Tommy Emmanuel och andra
Har just varit på fyrverkeri. Nej inte raketer och sådant, gitarrfyrverkeri. Tommy Emmanuel tillbringade fredagskvällen med att underhålla drygt 1 000 personer i Rådahallen i Mellerud. Och vilken underhållning.
Låt mig först konstatera att det var min förtjänst att TE kunde spela. Precis före konserten behövde jag gå på toa. När jag kommer ut står TE i egen hög person där och behöver använda det utrymme jag just lämnat ifrån mig. Tänk om jag hade behövt sitta där länge. Då hade TE inte kunnat gå och då hade det inte blivit någon musik. Så tacka mej!
Nåväl. Tommy är en bländande gitarrist, med förmåga att spela både snabbt och känslosamt. han behärskar i stort sett allt när det gäller en normalstämd akustisk stålsträngad gitarr, och använder ibland gitarren mer som trumma än som gitarr. Dessutom är han en showman av guds nåde. Och som alla musiker har han humor. "I have had a few requests, but I am going to keep on playing anyway." Jag njöt konstant under hans halvannan timme på scen:
Men det finns en sak som stör mig. Allt detta prat om världens bästa. TE är en världsgitarrist, men jag tror inte det finns någon världens bästa gitarrist. Jag får en kick av att lyssna på TE, och det väcker lusten att skippa jobbet några månader för att öva, men det finns många gitarrister jag får kickar av.
Göran Söllscher har framför allt ett underbart anslag på gitarren. Han får fantastiskt mycket ton i sitt instrument. Jag såg honom på Österlen i somras och blev helt betagen.
Martin Simpson (engelsman) har den vackraste gitarrton jag vet. Även här format av ett fantastiskt anslag, men kopplat till en underbar förmåga att stämma gitarren på olika sätt, så att han kan utnyttja den klang spelet på lösa strängar ger.
Richard Thompson är mästare på att låta gitarren gå oväntade vägar, med komplexa rytmer och klanger, ibland med arabiska inslag. Han är för mig en helhet, sångskrivare, gitarrist och sångare i ett, och det är omöjligt att skilja det ena från det andra.
Dave Edmunds gitarrversion av hela första satsen ur Mozarts 40:e symfoni i Cropredy i somras gav mig en av de starkaste gitarrkickar jag fått på länge. Fullt i klass med Albert Lee några år tidigare. Det var då Simon Nicol efteråt konstaterade: "Vi vet inte riktigt vad vi ska spela. Albert har använt alla toner som finns."
Och Bob Fox gitarrfyrverki i vårt vardagsrum i samband med en eftersittning vid Dalslands Folkmusikfestival för drygt fyra år sedan fick mig att genant ställa undan gitarren och bara lyssna. Bob är en underbar gitarrist på scen, men det här var sju gånger häftigare.
Första kontakten med Pierre Bensusan, DADGADs mästare, på Cecil Sharpe House 1982, Martin Carthys tunga anslag och mysko stämningar i London 1977 och åter någon gång i mitten på 1990-talet, Dick Gaughans nervösa fingrande på gitarren när han precis slutat röka, gitarristen i Habadam på Uddevalla folkmusikfestival för några år sedan, Ian Carrs underbara strategier för att kompa jigs och reels, Eric Clapton i Scandinavium för tio år sedan, Arty McGlynn med DeDanann i Swansea 1990 .... Jag kan fortsätta för evigt.
Och vem är bäst i världen? Ingen. Det går inte att utse någon sådan. Var och en av de ovan nämnda har något som de gör bättre än någon annan. De är samtliga av världsklass.
Låt idrottarna utse världens bästa. När det gäller gitarrister får vi nöja oss med att världen är full av duktiga sådana. Njut av dem, Tommy Emmanuel och alla hans kollegor, men strunta i att diskutera i termer av bättre än.
Men det finns en sak som förbryllar mig. Eric Clapton lär ha sagt att TE är bäst i världen. Men i sin självbiografi radar Clapton upp gitarrist efter gitarrist, men TE nämns inte ens i en bisats.
Låt mig först konstatera att det var min förtjänst att TE kunde spela. Precis före konserten behövde jag gå på toa. När jag kommer ut står TE i egen hög person där och behöver använda det utrymme jag just lämnat ifrån mig. Tänk om jag hade behövt sitta där länge. Då hade TE inte kunnat gå och då hade det inte blivit någon musik. Så tacka mej!
Nåväl. Tommy är en bländande gitarrist, med förmåga att spela både snabbt och känslosamt. han behärskar i stort sett allt när det gäller en normalstämd akustisk stålsträngad gitarr, och använder ibland gitarren mer som trumma än som gitarr. Dessutom är han en showman av guds nåde. Och som alla musiker har han humor. "I have had a few requests, but I am going to keep on playing anyway." Jag njöt konstant under hans halvannan timme på scen:
Men det finns en sak som stör mig. Allt detta prat om världens bästa. TE är en världsgitarrist, men jag tror inte det finns någon världens bästa gitarrist. Jag får en kick av att lyssna på TE, och det väcker lusten att skippa jobbet några månader för att öva, men det finns många gitarrister jag får kickar av.
Göran Söllscher har framför allt ett underbart anslag på gitarren. Han får fantastiskt mycket ton i sitt instrument. Jag såg honom på Österlen i somras och blev helt betagen.
Martin Simpson (engelsman) har den vackraste gitarrton jag vet. Även här format av ett fantastiskt anslag, men kopplat till en underbar förmåga att stämma gitarren på olika sätt, så att han kan utnyttja den klang spelet på lösa strängar ger.
Richard Thompson är mästare på att låta gitarren gå oväntade vägar, med komplexa rytmer och klanger, ibland med arabiska inslag. Han är för mig en helhet, sångskrivare, gitarrist och sångare i ett, och det är omöjligt att skilja det ena från det andra.
Dave Edmunds gitarrversion av hela första satsen ur Mozarts 40:e symfoni i Cropredy i somras gav mig en av de starkaste gitarrkickar jag fått på länge. Fullt i klass med Albert Lee några år tidigare. Det var då Simon Nicol efteråt konstaterade: "Vi vet inte riktigt vad vi ska spela. Albert har använt alla toner som finns."
Och Bob Fox gitarrfyrverki i vårt vardagsrum i samband med en eftersittning vid Dalslands Folkmusikfestival för drygt fyra år sedan fick mig att genant ställa undan gitarren och bara lyssna. Bob är en underbar gitarrist på scen, men det här var sju gånger häftigare.
Första kontakten med Pierre Bensusan, DADGADs mästare, på Cecil Sharpe House 1982, Martin Carthys tunga anslag och mysko stämningar i London 1977 och åter någon gång i mitten på 1990-talet, Dick Gaughans nervösa fingrande på gitarren när han precis slutat röka, gitarristen i Habadam på Uddevalla folkmusikfestival för några år sedan, Ian Carrs underbara strategier för att kompa jigs och reels, Eric Clapton i Scandinavium för tio år sedan, Arty McGlynn med DeDanann i Swansea 1990 .... Jag kan fortsätta för evigt.
Och vem är bäst i världen? Ingen. Det går inte att utse någon sådan. Var och en av de ovan nämnda har något som de gör bättre än någon annan. De är samtliga av världsklass.
Låt idrottarna utse världens bästa. När det gäller gitarrister får vi nöja oss med att världen är full av duktiga sådana. Njut av dem, Tommy Emmanuel och alla hans kollegor, men strunta i att diskutera i termer av bättre än.
Men det finns en sak som förbryllar mig. Eric Clapton lär ha sagt att TE är bäst i världen. Men i sin självbiografi radar Clapton upp gitarrist efter gitarrist, men TE nämns inte ens i en bisats.
Kommentarer
Trackback
