ukulelemorfar

Hela London dominerades av maraton igår. De tunnelbanelinjer som tog åskådarna till delar av banan var ständigt fulla. Ibland var det bara att ge upp och ta en annan linje. Men jag hann med ett par intressanta saker.

Även om det var i närheten av en del av maratonbanan så lyckades jag ta mig ut till West India Quay i Docklands för att besöka ett relativt ungt museum, ett vars existens jag var omedveten om så sent som för ett par veckor sedan.  Det är den del av Museum of London som har öppnat här.

Placerat i av de gamla lagerhus som tog hand om en del av det som skeppades in hit berättar de historien om London som hamn från det att dockorna öppnades i början på 1800-talet fram till nu när det hela är förvandlat till en stad av glas och stål. Som vanligt väl berättat, lätt att följa, massor av foton och tavlor samt föremål. Jag tillbringade mer än två timmar där, vilket är väldigt mycket för mig. Men kom ihåg att läsa all information. Och se till att ni har krafter kvar när ni kommer till avdelningen om andra världskriget. Den är superb. Just nu pågår också en utställning om Storbritanniens del i slavhandeln. Också tankeväckande.

Hela området runt West India Quay är lockande. Innan man når museet passerar man en rad restauranger av olika slag. Ett antal båtar i dockan påminner om gamla tider, det finns till och med en där det hålls gudstjänster, och allt inramat av den moderna arkitekturen.

För sportintresserade är Twickenham, 25 minuter med tåg från Waterloo, troligen mest känd för rugby. På järnvägsstationen förkunnar skylten ”Home of Rugby”. Beatlesfans minns att här ligger studion där gruppen filmade delar av ”Let It Be” och ”A Hard Day’s Night”.

Jag var där för att besöka puben Cabbage Patch och folkmusikklubben TwickFolk som håller till där på söndagkvällar. Det är en klubb som hållit på i 30 år, som blandar Singers Nights, där det är öppen scen, med gästkvällar.

Igår var det gästkväll. Linde Nijland från Holland och hennes partner Bert någonting var där för att sjunga låtar förknippade med Sandy Denny, som dog för nästan exakt 40 år sedan, 21 april 1978. Linde gjorde ett bra jobb och framför allt uppskattar jag att hon inte försökte kopiera Sandy utan gjorde låtarna till sina. Vi pratade om det och hon sa att hon inte ville vara ett ”cover band”. Hon sjöng också ett par av sina egna låtar. Jag åkte därifrån med en CD med de senare låtarna på.

Och ja, jag gjorde ett kort framträdande. Vi var bara tre akter som släpptes fram som floor singers och jag fick inleda kvällen på en lånad gitarr.

Även om England inte är så känt för sina inhemska kompositörer så har många av de stora hittat inspiration i staden. Mest så Händel som emigrerade hit och var omåttligt populär. Han skulle kunna kallas 1700-talets Andrew Lloyd Webber, med en rad operor, oratorier och orkesterstycken på sitt samvete. Haydn var en annan stor kompositör som bodde här en period och då skrev en rad fantastiska symfonier, i mitt tycke hans bästa.

En man ofta glömmer bort är Mozart. I sin barndom var han här en kort period. Familjen bodde i ett hus på Ebury Street, inte långt från Victoria Coach Station. Där skrev den unge Mozart sin första symfoni. Det ihågkoms med en plakett på huset, och på torget i slutet på gatan står en mycket ung Mozart med fiol i handen.

De engelska då? Edward Elgar har fått en ”blue plaque” på studion i Abbey Road där senare grupper som Beatles, Hollies och Pink Floyd spelade in. Henry Purcell har ett märkligt monument i Christchurch Gardens, längs Victoria Street mellan Victoria Station och Westminster Abbey. I samma lilla oas finns också ett monument över sufragetterna.

Efter att ha inspekterat att Mozart- och Purcellmonumenten står kvar tog jag buss 11 till min favoritplats i London, Covent Garden. Jag var inte ensam. Det var tjockt med folk och långa köer till mycket.

Jag var där för att besöka ett museum som byggts om flera gånger sedan jag var där sist, London Transport Museum. Jag blev imponerad. En härlig presentation av hur kollektivtrafiken har utvecklats från 1800-talet och framåt, från hästdragna vagnar till förarlösa tåg. Som vanligt på engelska muséer superpedagogiskt och överblickbart, Att de dessutom hade en härlig morotskaka i caféet gjorde inte upplevelsen sämre.

Annars kan väl sägas att Covent Garden innehåller allt. Flera marknader med högklassiga varor, jonglörer, utbrytarkungar, trubadurer, klassisk musik, mysiga caféer, en pub och en vacker 1600-talskyrka. Undrar vad arkitekten Inigo Jones hade tyckt om han kommit hit idag, till det som en gång var Londons första piazza.

Jag avslutade kvällen på Cellar Upstairs Folk Club, den äldsta folkmusikklubben i centrala London, startad av Sheila Miller på 1960-talet. Sheila inleder fortfarande varje kväll med en sång. Den här kvällen var en av de bästa. Folkmusikveteranerna Ken Hall och Peta Webb bjöd tillsammans med en ngt yngre bluesgitarrist på en kavalkad av tidig amerikansk musik, blues, pre-country, religiösa sånger, med en historia knuten till varje sång. Och alla floor singers gjorde bra ifrån sig, och givetvis fick yours truly också chans att uppträda. Det blev en Ewan McColl-sång och en av Tom Paxton.

(Ewan McColl förresten. Peggy Seeger, hans sambo under många år, påpekar i förordet till sina memoarer som jag just börjat läsa, att Ewan i sina memoarer glömde att nämna några av sina barn.)

En av mina ambitioner är att jag varje gång jag är i London ska göra något jag aldrig gjort förut. Trots över 100 besök har jag inga problem med att leva upp till detta. Igår kväll till exempel slog jag två flugor i en smäll, jag gick på en konsert i en konsertlokal jag aldrig varit i förut och jag såg en artist jag aldrig sett live tidigare.

Cadogan Hall ligger ett nästan bokstavligt stenkast från Sloane Square och tunnelbanestationen där. Jag har passerat åtskilliga gånger utan att veta vilken pärla som döljer sig innanför väggarna. Det är en konsertlokal för runt 8-900 åhörare (gissning), där alla har bra sikt mot scenen och med en fantastisk akustik för klassisk och lätt förstärkt musik. Under auditoriet finns barer med mycket rimliga priser. (£2 för ett glas juice, £3.70 för ett litet glas vitt vin.) Och enligt affischerna utanför har de en mycket varierat program, med en viss tyngdpunkt mot klassisk musik. Rekommenderas!

Jag var där för att se en av mina hjältar från tonåren, Tom Paxton. Lyssnade på honom i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Spelar fortfarande en del av hans gamla låtar både på kammaren och offentligt. Hans politiska satirer och anti-krigssånger var då det bästa som fram i genren, men han skrev också ömsinta kärlekslåtar (”Last thing on my mind”, ”I give you the morning” …), barnvisor (”Going to the Zoo”, ”The Marvellous Toy” …) och sånger i Woody Guthries anda (”Rambling boy”, ”Can’t help but wonder”…)

Tom har hunnit fylla 80. Han har fortsatt att skriva och göra skivor, och det han spelade mest ur den repertoar han skapat efter att jag slutade lyssna. Tid och ålder har varit hänsynsfulla mot honom, men det märks att ha inte är ung, både i röstens skärpa och gitarrspelet. Men man undrar ju hur man själv ska låta om 15-20 år.

Men han har kvar sin skärpa i textskrivandet, och han inledde med en ny låt kring vapenväldet i USA, hade med en mörk betraktelse av dagen då Donald Trump blev vald till presidentkandidat, utan att nämna DT vid namn, och avslutade med en ljuvt satirisk sång om klimathotet. Vad är det för fel om Oklahoma blir en kuststat eller att vi kan njuta av värmen i före detta arktiska trakter.

Med sig hade han duon Don Juans, både som uppvärmare och kompband. Tillsammans levererade de stundtals underbar stämsång, och det var mycket sjunga med från publikens sida. Don Juans fick också ganska stort utrymme för sin egen musik.

Och i sann folksångaranda var mellansnacken lika roliga som låtarna. Som när Tom Paxton föreslår en deal med den engelska publiken. ”Jag försöker förklara Donald Trump för er om ni försöker förklara Brexit för mig.”

Att han har legendstatus märktes på publiken. Här återfanns Julie Felix (folksångardrottning på 1960-talet), Ralph McTell (”Streets of London”), Joe Brown (stor engelsk underhållare, vars dotter Sam också haft några hits), ena halvan av Chad och Jeremy, och så jag då.

En betraktelse över två så skilda sångare som Birger Sjöberg och Ian Matthews.

Ibland lyckas skolan nästan vaccinera sina elever mot upplevelser. Så var jag länge vaccinerad mot Birger Sjöberg. En välmenande musiklärare tvingade nämligen oss att sjunga ”Den första gång jag såg dig” i årskurs 4, Den vackra kärlekspoesin var helt bortkastad på en fortbollsfanatisk tioåring. Jag stämplade Sjöberg som en ointresssant smörig typ. Inte ens att höra låtar som ”Frida i vårstädningen” under tonåren fick mig att ändra uppfattning.

Den första sprickan i muren kom när Tommy Körberg gjorde en hel LP med Vänersborgsskalden på 1970-talet. Framför allt hans tolkning av ”Fridas neutralitetsförklaring” gjorde djupt intryck. Men ”Den första gång …” var fortfarande i onåd.

Det var först när jag för ganska många år sedan började leta efter engelska översättningar till svenska visklassiker som jag ändrade mig. Jag lärde mig ett antal för att spela när jag besökte folkmusikklubbar over there, och en gång hade vi allsång i Svenska kyrkan i Melbourne med översättningar av Bellman, Taube, Dan Andersson och, just det, ”Den första gång …”

Jag använde mig av den översättning en av Scafell Pikes medlemmar gjorde till LP:n ”Four’s a Crowd”. Jag blev förtjust i texten och upptäckte till min förvåning att det inte var en tolkning, det var en så nära ord-för-ord-översättning man kan komma. Så nu sjunger jag även den svenska originaltexten då och då.

Igår handlade en diskussion i Facebookgruppen ”Fairporters” om Ian Matthews, som var medlem i Fairport Convention på de två första LP-skivorna. Flera uttryckte att han var den mest underskattade av alla gruppens ex-medlemmar, och de är många.

Så under förmiddagen har jag letat fram ett antal av Ians soloskivor, och jag håller med. Han är underskattad. LP-skivor som ”If You Saw Thro My Eyes”, ”Tigers Will Survaive” och ”Journey’s from Gospel Oak” är fulla av mjuka, smeksamma ballader, lyfta av Matthews mjuka tenor. Får nog spela mig igenom allihop. (Och sorry, de tre jag nämnde finns inte på Spotify. Hahaha.)

Konstaterat förnöjt att vid min ålder finns det mycket att återupptäcka.

PS. (Ian Matthews hette från början Ian McDonald, men bytte namn i samband med Fairport första skiva. Nu kallar han sig Iain Matthews. Iain är den keltiska formen av Ian. Han ger också ut skivor med gruppen Plainsong, och det var han som sjöng i Matthews Southern Comfort som hade en stor hit med Woodstock.)

Vi skulle ha åkt till Rom på sportlovet. Allt var ordnat, flyg och hotell, biljetter till Colosseum, valuta beställd och karta och guidebok införskaffad. Vi hade en ganska god idé om hur vi skulle använda de två och en halv dag vi hade till vårt förfogande för att bekanta oss med en stad vi skulle besöka för första gången. Jag hade till och med läst en bok om Roms historia, vi hade sett flera program om detta på en historiekanal och jag hade pratat med kollegor som varit där för att kolla att restaurangerna har menyer på engelska, något som är extra viktigt när man reser med en allergiker.

Så blev vi sjuka båda två dagarna innan. Hög feber, hosta och ont i kroppen. Influensan drabbade oss för första gången på många år. Tre nätter i Rom blev tre nätter i sängen hemma. Sorgligt men sant.

Men jag måste mitt i bedrövelsen konstatera. Jag hade väldigt roligt när jag planerade. Jag lärde känna en stad ganska väl och när vi så småningom kommer dit kommer jag väl förberedd. För det är vad jag vill vara, väl förberedd. När jag åker till en plats vill jag gräva lite innan. Vad finns där att se? Hur ser kulturlivet på kvällarna ut? Hur tar man sig fram där? Och så vidare.

Framför allt handlar det om att skaffa sig underlag för att välja. Speciellt storstäderna är så fulla av tänkbara aktiviteter och besöksmål att det är viktigt att innan kunna sortera och välja. Vad i utbudet passar mig? Vad kommer jag bara att bli besviken över? Jag skulle hata att komma hem igen och upptäcka vad jag borde ha sett.

På samma sätt har jag alltid när vi bilsemestrar bokat hotell, färjor och sådant i förväg. När jag är på plats vill jag lägga på tiden att se och upptäcka, inte på att leta övernattning eller sitta i färjeköer för att jag inte ha förbokat.

För storstäderna är ofta återkomsten bäst. Första besöket går för det mesta åt att se alla måsten, att skaffa sig en överblick. Sedan kan man börja gräva, och när jag läser på inför andra eller tredje besöket har jag bilder, ljud och dofter i huvudet. Som ta bara det jag upptäckte vid vårt tredje Parisbesök förra året. När tunnelbanetågen närmar säger en station säger rösten stationsnamnet i frågande ton, ”Saint Michel?”, med den där lilla tonhöjningen i slutet av ordet. När man väl rullar in på perrongen konstaterar den torrt, ”Saint Michel”. Detta en detalj man inte upptäcker direkt.

Så om en vecka åker jag till London för jag vet inte vilken gång i ordningen, men det är tresiffrigt numera. Men trogen min ambition att varje gång se något jag inte sett förut i staden har jag läst några böcker och har en A4-sida full med sådant jag skulle vilja se. Vad jag sedan verkligen besöker kommer att styras av dagsform och väder, men jag kommer i alla fall inte att lägga ner tid på att försöka hitta besöksmål.

Trevlig resa!

Inför min första språkkursledarinsats för numera avsomnade ASSE Språkresor  i Swansea sensommaren 1985 hade jag mig en låt på walesiska, ”A Deryn Pur” från Ar Logs fjärde LP "Pedwar" (4 på walesiska). Jag kunde i princip första versen utantill plus en engelsk översättning på densamma.
I centrala Swansea fanns på den tiden en folkmusikklubb. De möttes på tisdagar om jag minns rätt. De hade singers’ nights båda gångerna jag var där, och gästerna fick höra både ”My Love Is Like a Red Red Rose” och ”The Snows of France and Holland” plus lite roliga låtar från mig. Men i stort var klubbbarna en besvikelse. Det sjöngs Cliff Richard, lite Beatles, en i och för sig härlig version av Springsteens ”Dancing in the DarK”, och så vidare, men väldigt lite traditionellt, och absolut inget på walesiska.
Så sista kvällen innan vi skulle åka till London blev jag därför glad när min värd Billy lovade att ta mig med upp till Pontardawe uppe i bergstrakterna och the Valley Hi Folk Club. Jag lovade att stå för ölen.
Här var det traditionellt så det förslog. En härlig Singers’ Night med många locals, och utbölingar som jag och Richard från Yorkshire, en duktig sångare jag tidigare mött nere på Swanseaklubben. Man körde i två omgångar, med en sång per sångare i varje del. Nästan bara traditionellt, men inget på walesiska.
Billy bjöd på den första ölen, och innan jag druckit klart stod det en ny öl på mitt bord. Efter pausen var jag inne på min tredje pint lager, vilket kan förklara vad som senare hände.
Som artighet mot gästerna fick jag och Richard sjunga sist i andra omgången, och i den ordningen. När det var min tur hade troligen ölen gjort sig påmind, annars hade jag aldrig vågat. Jag minns att jag körde en intro av typ: ”Jag har varit här i tre veckor nu i förhoppningen om att få höra någon sjunga på walesiska, men enda chansen verkar vara att göra det själv.” Och så drog jag ”A Deryn Pur”.
Jag tror aldrig att jag har fått så mycket applåder för något jag har gjort i hela mitt liv. När jag satt mig ner kom det fram en gammal man till mig, med fler öl än jag i kroppen, och sa: ”That was marvellous. I do not understand Welsh, but it sounded just right.”

Vad utmärker egentligen bra undervisning? Måste man undervisa enligt en viss metod? Det är ju ett vanligt inslag i svensk pedagogisk debatt, att vi får modetrender om vad som är inne och vad som är förkastligt.

För det första tror jag inte på att det finns en saliggörande metod eller form. En av nycklarna till en bra skola är allsidighet och variation. En skola där det enbart förekommer katederundervisning är lika illa som en skola som enbart innehåller eget arbete eller bara gruppuppgifter. Syftet och innehållet ska styra innehållet. En NO-undervisning som bara bygger på eget arbete kommer inte att leda till att eleverna utvecklar naturvetenskaplig förståelse, men det gör inte heller en undervisning som bara handlar om att läraren föreläser.

Henry Pluckrose förespråkade en skoldag som innehåller tre delar; ”Children’s time” där eleverna arbetar med eget arbete utifrån sin egen planering och sina egna mål, ”Teacher’s time”, där läraren undervisar, och ”Joint time” där klassen arbetar med projekt som planerats gemensamt av läraren och klassen.

I engelsk primary school infördes i slutet av 1990-talet ett påbud om att varje klass varje dag skulle ha en ”Numeracy hour” och en ”Literacy hour”, dvs en timme strukturerad matematik och en timme strukturerad språkövning varje dag. Båda hade en fast modell. Timmen inleddes med en lärargenomgång, så en stunds dialog mellan lärare och elever kring genomgången, därefter övning enskilt eller i små grupper, och som avslutning en lärarledd uppföljning.

Jag var med på några sådana lektioner i en klass med 11-åringar jag besökte under några skoldagar när jag samlade material till boken ”Read about a Day in School”. Det var en njutning att se det i funktion, och det ledde till att resultaten i engelsk skola höjdes.

Men vad är då kvalitet i undervisningen, förutom variationen, för ärligt talat, det finns både bra och dålig katederundervisning, och dåligt förberedda grupparbeten och enskilda projekt är rent slöseri med elevernas tid. Men här är något av det jag tittat efter när jag som rektor gått runt i mina skolor och besökt lektioner:
* Är eleverna engagerade i arbetet? Det är ju grunden för att de ska lära sig något. Och ja, jag räknar in engagerade lyssnare. I detta inkluderar jag att eleverna är koncentrerade på sitt arbete och inte sysslar med annat.
* Finns det en förtroendefull relation mellan läraren och eleverna? Om det pågår eget arbete eller gruppdito så tittar jag bland annat på samspelet mellan läraren och elever som behöver hjälp.
* Är det tydligt för eleverna vad som förväntas av dem? Om man till exempel kommer in på en lektion där eleverna tittar på film brukar jag leta efter tecken på att eleverna förberetts för visningen och att de förväntar sig en uppföljning. Finns det något på tavlan? Antecknar de något?

Det här är bara några punkter jag lärt mig av den före detta engelska skolinspektören Mervyn Benford, som jag hjälpte med boken ”Kvalitet i skola och klassrum”, och vars tankar låg till grund för ett skolutvecklingsprojekt i västra Skaraborg i slutet på 1990-talet.