ukulelemorfar

Lennart Teveborg

Förre generaldirektören Lennart Teveborg, Handen, har avlidit vid en ålder av 86 år. Han efterlämnar hustru, tre barn, fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Första gången jag träffade Lennart var på Valborgsmässoafton 1973. Jag umgicks med hans äldsta dotter och blev hembjuden på te och smörgås. Jag kände mig omedelbart accepterad, en känsla jag har burit med mig sedan dess.

Jag läste till lärare och Lennart blev snabbt en värdefull samtalspartner och mentor. Samma vår besökte han mig och mina kurskamrater. Vi fick en genomgång av hur skolan är organiserad, från stat ner till det enskilda klassrummet. Att Lennart begärt att besöket skulle vara inofficiellt visade sig efterhand vara typiskt för honom. Han träffade gärna oss ”vanliga”, samtal med elever var lika viktiga som de med skolledare.

Lennart skröt aldrig om sin karriär, men jag lärde mig att han gått den långa vägen. Född i Eksjö utbildade han sig till folkskollärare, tog anställning i en byskola i Värmland och blev som 25-åring rektor. Han fick uppdrag för Länsskolnämnden, och hamnade så småningom på Skolöverstyrelsen.

Han var inblandad i grundskolans läroplan 1962 och skrev stora delar av uppföljaren 1969.

På 1970-talet var han sekreterare i två stora utredningar som ändrade svensk skola, ”Skolans inre arbete” och ”Skolan, staten och kommunerna”.

När Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna lades ner 1990 blev Lennart utsedd till generaldirektör för det nybildade Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH). Där var han kvar i sex år till sin pension.

Lennart var en av de dem som byggde upp svensk skola som vi känner den idag. För sina insatser fick han 1996 Illis Quorum på förslag av statsminister Göran Persson.

För mig var han ända fram till slutet en samtalspartner. Han kombinerade förmågan att lyssna och analysera med en naturlig nyfikenhet, oavsett om det gällde barnbarnen, politik eller skola. Jag saknar honom redan.

Lars Nilsson, svärson, före detta rektor och skolchef

Mellerud

Skam till sägandes har jag under mina år i Mellerud mycket sällan ätit skolmat. Men vad jag förstår är vår kostchef sen många år en pärla. Det har hänt att vi i bostadsbolagets styrelse i stället för att gå till en restaurang har valt att gå till en närbelägen skolmatsal när vi haft möte. Och flera gånger har kommunfullmäktiges traditionella julbord avätits i högstadiets matsal, tillagat av kostenhetens personal, till fromma för både skattebetalare och ledamöter. Och de gånger jag har ätit där har jag alltid varit nöjd.

Men som sagt. Den allmänna uppfattningen är ju att skolmat är dålig och att man ska gnälla på dem.

Jag ställer gärna upp och utmanar den uppfattningen.

I England

Under senare delen av 1990-talet gjorde jag flera besök i engelska skolor och konstaterade att där existerar, som i de flesta länder, ingen fri skolmat. Många skolor har inte ens någon skolmatsal, och har de en fungerar den ofta även som samlingssal och ibland till och med som idrottssal.

Om skolan serverar mat, som eleverna då får betala för, har de elever vars föräldrar går på socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd fria skolmåltider, men bara då.

Så det flesta har med sig en ”packed lunch”. På den tid jag besökte skolor där bestod denna paketerade lunch oftast av en liten rektangulär hårdplastlåda. Innehåll: En sandwich av den klassiska engelska typen (trekantig dubbelmacka), en liten påse chips, en chokladbit, en frukt samt en dryck, ofta en burk läsk eller juice.

I juni 1996 var jag på besök i en primary school i Barrow-in-Furness tillsammans med fyra lärare och fyra 11-åringar från en av de skolor i Götene jag var rektor för. Det var i början av sommarlovet. Lärarna var där på studiebesök och eleverna fick en minispråkresa genom att under fem dagar gå i skolans äldsta klass.

Som gäster bjöds vi på mat i skolmatsalen. Första dagen serverades chicken nuggets, formade som små flygplan, pommes frites och rårivna morötter. Rektorn, en sann Sverigevän, bad om ursäkt för det tvivelaktiga näringsvärdet. Han påpekade att han visste hur bra skolmat vi har i Sverige.

Då passerade en kille ur vår grupp, på väg ut för att leka med sina nya vänner. Vi frågade vad han tyckte om maten.

-          Kanonbra, svarade han.

Varför tror ni det? Tja, pommes frites fick han ju aldrig i svensk skola, men framför allt fick alla en liten vaniljglass som efterrätt. I England är ingen måltid komplett utan en ”sweet” till efterrätt.

Jag kom tillbaka till Skara. Denna gång som rektor för stadens största högstadieskola, Tegla. Under mellantiden hade det skett utveckling. Matsalen hade byggts om. Inga stora förändringar. Scenen var kvar, och salen fungerade fortfarande som aula då och då. När jag tänker efter påminde den mycket om Vendelsö skolas matsal.

Den stora förändringen var att man med hjälp av spaljéer hade delat in den i sektioner. Vaktande lärare kunde fortfarande ha överblick, med eleverna såg bara dem som satt i samma avdelning. En så enkel åtgärd lyfte atmosfären. Inte längre ungdomar som försökte höras till dem som satt långt borta.

Man hade också fått nya, enkla men vackra möbler.

Salen var så bra att när personalen ett år diskuterade att äta julbord tillsammans skrotade man tanken på restaurangernas överdådiga och svindyra erbjudanden. Istället anlitade vi en halvlokal cateringfirma, möblerade om lite i matsalen och fick en härlig kväll tillsammans.

Något år senare hyrde vi den en lördag för mottagning och middag i samband vår dotters första bröllop. Samma cateringfirma förresten, som även stod för porslin och serveringspersonal. Ett par ungdomar från elevrådet anställdes som medhjälpare.

Gymnasist och lärarstuderande

Jag gick gymnasiet på Fredrika Bremerskolan i Handen. Den var också helt nybyggd när jag började där, och dessutom inte helt färdig. Under de tre åren jag gick där hade vi vår idrott i tennistält när vi inte kunde vara utomhus. Men jag klagar inte. Jag hatar redskapsgymnastik.

Om det var maten som försämrats under åren eller mina förväntningar som höjts är öppet för debatt, men jag tyckte inte att det var lika gott, även om jag ofta åt med god aptit.

En nackdel på Fredrika B var att vi åt på engångsmaterial. Jag minns hur tävlade om att kunna få skeden att stå rakt upp i den tjocka ärtsoppa som serverades då och då. (Påminner om konsistensen i den ärtröra, skulle nog vara soppa, jag en gång serverades på en skola i Newfoundland, Kanada).

Smöret till smörgåsarna serverades i små plastpaket, lite för stort för en hård macka och för litet för två. Men för skämtarna var de idealiska det serverades kokt torsk. Det gällde bara att lyfta av locket försiktigt, bre sin smörgås och sedan återfylla asken med fisk och sås. Så låtsades man köa för att få mer, men med målet att osett lägga tillbaka paketet bland de oöppnade. Jätteroligt tyckte vi.

Vårt oskyldiga skämt bleknar dock jämfört med vad som ledde till att en tre år yngre musikkompis och några av hans klasskamrater blev utkastade ur matsalen en dag. De tyckte skolmaten den dagen inte var mycket att hurra för, så de bestämde sig för att fira surströmmingspremiären i matsalen. Varken personalen eller de andra eleverna uppskattade tilltaget.

Under min lärarutbildning kom jag tillbaka till Vendelsömalmsskolan för praktik i en årskurs 5 där. Gav mig en vink om hur olika vi kan bedöma mat. Jag och mina två bröder åt under två veckor samma mat, tillagad på samma vis. Jag åt i den del av Vendelsömalmsskolans matsal där lärarna åt, dvs i en ände av lokalen. Mellanbrorsan åt på gymnasiet och lillbrorsan i samma lokal som jag, men i elevavdelningen.

När mamma frågade hur maten hade varit brukade jag svara ”bra”, mellanbrorsan ”OK”, medan lillbrorsan för det mesta klagade på den.

Inför årskurs flyttade vi till Vendelsömalm i Österhaninge kommun (numera en del av Haninge). Jag fick börja i Vendelsö skola (som numera heter Hagaskolan). Det var en treparallellig låg- och mellanstadieskola. Här hade man också infört grundskola, något som inte var givet på den tiden. Trots att läroplanen infördes 1962 var det kommuner som inte hade infört det nya helt förrän i slutet av decenniet.

Jag ska inte klaga på undervisningen, men det är skillnad på att gå på en skola som är en del av en lärarutbildning och en skola som inte är det. Det var mycket stenciler som skulle besvaras utifrån texter i böcker. Och musikundervisningen var i det närmaste obefintlig. Någon gång satte sig fröken vid en orgel och vi fick sjunga någon psalm. En gång fick vi också lyssna på Smetanas ”Moldau” efter att fröken förklarat att detta var vackert. Jag misstänker att hon hade varit på studiedag. Men som sagt, jag lärde mig en hel del ändå.

Den positiva överraskningen var skolmaten. Vi åt i en trevlig matsal, som även fungerade som skolans aula, med en liten scen. Vi satt vi långbord, en klass vid varje med klassföreståndaren vid kortändan. Dessutom fick vi sitta på riktiga stolar med ryggstöd, och stora fönster längs hela långsidan gjorde lokalen ljus och trevlig.

Första dagen var det makaroner och köttbullar om jag minns rätt. Varma, icke klibbiga makroner med lika varma köttbullar. En fröjd för gommen och smaklökarna. Men nog klagade mina kamrater ändå ibland. Dock mest när det serverades pölsa och lappskojs, rätter som jag gillade och saknar.

Efter två år hamnade vi på den nybyggda Vendelsömalmsskolan, om vilken man skulle kunna skriva mycket. Här var det lite rörigare vid maten. Många skulle äta samtidigt och det gällde att hitta en bra plats med trevliga bordskamrater 178 gånger per år. Maten var dock densamma, men nu var jag van och den sämre miljön påverkade också något.

Mina första erfarenheter av skolmat var 1960-1964 när jag gick mina första skolår på seminariets övningsskola i Gävle. Jag lyckades med att avverka tre skolformer de åren, två år i folkskolan med bokstavsbetyg, ett år i enhetsskolan och sedan slutligen ett i grundskolan.

Det var en bra skola, med bra undervisning. Alla våra lärare var parallellt lärarutbildare, och vi hade ämneslärare i både engelska och musik. Klassrummet var också befolkat av lärarkandidater i varierande steg av sin utbildning, och av varierande kvalitet. Som skåning fick jag rätta en av dem som inte kunde uttala Kristianstad på rätt sätt (med danskt uttal av Kristian) och en annan behärskade inte det engelska ordet för onsdag.

En färdighet som utvecklades de åren var förmågan att dölja delar av skrivboken för kandidaterna. Mina lärare hade en ful ovana att med rött lämna kommentarer om att jag måste förbättra min handstil efter uppsatser och andra skrivövningar. Själv har jag alltid hävdat att innehållet är viktigare än layouten, så deras uppmaningar gav litet resultat. (Länge leve datorer.)

Men skolmaten då? Som sagt detta var en utbildningsanstalt för blivande lärare, inte för blivande kockar. Den kokta torsken döpte vi till ”Pappa Bens tuggummi” (detta var på den tid Bröderna Cartwright var det häftigaste man kunde se på TVs enda kanal). Makaronerna var sällan varma och de kletade ihop sig så att om man tog en fick man en hel hög. Om maten var kall, så var mjölken i alla fall desto ljummare. Den serverades i plåtmuggar som var så smala i botten att de lätt välte.

Vi satt på rygglösa träpallar. Att ta mat själv var det inte frågan. Tanterna vid serveringsdisken utmätte en vad de tyckte lagom portion, sedan var det bara att äta upp. Ville man händelsevis lämna något skulle man få tillstånd av den barskaste av dem, som vandrade runt som en hök i matsalen, med främsta uppgift att slå ner på minsta tecken på bus och att neka illamående elever att slippa äta upp.

Jag lyckades slippa två gånger. Den första när jag tappade en mjölktand under måltiden och min hörda smörgås fick blodfläckar. Den andra var när jag förätit mig på stekt strömming, flera påfyllningar, och enligt mina kamrater hade en tydlig grön nyans i ansiktet. Andra gånger försökte jag inte ens.