i vinster till andra.
Fick viss tröst i och med att Brynäs vann, och inte nog med att de vann, de vann mot sonens favoritlag! "Egen framgång är guld värd, men andras motgångar är inte heller att förakta", som Oscar Wilde så träffande uttryckte det. Undrar om man törs ha en Brynäströja på sig i Scandinavium 8 december?
Började knacka in "Halleluja magistern" i datorn. Lär ta sin tid. Första kapitlet, av 18, tog 40 minuter. Skriven på den tid man skrev böcker på vanlig skrivmaskin, den här är ursprungligen nerknackad på en gammal antik sak som pappa köpte åt mig när SJ gick över till elektriska skivmaskiner. Sedan skrev man om hela boken ett par gånger efterhand som man kom på ändringar. Jag tror att jag skrev om manuset i sin helhet (drygt 60 maskinskrivna A4) tre gånger. Och ville man ha en kopia fick man snällt sätta in två papper i maskinen med karbonpapper emellan.
Kom på hur tydligt boken hänger ihop med sin tid. Skriven 1976 och publicerad året efter påminner den om tobaksröksfyllda fritidsgårdar, ungdom som antingen tillhör mopedgäng eller den starka vänsterrörelsen (kommunist var ingen döskallemärkning på den tiden), frustrerade hemmafruar, Skolöverstyrelse och så vidare. Som många böcker blir den en historiskt tidsdokument. Men ni får läsa själva när jag knackat in hela boken och lagt ut den på hemsidan.
Vi lyssnade på Stefan Einhorn och Vox igår. Vox är en underbar a capella-kvartett med en minst sagt varierande repertoar, från medeltida musik till modern schlager. Igår gjorde de bland annat fantastiska versioner av "She's Leaving Home" (Beatles), "A Nightinggale Sang in Berkely Square" (och nu fattar jag vad texten handlar om) och tre gamla franska kärlekssånger.
Stefan Einhorn talade om kärlek, snällhet och goda gärningar. Han poängterade att det inte är tanken som är det viktigaste utan handlingen. Då kände jag att vi träffat rätt. Vi hade ägnat en stor del av dagen åt just handling, närmare bestämt inhandling.
Vann inte på Lotto igår heller. Jag börjar misstänka att Svenska Spel tycker att vi klarar oss bra ändå och att vår Lottouppgift är att leverera in pengar som kan delas ut i vinster till andra.
Fick viss tröst i och med att Brynäs vann, och inte nog med att de vann, de vann mot sonens favoritlag! "Egen framgång är guld värd, men andras motgångar är inte heller att förakta", som Oscar Wilde så träffande uttryckte det. Undrar om man törs ha en Brynäströja på sig i Scandinavium 8 december?
Överraskning och tidsmarkörer
Våra barnbarn, 4 och 6 år, har lärt sig att man kan ringa till mormor och morfar, och det är oftast den förra de frågar efter. Igår ringde den äldre för att berätta vad han vill ha i julklapp. Det blir mer specifikt med stigande ålder. Förr kunde man köpa i stort sett vad som helst, eftersom han i princip önskade sig allt som fanns i leksakskatalogen, givetvis med undantag för sådant som fanns på sidor med rosa bakgrundsfärg. Barn lär sig snabbt vilka könsmarkörer vi vuxna lägger dit.
Jag fick nästan en chock igårkväll. Hade under dagen fått en häftig idé, att lägga ut hela den ungdomsroman jag skrev 1976 (den enda hittills publicerade romanen jag skrivit, kalla mig one-hit-wonder om ni vill, men med tanke på det ringa antal exemplar den sålde är benämningen inte helt relevant) på min och fruns hemsida. Efter att ha lagat en god och estetiskt tilltalande middag (vi äter delvis med ögonen har jag lärt mig) dristade jag mig att försiktigt presentera idén för min lagvigda.
"Det tycker jag du ska göra", svarade hon mycket överraskande. Inget om allt arbete och all tid som kommer att krävas, inga andra invändningar heller. Jag är fortfarande chockad. Måste ha varit vinet.
Jag tror inte förlaget kommer att opponera. Tydligen har AWE/Gebers avvecklat sin förlagsverksamhet, men det var inte på grund av de dåliga försäljningssiffrorna för "Halleluja magistern".
Ibland innehåller filmer oavsiktliga, mycket tydliga tidsmarkörer. Igår slötittade vi sen eftermiddag på en film från 1985, med Michelle Pfeiffer i ena huvudrollen. Frun gillade storyn och jag gillade ....
Det slog mig att den filmen inte kunde gjorts idag. Hade huvudrollerna haft var sin mobiltelefon hade de löst hela situationen under filmens första 10-15 minuter. Nu fick de hålla på i nästan två timmar. Tala om att den moderna tekniken har effektiviserat vårt liv.
Och ni har väl sett den där Aftter Shave&Galenskaparfilmen där Anders Eriksson släpar runt en tidig mobil, med en batterilåda som väger bly (bokstavligt talat). Tänk vad lätt hans roll hade blivit om filmen gjorts något år senare.
Tdsmarkörerna finns även i låttexter. Både lokalradion och Doobido använde sig igår av en av Sven-Ingvars (och kompositören Niklas Strömstedts) verkliga höjdare (och detta skrivet utan tillstymmelse till ironi), "Byns enda blondin". Jag beundrar Strömstedt för den texten, han har fått in ord som aldrig tidigare hörts i låttexter, som postorderförskottsavi. Har någon någonsin hört det ordet förr eller senare i en låttext?
Samtidigt blir ordet en tidsmarkör. Nu i betal- och kreditkortens tid har postförskotten nästan upphört. Likaså bär ingen längre ut avier med tipsvinster.
Och en annan av Sven-Ingvars hittar hade väl idag hetat "Jag messar på fredag".
Ha en bra lördag. Och har ni inget bättre för er sjunger Vox på Kulturbruket-på-Dal i Mellerud ikväll. Vi kanske ses.
Om inte kan ni ju altid läsa om trevliga resmål på min och fruns hemsida, www.lakiskriv.se
Jag fick nästan en chock igårkväll. Hade under dagen fått en häftig idé, att lägga ut hela den ungdomsroman jag skrev 1976 (den enda hittills publicerade romanen jag skrivit, kalla mig one-hit-wonder om ni vill, men med tanke på det ringa antal exemplar den sålde är benämningen inte helt relevant) på min och fruns hemsida. Efter att ha lagat en god och estetiskt tilltalande middag (vi äter delvis med ögonen har jag lärt mig) dristade jag mig att försiktigt presentera idén för min lagvigda.
"Det tycker jag du ska göra", svarade hon mycket överraskande. Inget om allt arbete och all tid som kommer att krävas, inga andra invändningar heller. Jag är fortfarande chockad. Måste ha varit vinet.
Jag tror inte förlaget kommer att opponera. Tydligen har AWE/Gebers avvecklat sin förlagsverksamhet, men det var inte på grund av de dåliga försäljningssiffrorna för "Halleluja magistern".
Ibland innehåller filmer oavsiktliga, mycket tydliga tidsmarkörer. Igår slötittade vi sen eftermiddag på en film från 1985, med Michelle Pfeiffer i ena huvudrollen. Frun gillade storyn och jag gillade ....
Det slog mig att den filmen inte kunde gjorts idag. Hade huvudrollerna haft var sin mobiltelefon hade de löst hela situationen under filmens första 10-15 minuter. Nu fick de hålla på i nästan två timmar. Tala om att den moderna tekniken har effektiviserat vårt liv.
Och ni har väl sett den där Aftter Shave&Galenskaparfilmen där Anders Eriksson släpar runt en tidig mobil, med en batterilåda som väger bly (bokstavligt talat). Tänk vad lätt hans roll hade blivit om filmen gjorts något år senare.
Tdsmarkörerna finns även i låttexter. Både lokalradion och Doobido använde sig igår av en av Sven-Ingvars (och kompositören Niklas Strömstedts) verkliga höjdare (och detta skrivet utan tillstymmelse till ironi), "Byns enda blondin". Jag beundrar Strömstedt för den texten, han har fått in ord som aldrig tidigare hörts i låttexter, som postorderförskottsavi. Har någon någonsin hört det ordet förr eller senare i en låttext?
Samtidigt blir ordet en tidsmarkör. Nu i betal- och kreditkortens tid har postförskotten nästan upphört. Likaså bär ingen längre ut avier med tipsvinster.
Och en annan av Sven-Ingvars hittar hade väl idag hetat "Jag messar på fredag".
Ha en bra lördag. Och har ni inget bättre för er sjunger Vox på Kulturbruket-på-Dal i Mellerud ikväll. Vi kanske ses.
Om inte kan ni ju altid läsa om trevliga resmål på min och fruns hemsida, www.lakiskriv.se
Rolig historia
Stackars Drogba (fotbollsspelare i Chelsea för dem som inte vet). Här klagar alla på fotbollsspelarnas höga löner. Men när han vill dela av sig av sin rikedom genom att kasta upp ett mynt på läktaren ska engelska fotbollsförbundet utreda hans agerande. Han ville väl bara vara lite generös mot dem som betalat hundratals kronor för att se matchen, eller?
Idag fyller prins Charles 60 år. Grattis prinsen. Lite smolk i bägaren är att jag trots mina substantiella bidrag till den engelska bryggerinäringen och till landets folkmusikindustri inte blivit inbjuden till födelsedagskalaset.
Kan inte undanhålla er en rolig historia från the Fairport mailing list. Den har inget med Fairport att göra så ni kan tryggt läsa vidare:
Det är 2009 och en man blir stoppad vid entrén till Vita Huset. Mannen förklarar att han gärna skulle vilja träffa president Bush. Vakten förklarar vänligt att det inte går eftersom herr Bush inte längre är president. Mannen tackar och går.
Men dagen efter är han tillbaka och upprepar sin önskan att få träffa president Bush och får återigen svaret, denna gång lite mer bestämt, att det inte går eftersom herr Bush inte längre är president.
När mannen för tredje dagen i rad kommer och ber att få träffa president Bush tappar vakten humöret. "Jag har ju sagt till dig att herr Bush inte längre är president, är det så svårt att fatta?"
Mannen svarar: "Nä, jag förstår, men jag njuter så av att höra det."
Vakten replikerar: "Vi ses imorgon."
Håller med. Vi ses på bloggen imorgon.
Idag fyller prins Charles 60 år. Grattis prinsen. Lite smolk i bägaren är att jag trots mina substantiella bidrag till den engelska bryggerinäringen och till landets folkmusikindustri inte blivit inbjuden till födelsedagskalaset.
Kan inte undanhålla er en rolig historia från the Fairport mailing list. Den har inget med Fairport att göra så ni kan tryggt läsa vidare:
Det är 2009 och en man blir stoppad vid entrén till Vita Huset. Mannen förklarar att han gärna skulle vilja träffa president Bush. Vakten förklarar vänligt att det inte går eftersom herr Bush inte längre är president. Mannen tackar och går.
Men dagen efter är han tillbaka och upprepar sin önskan att få träffa president Bush och får återigen svaret, denna gång lite mer bestämt, att det inte går eftersom herr Bush inte längre är president.
När mannen för tredje dagen i rad kommer och ber att få träffa president Bush tappar vakten humöret. "Jag har ju sagt till dig att herr Bush inte längre är president, är det så svårt att fatta?"
Mannen svarar: "Nä, jag förstår, men jag njuter så av att höra det."
Vakten replikerar: "Vi ses imorgon."
Håller med. Vi ses på bloggen imorgon.
Äntligen
Äntligen. Vår frihet är inte längre beskuren. EU tar i sommar bort sitt förbud mot krokiga gurkor!
Men sedan kan man undra om vissa reklammakare tror att vi går på vilka finter som helst. Fick i förrgår reklam för ett lotteri som vill att jag ska satsa 150 kr i månaden för en lott. Man lockar med en miljonvinst per 100 000 sålda lotter. Och per 100 000 lotter har man hela 21 926 vinster, dvs en vinstchans på cirka 22 %.
Men granskar man vinstlistan närmre ser man 20 000 av vinsterna är en ny lott. Jippi! Jag var med i ett lotteri och fick en ny lott! Kvar finns 1 926 vinster, och helt plötsligt var vinstchansen nere i 1,9 procent. Ungeför som chansen att vinna på Joker, och där kostar spelet en tia.
Tror dom vi är dumma eller?
Jag har ett problem. Vi har två omonterade sängar stående i hallen. Men jag är för trött för att sätta ihop dem. Jag skulle behöva ligga i en av dem en stund innan jag börjar montera, hur nu det ska gå till.
Göteborgskonferens
Det är tydligen problem med länken i gårdagens meddelande. Men adressen är rätt så kopiera den och skriv in i adressfältet i webbläsaren så är allt OK. Minst en person har under gårdagen blivit kär i låten.
Konstaterade i morse att bloggande är förenat med livsfara. En bloggare i Burma har blivit dömd till 20 års fängelse. Jag kommenterar inte detta övergepp av rädsla för att den burmesiska regeringen ska läsa min blogg.
Var på kulturkonferens i Göteborg igår och konstaterade att de som sitter högt upp i kulturhierarkin och de som arbetar på riktigt med kultur talar olika språk. De där ovan (är jag en av dem?) pratar gärna om kulturella infrastrukturer och liknande, de som arbetar talar om hur man praktiskt gör för att nå ut. Vill höra mer av de senare. Jag behöver inte bli upplyst om att kultur är viktigt och om vikten av samarbete mellan olika kulturinstitutioner. Sådant vet jag, och de flesta, redan.
En fråga som ständigt poppar upp i mitt huvud vid kulturkonferenser är: Varför tror alla som får en kulturell idé att de automatiskt ska få pengar från kommuner, regioner och stat även om det inte finns någon publik för deras idé? Förstå mig rätt. Visst måste vi via skattemedel vara med och skapa förutsättningar för att kulturen ska blomstra, men betyder det att varje skådespelare, dansare, konstnär, musiker har rätt att få understöd?
Det finns två sätt att betala för saker. Antingen betalar vi direkt för varan (usch, man får inte kalla kulturprodukter för varor då tänker man kommersiellt), t ex genom att köpa en entrébiljett, en tavla, en CD eller liknande. Eller också betalar man indirekt, via skatten eller genom att betala mer för en produkt vars tillverkare är med och sponsrar något.
Konstaterade i morse att bloggande är förenat med livsfara. En bloggare i Burma har blivit dömd till 20 års fängelse. Jag kommenterar inte detta övergepp av rädsla för att den burmesiska regeringen ska läsa min blogg.
Var på kulturkonferens i Göteborg igår och konstaterade att de som sitter högt upp i kulturhierarkin och de som arbetar på riktigt med kultur talar olika språk. De där ovan (är jag en av dem?) pratar gärna om kulturella infrastrukturer och liknande, de som arbetar talar om hur man praktiskt gör för att nå ut. Vill höra mer av de senare. Jag behöver inte bli upplyst om att kultur är viktigt och om vikten av samarbete mellan olika kulturinstitutioner. Sådant vet jag, och de flesta, redan.
En fråga som ständigt poppar upp i mitt huvud vid kulturkonferenser är: Varför tror alla som får en kulturell idé att de automatiskt ska få pengar från kommuner, regioner och stat även om det inte finns någon publik för deras idé? Förstå mig rätt. Visst måste vi via skattemedel vara med och skapa förutsättningar för att kulturen ska blomstra, men betyder det att varje skådespelare, dansare, konstnär, musiker har rätt att få understöd?
Det finns två sätt att betala för saker. Antingen betalar vi direkt för varan (usch, man får inte kalla kulturprodukter för varor då tänker man kommersiellt), t ex genom att köpa en entrébiljett, en tavla, en CD eller liknande. Eller också betalar man indirekt, via skatten eller genom att betala mer för en produkt vars tillverkare är med och sponsrar något.
Betalar man direkt är man med och styr vilka konstnäreri vid mening) som man stödjer. Betalar man indirekt är det andra som beslutar.
Lars Nordström, Västra Götalandsregionen, slog huvudet på spiken när han sa att Gullspångsborna är medägare till Göteborgsoperan. De är ju med och betalar den, liksom Mellerudsborna. Vare sig vi eller dem vill eller inte.
Några korta reflektioner:
* Konferenser väcker mina kleptomaniska böjelser, framför allt när det gäller pennor. Kulspetspennorna från det hotell konferensen var på är superba.
* Jag blir lika besviken varje gång konduktören på tåget tar fram en penna och sätter ett märke på min biljett. En riktig konduktör har en tång som han/hon klipper hål i biljetten med. Och det ska vara en sån där tång som lämnar ett litet stansat nummer intill hålet. Allt annat är fusk!
* Alla borde läsa "The Uncommon Reader" av Alan Bennett. På 120 sidor berättar han historien om när den engelska drottningen upptäckte en bokbuss på palatsets bakgård och vådan av att fångas av läsningens fröjder. Den finns på svenska också, men kommer inte ihåg titeln.
Lars Nordström, Västra Götalandsregionen, slog huvudet på spiken när han sa att Gullspångsborna är medägare till Göteborgsoperan. De är ju med och betalar den, liksom Mellerudsborna. Vare sig vi eller dem vill eller inte.
Några korta reflektioner:
* Konferenser väcker mina kleptomaniska böjelser, framför allt när det gäller pennor. Kulspetspennorna från det hotell konferensen var på är superba.
* Jag blir lika besviken varje gång konduktören på tåget tar fram en penna och sätter ett märke på min biljett. En riktig konduktör har en tång som han/hon klipper hål i biljetten med. Och det ska vara en sån där tång som lämnar ett litet stansat nummer intill hålet. Allt annat är fusk!
* Alla borde läsa "The Uncommon Reader" av Alan Bennett. På 120 sidor berättar han historien om när den engelska drottningen upptäckte en bokbuss på palatsets bakgård och vådan av att fångas av läsningens fröjder. Den finns på svenska också, men kommer inte ihåg titeln.
Irish Eyes
Tisdagen blir tuff, så dubbel måndagsblogg så min läsare inte blir besviken.
Visst är det skönt när man äntligen gjort något man funderat på länge, men antingen skjutit upp, eler inte haft tid till. Så är det för mig i detta nu. I tre månader, ända sedan jag först hörde låten, har jag tänkt att jag måste lära mig Anthony John Clarke's underbara "Irish Eyes", och äntligen! Både texten och hans egen inspelning finns på www.anthonyjohnclarke.com (Det är problem med länken. Men adressen är rätt så du kan kopiera den och skriva in den i adressfältet längst uppe i din webbläsare)
Visst är den underbar. Först hör man bara den enkla, vackra melodin. Sedan lägger man märke till att texten berättar en helt annan historia. Som han sjunger, "Det här är ingen vacker sång om Irland, blanda inte ihop dem med dom du visslar på vägen hem".
Kan jag nu bara övertyga Still No Bagpipes att lära sig låten till vår spelning 29 november är allt hunky dory, som engelsmännen säger.
Visst är nätet bra, men inget går upp mot ett riktigt härligt uppslagsverk. Jag nämnde Myggans Nöjeslexikon i morgonbloggen, men jag njuter lika fullt av NE, Encyclopedia Britannica och varför inte den senaste upplagan av Bra Böckers lexikon. Och vill man vara nostalgisk kan man leta sig tillbaka från ett par verk från 1950-talet vi fått av min svärfar. Men det är klart. Det är ingen idé att leta efter Kennedys eller Beatles i dem.
Det enda problemet är att de tar sån plats. Och har man för långa bokhyllsskivor buktar de på mitten. Vem har sagt att kunskapen inte är tung att bära.
So until Wednesday. So long.
Visst är det skönt när man äntligen gjort något man funderat på länge, men antingen skjutit upp, eler inte haft tid till. Så är det för mig i detta nu. I tre månader, ända sedan jag först hörde låten, har jag tänkt att jag måste lära mig Anthony John Clarke's underbara "Irish Eyes", och äntligen! Både texten och hans egen inspelning finns på www.anthonyjohnclarke.com (Det är problem med länken. Men adressen är rätt så du kan kopiera den och skriva in den i adressfältet längst uppe i din webbläsare)
Visst är den underbar. Först hör man bara den enkla, vackra melodin. Sedan lägger man märke till att texten berättar en helt annan historia. Som han sjunger, "Det här är ingen vacker sång om Irland, blanda inte ihop dem med dom du visslar på vägen hem".
Kan jag nu bara övertyga Still No Bagpipes att lära sig låten till vår spelning 29 november är allt hunky dory, som engelsmännen säger.
Visst är nätet bra, men inget går upp mot ett riktigt härligt uppslagsverk. Jag nämnde Myggans Nöjeslexikon i morgonbloggen, men jag njuter lika fullt av NE, Encyclopedia Britannica och varför inte den senaste upplagan av Bra Böckers lexikon. Och vill man vara nostalgisk kan man leta sig tillbaka från ett par verk från 1950-talet vi fått av min svärfar. Men det är klart. Det är ingen idé att leta efter Kennedys eller Beatles i dem.
Det enda problemet är att de tar sån plats. Och har man för långa bokhyllsskivor buktar de på mitten. Vem har sagt att kunskapen inte är tung att bära.
So until Wednesday. So long.
Vita jular och diskriminering
Vi svenskar anses vara måttfulla och tåliga, men ibland har vi en tendens att överdriva. Vädret igår fick mig att börja nynna på Burt Bacharacs och Hal Davids gamla klassiker "Raindrops Keep Falling on My Head". Och vad heter den på svenska? Jo "Regnet det bara öser ner". Tala om att ta till ordentligt.
Läste i tidningen att spelbolagen ger höga odds för den som satsar pengar på att det ska bli en vit jul. Annat var det förr.
När "White Christmas" dök upp första gången 1942 (den har faktiskt varit med i tre olika filmer, varav den sista hette samma som låten) och skulle översättas till svenska så tyckte man att det var onödigt att drömma om en vit jul, det hade vi ju alltid. Under beredskapsåren låg snön tjock till och med på Österlen. Så Lennart Reutersköld översatte låten till "Jag drömmer om en jul hemma", som var mycket mer relevant, eftersom många låg inkallade på för familjen okänd ort.
Min morfar till exempel. Han var beredskapsinkallad under en period, och det var superhemligt var han befann sig. Familjen skickade breven till en fältpostadress och i svaren fick de inga ledtrådar om det var i Kiruna eller på västkusten österleningen befann sig. När han kom hem visade det sig att han legat i ett tält cirka 6 kilometer hemifrån.
Men det kanske är dags at nyöversätta White Christmas. Eller är vi så anglifierade och amerikaniserade att vi nöjer oss med den engelska texten.
Ett nytt bevis för förtrycket av mannen uppenbarade sig med all tydlighet i helgen. Emedan mor får fira sin dag i ett varmt och soligt maj, med blommor i trädgårdarna och hoppet om sommaren spirande hos oss alla, är far förvisad till en kulen novemberdag, när vinden ylar och regnet öser ner. What more proof do you need?
PS. Det är inte så att jag kan en massa om gamla schlagers, som årtal och namn på översättare. Men jag fick en gång av min svärfar en komplett uppsättning av "Myggans Nöjeslexikon", och slå i uppslagsverk, det kan jag.
Läste i tidningen att spelbolagen ger höga odds för den som satsar pengar på att det ska bli en vit jul. Annat var det förr.
När "White Christmas" dök upp första gången 1942 (den har faktiskt varit med i tre olika filmer, varav den sista hette samma som låten) och skulle översättas till svenska så tyckte man att det var onödigt att drömma om en vit jul, det hade vi ju alltid. Under beredskapsåren låg snön tjock till och med på Österlen. Så Lennart Reutersköld översatte låten till "Jag drömmer om en jul hemma", som var mycket mer relevant, eftersom många låg inkallade på för familjen okänd ort.
Min morfar till exempel. Han var beredskapsinkallad under en period, och det var superhemligt var han befann sig. Familjen skickade breven till en fältpostadress och i svaren fick de inga ledtrådar om det var i Kiruna eller på västkusten österleningen befann sig. När han kom hem visade det sig att han legat i ett tält cirka 6 kilometer hemifrån.
Men det kanske är dags at nyöversätta White Christmas. Eller är vi så anglifierade och amerikaniserade att vi nöjer oss med den engelska texten.
Ett nytt bevis för förtrycket av mannen uppenbarade sig med all tydlighet i helgen. Emedan mor får fira sin dag i ett varmt och soligt maj, med blommor i trädgårdarna och hoppet om sommaren spirande hos oss alla, är far förvisad till en kulen novemberdag, när vinden ylar och regnet öser ner. What more proof do you need?
PS. Det är inte så att jag kan en massa om gamla schlagers, som årtal och namn på översättare. Men jag fick en gång av min svärfar en komplett uppsättning av "Myggans Nöjeslexikon", och slå i uppslagsverk, det kan jag.
Fars dag
Farsdag - inte så roligt som man tror, skriver DN på Namn- och Nyttsidan. Kanske något att reflektera över.
Jag har i alla fall på morgonen fått berkäftat att jag är tämligen normal. Enligt GP heter nämligen den genomsnittlige svenske pappan Lars, han är 54 år och har 2,2 barn. Namnet stämmer, mitt extra år bjuder jag gärna på, men jag är lite bekymrad över hur jag ska kunna ordna 0,2 barn till? Kan man få räkna varje barnbarn som 0,1 var är jag home and dry som engelsmännen säger, men annars? Vi får köra avrundningsmetoden.
Så vill jag tacka alla för gårdagens underbara konsert med Dalslands Spelmansförbund. Speciellt tack till alla nya spelkompisar jag fått senaste året. Och ett internationellt tack till Ric Sanders i Fairport för skämtet om dansinstruktionerna. (Nu blev ni allt nyfikna va, men tji fick ni. Jag vill inte skriva ner det, för vi ska åetravända det när Still No Bgapipes spelar i Särestad om några veckor. Tala om recycling.)
Nu är det dags för frukost, och om en timme kommer barnbarnen. Då blir det fart här hemma.
Jag har i alla fall på morgonen fått berkäftat att jag är tämligen normal. Enligt GP heter nämligen den genomsnittlige svenske pappan Lars, han är 54 år och har 2,2 barn. Namnet stämmer, mitt extra år bjuder jag gärna på, men jag är lite bekymrad över hur jag ska kunna ordna 0,2 barn till? Kan man få räkna varje barnbarn som 0,1 var är jag home and dry som engelsmännen säger, men annars? Vi får köra avrundningsmetoden.
Så vill jag tacka alla för gårdagens underbara konsert med Dalslands Spelmansförbund. Speciellt tack till alla nya spelkompisar jag fått senaste året. Och ett internationellt tack till Ric Sanders i Fairport för skämtet om dansinstruktionerna. (Nu blev ni allt nyfikna va, men tji fick ni. Jag vill inte skriva ner det, för vi ska åetravända det när Still No Bgapipes spelar i Särestad om några veckor. Tala om recycling.)
Nu är det dags för frukost, och om en timme kommer barnbarnen. Då blir det fart här hemma.
Kommunikationsförslag
Jag visste det. Jag har något gemensamt mer Peter Englund. Hans bok om första världskriget recenseras idag i DN. Recensenten, inlånad från SvD eftersom Englund själv skriver åt DN, är förtjust och rekommenderar boken. Men han påpekar att det finns några små faktafel. Bland annat så kan Englund inte skilja på lera och gyttja. (Noll koll där som recensenten uttrycker det.) Där ser man. Vi har något gemensamt. Jag kan inte heller skilja på lera och gyttja.
Min bror dök upp i Mellerud i fredags cirka två timmar försenad. Det var "spårbrott" mellan Karlstad och Kil. SJ hade tydligen klantat till det med ersättningsbussarna och inte haft riktig koll på antalet resenärer.
Han gjorde en intressant iakttagelse, som när man tänker efter stämmer ganska väl. Normalt sett sitter alla på tåget, bussen eller vad det är och pratar i stort sett bara med folk de redan känner. Men när något sådant här händer börjar man prata med okända. Man uttrycker den gemensamma irritationen, mobiltelefoner lånas ut och så vidare.
Detta kanske vore ett sätt att öka samhörighetskänslan i samhället och kommunikationen mellan människor. SJ, Västtrafik och andra ordnar lite förseningar då och då i syfte att få oss att knyta nya krafter. Men om jag tänker efter igen så är det kanske det de håller på med. Vem vet.
Nu ska jag samla krafterna till Arsenal-Manchester United. Sedan är det dags för spelning med Dalslands Spelmansförbund. Den ser jag fram emot.
Min bror dök upp i Mellerud i fredags cirka två timmar försenad. Det var "spårbrott" mellan Karlstad och Kil. SJ hade tydligen klantat till det med ersättningsbussarna och inte haft riktig koll på antalet resenärer.
Han gjorde en intressant iakttagelse, som när man tänker efter stämmer ganska väl. Normalt sett sitter alla på tåget, bussen eller vad det är och pratar i stort sett bara med folk de redan känner. Men när något sådant här händer börjar man prata med okända. Man uttrycker den gemensamma irritationen, mobiltelefoner lånas ut och så vidare.
Detta kanske vore ett sätt att öka samhörighetskänslan i samhället och kommunikationen mellan människor. SJ, Västtrafik och andra ordnar lite förseningar då och då i syfte att få oss att knyta nya krafter. Men om jag tänker efter igen så är det kanske det de håller på med. Vem vet.
Nu ska jag samla krafterna till Arsenal-Manchester United. Sedan är det dags för spelning med Dalslands Spelmansförbund. Den ser jag fram emot.
Tommy Emmanuel och andra
Har just varit på fyrverkeri. Nej inte raketer och sådant, gitarrfyrverkeri. Tommy Emmanuel tillbringade fredagskvällen med att underhålla drygt 1 000 personer i Rådahallen i Mellerud. Och vilken underhållning.
Låt mig först konstatera att det var min förtjänst att TE kunde spela. Precis före konserten behövde jag gå på toa. När jag kommer ut står TE i egen hög person där och behöver använda det utrymme jag just lämnat ifrån mig. Tänk om jag hade behövt sitta där länge. Då hade TE inte kunnat gå och då hade det inte blivit någon musik. Så tacka mej!
Nåväl. Tommy är en bländande gitarrist, med förmåga att spela både snabbt och känslosamt. han behärskar i stort sett allt när det gäller en normalstämd akustisk stålsträngad gitarr, och använder ibland gitarren mer som trumma än som gitarr. Dessutom är han en showman av guds nåde. Och som alla musiker har han humor. "I have had a few requests, but I am going to keep on playing anyway." Jag njöt konstant under hans halvannan timme på scen:
Men det finns en sak som stör mig. Allt detta prat om världens bästa. TE är en världsgitarrist, men jag tror inte det finns någon världens bästa gitarrist. Jag får en kick av att lyssna på TE, och det väcker lusten att skippa jobbet några månader för att öva, men det finns många gitarrister jag får kickar av.
Göran Söllscher har framför allt ett underbart anslag på gitarren. Han får fantastiskt mycket ton i sitt instrument. Jag såg honom på Österlen i somras och blev helt betagen.
Martin Simpson (engelsman) har den vackraste gitarrton jag vet. Även här format av ett fantastiskt anslag, men kopplat till en underbar förmåga att stämma gitarren på olika sätt, så att han kan utnyttja den klang spelet på lösa strängar ger.
Richard Thompson är mästare på att låta gitarren gå oväntade vägar, med komplexa rytmer och klanger, ibland med arabiska inslag. Han är för mig en helhet, sångskrivare, gitarrist och sångare i ett, och det är omöjligt att skilja det ena från det andra.
Dave Edmunds gitarrversion av hela första satsen ur Mozarts 40:e symfoni i Cropredy i somras gav mig en av de starkaste gitarrkickar jag fått på länge. Fullt i klass med Albert Lee några år tidigare. Det var då Simon Nicol efteråt konstaterade: "Vi vet inte riktigt vad vi ska spela. Albert har använt alla toner som finns."
Och Bob Fox gitarrfyrverki i vårt vardagsrum i samband med en eftersittning vid Dalslands Folkmusikfestival för drygt fyra år sedan fick mig att genant ställa undan gitarren och bara lyssna. Bob är en underbar gitarrist på scen, men det här var sju gånger häftigare.
Första kontakten med Pierre Bensusan, DADGADs mästare, på Cecil Sharpe House 1982, Martin Carthys tunga anslag och mysko stämningar i London 1977 och åter någon gång i mitten på 1990-talet, Dick Gaughans nervösa fingrande på gitarren när han precis slutat röka, gitarristen i Habadam på Uddevalla folkmusikfestival för några år sedan, Ian Carrs underbara strategier för att kompa jigs och reels, Eric Clapton i Scandinavium för tio år sedan, Arty McGlynn med DeDanann i Swansea 1990 .... Jag kan fortsätta för evigt.
Och vem är bäst i världen? Ingen. Det går inte att utse någon sådan. Var och en av de ovan nämnda har något som de gör bättre än någon annan. De är samtliga av världsklass.
Låt idrottarna utse världens bästa. När det gäller gitarrister får vi nöja oss med att världen är full av duktiga sådana. Njut av dem, Tommy Emmanuel och alla hans kollegor, men strunta i att diskutera i termer av bättre än.
Men det finns en sak som förbryllar mig. Eric Clapton lär ha sagt att TE är bäst i världen. Men i sin självbiografi radar Clapton upp gitarrist efter gitarrist, men TE nämns inte ens i en bisats.
Låt mig först konstatera att det var min förtjänst att TE kunde spela. Precis före konserten behövde jag gå på toa. När jag kommer ut står TE i egen hög person där och behöver använda det utrymme jag just lämnat ifrån mig. Tänk om jag hade behövt sitta där länge. Då hade TE inte kunnat gå och då hade det inte blivit någon musik. Så tacka mej!
Nåväl. Tommy är en bländande gitarrist, med förmåga att spela både snabbt och känslosamt. han behärskar i stort sett allt när det gäller en normalstämd akustisk stålsträngad gitarr, och använder ibland gitarren mer som trumma än som gitarr. Dessutom är han en showman av guds nåde. Och som alla musiker har han humor. "I have had a few requests, but I am going to keep on playing anyway." Jag njöt konstant under hans halvannan timme på scen:
Men det finns en sak som stör mig. Allt detta prat om världens bästa. TE är en världsgitarrist, men jag tror inte det finns någon världens bästa gitarrist. Jag får en kick av att lyssna på TE, och det väcker lusten att skippa jobbet några månader för att öva, men det finns många gitarrister jag får kickar av.
Göran Söllscher har framför allt ett underbart anslag på gitarren. Han får fantastiskt mycket ton i sitt instrument. Jag såg honom på Österlen i somras och blev helt betagen.
Martin Simpson (engelsman) har den vackraste gitarrton jag vet. Även här format av ett fantastiskt anslag, men kopplat till en underbar förmåga att stämma gitarren på olika sätt, så att han kan utnyttja den klang spelet på lösa strängar ger.
Richard Thompson är mästare på att låta gitarren gå oväntade vägar, med komplexa rytmer och klanger, ibland med arabiska inslag. Han är för mig en helhet, sångskrivare, gitarrist och sångare i ett, och det är omöjligt att skilja det ena från det andra.
Dave Edmunds gitarrversion av hela första satsen ur Mozarts 40:e symfoni i Cropredy i somras gav mig en av de starkaste gitarrkickar jag fått på länge. Fullt i klass med Albert Lee några år tidigare. Det var då Simon Nicol efteråt konstaterade: "Vi vet inte riktigt vad vi ska spela. Albert har använt alla toner som finns."
Och Bob Fox gitarrfyrverki i vårt vardagsrum i samband med en eftersittning vid Dalslands Folkmusikfestival för drygt fyra år sedan fick mig att genant ställa undan gitarren och bara lyssna. Bob är en underbar gitarrist på scen, men det här var sju gånger häftigare.
Första kontakten med Pierre Bensusan, DADGADs mästare, på Cecil Sharpe House 1982, Martin Carthys tunga anslag och mysko stämningar i London 1977 och åter någon gång i mitten på 1990-talet, Dick Gaughans nervösa fingrande på gitarren när han precis slutat röka, gitarristen i Habadam på Uddevalla folkmusikfestival för några år sedan, Ian Carrs underbara strategier för att kompa jigs och reels, Eric Clapton i Scandinavium för tio år sedan, Arty McGlynn med DeDanann i Swansea 1990 .... Jag kan fortsätta för evigt.
Och vem är bäst i världen? Ingen. Det går inte att utse någon sådan. Var och en av de ovan nämnda har något som de gör bättre än någon annan. De är samtliga av världsklass.
Låt idrottarna utse världens bästa. När det gäller gitarrister får vi nöja oss med att världen är full av duktiga sådana. Njut av dem, Tommy Emmanuel och alla hans kollegor, men strunta i att diskutera i termer av bättre än.
Men det finns en sak som förbryllar mig. Eric Clapton lär ha sagt att TE är bäst i världen. Men i sin självbiografi radar Clapton upp gitarrist efter gitarrist, men TE nämns inte ens i en bisats.
Trångt på isen
Morgonblogg på grund av Tommy Emmanuels konsert ikväll. Och glöm inte att komma och lyssna på mig och en massa andra när Dalslands Spelmansförbund har jubileumskonsert i Kulturbruket på Dal imorgon lördag kl 1900. Ynka 75 kr i entré för vuxna. Bara min medverkan är värd mer!
Jag har inte sagt de till de andra, men egentligen är det en gitarkonsert, med ett 20-tal fioler och andra instrument i bakgrunden, och sedan några mellanakter (duos och grupper) för att ni ska kunna hämta er mellan gitarrexcesserna.
Och ärligt talat: När jag spelar med spelmansförbundet har jag faktiskt mer tryck i gitarren är när jag spelar pop och rock. Det blir helt annan stuns när man har ett antal medmusikanter runt sig.
Vet ni förresten hur de väljer ut de låtar som ska testas till Svensktoppen? (Tala om tvära kast ibland.) Jo, uttagningen utgår från vilka låtar som spelas regelbundet i P4. Det innebär att ett bra sätt för ett P4-distrikt att ge skivor från distriktet chans att höras nationellt är att regelbundet spela nyutkommen lokal musik, och att ta med dessa låtar på sina spellistor.
Bor man i P4 Västs spridningsområde kan man ge upp med en gång. De spelar helre gamla obskyra (och dåliga) Tom Jones-låtar än lokala förmågor i sina morgonprogram. (Och Tom Jones har faktiskt gjort mycket bra.)
Borde starta en kampanj för att få dem att tänka om. Hänger ni med?
Och så rubriken. Hörde på sporten igår att det ska bli fyra domare på ishockeymatcherna i Elitserien nästa år. Då lär det bli mycket trångt på isen. Sedan kan man undra vad som hänt i världen. Nu är det kris med jobben i Stockholm, medan man söker folk i Norrland Dags för en ny slogan: "Vi flytt' dit!" Eller som galningen i filmen A Mighty Wind säger: "Wha' happened?"
Jag har inte sagt de till de andra, men egentligen är det en gitarkonsert, med ett 20-tal fioler och andra instrument i bakgrunden, och sedan några mellanakter (duos och grupper) för att ni ska kunna hämta er mellan gitarrexcesserna.
Och ärligt talat: När jag spelar med spelmansförbundet har jag faktiskt mer tryck i gitarren är när jag spelar pop och rock. Det blir helt annan stuns när man har ett antal medmusikanter runt sig.
Vet ni förresten hur de väljer ut de låtar som ska testas till Svensktoppen? (Tala om tvära kast ibland.) Jo, uttagningen utgår från vilka låtar som spelas regelbundet i P4. Det innebär att ett bra sätt för ett P4-distrikt att ge skivor från distriktet chans att höras nationellt är att regelbundet spela nyutkommen lokal musik, och att ta med dessa låtar på sina spellistor.
Bor man i P4 Västs spridningsområde kan man ge upp med en gång. De spelar helre gamla obskyra (och dåliga) Tom Jones-låtar än lokala förmågor i sina morgonprogram. (Och Tom Jones har faktiskt gjort mycket bra.)
Borde starta en kampanj för att få dem att tänka om. Hänger ni med?
Och så rubriken. Hörde på sporten igår att det ska bli fyra domare på ishockeymatcherna i Elitserien nästa år. Då lär det bli mycket trångt på isen. Sedan kan man undra vad som hänt i världen. Nu är det kris med jobben i Stockholm, medan man söker folk i Norrland Dags för en ny slogan: "Vi flytt' dit!" Eller som galningen i filmen A Mighty Wind säger: "Wha' happened?"
För en gångs skull
Jag brukar inte skriva om skolfrågor, för det gör jag på annat håll, men för en gångs skull.
Så la då Jan Björklund ett förslag om ett nytt betygssystem. Eller gjorde han det?
1994 tog riksdagen beslut om att införa en ny sexgradig betygsskola, från A-F, där A-E skulle vara godkänt och F underkänt. Men resultatet hann aldrig förverkligas. I valet samma år vann (s) och de rev omedelbart upp beslutet och införde dagens skala.
Den sexgradiga skalan är förresten den som bland annat används i England sedan urminnes tider. Så nytt är det inte. Men det stämmer med mycket av det Björklund gör. Visionen är tydligen "Det var bättre förr". Härnäst väntar en läroplan som återinför stadierna och en lärarutbildning som återinför de gamla stadielärarutbildningarna. (I alla fall om utredningarna följer direktiven.)
Vi diskuterade gubbsjuka idag, eller rättare sagt om det finns en kvinnlig motsvarighet, dvs gumsjuka? När blir man förresten gubbe/gumma? Har det med åldern att göra eller ...? När jag jobbade i södra Storstockholm, verkar som ett annat liv, sa vi att tant är inget man blir med åren, antingen är man det redan från början eller också blir man det aldrig. Men hur är det med gubbe och gumma. Och visst är väl gubbe och gumma trevligare begrepp än farbror och tant? Det var väl bara Elsa Beskow som såg positivt på tanter.
Mitt förslag till definition, att en gubbe är minst tio år äldre än jag, oavsett hur gammal jag för stunden råkar vara, mötte inget större gehör från den församlade kaffebordskretsen. Jag får tänka ut en bättre tills imorgon.
OOO-bama
Världen har gått framåt. I mina tonår lyssnade jag till Martin Luther King och hans dröm. Jag var med och sjöng sångerna som föddes i medborgarrättsrörelsen (minns fortfarande med glädje "It Isn't Nice") och 1968 hade vi till och med de sångtexterna som engelskbok i nian. Sveriges Radio gjorde serien "Sounds of Protest, Sounds of Love".
Det tog drygt 45 år från det att några färgade elever vägrade flytta på sig på skolbussen för att ge plats åt de vita tills USA fick sin första svarta president. Det har säkert gått dubbelt sedan kvinnorna i landet fick rösträtt, så de får tydligen vänta lite längre, men å andra sidan var det Bill eller Hillary som egentligen styrde landet.
Grattis USA, och en eloge till John McCain för hans uttalande om att han sätter sitt land främst och därför uppmanar alla att sluta upp bakom den nyvalda presidenten. Det är att respektera vad demokratin handlar om.
Vår lokalradios musiksättare måste ha en stor portion humor. Mitt i det egna programmets hyllningar till Obama spelar man "I Love Europe". Kan det vara en uppmaning till presidenten att inte förverkliga sina tankar om tullmurar som ska försvåra för utländska leverantörer? Och direkt efter ett inslag om segern spelas "Avundsjuk" med Nanne. Avundsjuk på Obama som vann, och enligt DN har 4 och enligt SvD 5 stora problemområden att ta itu med, eller på McCain som slipper alla dessa problem?
Haft två samtal från folk i Vänersborg som idag har upptäckt att Tommy Emmanuel spelar i Mellerud på fredag. Sent ska västgötarna vakna. Alla sittplatser är slut sedan länge. Men välkomna till Spelmansförbundets jubileumskonsert på lördagen. Kul att ha Emmanuel som uppvärmare. Hade varit ännu roligare om han spelat i samma lokal som vi.
Det tog drygt 45 år från det att några färgade elever vägrade flytta på sig på skolbussen för att ge plats åt de vita tills USA fick sin första svarta president. Det har säkert gått dubbelt sedan kvinnorna i landet fick rösträtt, så de får tydligen vänta lite längre, men å andra sidan var det Bill eller Hillary som egentligen styrde landet.
Grattis USA, och en eloge till John McCain för hans uttalande om att han sätter sitt land främst och därför uppmanar alla att sluta upp bakom den nyvalda presidenten. Det är att respektera vad demokratin handlar om.
Vår lokalradios musiksättare måste ha en stor portion humor. Mitt i det egna programmets hyllningar till Obama spelar man "I Love Europe". Kan det vara en uppmaning till presidenten att inte förverkliga sina tankar om tullmurar som ska försvåra för utländska leverantörer? Och direkt efter ett inslag om segern spelas "Avundsjuk" med Nanne. Avundsjuk på Obama som vann, och enligt DN har 4 och enligt SvD 5 stora problemområden att ta itu med, eller på McCain som slipper alla dessa problem?
Haft två samtal från folk i Vänersborg som idag har upptäckt att Tommy Emmanuel spelar i Mellerud på fredag. Sent ska västgötarna vakna. Alla sittplatser är slut sedan länge. Men välkomna till Spelmansförbundets jubileumskonsert på lördagen. Kul att ha Emmanuel som uppvärmare. Hade varit ännu roligare om han spelat i samma lokal som vi.
Lokalradioblandning
Äntligen. Brynäs har vänt trenden. Segern må ha kommit på övertid, men den kom, och 2 poäng är bättre än 0 poäng!
Hade en schizofren upplevelse idag. Bilen var på service och jag fick låna en tjusig vit bil av 1994 års modell vars radio hade svårt at bestämma sig för om den ville ta in Radio Väst eller Radio Skaraborg på vägen ner till verkstaden i samband med hämtningen. Dessutom var det bara ena högtalaren som fungerade. Så jag fick ett märkligt potpurri av Bohemian Rhapsody med Queen (fast med en del viktiga sångstämmor borta) och en av Pughs senaste låtar. Radion hann byta mellan dem åtskilliga gånger. Faktiskt en spännande blandning.
Men det blev värre när båda radiokanalerna sände lokala nyheter parallellt. Om jag minns rätt ska sopsorteringen i fortsättningen gå till så att vi slänger 25 ton stulna metaller i facket för hårdplast. Sedan var det något om att polisen i Göteborg arresterat tre instiftare till metallstölder när de höll på att återinviga Svinesundsbron. Och att få en rapport om hur de kaukuasiska staterna ser på presidentvalet i USA mixad med Jill Johnson sjungandes "Cowboy up!" blev bara för mycket.
Annars har vår lokalradio haft sin snälla dag idag. Först hade de en tävling. Man skulle känna igen en TV-signatur. Och så spelar de signaturen till "Dobidoo", Sveriges just nu mest sedda program. Säkert bara för att alla skulle få känna sig stolta över att kunna. Hoppas växeln inte blev nerringd.
Sedan gav de oss lyssnare chansen att tycka till om presidentvalet i USA. Jag tror de hade räknat ut det så här:
I USA finns massor av människor av dalsländsk härkomst. Via Internet kan de lyssna på Radio Väst, trots att de befinner sig på andra sidan pölen. Så där satt under förmiddagen säkert tusentals Dalslandsättlingar för att höra hur vi i ursprungslandet vill att de ska rösta. Och tacksamma som de är gör de som vi vill. På så sätt har Radio Väst varit med och aktivt påverkat det amerikanska valet.
Presidentvalet är förresten allt de har pratat om idag (i alla fall när jag har lyssnat). Jag är för Obama, men jag undrar om det är jag själv som tagit ställning eller om tidningarna har vinklat det så att jag blivit för honom. För ärligt talat. Har inte rapporteringen varit lite väl svart-vit, lite mycket god guy/bad guy? Men här är det den svarte som varit den vite riddaren och tvärtom.
Hade en schizofren upplevelse idag. Bilen var på service och jag fick låna en tjusig vit bil av 1994 års modell vars radio hade svårt at bestämma sig för om den ville ta in Radio Väst eller Radio Skaraborg på vägen ner till verkstaden i samband med hämtningen. Dessutom var det bara ena högtalaren som fungerade. Så jag fick ett märkligt potpurri av Bohemian Rhapsody med Queen (fast med en del viktiga sångstämmor borta) och en av Pughs senaste låtar. Radion hann byta mellan dem åtskilliga gånger. Faktiskt en spännande blandning.
Men det blev värre när båda radiokanalerna sände lokala nyheter parallellt. Om jag minns rätt ska sopsorteringen i fortsättningen gå till så att vi slänger 25 ton stulna metaller i facket för hårdplast. Sedan var det något om att polisen i Göteborg arresterat tre instiftare till metallstölder när de höll på att återinviga Svinesundsbron. Och att få en rapport om hur de kaukuasiska staterna ser på presidentvalet i USA mixad med Jill Johnson sjungandes "Cowboy up!" blev bara för mycket.
Annars har vår lokalradio haft sin snälla dag idag. Först hade de en tävling. Man skulle känna igen en TV-signatur. Och så spelar de signaturen till "Dobidoo", Sveriges just nu mest sedda program. Säkert bara för att alla skulle få känna sig stolta över att kunna. Hoppas växeln inte blev nerringd.
Sedan gav de oss lyssnare chansen att tycka till om presidentvalet i USA. Jag tror de hade räknat ut det så här:
I USA finns massor av människor av dalsländsk härkomst. Via Internet kan de lyssna på Radio Väst, trots att de befinner sig på andra sidan pölen. Så där satt under förmiddagen säkert tusentals Dalslandsättlingar för att höra hur vi i ursprungslandet vill att de ska rösta. Och tacksamma som de är gör de som vi vill. På så sätt har Radio Väst varit med och aktivt påverkat det amerikanska valet.
Presidentvalet är förresten allt de har pratat om idag (i alla fall när jag har lyssnat). Jag är för Obama, men jag undrar om det är jag själv som tagit ställning eller om tidningarna har vinklat det så att jag blivit för honom. För ärligt talat. Har inte rapporteringen varit lite väl svart-vit, lite mycket god guy/bad guy? Men här är det den svarte som varit den vite riddaren och tvärtom.
Usel service
Hamnat i bryderi. Julen närmar sig och det är dags att förbereda julbordet på rätt sätt. Men vad är rätt sätt? Ska jag gå på diet för att gå ner i vikt och sålunda skapa utrymme för julmaten. Eller innebär diet att magen vänjer sig vid att få mindre mat, så att jag 24 december inte kan äta så mycket jag vill, vilket skulle innebära att rätt taktik är att skyffla i sig så mycket så möjligt fram tills dess. Men då kanske jag får en hjärtinfarkt och inte kommer dit. Livet är fullt av svåra val.
Av alla företag jag har kommit i kontakt med måste Nordea och Plusgirot ha den sämsta servicen av alla. Jag får i bland räkningar utan vidhängande inbetalningskort och där den som vill ha betalt bara har Plusgiro. Då krävs det att man har en tom plusgiroblankett att fylla i. Men sedan Kassaservice la ner finns sådana inte att uppbringa i Mellerud. Blanketterna finns bara på Nordeas bankkontor, och det närmaste ligger drygt 4 mil härifrån och har bara öppet normal arbetstid.
Trodde i min enfald att blanketterna skulle finnas för nedladdning på Plusgirots och Nordeas hemsida. Ack nej.
Skrev till dem och frågade. Fick först hänvisning till Nordeakontoren. Sedan, när jag påpekade att det inte är praktiskt möjligt för mig att ta mig dit under öppettiden om jag inte tar semester, fick jag ett nummer att ringa där man kan beställa blanketter.
Ringde. Minsta antal man kan KÖPA är 100 stycken. Jag ska alltså betala för att få en tom blankett som det sedan kostar pengar att använda om jag går till banken för att göra inbetalningen. Dessutom måste jag beställa ungefär fem års förbrukning samtidigt.
Mitt råd är: Bojkotta Plusgirot och Nordea tills de fattar ordet service.
Jag är undrande inför att Jessica Andersson, trots min uppenbara invit för någon vecka sedan, inte har hört av sig. Har tre alternativa lösningar på gåtan.
1. Jessica läser inte min blogg.
2. Hon läser min blogg, men tycker inte att en väl begagnad 55-åring med allt tunnare grått hår och trivselvikt stämmer in på bilden av den man hon söker.
3. Hon läser bloggen och har lagt ett bud, men frun har tackat nej.
Ska fundera på vilket svar som är troligast. Nummer 3 skulle nog göra mig stoltast.
Monday morning jokes
Morgonens hetaste nyhet är att fynd styrker att den ö som utpekats som den där Alexander Selkirke, förebilden till Robinson Kruse, tillbringade sin ensliga tid verkligen är detta. Undra om nu får döpa om alla andra öar som döpts om till Robinson Crusoe Island.
And now for something completely different. Får en att undra hur hjärnan fungerar:
Det är ett ofta förbisett faktum att Cornelis lånade melodierna till en del av sina mest populära sånger. Så är t ex originalet till "Somliga går med trasiga skor" en gammal ballad vid namn "The House Carpenter", som berättar en sedelärande berättelse om hur en kvinna lockas bort från sin familj av en tjusig man som visar sig vara Djävulen.
"Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind" är från början en amerikansk ballad "Monday Morning", där en ung flicka berättar om sitt kommande bröllop. Hon är ung, alltför ung för sångens berättare, som försker få henne att avstå från att gifta sig, men hon konstaterar att när det blir måndag morgon kommer hon att vara fru. Peter. Paul and Mary spelade in den på 1960-talet.
Vi skulle tillbringat söndagskvällen med att se The Rutles, men råkade ut för det värsta jag vet. Sist jag såg den stoppade jag tydligen själva DVD-skivan i fel fodral. Så nu öppnade vi till vår besvikelse en tom DVD-case. Kanske ett tecken att jag ska köpa jubileumsutgåvan (originalet kom 1978) som just släppts. Annars kostar den gamla versionen bara £3.99 på HMV i London. Får växla in några extra pund när vi åker dit nästa gång.
Vi tröstade oss med den fejkade folkmusikdokumentären "A Mighty Wind", av Christoffer Guest som också gjorde "Spinal Tap". Det är en sagolik historia om hur ett antal folkmusikgrupper från 1960-talet återförenas för att hylla sin nyss avlidne promotor och skivproducent. LP-skivor utan hål i mitten, en fullkomligt utspacad Mitch, en folksångerska med förflutet som porrstjärna (huvudrollsinnehavare i filmen "Not so Tiny Tim) coh en tro på att färgerna är universums ursprung är några av ingredienserna. Och precis som i de andra filmerna har någon tagit sig besväret att skriva ett antal fantastiska musikpastischer, i detta fall folkmusikdylika. Se den om du får chansen.
Två dåliga vistar jag kom på igår. (Sonen skruvade på sig och avstod från kommentarer.)
1. "Gillar du verkligen vodka?" "Ja absolut."
2. Vad sa presidentkandidatens fru när de släckt ljuset i sängkammaren? "Oooo...bama!"
And now for something completely different. Får en att undra hur hjärnan fungerar:
Det är ett ofta förbisett faktum att Cornelis lånade melodierna till en del av sina mest populära sånger. Så är t ex originalet till "Somliga går med trasiga skor" en gammal ballad vid namn "The House Carpenter", som berättar en sedelärande berättelse om hur en kvinna lockas bort från sin familj av en tjusig man som visar sig vara Djävulen.
"Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind" är från början en amerikansk ballad "Monday Morning", där en ung flicka berättar om sitt kommande bröllop. Hon är ung, alltför ung för sångens berättare, som försker få henne att avstå från att gifta sig, men hon konstaterar att när det blir måndag morgon kommer hon att vara fru. Peter. Paul and Mary spelade in den på 1960-talet.
Vi skulle tillbringat söndagskvällen med att se The Rutles, men råkade ut för det värsta jag vet. Sist jag såg den stoppade jag tydligen själva DVD-skivan i fel fodral. Så nu öppnade vi till vår besvikelse en tom DVD-case. Kanske ett tecken att jag ska köpa jubileumsutgåvan (originalet kom 1978) som just släppts. Annars kostar den gamla versionen bara £3.99 på HMV i London. Får växla in några extra pund när vi åker dit nästa gång.
Vi tröstade oss med den fejkade folkmusikdokumentären "A Mighty Wind", av Christoffer Guest som också gjorde "Spinal Tap". Det är en sagolik historia om hur ett antal folkmusikgrupper från 1960-talet återförenas för att hylla sin nyss avlidne promotor och skivproducent. LP-skivor utan hål i mitten, en fullkomligt utspacad Mitch, en folksångerska med förflutet som porrstjärna (huvudrollsinnehavare i filmen "Not so Tiny Tim) coh en tro på att färgerna är universums ursprung är några av ingredienserna. Och precis som i de andra filmerna har någon tagit sig besväret att skriva ett antal fantastiska musikpastischer, i detta fall folkmusikdylika. Se den om du får chansen.
Två dåliga vistar jag kom på igår. (Sonen skruvade på sig och avstod från kommentarer.)
1. "Gillar du verkligen vodka?" "Ja absolut."
2. Vad sa presidentkandidatens fru när de släckt ljuset i sängkammaren? "Oooo...bama!"
Frostigt värre
En lördag i frostens tecken. Inledde morgonen med att skrapa bilrutor. Fick för mig att bilrutsisen i Göteborg är tjockare än på andra ställen. Avslutade dagen med att jag och frun somnade framför TV:n till "A Touch of Frost" (en av våra engelska favoritdeckare, finns det någon med trumpnare uppsyn än DCI Jack Frost?). Vaknade till i reklmapausen och såg "Svensson Svensson" istället.
"A Touch of Frost" är annars en bra beskrivning av svensk TVs lördagskvällar. Det som var höjden på TV-veckan är nu helt tom på vettigt innehåll. I princip står valet mellan "Dansbandskampen" och "Stjärnor på is". Orden pest och kolera dyker osökt upp i mitt huvud. Tur att TV4 Film visade "Yrrol", en film som växer för varje gång jag ser den. Innehåller en av svensk film roligaste repliker någonsin, när en av Suzanne Reuters allra bitchigaste damfigurer skriker "Blanda inte in mig i vårt förhållande!".
Var på snabbesök i Nordstan och konstaterade att världen har blivit galen. Det är nu billigare att äta en rejäl köttbullsmåltid, inkl sallad och te/kaffe, på IKEA än en Big Mac&Co på McDonalds i Nordstan. Och är det jag som blivit större i käften eller? Men är inte en Big Mac mindre än den var förut?
I Nordstan pågick också en turnering i Free bandy, en sport för tvåmannalag där spelare med innebandyklubbor ska skjuta upp bollen i små mål som ser ut som vindindikatorerna på motorvägsbroar. Troligen ett nytt sätt för oss svenskar att på sikt skaffa oss ett VM-guld. Ni vet hur det går till. Vi uppfinner en ny idrott och blir världsmästare. Sedan går de andra ikapp oss. Dår uppfinner vi raskt ännu en ny idrott ...
Nåja. Hittade i varje fall senaste numret av Uncut, med stort reportage om The Rutles. "The Rutles - All You Need Is Cash" måste, i hård konkurrens med "Life of Brian", vara tidernas roligaste film. Låt vara att det bara var en TV-film. Ska ha en lat söndag (om inte frun hittat på annat), läsa reportaget och kanske unna mig att se om filmen.
Borde leta upp The Rutles andra CD "Archeology" (kom parallellt med Beatles-serien "Anthology") och lägga över några låtar från den i Ipoden. Den är ett bortglömt mästerverk.
"A Touch of Frost" är annars en bra beskrivning av svensk TVs lördagskvällar. Det som var höjden på TV-veckan är nu helt tom på vettigt innehåll. I princip står valet mellan "Dansbandskampen" och "Stjärnor på is". Orden pest och kolera dyker osökt upp i mitt huvud. Tur att TV4 Film visade "Yrrol", en film som växer för varje gång jag ser den. Innehåller en av svensk film roligaste repliker någonsin, när en av Suzanne Reuters allra bitchigaste damfigurer skriker "Blanda inte in mig i vårt förhållande!".
Var på snabbesök i Nordstan och konstaterade att världen har blivit galen. Det är nu billigare att äta en rejäl köttbullsmåltid, inkl sallad och te/kaffe, på IKEA än en Big Mac&Co på McDonalds i Nordstan. Och är det jag som blivit större i käften eller? Men är inte en Big Mac mindre än den var förut?
I Nordstan pågick också en turnering i Free bandy, en sport för tvåmannalag där spelare med innebandyklubbor ska skjuta upp bollen i små mål som ser ut som vindindikatorerna på motorvägsbroar. Troligen ett nytt sätt för oss svenskar att på sikt skaffa oss ett VM-guld. Ni vet hur det går till. Vi uppfinner en ny idrott och blir världsmästare. Sedan går de andra ikapp oss. Dår uppfinner vi raskt ännu en ny idrott ...
Nåja. Hittade i varje fall senaste numret av Uncut, med stort reportage om The Rutles. "The Rutles - All You Need Is Cash" måste, i hård konkurrens med "Life of Brian", vara tidernas roligaste film. Låt vara att det bara var en TV-film. Ska ha en lat söndag (om inte frun hittat på annat), läsa reportaget och kanske unna mig att se om filmen.
Borde leta upp The Rutles andra CD "Archeology" (kom parallellt med Beatles-serien "Anthology") och lägga över några låtar från den i Ipoden. Den är ett bortglömt mästerverk.
Halloweenmusik
Och vad ska man lyssna på under Halloween? Tja, kanske den gamla 60-talsgruppen The Zombies, eller Spooky Tooth.
Utan att förringa Alla Helgons Dag och den vackra seden att sätta ljus på våra avlidnas gravar: Varför är vi förvånade över att den anglosaxiska Halloweentraditionen sprider sig?
1. Om du är 10 år, vad smäller högst? Att få klä ut sig till något hemskt och gå runt och få godis, eller besöka en kyrkogård för att hedra en farmors mor du aldrig har träffat. (Det finns som jag ser det plats att göra både och, men om du måste välja?)
2. Om du är affärsman, var ser du störst försäljningsmöjligheter? Vad tycker du att det är värt att satsa dina reklampengar på?
3. Vi är troligen världens mest amerikaniserade land. En av 1990-talets mest tänkvärda repliker var: "Vi ska inte söka medlemsskap i EU, vi ska be att få bli den 51:a delstaten i USA."
Glädjande nog vaknade jag med mindre träningsvärk än förväntat, och som ni märker tog jag mig ur sängen (dock inte helt utan besvär).
Utan att förringa Alla Helgons Dag och den vackra seden att sätta ljus på våra avlidnas gravar: Varför är vi förvånade över att den anglosaxiska Halloweentraditionen sprider sig?
1. Om du är 10 år, vad smäller högst? Att få klä ut sig till något hemskt och gå runt och få godis, eller besöka en kyrkogård för att hedra en farmors mor du aldrig har träffat. (Det finns som jag ser det plats att göra både och, men om du måste välja?)
2. Om du är affärsman, var ser du störst försäljningsmöjligheter? Vad tycker du att det är värt att satsa dina reklampengar på?
3. Vi är troligen världens mest amerikaniserade land. En av 1990-talets mest tänkvärda repliker var: "Vi ska inte söka medlemsskap i EU, vi ska be att få bli den 51:a delstaten i USA."
Glädjande nog vaknade jag med mindre träningsvärk än förväntat, och som ni märker tog jag mig ur sängen (dock inte helt utan besvär).
