ukulelemorfar

Har just tillbringat drygt 70 minuter i en tandläkarstol. Min sympatiske iranska tandläkare har borrat ner två tänder för att sätta in en bro som ska ersätta den tand hand ryckte ut i höstas. Konstaterar till min belåtenhet att jag inte skrek en enda gång, inte bet tandläkaren och att jag dessutom sov gott i natt. Annat var det förr.

I min barn-, ung- och tidiga vuxendom led jag av en väl utvecklad tandläkarskräck. I tonåren fick jag insomningstabletter i samband med besöken. I de tidiga vuxenåren kunde jag skjuta på att ringa och boka tid i det längsta, även när jag visste att jag hade stora hål eller tappade fyllningar. Straffet blev en rotfyllning.

Innan ni dömer mig för hårt ska ni dock komma ihåg att skräcken utvecklades på den tid när lagningar skedde medelst remdriven borr, vars hastighet idag skulle upplevas som slow motion. Inte heller sprutade borrarna vatten som idag. Dessutom måste jag säga att folktandvårdens tandläkare i Gävle på den tiden inte hade någon större förståelse för oss som var rädda. Det var mer ”Sitt ner och gapa!” Inte ens bokmärket man fick vid varje besök kunde lindra rädslan.

Mitt värsta tandläkarminne är från den sena förskoleåldern. Pappa följde med mig för vi visste att det var en tandutdragning på gång, låt vara av en mjölktand.

Väl placerade i tandläkarstolen tog tandläkaren fram det enda som i min värld var värre än yrkesutövaren framför mig, en spruta! Jag har full förståelse för hans vilja att bedöva mig innan han drog ut tanden, men ändå. En spruta!

Jag började konstra i stolen. Rörde mig hit och dit, kastade med huvudet och förde en del oväsen för att förhindra detta övergrepp mot min integritet. Pappa försökte hålla fast mig, assisterad av den grymma sköterskan. Ha! De klarade inte av mig. Hjälp tillkallades och så småningom var de, om jag minns rätt, som höll fast mig och mitt huvud.

Då kom jag på att om jag bara höll munnen stängd skulle ingen kunna sticka in en spruta i den. Sagt och gjort, jag knep ihop munnen hårdare än jag någonsin gjort. Segern var nära!

Men den illvillige tandläkaren hade tydligen varit med om detta förut. Han höll upp ett litet plåtrör framför mig. Jag tittade på det och när han höjde röret följde blicken och nästa hela huvudet med. Tyvärr var det underkäken som inte fattade att vi blev manipulerade, och vips var munnen öppen. Blixtsnabbt fick jag ett rör mellan läpparna, ett rör lagom stort för att en spruta skulle kunna föras in i det. Jag blev bedövad och så småningom drogs tanden ut.

Pinsamt nog kändes sticket nästan inte alls, och utdragningen var helt smärtfri. Tandläkarrädslan satt dock fast drygt 25 år till. Men tack vare en skicklig kvinnligt tandläkare i Stockholm på 1980-talet reducerades den kraftigt, och de sista resterna försvann hos en manlig tandläkare med mjukt handlag i Skara. Så det finns alltid hopp.

Jag gillar statistik. Den får mig att börja tänka. Kanske är det för att jag också gillar att laborera med siffror. Statistik och siffror hör ju på sätt och vis ihop.

Det är viktigt att komma ihåg att man både kan bruka och missbruka statistik. Att läsa statistik utan att ha ett kritiskt sinnelag kan vara farligt. Första frågan måste alltid vara: Visar statistiken det den säger sig visa? Bara för att det finns en samvariation behöver det inte finnas samband. Jag minns till exempel hur en talare i Speakers'  Corner i London påvisade hur det ökade bruket av tepåsar i Storbritannien sammanföll med det minskande antalet kolonier för britterna. Orsakssamband? Nja ...

Man måste också fundera kring på vems uppdrag statistiken är framtagen. Finns det en dold agenda bakom? Framför allt gäller detta statistik som bygger på enkäter. Hur var frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ fanns det? Ett av mina mer tveksamma fritidsnöjen är att försöka lista ut på vems uppdrag en uppringande frågeställare agerar och sedan svara på sådant sätt att hans uppdragsgivare framstår i negativ dager.

Vilket leder till nästa fråga. Vilka har svarat? Hur stort är bortfallet? Och framför allt, har de svarande varit sanningsenliga. Minns för många år sedan en enkät om niondeklassares sexualvanor som genomfördes i en mindre kommun i Götaland. Det blev ett himla rabalder i lokaltidningen när enkäten visade att i stort sett varenda 15-åring i kommunen hade sexdebuterat.Det hade de nu inte. Några skamsna 15-åringar berättade att enkäten hade jämförts i klassrum där alla kunde se vad grannarna svarade. Ingen vågade erkänna sin oskuld.

Och kräv alltid att få se spridningen.Bara en genomsnittssiffra säger ingenting. Låt säga att du frågar elever hur väl de trivs i skolan och ber dem svara på en femgradig skala. Du får genomsnittet 4,2. Allt frid och fröjd? Beror på spridningen. Om 80 % svarat 5 och 20 % 1 har du problem. Vantrivs var femte elev? Har du däremot bara 4 och 5 bland svaren kan du ta det lugnt.

Så gilla statistik, men svälj den inte okritiskt. Jag tror det var Mark Twain som uttryckte det: "Detfinns lögn, förbannad lögn och statistik." Eller som en facklig ombudsman i min kommun citerade en gång: "Statistik är som en bra bikini. Den visar det mesta med döljer det väsentligaste."

Låt mig skryta lite. Jag var faktiskt på alla de tre första Gärdesfesterna 1970 och 1971. Jag var inte där alla dagar med minst en dag på varje. Trots att jag inte rökte sådant som många där rökte (jag rökte faktiskt inte alls) och inte drack sådana drycker vars innehåll anges med procent har jag inte så jättemånga minnen. Men här kommer några.

Den första festen, den utan tillstånd på försommaren 1970, var det minst sagt enkelt. Scenen var i princip ett stort tält med ena sidan öppen. Elen levererades från ett puttrande litet portabelt elverk. Några som led av detta var Mecki Mark Men, en av kändisgrupperna på den tiden. Deras orgel var beroende av jämn ström, och ett portabelt elverk kan leverera mycket, men inte just det. Så orgelns stämning ändrades hela tiden. MMM gav upp och övergick till en superlång improviserad munspelsbaserad blues med titeln ”I can't play my organ so I will play my harmonica instead blues”.

Det band som gjorde störst intryck på mig var Gudibrallan. Inte musikaliskt högstående, men förbaskat roliga. Svensk punk långt innan begreppet punk var uppfunnet.

Annars minns jag bäst hur min kompis, som ska få förbli anonym, med kraft satte ner sin kasse på en tunnelbanestation på väg dit. Han hade varm choklad med glaskross när han kom fram.

Andra Gärdesfesten hösten samma år hade tillstånd. Riktig scen och bättre musik. Den finns förevigad på en dubbel-LP i färgglad vinyl. Men jag har inte så många minnen.

På den tredje festen, 1971, var allt än mer professionellt. Mitt främsta minne är en grupp från Malmö som bland annat gjorde en perfekt kopia av Crosby, Stills & Nash ”Suite Judy Blue Eyes”. De skivdebuterade senare samma år under namnet Hoola Bandola Band.

Apropå Hoola så minns jag en betydligt senare fest på Gärdet när de skulle spela. Jag och min kompis hade med oss var sin mandolin för att spela lite i gröngräset. Helt plötsligt stod ett par Hoola-medlemmar framför oss och frågade om de fick låna våra instrument. De hade glömt sina mandoliner i Malmö. Så givetvis. Men de gillade tydligen inte lånen, för de spelade aldrig någon låt med mandolin den gången.

Det fanns också en fjärde fest under de tidiga åren. Det var en vinterfest på Liljevalchs. Den var fylld med band som spelade evighetslånga låtar med få ackord. Intressantast var en konstinstallation som kallades Blå rummet. Det var ett helvitt rum. Tanken var att man skulle sitta där och tänka ”Det är blått, det är blått ...” tills man upplevde rummet som blått. Så roligt hade vi det på det tidiga 1970-talet.

Under min skolgång har jag haft den vanliga mixen av lärare. De flesta helt OK, många bra, en handfull fantastiska, och så tyvärr en och en annan som nog borde valt ett annat yrke.

Bland de fantastiska finns det en vars minne lyser klarare ände andras,min matematik- och fysiklärare från gymnasiet, Carl-Olov Stavström. När jag själv blev lärare så tänkte jag ofta, hur skulle Stavström ha gjort.

Låt oss teckna bakgrunden. Jag började gymnasiet hösten 1969, året efter Kårhusockupationen och i den period när vänstervågen i Sverige tog verklig fart. Fredrika Bremerskolan där jag började var inte helt färdig, och första månaden var det inte helt ovanligt att vi enligt schemat skulle ha lektion i en sal som inte var klar, så en icke obetydlig mängd lektionstid spenderades genom att klassen och läraren letade efter en ledig inredd lektionssal. Dessutom var de långa korridorerna inte uppmärkta, så det var lätt att gå vilse. (Mer om detta i ett senare inlägg)

Mitt i detta fick vi en lärare i våra två viktigaste ämnen,vi var ju naturvetare som ansåg oss lite högre stående än samhällsvetare och andra, som vi uppfattade som stockkonservativ. Han gick i prydlig kostym, inklusive slips, krävde att vi skulle ha med oss böcker och skrivdon, annars fick man gå och hämta, och kom vi för sent fick vi knacka på dörren, vänta tills vi blev insläppta och sedan be om ursäkt samt leverera en trovärdig ursäkt. Vilken tyrann.

Det tog några veckor, men sedan började vi upptäcka försonande drag hos mannen. Han kunde faktiskt le. Han en jäkel på att förklara svåra saker, hans genomgångar var suveräna. Under ytan började vi skymta ett ärligt engagemang för sina elever. Och han kunde dra raka linjer på tavlan utan linjal.

Så när han upptäckte att vår klassföreståndare, en av dem som helt obefogat såg sig som Guds gåva till eleverna, försummade sin uppgift att informera oss om vad som var på gång, som idrottsdagar och andra obetydligheter, gjorde vi upp att han tog över den sysslan.

Det fanns säkert enstaka elever som fortfarande var sura på honom, men vi som gillade fysik och matematik fann en kanonlärare. Dessutom började han så småningom dra ett skämt då och då, lite småtorra, men kluriga skämt. Bara en sådan sak som att hans lärarsignatur var ”cos” (cosinus för er icke insatta).

Han hade bara en irriterande vana. Om man körde fast på en uppgift och räckte upp handen för att få hjälp var ofta hans första replik när han dök upp vid en plats: ”Men det där är ju enkelt.” Fast när han gett ett tips eller två, alternativt förklarat lite bakgrund, höll man ju med. Det var ju en liten kakbit (piece of cake).

När vi inför årskurs 3 skulle få en ny klassföreståndare för tredje gången kom rektorn till oss och bad om ursäkt. Han lovade att vi skulle få välja vem vi ville bland våra lärare. Det behövdes aldrig någon omröstning.

Lördag 22 februari 2003 förändrades mitt liv. Då upptäckte jag ukulelen.

Jag och den då 13-årige sonen var på vår årliga pappa-pojk-resa, som för det mesta gick till London. På eftermiddagen hade vi sett Bradford slå Chelsea på Stamford Bridge. Som kvällsaktivitethade vi bestämt ett av mina stamställen, Cellar Upstairs Folk Club. I och för sig var de som skulle uppträda helt okända för oss, men mot löfte att vi skulle gå i pausen ställde sonen upp.

Vår första reaktion när vi kom dit var att det var mer folk än vanligt. Rummet där klubben då höll till, på ovanvåningen på puben Exmouth Arms, blev mer än fullt, dvs runt 100 besökare. Vi var lite frågande inför detta faktum.

Gruppen som skulle uppträda var ett gäng som kallade sig The Ukulele Orchestra of Great Britain,då fortfarande ett hobbyprojekt för medlemmarna. Enligt hemsidan var deras måtto ”All musik låter bättre om den framförs på ukulele”.

Efter sedvanliga floor singers intogs scenen av sju frackklädda musiker. Det tog bara en låt för oss att fatta varför det var så fullsatt. Parodier på pop och rock blandades med egna låtar med titlar som ”You talk about my drinking but not about my thirst”. Ian Durys gamla ”Sex and drugs and rock'n'roll” fick ny text som handlade om bandets spelningar i village halls (engelska hembygdsgårdar), ”Cakes and buns and sausage rolls”, ”Life on Mars” blandades upp med en rad anrda låtar och så vidare.

I och för sig hade jag i mina tonår försökt mig på ukulele, men avfärdat instrumentet som en leksak. Här var det plötsligt på allvar, ett sätt att kombinera engelsk humor med musik av högsta klass. För det var högsta klass rakt igenom. Inte minst för att alla i gruppen klarade av att sjunga solo.

Det var aldrig tal om att gå i pausen, och väl hemma köpte vi var sin ukulele.

Sedan dess har vi följt bandet, från folkmusikklubben vid Euston till ett utsålt Royal Albert Hall för ungefär tio år sedan. Och de två gånger de varit i Mellerud har vi haft dem hemma hos oss för lite mat, dryck och jam. Och 2 februari är det för trettonde året i rad ukuleledag i Mellerud, ett arrangemang som inte blivit av om inte jag och sonen inte hade gått på folkmusikklubb för snart 16 år sedan.

https://www.youtube.com/watch?v=nW0ACEOEq6w

Många gånger kan jag vara besvärlig att ha med i en diskussion. Jag ifrågasätter förslag, försöker hitta luckorna i resonemang, letar efter detaljerna som kan ställa till problem och så vidare. Det är inte för att stoppa utvecklingen, tvärtom. Jag tror att om förslagen spetsas, om man förutser svårigheter som kan komma att uppstå och på förhand har en strategi för att hantera dem, finns det större förutsättningar för förslagen att bli verklighet. Genom att vara motvals kärring hjälper jag utvecklingen.

Men det är en tunn skiljelinje mellan att ifrågasätta för att stödja och att bli nejsägare, det vill säga en vars motstånd bygger på att förslag till utveckling ska stoppas. Det gäller att hålla sig på rätt sida den gränsen.

Samma i mer vardagliga diskussioner. Om du ska få mig på din sida får du övertyga mig. Det gör du bäst genom att undvika generaliseringar och anspråk för att ha funnit den slutgiltiga sanningen. I min värld finns det inga ”enda vägar” eller ”eviga sanningar”. Sedan kräver ju diskussioner en som är för och en som, åtminstone inledningsvis, är emot. Om vi är eniga från början är ju all diskussion onödig, och diskussioner är roliga.

Min favoritbok är Åke Ortmarks ”Ja-sägarna” (kom i mitten på 1990-talet). Den för tesen att alla ledare som bara omger sig med likatänkande och skapar en kultur där ingen ges möjlighet att komma med kritik eller motsatt åsikt bygger sin egen organisations grav.

Så låt oss oppositionella få utrymme. Då slipper du gå i en del fällor, och du kommer att upptäcka vikten av att tänka igenom allt före.

Ett av mina drömyrken när jag var yngre var journalist. Jag gjorde en egen tidning (bara ett nummer) i sexan och i åttan fick jag prya på en tidning. Det var Fastighetsskötaren, organ för Fastighetsskötarförbundet. De kom bara med ett nummer i månaden, så mest hjälpte jag kansliet med att sortera medlemsansökningar i personnummerordning. Men jag fick skriva en notis, en sammanfattning av en artikel om sophantering från en Skånetidning. Jag fick en tia för besväret, mitt första skrivararvode.

Det blev bättre arvode när jag 1974 skrev åtta artiklar om popens historia för Kamratposten. Fick hela 100 kr styck för dem, och för att vara ärlig så skrev jag mer underlag som sedan Lilian Örström på KP gjorde läsbara.

Resten av 70-talet skrev jag en hel del om lokal musik för tidningar som Haningebladet och Haninge Runt, dock utan arvode.

1993 fick jag erbjudande om att ta över Skolnytt som gavs ut av Ekelunds Förlag. I cirka 15 år sammanfattade jag vad som hände i grundskolevärlden för rektorer runt om i Sverige. 20 nummer per år, minst 8 fyllda A4 i varje. Roligt, spännande, och faktiskt bra betalt.

De senaste tio åren har jag mest skrivit i tjänsten, både artiklar om kommunal verksamhet och sådana om kommande evenemang och gästande artister. Inget separat arvode, men en chans att marknadsföra annat jag varit inblandad i.

Men nu, efter pensionering, har drömmen gått i uppfyllelse. Jag har numera status av frilansande reporter för Melleruds Nyheter. Igår gjorde jag mitt första uppdrag, ett besök på Boulealliansens måndagsträffar. Imorgon ska jag skicka in artikeln och några bilder. Förhoppningsvis kommer reportaget nästa vecka.

Spännande!

Jag är en skolhistorisk person. De första två åren gick jag i folkskolan, och fick bokstavsbetyg efter vårterminen 1962. I trean gick jag i den så kallade enhetsskolan, en övergångsform mellan folk- pch grundskola. Från fyran var det så dags för grundskolan.

Själv märkte jag nog inte så mycket av det. Jag var mer upptagen av kamrater och rastlekar. Och sorry Björklund. Betygen vi fick tidigt var inget vi diskuterade sins emellan och inte sjutton gjorde de att vi var flitigare på lektionerna.

Men när jag tänker tillbaka är det en sak jag grubblar mycket av. Vad hände med de röda prickorna på gymnastiksalsgolvet? Finns de i nya idrottshallar? Används de?

För er som inte var med, eller inte minns. På gymnastiksalens golv fanns ett antal röda prickar, lika många som det maximala antalet elever i en klass. De var placerade i prydligt mönster och på sådant avstånd från varandra att den som stod på en prick inte kunde röra någon av dem som stod på prickarna runt omkring.

I början av läsåret tilldelades varje elev en prick. Denna prick följde oss hela läsåret och under de första lektionerna tränades vi i att snabbt hitta dit vid lektionsstart och andra uppställningar. Det blev vår privata lilla plats, en tillflyktsort. Ingen behövde fundera på vart man skulle ta vägen när lektionen började eller när läraren blåste i pipan. På vår lilla prick var vi skyddade från retstickor och andra orosmoment.

För läraren var prickarna verktyg för att snabbt kolla närvaron, och för att snabbt få eleverna i ordning även när det var som rörigast i salen.

Så frågan kvarstår. Vad det blev av våra prickar?

Låt mig först slå fast att jag i musiksammanhang i första hand ser mig som gitarrist, även om jag gärna fuskar på en rad andra instrument. Men jag har också konstaterat att jag då och då hamnar som basist. Kanske är det mest beroende på att gitarrister med amerikanskt uttryck är ”a dime a dozen”,medan få har prövat bas.

Första gången var bandet jag, brorsan och två av hans kompisar bildade för drygt 50 år sedan. Vi hette Reformation och var alla nybörjare. Bas förresten. Jag spelade basstämmorna på en vanligt gitarr. Men då och då gick vi ner till ungdomsgården när ”riktiga” band spelade där och spelade i pausen på deras instrument, och då kunde man få låna en riktig bas, med lång hals och tjocka strängar.

Reformation blev de i hela Vendelsömalm världsberömda Julius Krojk, där jag kombinerade gitarrspelandet med banjo och mandolin. Basen skötte Ante med en expertis som jag aldrig kom i närheten av. Men när jag började som lärare fick jag ibland hoppa in som basist när vi spelade med elever.

1987 flyttade vi till Skara och jag blev studierektor på högstadiet. De hade ett lärarband, Rock Teachers, som spelade på julavslutningen varje år. Det var en kombination av spex, klassiska poplåtar och det senaste årets hits. Riktigt hög klass faktiskt, men de hade ju ingen fast basist, så när jag avslöjade att jag åtminstone visste vad strängarna hette blev jag snabbt rekryterad för uppdraget. Bas fanns ju i musiksalen.

Bara ett problem. Bassträngar sliter enormt på fingrarna, så varje år när repetitionerna var jag lika oförberedd och varje gång fick jag blåsor på högerhanden och tvingades övergå till plektrum. Det blev fyra shower med bandet. Vi gjorde också en inspelning till en kassett och låg på Skaraborgstoppen i fem veckor.

2000 ställde vi kosan till Mellerud. Sonen började spela bas så vi köpte en dylik och en förstärkare till. Ryktet spred sig så jag blev anlitad att spela på en gudstjänst. Första problemet var att jag fick noter skrivna i basklav vilket tog en del arbete. Andra problemet uppstod cirka 20 minuter innan gudstjänsten. Basförstärkaren la av. Inga böner hjälpte så det var bara att kasta sig i bilen och åka hem och hämta en gitarrförstärkare. Hann tillbaka precis i tid, men då kom problem nummer tre. Elbasar och och gitarrförstärkare trivs inte så bra ihop, med en del rundgång och dåligt ljud som resultat. Så det har inte anlitat mig igen.

Men numera spelar jag bas regelbundet i Dalslands Spelmansorkester. Vår basist la av för 5-6 år sedan, och först körde vi bara med två gitarrer i kompet. Men så en kväll plockade jag ner en bas från väggen i musiksalen där vi repeterar och resten är historia.

Det är faktiskt roligt att spela bas. Jag använder en Ibanez akustisk gitarrbas som genom en bra basförstärkare ger ett härligt fylligt ljud och passar bra till spelmansmusiken. Det roligaste är att utifrån ackordsanalyserna hitta intressanta basgångar, grundtonerna som grund, men så lite intressanta övergångar och ibland något som kan förstärka melodin. Och har jag ont i ryggen tar jag med en U-bass, dvs en ukulelebas istället. Brukar förvåna en och annan.

Men som sagt. Egentligen är jag gitarrist.

Under den resa jag berättade om igår hann jag äntligen läsa Bruce Springsteens memoarer ”Born to Run”, som sått och väntat i bokhyllan i ett år. Drygt 500 sidor på engelska tar ett tag att ta sig igenom, men tro mig, det är värt besväret.

Jag har aldrig varit någon fanatisk Springsteen-fan. Jag tror jag har nästan all skivorna, har några nothäften med hans låtar i och har spelat ett halvt dussin live vid olika tillfällen, till och med översatt ett par till svenska. Men jag har aldrig sett honom på scen och aldrig låtit skivorna snurra non stop i spelaren. Däremot sträckläste jag boken och hade svårt att släppa den. ”Bara ett par sidor till...”-syndromet.

Det är intressant att följa den unge Bruce's väg. Han kämpade i många år, först i coverband, sedan i band som spelade egen musik, först i huvudsak som gitarrist, så småningom mer och mer som sångare. Ibland på svältgränsen, ibland lokal hjälte ibland som drog flera tusen åhörare.

När sista bandet skingras tar han några beslut. Ska han spela med band igen ska det vara HANS band, det vill säga, det är han som styr. De andra gärna får göra inspel men Bruce är bossen och de andra är anställda av honom.

Han konstaterar att han inte är någon vidare sångare, och även om han under några år varit gitarrhjälte i sina band inser han att när det gäller akustisk gitarr finns det många bättre. Så vad blir hans val? Jo, han inser att han måste ha bättre låtar än de andra. Genom hela boken får man följa hur han arbetar med låtskrivandet och vilken omsorg han lägger vid sina texter.

Bruce hittar en manager, som i och för sig ger honom det en advokat så småningom beskriver som det sämsta kontrakt han någonsin sett och som det tar mycket kraft att ta sig ur, och får sitt skivkontrakt. Eftersom han gör sin audition ensam med en akustisk gitarr tror CBS först att de har kontrakterat en folksångare och blir förvånade när han vill ha en massa musiker med på första plattan.

Det hela tar fart när recensenten Jon Landau dyker upp på en spelning, där Bruce och hans kompband är uppvärmare, och skriver de klassiska orden om att han sett rockens framtid och att den heter Bruce Springsteen. Sedan kommer skivan ”Born to Run” och resten är historia.

Det är också roligt när Springsteen skriver om vikten av att äga den sång man sjunger, att tro på det man sjunger. Det handlar inte om att ha snyggast röst eller klara de krångligaste passagerna, det gäller att vara trovärdig i sitt framträdande.

Detsamma går igen när han instruerar Clarence Clemmons ersättare på sax. Glöm tjusiga jazzsolon med massor av toner, det handlar om känslan och timingen. Bruce avslöjar att att saxsolon är komponerade och ska spelas exakt som de är.

Det här är ingen recension av boken, men hade det varit en sådan hade jag rekommenderat den varmt. Jag konstaterar bara att de senaste dagarna har Springsteen-skivorna snurrat friskt på hög volym i CD-spelaren. Och när gitarren togs ur fodralet tidigare idag blev det bland annat tre Springsteen-låtar.

Jag gav till slut efter för frugans tal om att vi borde uppsöka värmen och fira nyår på ett ställe där dagarna är något längre, där man kan sitta vid poolen hela dagen och läsa böcker och lyssna på musik i den medhavda CD-spelare. Så vi bokade en resa med Tui till Teneriffa, och för att göra det bekvämt valde vi en resa med ”all inclusive”. Lite dyrare, men vad man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Upptäckte ganska snabbt att ”all inclusive” bara gällde själva hotellvistelsen. Jaså, du vill inte gå från busshållplatsen till hotellet? Då har vi en busstransfer för 249 kr extra. Jaså, du vill äta något på den drygt fem timmar långa flygningen? Det ordnar vi mot en mindre avgift. Och så har vi avbeställningsskyddet, som man egentligen har automatiskt när man betalar med Mastercardet, men för säkerhets skull. Och så vill man ju gärna sitta tillsammans på planet, så det är bäst att förhandsboka några bra platser, mot en liten summa. Många summor små blir lätt en stor utgiftså.

Sedan slutade jag efter ett tag att räkna alla mail jag fick om att förhandsboka mina tullfria varor, både på ut- och hemresa. Ärligt talat. Vem är så dum att hen köper skattefri alkohol på utresan när allt sådant ska vara gratis på hotellet? Men å andra sidan, alla hade ju inte bokat ”all inclusive”. För hemresan försökte jag boka en box av frugans favoritvin för endast 199 kr, bara för att få upp ett meddelande att minsta beställningsbelopp är 200 kr. Men de hade en gullig nalle för 49 kr, så även inklusive den blev det billigare än vad boxen kostar i butiken med gröna skylten.

Men jag ska inte klaga för på hotellet var det verkligen ”all inclusive”. Mat så att man undviker vågar de närmaste veckorna, dryck av all de sorter som man bara hämtade, fria solbäddar och badhandukar och så vidare. Det enda som saknades var utplacerade godis- och fruktskålar, men å andra sidan fanns det minst 20 olika efterrätter att välja på både vid lunch och middag.

Men ibland blir det nästan komiskt. Vid måltiderna stod vin-, öl- och läskkranarna öppna. Bara att hämta. Men om man ville ha vatten, ”sparkling or still”, var man tvungen att be kyparen att hämta.

Jag ska dock inte klaga. Både jag och frugan hade en kanonvecka. Jag hann läsa hela Bruce Springsteens ”Born to run” på originalspråk och nästan hela Fredrik Bakmans andra bok om Björnstad, samt lyssna noga på ett par symfonier av Mozart och Haydn (med om detta i senare inlägg). Och hälften av de Euro vi hade med oss dit var med hem igen, och då köpte ändå frugan några tjusiga sjalar.