ukulelemorfar

Är det inte lite overkill när man börjar tröttna på Melodifestivalen redan innan de har hunnit presentera alla artisterna? En gång i tiden var programmet något man såg fram emot, en höjdpunkt. Numera verkar det ockupera hela året. Det är fullkomlig hysteri. Och alla tidningar hänger på, trots att Aftonbladets läsarenkät igår visade att de flesta just nu inte bryr sig.

Det värsta är att Melodifestivalen, flera månader innan den ska gå av stapeln, stjäl mediautrymme som annars kunde ägnas åt att lyfta fram riktigt bra musik. Den blockerar möjligheterna för unga, ambitiösa musiker och grupper att komma fram. För ärligt talat, den riktigt bra och långsiktigt hållbara musiken görs inte i form av treminuters låtar vars tunna innehåll döljs med dansare och fyrverkerier.

Jag lyssnar mycket på musik från 60-, 70-, 80- och 90-talen. Min Ipod blandar den musiken friskt med helt nya alster. Men det är inte schlagerlåtarna från de decennierna jag hör på. De har inte en chans mot Cream, Crosby Stills, Nash & Young, Paul Simon, Sting ... Jag håller med, det finns en och annan som kanske, men inte de som vann. Kommer ni ihåg "Stanna hos mig" med Cayenne? Det är en låt som fortfarande håller, men den finns aldrig med på några schlagersamlingar.

Men jag ger mig sjutton på att jag likt förbaskat sitter där bänkad i februari och mars och ser spektaklet. Det är som at gå på Madame Tussaud's i London. Höga förväntningar, lång väntan och lika stor besvikelse varje gång.


Granarna blir dyra i år sägs det. So what? Vi har plastgran. Mitt rekord innan allergierna ändrade vårt julfirande var annars att slänga ut en barande gran dagen före julafton. Slå det om vi kan.

På Expressens webbsida såg jag en reklambanner som förklarade att det fanns 1000-tals singlar att söka bland. Wow, tänkte jag och skulle just klicka mig vidare när jag upptäckte att det ju inte alls handlade om bra låtar.