Tolk i engelsk domstol
Jag blev i mars 2018 intervjuad av lokaltidningen. De ville göra ett personligt porträtt. På slutet var det en faktaruta som skulle skapas. Sista uppgiften var något i stil ”Något folk inte vet om mig”. Jag svarade: Har varit insvuren tolk i en engelsk rättssal. Journalisten häpnade och undrade hur det kom sig. Här är historien.
Det var sista dagen i Torquay för den gången. (augusti 1986) Vi skulle avsluta en treveckorskurs med två nätter i London med vår grupp. Det hade inte varit helt problemfritt. Jag och min förstaledare Gunilla hade inte alltid samma syn på saker och en del av ungarna hade varit lite småstruliga, men några dagar i London och sedan var det slut.
Vi hade bestämt oss för en tidig avfärd så vid sextiden på morgonen kommer jag ner för att få lite frukost hos Mary och Chris vi båda bodde hos. Mary hälsade sitt vanliga Good morning, och la till: ”You can’t go with the group to London this morning.” Min första reaktion var att det var en jäkla tid på dygnet att skämta. Men det var inget skämt. Mary förklarade.
Några av våra 15-åringar hade firat med att gå på pub under gårdagskvällen. På vägen hem hade en av dem bestämt sig för att demonstrera en karatespark. Inte helt nykter hade han missat och sparkat in en ruta. Ett par som sett dem följde efter gruppen tills de mötte en polis. De pekade ut killen och berättade vad som hänt.
Resultatet blev en arrestering och under natten hade Gunilla varit nere på polisstationen och varit med under förhöret. Som avslutning beordrades killen att infinna sig i rätten på morgonen. Gunilla var ju förstaledare så hon skulle ta cirka 40 ungdomar med sig till London och jag skulle vara kvar med Anders, som killen hette, och Mary skulle assistera oss i rätten. Bara att bita i det sura äpplet.
Vi infann oss i rätten på morgonen och blev uppropade. Men i engelskt rättsväsende sätter man ingen speciell tid för rättegångarna. Man kallar in alla som ska upp i rätten den dagen och sedan ropar man upp dem efter hand. En av de anställda förklarade för mig. Det kan ju vara så att den åtalade erkänner och då går det snabbt, och så kan man börja nästa förhandling direkt utan spilltid.
Trots flera rättssalar gick hela förmiddagen utan att det blev vår tur. Det blev lunch och vi fick tillåtelse att avvika för att få mat i oss.
Efter lunch var det nytt upprop och så fortsatte väntan. Vid 14-tiden blev det äntligen vår tur. I en sal som stått tom fram till dess öppnades en juvenile court. Man får nämligen inte ha en sådan i en sal som använts för vuxna förbrytare samma dag.
En polisman läste ur sin lilla anteckningsbok om vad som hänt. Anders förklarade sig skyldig. Han började svara på frågor om hur och varför, men domaren upptäckte att engelska inte riktigt till, så hon frågade om det fanns någon som kunde tolka. Eftersom jag var den enda med på engelska och svenska i repertoaren erbjöd jag mig. Jag fick lägga handen på bibeln och svära tolkeden om att bara översätta, inte lägga till eller dra ifrån.
Så fortsatte det en kort stund. Och så förkunnades domen. Domaren trodde på Anders förklaring att det inte var med avsikt han hade sparkat sönder rutan. Så han fick bara £20 i böter för skadegörelsen. Så fick han minimistraffet £10 för att han som minderårig hade köpt alkohol, och så dömdes han att betala rutan, £160.
Mary gick i god för att pengarna skulle komma in, och Anders fick med sig domarens budskap att det var tur att vi snart skulle åka hem, annars hade domen beordrat honom att lämna landet så snart det var praktiskt möjligt. På 1980-talet hade engelsmännen börjat tröttna på språkreseelever som misskötte sig, och utvisning var standardstraff för alla som bröt lagen.
Vi hade ju bommat bussen så Mary tog oss till tågstationen och ordnade biljetter till London åt oss.
Vi pratade mycket på vägen till storstan. Anders berättade att han på Valborg blivit hemskjutsad av en socialarbetare som tagit honom lite väl påverkad. Han hade blivit instruerad att själv berätta för föräldrarna, för hon skulle ringa dem och då var det bästa att han hade berättat själv först. ”Och så ringde kärringen aldrig”, sa han bittert, och tillade: ”Nu får jag väl inte åka till Alperna på sportlovet.”
Familjen lär ha fått en räkning på drygt 3 000 kr. Böter och skadestånd, en extradags arbete för Mary och vår tågresa. Jag använde sedan berättelsen om hur han dömts till böter för att som minderårig köpt alkohol när jag gick igenom engelska lagar med kommande språkresegrupper.
