Min I-pod 3
Två låtar som väcker minnen. Först ett gammalt minne.
Ett av våra paradnummer i Julius Krojk i början på 1970-talet var "The Night They Drove Old Dixie Down", som vi lånat från The Bands andra helt superba album. (Jag gillar Joan Baez, men tål inte att höra hennes version av låten.) The Band var B:s stora favoriter. Samtidigt var B den av oss som var mest tveksam när vi skulle upp på scen. Väl där trivdes han, men det fanns en viss skygghet att ta sig dit.
Därför tyckte vi det var ganska roligt när The Bands tredje album fick titeln "Stage Fright". Varje gång jag hör titelspåret tänker jag på B och Julius Krojk. Vi var faktiskt riktigt bra och en hårsmån från ett skivkontrakt. I januari 1973 betalade ett skivbolag studiotid för oss för att vi skulle visa upp vad vi gick för. Innan vi fick svar hade blivit ovänner och bandet var splittrad. Tänk om ....
Ett betydligt nyare minne är från London i höstas. På torsdagkvällen gick jag som vanligt till Islington Folk Club, ett av mina vattenhål i storstaden. Deras MC (konferencier) är helt fantastisk, och de har jättebra floor singers, ett osannolikt husband och ofta bra gästartister. Denna gång var det en ny tjejtrio, Lady Maisery.
Jag gillar känslan när det kommer en helt ny artist eller grupp och fullkomligt slår knock på en, som första gången jag hörde King Crimson. Lady Maisery tillhör de upplevelserna. Tre tjejer på en scen. Inget PA, ingen ljusshow, och den enda dansen Hannah James clogdance till sista låten. Bara helt superbt bra. Ibland helt a capella, ibland med något enstaka instrument, som Rowan Rheingans helt fantastiska träbanjo med lurar och ljud som en sitar. Och så diddlade de, dvs sjöng ordlöst. De gav sig till och med på svenska polskor på det sättet.
Jag får se dem igen i sommar på Warwick Folk Festival, och det ser jag verkligen fram emot.
The Band's Stage Fright. Det finns en härlig liveversion i filmen The Last Waltz, men den gick inte att bädda in.
Lite diddling med Lady Maisery.
Ett av våra paradnummer i Julius Krojk i början på 1970-talet var "The Night They Drove Old Dixie Down", som vi lånat från The Bands andra helt superba album. (Jag gillar Joan Baez, men tål inte att höra hennes version av låten.) The Band var B:s stora favoriter. Samtidigt var B den av oss som var mest tveksam när vi skulle upp på scen. Väl där trivdes han, men det fanns en viss skygghet att ta sig dit.
Därför tyckte vi det var ganska roligt när The Bands tredje album fick titeln "Stage Fright". Varje gång jag hör titelspåret tänker jag på B och Julius Krojk. Vi var faktiskt riktigt bra och en hårsmån från ett skivkontrakt. I januari 1973 betalade ett skivbolag studiotid för oss för att vi skulle visa upp vad vi gick för. Innan vi fick svar hade blivit ovänner och bandet var splittrad. Tänk om ....
Ett betydligt nyare minne är från London i höstas. På torsdagkvällen gick jag som vanligt till Islington Folk Club, ett av mina vattenhål i storstaden. Deras MC (konferencier) är helt fantastisk, och de har jättebra floor singers, ett osannolikt husband och ofta bra gästartister. Denna gång var det en ny tjejtrio, Lady Maisery.
Jag gillar känslan när det kommer en helt ny artist eller grupp och fullkomligt slår knock på en, som första gången jag hörde King Crimson. Lady Maisery tillhör de upplevelserna. Tre tjejer på en scen. Inget PA, ingen ljusshow, och den enda dansen Hannah James clogdance till sista låten. Bara helt superbt bra. Ibland helt a capella, ibland med något enstaka instrument, som Rowan Rheingans helt fantastiska träbanjo med lurar och ljud som en sitar. Och så diddlade de, dvs sjöng ordlöst. De gav sig till och med på svenska polskor på det sättet.
Jag får se dem igen i sommar på Warwick Folk Festival, och det ser jag verkligen fram emot.
The Band's Stage Fright. Det finns en härlig liveversion i filmen The Last Waltz, men den gick inte att bädda in.
Lite diddling med Lady Maisery.
