ukulelemorfar

Kommunen där jag jobbar har "förändring och nytänkande" som några av sina ledord för skolan och dess utveckling. Jag kan förstå skälen bakom ordvalet, och jag kan till viss del sympatisera, men, och ett stort men.

Att välja ordet förändring innebär att man stämplar det som redan är som felaktigt. Ordet signalerar att vi måste ändra oss, det vi nu gör är inte godkänt.

Ordet nytänkande är mindre laddat. Men det signalerar också att vi måste tänka annorlunda än vi gör idag.

 

Jag är inte motståndare till förändring eller nytänkande. Men jag har under mina fyra decennier i skolvärlden sett så många exempel på hur det viktiga blivit förändring och nytänkande, istället för förbättring och utveckling. Vad var egentligen hela det tidiga 1990-talets skolutveckling om inte förändring och nytänkande. Den gamla katederundervisningen skulle bort. De åldershomogena klasserna likaså. Lärare skulle inte få arbeta i ämnesteam, det skulle vara ämnesövergripande arbetslag runt en elevgrupp. Läraren skulle inte heller vara undervisare utan handledare.

Jag var själv en av dem som stod på barrikaderna och slogs för det nya. Men jag och alla vi andra hade glömt några enkla fakta:

* Det var inte katederundervisningen i sig som det var fel på. Det var att den fick vara alldeles för dominerande. Katederundervisning, speciellt om den är bra, har sin plats, liksom grupparbete, och individuellt arbete. Det är blandningen och att varje metod används på rätt ställe som är det viktiga.

* Det är bra om de nya metoder som införs har testats i mindre skala först, så att man vet att de fungerar. Nu hoppade vi okritiskt på ett tåg som inte riktigt visste vart det skulle. Målet var bort från det gamla.

* Det är viktigt att ge utrymme för kritiska röster, och att ta dessa på allvar. Det är först när man granskar kritikernas argument som man kan kontrollera om det nya håller. Nu blev de som försynt påpekade att eleverna i åldersblandade klasser presterade sämre i matematik nedtystade. "Eleverna lär sig andra saker" blev det stående sättet att bemöta alla kritiker. Vad det andra egentligen bestod av var det inte som rktigt kunde säga.

Och vi har sett resultatet: Förändringarna ledde till försämrade kunskaper hos eleverna.

 

Jag tycker att skolutveckling istället ska baseras på ett specialpedagogiskt förhållningssätt. Vi ska leta efter det som fungerar, konstatera vad vi är bra på. Sedan ska vi utveckla dessa styrkor maximalt.

Det utesluter inte att vi parallellt arbetar med att förbättra oss på områden där vi upplever brister. Men precis som vi i arbetet med eleverna fokuserar på det de kan, och det behärskar, ska vi i vår skolutveckling utgå från det vi kan och arbeta med att utveckla det. Annars finns det risk att vi i vår förändringsiver glömmer bort vad vi gör bra, precis som vi gjorde för cirka 20 år sedan.

Och så anser jag att fokus måste vara utveckling. Ibland kräver utvecklingen förändring, men inte alltid. Om jag ska tälja något och min kniv är slö så vässar jag den, jag byter inte till en hammare. På samma sätt måste vi i första hand arbeta för att vässa våra verktyg, inte nödvändigtvis alltid byta ut dem mot andra. Och vi måste också arbeta med att bli bättre på att välja rätt verktyg till rätt uppgift, och då och då lägga ett nytt verktyg i vår låda.

Jag har just avslutat läsningen av Philippa Gregory's utmärkta roman "The White Queen" (snart som TV-serie på svensk TV). Den handlar om hur Elizabeth Woodville blir drottning under inbördeskriget i England på 1400-talet, det som populärt kallas "Rosornas krig". En stor del av boken beskriver hur hon och hennes make, kung Edward, kämpar för att behålla makten. En nyckelfaktor är att ständigt belöna sina stödjare med land, pengar och titlar.

Jag fick en obehaglig känsla av att vi är på väg åt samma håll just nu när jag läste en kvällstidningslöpsedel idag som ställde frågan om vilket parti som ger läsaren mest i plånboken. Är det detta politiken har reducerats till, att ge enskilda personer mest i plånboken, likt Edward och Elizabeth köpa stöd?

Vi hade en intressnt diskussion på fikarasten igår om just detta. En av de som diskuterade livligast hävdade att politiska partier i första hand styrs av vad som är bra för partiet. Man gör det som man tror vinner väljare, och huvudsaken är att komma till makten. Tyvärr är jag benägen att hålla med honom.

 

Herbert Tingsten påstod för mer än 50 år sedan att de politiska ideologierna då var döda. Jag undrar vad han skulle sagt idag.

Olof Palme, som jag anser var ideolog, sa att "politik är att vilja". Jag håller med, men vilja vad? Det måste handla om mer än en vilja att ta makten, att ha en tanke om vad man ska använda makten till.

En av mina favoritförfattare Stephen R Covey skriver i sin bok "Principle Centered Leadership" att varje ledare måste ha ett "true north", en kompassriktning som styr. Utan detta "true north" blir vi vindflöjlar som bara drar dit vinden för oss.

För mig är detta politikens kärna, att känna sitt "true north". Om jag ger mig in i politiken måste jag ha en tanke om vilket samhälle jag vill vara med och skapa. Framför allt måste jag ha en tanke om vilka värderingar som ska styra detta samhälle, och en idé om hur jag ska kunna arbeta för att komma dit.

Det är omöjligt att sia om hur framtiden kommer att se ut, men om jag är grundad i mina värderingar och vet vad jag kan och inte kan kompromissa med, kommer mitt "true north" att lotsa mig igenom det som händer kring mig. Mina värderingar, och min vision, kommer att avgöra vad som är riktigt handlande.

Det gäller också som politisk ledare att kunna presentera visionen, och arbeta med helhetsbilden. Jag upplever att politiken idag är väldigt detaljinriktad. Ett löfte om jobbaskatteavdrag hit, ett annat löfte om några procents höjning av A-kassan dit och så vidare. Vem står för helheten? Vem beskriver vilket samhälle han/hon vill leda oss in i?

 

Jag tror också att vi måste tona ner kraven på våra politiker. Hur många skräms inte från att engagera sig för att man vet hur påpassad man blir. Det måste bli fler politiker i Sverige. De politiska uppdragen måste bli åtråvärda. Ju fler som slåss om den, desto större chans har väljarna att välja de som inger mest förtroende och verkar vara de mest kapabla. Och det kanske inte är de som odlats fram inom partiapparaterna, utan kanske de som varit ute och arbetat utanför politiken också. Idag tycker jag att alltför många politiker är alltför slipade, och rädslan att säga något felaktigt som skulle kunna stöta bort någon väljare verkar vara större än viljan att säga något riktigt värdefullt eler att berätta vad man verkligen tror på. Tage Danielsson beskrev detta redan i revyn "Under dubbelgöken" 1979. Lyssna gärna på hans kuplett "En glad amatör", som är kusligt aktuell även idag.

 

Jag satt som nämndspolitiker i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Bara en kort period, bara ett ersättaruppdrag i en kulturnämnd. Den gången slutade jag för att mitt ideella arbete i en idrottsförening tog massor av tid, och jag kände att det var viktigare att lägga fritiden på Brandbergens tonåringar än på det politiska. Jag tyckte att vi politiker fick kämpa i alldeles för mycket motvind mot några stelbenta tjänstemän. Men jag har bestämt mig för att engagera mig igen. Imorgon betalar jag in medlemsavgiften i mitt gamla parti, och sedan får vi se vad som händer. Jag hoppas jag fortfarande får gehör för mitt "true north".