ukulelemorfar

Här kommer mitt andra inlägg i serien om mål. Först ett par förtydliganden: Jag är inte emot att man sätter mål för sig själv eller verksamheter. Jag tycker också att man regelbundet ska utvärdera sin verksamhet.

Så två definitioner. Uppföljning är att konstatera hur man ligger till. Utvärdering är att man funderar kring varför man ligger där.

Den största risken med att enbart koncentrera uppföljning och utvärdering till målen är att man missar en massa annat viktigt i livet eller organisationen. Det händer mycket vid sidan av de mål vi satt upp, som ibland till och med kan vara viktigare än det som berörs av målen, framför allt i komplexa organisationer som skolan.

En annan risk jag har sett många exempel på är att man blandar ihop uppföljning och utvärdering. I många fall stannar man vid uppföljningen. I andra fall nöjer man sig med att konstatera att man genomfört de planerade åtgärderna för att nå målet, inte huruvida man nått själva målet för insatserna. Jag har nyligen sett sådana exempel i min egen kommun.

Om man når målet kan man ju också fundera på om det var åtgärderna man vidtog som nådde det, eller om andra faktorer påverkade. Varför är till exempel svenska elever duktiga i engelska? Är det för att kursplanen är bra eller lärarna duktiga? Eller för att de omges av engelska så snart de sätter på TV:n eller lyssnar på musik.

Ibland kan man misslyckas med att nå målet, men kanske uppnå annat.

Själv var jag i tonåren besatt av tanken på att bli en firad musiker och låtskrivare. Det misslyckades, men genom musiken fann jag den som varit min livspartner i drygt 47 år. Och B-planen ledde till en framgångsrik karriär inom utbildningsväsendet. Om jag utvärderar mot målet är jag ganska misslyckad, men trots det känner jag mig nöjd.

Det bästa exemplet är Christoffer Columbus. Av Mervyn Benford (som jag hjälpte med en bok för den svenska marknaden) lärde jag mig Columbusprincipen: ”När han åkte visste han inte vart han skulle. När han var där visste han inte var han var. När han kom hem visste han inte var han hade varit. Och allt detta på skattebetalarnas bekostnad.”

Om man utvärderar Columbus utifrån målet med resorna var han helt misslyckad. Han var inte i närheten av att nå målet, även om han själv lär ha dött övertygad om att han varit i Indien. Men, som en föredragshållare påpekade, det fanns ganska sidoeffekter. Frågan är om inte dessa var mer betydande än om han hade nått målet.

Nästa gång ska jag titta på om kravet på mätbarhet påverkar vilka mål vi sätter.

Jag ska i några inlägg titta på detta med målstyrning. Först ett förtydligande: Jag är inte emot att vi sätter mål för oss själva, vårt arbete eller våra organisationer. Men målen får inte bli det allenarådande. De löser inte allt, och ibland kan de faktiskt begränsa oss. Svårigheten att ha mål som utmanar, men som inte är orealistiska. Är de för högtflygande är det drömmar, inte mål.

Här två exempel på hur mål kan begränsa oss.

Vad gör man när målet är nått? Detta är faktiskt ett problem. Lägger man av? Sätter man ett nytt mål och spänner bågen lite till?

Min favorithistoria på detta tema är ett knattelag i S:t Erikscupen på den tid jag var aktiv fotbollstränare (1980-talet). De hade det motigt och förlorade ständigt. Under sin första säsong tog de inte en enda poäng. Men tränarna peppade dem och fick dem att fortsätta. ”En dag ska också vi vinna en match.” Så det stora målet blev just detta, att vinna en match.

Så under andra säsongen hände det. Laget vann! Och vad hände sedan? Jo, hälften av killarna lade av. De hade ju nått sitt mål.

En annan fallgrop är att sätta ett ouppnåeligt mål. Varför ska man fortsätta att kämpa den dagen man upptäcker att an inte kan nå det?

Jag hade en elev i matematik med mycket stora svårigheter för ämnet. Idag skulle vi sätta stämpeln dyskalkyli på hen. Trots att det var på högstadiet kunde hen fortfarande inte klara av addition med tiotalsövergång utan hjälp av fingrar eller linjal, och multiplikationstabellen ska vi bara inte prata om. Hur mycket jag och specialläraren arbetade med eleven lyckades vi inte.

Så kom det första betygstillfället, då på hösten i årskurs 8. Jag hade individuella samtal med alla om vad de förväntade sig och från ovan nämnda elev var svaret snabbt: ”Minst en trea” Jag tappade andan. Jag och specialläraren var överens om att vi skulle ge tvåa som uppmuntran för att hen kämpade. Kunskapsmässigt var det den solklaraste etta jag stött på under mitt lärarliv.

Jag förklarade och peppade, och hen fortsatte att slita med matematiken under våren i åttan, och under hösten i nian. Men svårigheterna kom vi aldrig till rätta med helt, och när eleven såg att det även då bara blev en tvåa gav hen upp helt. Under våren i nian skolkade hen en del och på lektionerna som bevistades gjordes det inte många knop. Slutbetyg en etta.

Så för högt satta mål kan också vara hämmande, även om jag i det senare fallet ger betygssystemet en stor del av skulden.

I nästa inlägg kommer jag att titta på faran med att vid utvärderingar bara titta på måluppfyllelsen.