ukulelemorfar

Eftersom Les Miserables är en av mina favoritmusikaler ser jag fram emot dagens start av den engelska TV-serien med samma namn, väl medveten om att den är musikbefriad.

För er som inte sett den kan jag berätta att Les Mis är en genomkomponerad musik (det vill säga, bara sånger ingen dialog mellan, som Andrew Lloyd Webbers skapelser) baserad på Victor Hugos "Samhällets olycksbarn". Det gör att den är något så ovanligt som en musikal med bra och djup handling. Den har också en genial scenografi, baserad på en roterande scen. Dessutomär det fylld av bra melodier, från den marschartade "Can you hear the people sing", över det humoristiska "Master of the House" till en rad mjuka ballader.

Vad jag minns har jag sett den minst tre gånger i London. En gång när vi var där hade vi rest hemifrån vid 4-tiden på morgon. Att sedan sitta på den syrefattiga andra raden på Palace Theatre, där musikalen gick då, gjorde att det var svårt att hålla ögonen öppna och jag är säker på att frun sov en stund, vilket hon kategoriskt förnekar.

Men det roligaste minnet är ett annat. Intill Palace Theatre ligger en brandstation. På teaterna hade just en av de häftigaste scenerna spelats upp, en batalj på barrikaderna. "Döda" låg både på barrikader och scengolv. Precis när stridslarmet lagt sig och teaterna för några sekunder är helt tyst hörs sirenerna från brandstationen intill. Allmänt skratt i salongen.

En annan gång var när vi satt uppe på andra raden igen. Efter scenen ovan roterade scenen. Men vi som sagt högt uppe kunde se hur de nyss döda, som nu fanns på "baksidan" snabbt reste sig och pilade iväg för kostymbyten. Det är roligt nästan jämt.

Så om ni åker till London: Se Les Mis om ni inte redan gjort det. Den går fortfarande, om än på ny teater. Annarsär den filmade versionen av musikalen också en riktig höjdare. Där är det också lättare att följa handlingen än i scenversionen.

Men vi ses framför TVn kl 21.00 ikväll. SVT1.

Om man gillar tåg finns det sämre ställen att befinna sig på än Clapham Junction. Det sägs att detta är Europas mest trafikerade station. Tåg från flera Londonstationer sammanstrålar här innan de far vidare mot andra destinationer.

Nu var vi inte där för att titta på tåg. Vi skulle till ASDA för att få tag på Jelly till sonen. Han och hans kompisar gör shots av det. ASDA är också en av de få affärer som fortfarande säljer CD-skivor och DVD-filmer, låt vara att sortimentet inte är det bästa. De kan också tävla med Primark om billiga kläder. Har köpt flera svarta kostymer där.

Återvägen valde vi bussen. Buss 77 tar 45 minuter från ASDA till Waterloo Station. Det är en intressant tur. Först kör den igenom South Battersea med lokalbefolkning som går på och av vid varje hållplats. Sedan runt Vauxhall hamnar man i ett av de största nybbygnadsområdena i London just nu. På både sidor av gatan växer nya höghus upp. Sedan komer bussen fram vi Vauxhall ridge och följer sedan floden på södra sidan. Man får fina vyer av bland annat Tate Gallery och Houses of Parliament. Rekommendabelt.

Vi tog sedan en promenad i solskenet över Waterloo Bridge. Det är en bro där man också kan skåda stan i  nästan sin helhet. Till vänster South Bank-komplexet, Hungerford Foot Brtidge, Londn Eye med mera, vill höger city med St Paul's i centrum, bakom alla de höga moderna hus Prince Charles hatar, och långt till höger The Shard. En bro för alla som vill ta fina bilder på sin favoritstad.

Lunchen intog vi på The Cole Hoal på Strand, samma sida som Savoy. Deras restaurang ligger i bottenväningen och är med restaurang än pub, både när det gåller pris och att de lägger på serveringsavgift. Men ölen har pubpris och är välserverad, och maten är godf. Frun tog en Sirloin Steak och jag en pie med kyckling, skinka och champinjoner. Engelska pubpajetr är alltid goda, men de kan komma i många olika former och med olika tillbehör. Rekommenderas-. Minst lika engelskt som fish and chips.

Så återstod bara hemresan ...

Summa summarum fyra roliga dygn, även om vi på grund av mina knäproblem inte kunde hålla samma tempo som i vår ungdom. Så nästa resa får vänta till efter operationen, men var så säkra, det blir blogg då också. Tills dess kommer det inlägg om ditt och datt några gånger per vecka. Ni får gärna läsa dem med.

Näst sista dagen i London. 

Vi började med att besöka ett av Londons minsta och minst kända museer, The Brunel Museum i Rotherhite. Hela museet är tillägnat byggandet av the Thames Tunnel, världens första tunnel under en trafikerad flod. Det är inrymt i vad som var ett maskinhus till tunneln. Och när man är i närheten kan man gärna gå ner till floden och titta på Docklands från södra sidan. Ett trevligt besök, men mest för den som antingen är mycket intresserad av ingenjörskap, far och son Brunel anses vara två av de bästa under 1800-talet, men kanske inget för förstagångsbesökaren i London.

Sedan tog vi Jubilee Line ut till Stratford. Sist vi var där var något år före OS 2012, när de byggde för fullt. Det gamla nedgångna området förvandlades på några år till ett mini-New York, förutom alla olympiska arenor. Numera är det olympiska området en park öppen för alla, och i London Stadium huserar West Ham. 

Här fins också ett Westfield med cirka 350 butiker, bland annat Primark och ett mini-IKEA. Vårt intryck var att det var mycket fler människor här än i det andra Westfield, och området riktigt bubblade av liv.

Det största problemet med de nya shoppingcentrana är att de sakanr en traditionell pub. Här finns The Cow, en pub som tillhör Youngs. Ölen var god (testa Youngs Special, eller ännu hellre en Winter Warmer), men matsedeln var för mycket gastropub för vår smak.

Lunchen hittade vi istället på The Shakespear, en Wetherspoonspub alldeles intill Holborn tunnelbanestation. Det är en stor öppen, men trots det ganska mysig, pub som serverar Wetherspoons fulla meny, inklusive de pizzor de introducerade i våras. £8.49 för en pizza med en pint öl eller ett glas vin är ganska OK.

Vår vän från i tisdags hade berättat att det nya i England är den återuppväckta kärleken till gin (som var den populäraste alkoholdrycken i mitten på 1800-talet). Det bekräftades här. Under en månad har Wetherspoons "Gin Festival" och enligt broschyren erbjuds 28 olika gin. Vi avstod.

Vår sista kväll tillbringades i Royal Festival Hall i sällskap med Philharmonia Orchestra, en av minst fyra symfoniorkestrar i stan. Normalt leds de av Esa Pekka Salonen men nu var den en gästdirigent. De bjöd på en konsert med det klassiska konceptet, overtyr, solistkonsert och symfoni. 

Först ut var en av Bachs orkestersviter, den som innehåller "Air på G-strängen" och avslutas med en mäktig gigiue. Sedan följde Mozarts pianokonsert nr 23, en ny bekantskap för mig, men en härlig sådan. Efter pausen Mozarts sista symfoni, nr 41 "Jupiter" framförd med stor kraft. Vi fick också ett extrranummer före paus när pianisten spelade en sonata av Haydn.

Både Mozart och Haydn har ankytningspunkter till London. Mozart var här när han turnerade som barnstjärna. Familjen bodde en period på Ebury Street och där låär Mozart ha skrivit sin första symfoni. På torget intill finns en staty av den unge Mozart med fiol. Haydn var här en period i slutet av sin karriär och många av hans bästa symfonier är skrivna i London och uruppfördes i en numera riven konsertlokal vid Hannover Square.

Om man är det minsta intresserad av shopping är ett besök i Westfield, Shephard's Bush obligatorisk. Så vi var där igår. Men med undantag för ett bagel med lax o0ch en burk Fanta var ett födelsedagskort till min svärfar det enda jag spenderade perngar på. Men frun hittade några hudkrämer och parfyrmert i hennes favoritaffär, Beauty Box, en billighetsaffär för sådana varor. Men HMV är stängd och Waterstones-butiken reducerad till ett minimum så jag var aldrig seriöst lockad av något.

I min bok "Guida dig själv i London" (1993) handlar hela första kapitlet om buss 156, sträckan från Paddington till Towern. Nu är linjen uppdelad i två. Vi tog den andra, från Charing Cross genom city. Med karta i hand får man se det mestaq värt att se i den delen aqv London.

Vi hoppade av vid Cannon Street Station för att göra två besök, båda på gatan Walbrook (namnet på en liten å som en gång flöt här och delade City  två delar, Ludgate Hil och Cornhill).

Det första besölket misslytckades. Kyrkasn St Stephen Walbrook var stängd och kunde bara betraktas utifrån. Utifrån är det enda värt att se den gröna kupolen, som påstås vara Christopher Wrens övning inför att bygga St Paul's kupol. Men insidan är något av det vackraste London har att erbjudfa. Missa inte.

Men London Mithraum var öppet. Det är en magisk upplevelse. Det formella namnet är Bloomberg Space och innehållert grunden från ett romerskt tempel, byggt cirka 240 e Kr och återupptäckt i utgrävningarna efter Blitzen. Län ge låg det öppet på Queen Victoria Street. Men nybyggnation har tvingat fram en återflytt till den ursprungliga platsen. Nu ligger det sju meter under gatunivån och runt det har skaopats en utstälning med romerska föremål och utförlig information om Mithras-kultern. Det är fri entré men man rekommenderas att förhandsboka eftersom de bara tar emot ett begränsat antal vid varje tillfälle. https://www.londonmithraeum.com/ 

Kvällen spenderades på Garrick Theatre på Charing Cross Road. En härlig gammaldags teater med förvånansvärt bra benutrymme, och utan orkesterdike. Teatern är uppkallad efter en av Englands stora 1700-talsstjärnor David Garrick. Han anses fortfarande som en av de främsta Shakespeartolkarna någonsin.

Vi var där för att se "Rip it up - The 60s". Vi trodde det var en musikal, men hade fel. Det är en SHOW, med drygt ett tiotal dansare, ett superbt fyrmannaband på scenen och en presentatör, Det hela har formen av en fejkad TV-show och blandar förfilmade bitar, som intervjuer med Lulu, Roger Daltrey och Dionne Warwick med flera, med dans och sångh. De senare presenteras i sjok. Alltihop handlar om The Swinging Sixties (även om de av misstag har med två 70-talslåtar). Ibland hela låtar, ibland smått geniala medleys, och dans som ibland övewrgår i ren akrobatik. Totalt mycket underhållande, och med en energi som saknades i musikalen vi såg dagen innan. Om man gillar dans och 60-talsmusik bjuds man på en kanonkväll. Men skynda. De är bara i London för 16 veckor, och tre har redan gått.

Så kan man fundwera över varför toaletterna på pubarna nästan alltid ligger på övervåningen eller i källaren. Om man har aktiv blåsa och ont i knäna är det en plåga.

Vår jakt på frimärken tog oss till området runt Victoria Station igår. Där om någonstans kan man se Londons förvandling. Sedan vi började åka regelbundet har hela kvarter mejats ner för att ge plats åt stora palats i glas och stål. Men mitt i det hypermoderna finns vissa gamla byggnader kvar och det ger sköna kontraster. Om ni är i närheten så glöm inte att besöka Westminster Cathedral, en bysantinsk katedral i rött tegel byggd vir förra sekelskiftet. Om jag minns rätt är det katolikernas domkyrka i London. Fri entré och fokus på det religiösa, inte det turistiuska. Masn kan åka hiss upp i tornet.

Londons järnvägsstationer och historien bakom dem förtjänar ett eget kapitel (och kanske får det i min nästa Londonbok). Vi hade anledning att besöka en av de mindre, Marylebone Station. Därifrån kan man ta tåget till orter som Bannbury, Leamington Spa och Warwick. Den senare passar utmärkt för en dagsutflykt. Warwick Castle är ett av Enlands bäst bevarade medeltidsslott och en av Englands främsta turistattraktioner.

Vi var på stationen för att träffa John, en vän sedan snart ett kvarts sekel tillbaka. Han är före detta lärare, rektor, skolinspektör, läromedelförfattare, skol-TV-producent och lärarutbildare. Om du är lärare så läs gärna hans "Lyckas med NO".

Han var på kort Londonbesök och vi bestämde att ta en lång lunch tillsammans. Vi hamnde på Allsop Arms, en mysig pub mellan stationen och Baker Street. Puben tillhör Greene King-kedjan, vilket innebär att de ha Abbot Ale på fat och en innehållsrik meny. Jag fastnade för en av mina engelska favoriter Hunters' Chicken, ibland kallad Chicken Melt. Det är en kycklingfile med en baconskiva i och täckt med smält ost och Worcestersås. Underbar saftig kyckling som serveras med chips och sallad. Rekommenderas mycket starkt.

Och kom ihåg pajerna. John tog en Chicken and mushroom med chips. Det roliga med engelska pubpajer är at de ser olika ut överallt, men de är altid goda. Och är ni trötta på chips så välj potatismos (mash). Engelsmännen gör jättegott potatismos.

Vi går alltid ner till Half Price Ticket Booth på Leicester Square och väljer något på mer eler mindre måfå. Igår hamnade vi på Motown på Shaftesbury Theatre. Den är inne på slutvändan. 20 April upphör den i London. Musikalen berättar historien om skivbolaget Tamla Motown och under kvällen får man höra mängder av låtar från grupper som Supremes, Temptations och Four Tops. Trefvlig kväll, men vi hade känslan att det aldrig riktigt lyfte. Kanske var det för att var bara drygt halvbesatt i salongen.

Efter de stadiga publunchen (och en riklig engelsk frukost) blev kvällsmaten något enkelt före musikalen. Istället för att trängas på McDonalds valde vi fiket på andra våningen på Marks & Spencer på Oxford Street. Goda mackor och en stor Cappucino till frun. (Och de har mat också.) Framför allt möjlighet att sitta i lugn och ro och äta.

Två korta tips:

Vykort till Sverige kostar £1.25 per styck att skicka.

Den bästa rena teaterpjäs jag sett i London är The Curious Incident of the Dog in the Nighttime. Den har en helt genial scenografi. Men skynda er. Den går bara till 27 April. 

Kort bonusinlägg.

Numera är TV ett måste på de hotellrum jag bokar. Främsta anledningen heter Breakfast time på BBC1. Ett exemplariskt morgonprogram, med nyheter, sport, väder, både lokalt och nationellt, och så pratar de fantastisk engelska.

De brittiska öarna och duschar är ett speciellt område. Traditionellt badar engelsmän i kar. Minns ett studiebesök på Plymouth Argyles hemmaarena sommaren 1990. Fotbollsungdomarna hyäpnade när vi kom till omklädningsrummen. Inte en dusch. Däremot mängder av badkar. På White Hart Lane (Tottenham) var det ungefär 50-50 med badkar och duschar.

Länge var skämtet att det fanns tre sorters duschar på brittiska hotellrum. De där man kunde ställa in strålens styrka men inte temperaturen, de man kunde göra tvärtom, och så de där varken gick att påverka det ena eller andra.

Numera är det hyfsade duschar överallt, men ofta som på vårt hotell, duschen placerad i badkaret. Helt OK om man inte har problem med knäna. Då krävs det en viss ansträngning för att komma i och ur. Men jag fixade det.

På tal om ont i knän. Det är en fröjd att åka tunnelbana eller buss med käpp. Folk ställert sig genast upp och lämnar sin sittplats åt en. Har man stor väska blir man erbjuden assistans när man kommer till trappor osv. Rekommenderas.

Nu ska vi ut och jaga postkontor för frimärken till alla vykort som är på gång. Vi räknar alltid ut i förväg hur många vi ska skicka och så köper vi alla frimärken på en gång. Tyvärr var vårt vanliga postkontor, det vid Trafalgar Square stängt för ombyggnad, så det blir till att ge sig ut och jaga.

På tal om ombyggnad. Som vanligt är staden full av byggnadsställningar. Med tanke på att romarna grundlade den år 43 e Kr tycker man ju att de borde ha byggt färdigt nu.

Sitter på hotellrummet och ser Manchester United slå ut Chelsea ur FA-cupen (om resultatet håller sig). Ser tillbaka på en händelserik resedag.

Vi åker för det mesta BA nuförtiden och gillar deras 11.30-flyg från Göteborg. Hinner äta frukost hemma i Mellerud innan vi kör ner till Landvetter, och är i centrala London i lagom tid för att rummet ska vara klart för oss. BA har också bra lunchmackor från Marks & Spencer och gott vin till överkomliga priser. 

Tog Heathrow Express in. Konstaterade att priset när man köper biljett är detsamma på flygplatsen som på nätet, £37 per person för en standard returbiljett.

Den här gången bor vi på Lancaster Gate Hotel, för tredje gången. Jag gillar deras rum. Förutom det vanliga har vi ett bra skrivbord, massor av digitala TV-kanaler, en liten sitthörna med ett soffbord och två fåtöljer, samt sist men inte minns, ett säkerhetsskåp. Att de dessutom har en av Londons bästa hotellfrukostar gör inte saken sämre.

På eftermiddagen hann vi med tre pubar.

Tom Cribb är en av mina favoriter. Ligger på Panton Street, mellan Haymarket och Leicester Square. En liten pub med rofylld atmosfär och öl från Shepherd Neame-bryggeriet i Faversham (Bishops Finger, Spitfire med flera). 

Man kan tycka mycket om Wetherspoon-pubarna, speciellt om deras ägares stöd för Brexit och de stora matsalsliknande lokalerna. Men de har billig mat och mycket bra öl. Vad sägs om £9.65 för lasagne med chips och en rejäl sallad plus en pint Doombar? Monatue Pyke på Chrings Chrosds Roasd, intill Foyles och Denmark Street, är ett av våra regelbundna vattenhål i London. Men de kör med lånta fjädrar. De berättar att de var det sista hemmet för klassiska musikkulbben The Marquee, fast bilderna på väggarna och de grupper som nämns spelade på klubben när den låg på Wardour Street. Och jag undrar vem den Jimmy Hendrix som nämns på en affisch är/var. Kanske en lillebror till Jimi?

Vi hann med lite shopping också. Jag hittade självbiografier av både Graham Nash och Eric Idle på Waterstones vid Piccadilly, och frun en klassisk ungdomsbok om nazismen. Och givetvis ett snabbt besök på Primark vid Tottenham Court Road.

Men tyvärr fick vi uppgifterna om att HMV stängt sina butiker bekräftade. För en som förr bedömde hur lyckad en Londonresa varit efter antaklet skivor och filmer i resväskan på hemvägen är ett närmast en katastrof.

På vägen hem blev det pub nr tre, The Swan på Bayswater Road. De serverar öl från Londonbryggeriet Fullers, som ligger på vägen ut mot Heathrow. Det är mitt favoritbryggeri av de etablerade. En ESB serverad på en pub är en av livets höjdpunkter.

Och nu är matchen nästan slut. Fortfarande 2-0 till ManU.

Fler rapporter kommer.

Visst är det häftigt att stå på scen med ett fullt band, med mikrofoner, förstärkare, hyfsat PA och bra medhörning. Och visst är det häftigt att vara på en rockkonsert när basljudet får kroppen att vibrera. Men inget går upp mot det helt akustiska.

Jag minns en lunchkonversation med den klassiske gitarristen Göran Söllscher. Han skulle spela på Melleruds gitarrfestival på kvällen och delta i en ”Meet the artist” dagen efter. Han sa att man som musiker kan välja mellan två förhållningssätt, antingen köra över publiken med 130 dB, eller tvinga dem att öppna öronen och lyssna. På kvällen höll han en magisk konsert i Kulturbruket, helt utan någon form av förstärkning.

Jag minns också två musikkvällar i London sommaren 1977. Den första var vi på Hammersmith Odeon och lyssnade på 10CC. Flera långtradare med utrustning, bra ljud, inte olidligt starkt. En härlig konsert på alla de sätt. Bra låtar, bra musiker och starka sångare.

Dagen efter var jag på ett folkmusikevenemang på södra sidan floden. Kvällen avslutades med cirka 200 personer sittande på golvet i en stor sal. Mitt på golvet stod Martin Carthy, mannen som personifierar engelsk folksång för mig, och mannen som lärde Paul Simon Scarborough Fair. Inte en högtalare eller mikrofon i sikte, bara Martin och hans gitarr. Återigen använder jag ordet magiskt, för det var det. Han sjöng, spelade och vi lyssnade med våra öron på helspänn. Inget ont om 10CC, en av mina favoritgrupper från 1970-talet, men närvarokänslan var en helt annan när Martin spelade.

Jag får samma känsla när jag spelar själv. Varje spelning med Still No Bagpipes är en lång njutning, framträdanden på Open Mic i Bengtsfors eller andra ställen likaså. Men inget går upp mot att spela på Visklubben Korpen, där all form av förstärkning är tabu, eller liknande platser, där mikrofoner och förstärkare inte blir en barriär mellan artist och publik.

Sedan har jag full förståelse för att Bruce Springsteen och Håkan Hellström inte kan köra helt akustiskt när de fyller Ullevi. Men om det är musiknjutning jag söker avstår jag från de konserterna.

1957 när jag var fyra flyttade familjen från Borlänge till Gävle. Där bodde vi kvar till sommaren 1964 när jag gått ut årskurs 4. Eftersom vi inte hade någon bil och eftersom pappa jobbade på SJ, med vidhängande frikort för hela familjen, åkte vi mycket tåg de åren. Vi var i sommarstugan i Ulvshyttan, vi var i Stockholm och varje gång vi hälsade på släkten på Österlen så tog vi oss dit med järnvägens hjälp.

Ett annat regelbundet nöje i Gävle var att åka till Furuvik, då, om jag minns rätt, Sveriges största djurpark. Förutom djuren lockade det lilla modelltåget och karusellerna. En period hade vi en dagmamma vars man arbetade på en av stadens tidningar, och därför hade frikort, och den perioden blev det extra mycket Furuvik.

Hösten 1964 började jag femman på Vendelsö skola (numera Hagaskolan). Det här var på den gamla goda tiden. Vi må bara haft en TV-kanal, som bara sände sen eftermiddag plus kvällen, och tre radiokanaler. Internet skulle uppfinnas knappt 30 år senare och mobiltelefoner, smarta eller osmarta, var något som man kanske kunde se i någon science fiction.

Men trots denna ofattbara fattigdom hade skolan resurser som skulle få dagens lärare att blekna av avund. I början av varje hösttermin fick vi nya fina böcker i varje ämne, ibland både en läsebok och en övningsbok. Eftersom det var våra egna böcker, som vi fick ta hem när läsåret var slut, kunde vi stryka under och göra anteckningar i dem.

Skolan hade också pengar att då och då skicka oss på utflykter och skolresor. Så det var inte helt oväntat att vår lärare i sexan berättade att vi skulle få åka på en heldags skolresa, från tidig morgon till halvsen kväll. Och vi skulle få åka långt och annorlunda. Så kom det:

• Ni ska få åka tåg ända till Furuvik utanför Gävle.

Jag tror jag var den i klassen som var minst upphetsad inför denna fantastiska resa. Jag hade nog hellre tagit bussen till Skansen.

Fick ett exemplar av Gefle Dagblad med posten igår, tidningen som berättar om den klassåterträff i Gävle jag ska på i början på april. Ska träffa dem jag gick i årskurs 1-4 med på seminariets övningsskola i staden. Övningsskola innebär att vi ständigt hade lärarkandidater med på våra lektioner, på gott och ont.

Inför återträffen försöker jag återkalla minnen från mina år i den klassen, 55 år efter att jag flyttade därifrån. Tyvärr är mycket höljt i dunkel, och på klasskorten tidningen publicerade kände jag knappt igen mig själv. Men här är några.

Popen började ju slå igenom och ett stående inslag på våra roliga timmar var ”popbandstävlingar”. Olika grupper inom klassen mimade till populära skivor med tennisracketar som gitarrer och en upp- och nervänd papperskorg som trumma. Sedan fick vi rösta. Jag hade min pappas åsikt att pop var mest skrik och skrän (jag ändrade mig när jag började femman), men om någon grupp mimade till ”California Sun” eller ”Surfing Bird” kunde jag tänka mig att rösta på dem.

De som klagar på skolmat idag borde ta en tidsresa och äta i semmis matsal i början på 1960-talet. Vi satt på rygglösa pallar och mjölken serverades i plåtmuggar. Den var förresten av samma temperatur som maten. Inte fick man välja själv hur mycket mat som lassades på tallriken och ville man slänga något var man tvungen att be om tillåtelse, och den gavs nästan aldrig. Jag lyckades en gång när jag tappade en tand mitt i måltiden och den blodiga smörgåsen fick den hårdhjärtade mattanten att vekna.

På rasterna lekte vi ofta olika kullekar. Vid ett tillfälle halkade jag på gräset och dunkade huvudet med full kraft i en vägg. Det blev en ordentlig svullnad och jag tappade temporärt lite hår.

Jag var sportgalen på den tiden och tyckte det var roligt när idrottslärarna bildade en skolans idrottsförening. Den blev kortlivad och jag minns bara ett möte, i aulan. De hade bland annat en frågesport. Första pris var 1 kr till en korv med bröd (standardpriset då), andra 85 öre till en korv utan bröd och tredje 15 öre till ett korvbröd.

Vår rektor hette Granat och så fort fröken lämnade klassrummet skämtade vi om att Granaten kunde komma in och explodera.

Vid mitt första besök i skolbiblioteket lånade jag en Pippi Långstrump-bok. Vid mitt nästa besök placerade jag den prydligt i bokhyllan där jag tagit den första gången. Så skulle man tydligen inte återlämna böcker fick jag lära mig.

Min handstil var väl inte den bästa. I stort satt varje gång jag fick tillbaka en skrivbok hade fröken en kommentar med röd penna om att jag måste skriva snyggare. Jag blev expert på att dölja denna med vänsterarmen när lärarkandidaterna gick förbi och tittade på oss när vi arbetade.

Men skriva kunde jag redan då. Jag minns att jag skrev en rolig uppsats om jultomtens semester, och hans misslyckade försök att dyka i Döda Havet. Men när jag skrev om min skolväg trodde jag fröken gjorde narr av mig och en förmodad felstavning (hon gjorde sånt ibland) när hon uttalade den plats jag passerade som ki-osk och inte ”tjosk”. Sedan fick jag lära mig att båda uttalen var/är accepterade.

Efteråt har jag insett att vi på seminariets övningsskola hade mycket bra lärare. Vi hade dessutom speciallärare i många ämnen, som musik och engelska. När jag kom till Hagaskolan i Vendelsö hösten 1964 stod sig de kunskaper jag fått i Gävle mycket väl. Men på Hagaskolan (som då hette Vendelsö skola) fick man varm mat, och man slapp mjölk i plåtmugg. Det kändes som att äta på en fin restaurang.

Fick en chock i morse. Från och med 18 mars drar Ttela och GP in tidningsdistributionen i vårt område. Meddelandet kom i brev, ett fram vardera tidning. De meddelar att jag i fortsättningen kan välja mellan att få papperstidningen med posten dagen efter, måndag för fredagens och lördagens, tisdag för söndagens och måndagens, eller att läsa den i datorn.

Så har de ett ”extraerbjudande”. Om jag väljer datorlösningen får jag en rabatt på hela 300 kr per år, dvs cirka 80 öre per dag. Varför inte full kompensation? Jag misstänker att tryck- och distributionskostnaderna är betydligt högre än 80 öre per dag för dem. De ska alltså göra vinst på att försämra för mig? Eftersom de till stor del innehåller material (allt inrikes, utrikes och en del annat) så kommer jag att säga upp den ena och läsa den andra i datorn. Stor besparing för mig och frun.

Man kan också diskutera priset. Med den ”fantastiska” rabatt jag får blir kostnaden för Ttela digitalt 260 kr per månad. Att ha en full digital prenumeration på DN (som säkert också drabbas av indragen distribution) kostar 199 kr/månad. Vilken anser ni vara mest prisvärt?

Men oavsett. I mer än 50 år har jag börjat varje morgon med att läsa ett par papperstidningar, lösa korsord och sudukos. Nu är den tiden snart förbi. Ibland hatar jag det vissa kallar utveckling.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har DN en lång artikel om Izzy Young som nyligen dog. Mycket centrerar kring hans vikt för folkmusiken både i USA och Sverige. Jag vill passa på att dela några personliga minnen från mina möten med honom.

Jag träffade honom första gången tidigt 1970-tal när han öppnat sin butik på Roslagsgatan. Det var ett litet krypin med skivor, böcker och allehanda saker. Allt med folkmusikfokus.

Jag hade vid den tiden börjat intressera mig på allvar för engelsk folkmusik. Tyvärr var skivorna inte lätta att få tag på eftersom de sällan var utgivna i Sverige. Men Izzy visade mig en katalog från Topic Records, det främsta folkmusikbolaget i Storbritannien, och sa att han kunde direktimportera till mig. Jag tittade igenom katalogen och kryssa för några stycken. Jag minns inte alla men två har satt spår.

Den ena var Shirley Collins ”The Banks of the Sweet Primroses”. Collins var sedan länge en favorit för mig, och hennes ”No Roses”, med en samling folk- och rockmusiker, är fortfarande en av de bästa folkrockskivor som någonsin gjorts.

Den andra var en skiva med A L Loyd som hette ”The Great Australian Legend”. Jag hade läst A L Lloyds utmärkta bok ”Folk Song in England”, men jag köpte nog skivan främst för att tre Fairport Convention-medlemmar (Dave Swarbrick, Trevor Lucas och Dave Pegg) medverkade. Det var en spännande skiva, med sångtexter och bakgrundsfakta till låtarna i det bifogade häftet. Jag lärde mig tre låtar, låtar som fortfarande finns i min repertoar, ”Hold Up at Eugowra Rocks” (som vi spelade in med Still No Bagpipes), ”Jim Jones at Botany Bay” och ”The Streets of Forbes”. Jag sjöng dem till och med på en kväll i Svenska Kyrkan i Melbourne 2002. Men ingen av de närvarande australiensarna hade någonsin hört dem. De trodde att jag hade hittat på dem.

Vid ett senare tillfälle köpte jag Karl Asplunds diktsamling ”Brittiska ballader” där han översatt några traditionella brittiska sånger till svenska. Asplund skriver i förordet att tolkningarna inte är avsedda att sjungas, men flera fungerar mycket bra ihop med originalmelodierna, och ”De två korparna” är en jag framför då och då.

I mitten på 1980-talet hade Izzy flyttat till Götgatsbacken. Jag var där på en konsert med den skotske sångaren Rod Paterson (före detta Jock Tamson's Bairns och Easy Club). Det var en intim historia. Vi var cirka ett dussin åhörare som satt i en cirkel i rummet bakom butiken. Rod var en i cirkeln och det var öppet för önskningar och frågor.

Så Izzy betydde en hel del för mig musikaliska utveckling. Jag är bara lite tveksam när DN-artikeln säger att han flyttade till Stockholm 1974. Jag har för mig att det var ett par år tidigare ...

Var och lyssnade på en stråkkvartett i Kulturbruket på Dal igår. Det var Kuss-kvartetten från Berlin som besökte oss och framförde två stråkkvartetter av Beethoven och ett modernt minimalistiskt stycke. 15 satser på 11 minuter är ganska häftigt.

Jag ska inte recensera konserten här, det har jag fått i uppdrag att göra av Melleruds Nyheter. Den artikeln kommer förhoppningsvis i tidningen på onsdag. Kolla in www.mellerudsnyheter.se om ni vill läsa den och inte bor i det område som får den i btevlådan.

Men några reflektioner kring klassisk musik.

På något sätt har folk fått för sig att klassisk musik är svår att lyssna på. Är det skolan och ”musikkännarna” som har skrämt oss? Enligt min mening kan man lyssna på två sätt:

1. Försök ”förstå” musiken. Försök att analysera den. Detta kräver kunskap och övning, och kan vara tidskrävande. Det är ju för det mesta inte lättrallade treminuterslåtar det handlar om.

2. Luta dig tillbaka och låt den bara skölja över dig. Se musiken som ett sätt att koppla av. Detta kräver ingenting, men kan vara lika berikande som sätt 1.

Framför allt: Ge musiken en chans då och då. Precis som med all musik behöver man vänja sig. Det handlar om att erövra den.

Lycka till! Själv brottas jag med hur jag ska kunna beskriva en fenomenal musikalisk upplevelse med ord som får den som inte har tre års studier i musikvetenskap att förstå vad jag skriver.

Svend Asmundsen brukade hävda att Putte Wickman inte bara var autodidakt, han var dessutom en självlärd autodidakt. Desamma skulle kunna sägas om mitt fiolspelande, jag är en självlärd autodidakt.

Det första, tämligen misslyckade, försöket att ge sig på alla klassiska kompositörers favoritinstrument gjorde jag under första terminen på Lärarhögskolan. Det gjordes på en kinesiskt fiol, som på grund av en liten igenlimmad spricka i locket såldes till mig för cirka 150 kr av en numera nedlagd musikbutik vid Odenplan i Stockholm. Efter hårt övande spelade jag för en mer musikalisk kompis som torrt konstaterade: ”Både du och jag vet ju hur falskt det där var.” Ridå.

Fiolen såldes på en loppis till förmån för dotterns klassresa många år senare.

Intresset väcktes igen för snart sex år sedan, efter flera år som gitarrist till alla fiolspelare i Dalslands Spelmansförbund. Olle på Rämjes musik (mellan Vänersborg och Uddevalla för er som bor på andra ställen i landet) lät mig köpa en gammal fiol han hade liggande på kontoret. En tusenlapp för fiol och stråke (som senare ersatts). Ett riktigt fynd.

Jag satte fart direkt. Glöm att ta det försiktigt i början. Jag gick direkt på en bok med engelska folkmusiklåtar, givetvis spelade med betydligt lägre tempo än avsett, men ändå. Har man spelat mandolin i många år så vet man ju ungefär var fingrarna ska sättas. Och fördelen med den bok jag använde var att 95 % av låtarna går i D- eller G-dur, fiolspelarens favorittonarter.

Men fiolspelet har två stora svårigheter som måste övervinnas:

1. Man måste sätta fingrarna så exakt. När jag spelar gitarr, mandolin, bouzouki eller banjo spelar en halv millimeter hit eller dit inte så stor roll. Det blir rätt ton ändå. Jag behöver inte lita på gehöret. När man spelar fiol kan en halv millimeter hit eller dit vara skillnaden mellan njutbar musik och skärande falskt oväsen.

2. Stråkföringen. I början studsade stråken en del, sedan gnisslade de ibland för jäkligt. Och så gäller det att lista ut när man ska byta riktning, det som tydligen kallas upp- och nerstråk. För att inte tala om att få tryck och betoningar. Efter sex år är jag fortfarande nybörjare.

Men det går framåt. När jag för några år sedan förklarade för min son före detta att jag inte kan spela fiol konstaterade hon: ”Säg inte så. Du kan spela fiol. Men inte särskilt bra.” Men jag tror att jag har bättrat mig sedan dess, men än så länge avstår jag från att spela offentligt.

Och jag är verkligen autodidakt. Den undervisning jag har fått är följande:

• Min före detta spelkompis Anna svarade på frågan om hur hårt jag bör spänna stråken och lärde mig att jag ska använda lillfingret om jag vill ta ett B på E-strängen, något som jag har nytta av även i mandolinspelandet.

• Tomas berättade att det gnisslar mindre om man vinklar stråken lite.

För övrigt har jag försökt lista ut det mesta själv. Och numera spelar jag en blandning av brittisk musik och låtar jag snappat upp från Dalslands Spelmansorkester. Det tar sig.

(Autodidakt = En självlärd person inom ett område)

I veckan som gick hade de extrapris på blandfärs i en av våra affärer och vitkål. Alla som känner mig vet vad det betyder, kåldolmar. Men jag nöjde mig med en mindre sats denna gång och fick både kål och köttfärs över. Dags för en matlagningsdebut, kålpudding!

Jag konsulterade Vår kokbok som vi har sex upplagor av. Jag höll mig till den äldsta, den enda som innehåller hur man lagar kåldolmar i ugn. Det var dessutom mycket praktiskt, recepten till dolmar och pudding står på samma sida.

Det hela verkade vara enkelt. Bryn kålen, blanda ihop det andra, mixa i en form och in i ugnen. Men stopp! Det står ”medelstark värme”, hur många grader är det?

• Ring dottern, sa frun, hon är duktig på kålpudding.

Sagt och gjort. Ett snabbt telefonsamtal till Källby.

• Ingen aning, sa dottern. Jag brukar kolla kokboken. Vänta!

Hon använder senaste upplagan av Vår kokbok, utgiven cirka 40 år efter den jag tittat i. Jag tog fram den och blev chockad.

Man ska börja med 250 grader och sedan sänka till 200 när man ställer in puddingen, men …

Vilken skillnad det är på recepten. Numera ska man tydligen koka kålen istället för att bryna den. Dessutom ska man ha ris istället för mosad potatis. Varken timjan eller persilja användes i det tidigare receptet, och definitivt inte soja och sirap.

Jag gick en gyllene medelväg. Jag tog ingredienserna från 1970-talets recept och 2010-talets ugnsvärme, och så kokade jag kålen.

Och tänk, det blev riktigt gott-

Egentligen borde det räcka med att ha skrivit ”How can a poor man stand such times and live” för att gå till musikhistorien, och länge var att han skrivit den det enda jag visste om Blind Alfred Reed. Jag hittade den på Ry Cooders live-LP ”Showtime” och föll direkt, både för titeln och låten i sig. Ta bara textraderna om doktorn: ”All he gives is a humbug pill/Dose of dope and a great big bill”. Ry sjunger fyra verser, och långt senare upptäckte jag att det finns minst ett halvdussin till.

Så dök det upp en låt till på en Cooder-skiva. Den här gången var det ”Always lift him up” om vikten av att stötta kompisar som har det svårt, oavsett om det är finansiellt, alkoholrelaterat eller en ”scolding wife”. Det här var tydligen en karl att leta efter.

Jag sökte med ljus och lykta utan att finna mer än karlns egen inspelning av den först nämnda låten.

Så hörde jag Tom Paley spela ytterligare en Reed-låt på Cellar Upstairs Folk Club, och som slutgiltig bekräftelse dök ”You must unload” upp på Ry Cooders senaste skiva. Nu måste jag hitta mer om honom och fler låtar.

Låtarna hittade jag på det Spotify jag alltid pratar skit om. De har nästan alla han spelade in. Fakta hittade jag på Wikipedia. Så här kommer ett koncentrat om er nya favotirkompositör.

Han föddes blind 1880. Lärde sig spela fiol i tidiga år. Försörjde sig genom att spela på gator och på fester.

1927-1929 gjorde han sina enda inspelningar, drygt 20 stycken.

Fortsatte sedan spela på gator och torg och annat tills man i hans delstat förbjöd blinda gatumusiker i slutet på 1930-talet.

Verkade även som ”lekmannapräst” inom metodisterna. Kan vara därför så många av hans låtar har religiösa motiv.

Dog 1956, eventuellt av svält.

Så för en gångs skull uppmanar jag er alla att gå in på Spotify och lyssna. Lite raspigt och dåligt ljud, men låtarna, jag säger bara LÅTARNA.

(Och långt senare, i samband med en begravning i London, fick jag reda på att Ry Cooder troligen lärt sig Reeds låtar av Tom Paley, vars begravning jag just då bevistade. Ett postumt tack till Tom för en verklig kulturgärning.)