Sjukdom
Jag anser mig vara en aktiv person. Trots att jag numera är pensionär är det få dagar i min kalender som inte har något inbokat, och morgonens göralistor innehåller fota mer än vad jag kommer att hinna med. Samma gäller semestrar. Där andra drömmer om en dag i solstolen på playan, är mitt ideal att avverka minst 25 000 steg i en storstad, hinna med tre medeltida kyrkor, två konstmuseer och ta ett hundratal foton, för att sedan avsluta med en konsert eller folkmusikkväll.
Så det är nog därför jag har så svårt med den påtvingade sysslolöshet sjukdom medför. Helt plötsligt måste jag hålla mig stilla för att inte pressa upp febern. Läsa gör jag helst ett eller ett par kapitel i taget, inte timmar i sträck. Där avundas jag frun som kan bädda ner sig en halvdag och plöja en eller två deckare. Jag har också svårt för böcker där någon dör och boken sedan går ut på att finna den skyldige. När slutet kommer och sanningen uppenbaras brukar jag behöva bläddra tillbaka för att ta reda på vem det egentligen var.
Extra pyrt är det när jag känner att jag själv är orsak till den påtvingade vilan. Varför behövde jag i fredags, med en röst som skulle fått Rod Stewart att ta halstabletter, bege mig till Åmål för att spela och sjunga på Open Mic. OK för att kompa Jonny, men varför sjöng jag fyra sånger själv? Och att dagen efter stå på torget och sjunga? Resultatet borde väl vara uppenbart. Så igår hade jag mer feber än jag haft under hela våren, och två jag fick avboka två efterlängtade möten.
Men man får se det från den positiva sidan. Jag hann några kapitel i ”Silkworm”, full med platser i London jag tydligt kan visualisera, och jag hann se ”Känd från TV”, som var klart bättre än jag hade förväntat mig. Och så kan man ju konstatera att man som sjuk pensionär slipper sjuklöneavdrag. Alltid en tröst.
Kvinnlig musikexplosion
Var på en höjdarkonsert igår, med två av den nya generationen kvinnliga musiker, de som styr sitt eget artistöde. Uppfriskande att se hur detta breder ut sig i en annars mansdominerad musikvärld, där kvinnornas roll ofta har varit att stå som kuttersmycken framför mikrofonen för att framföra låtar männen som håller i trådarna har skrivit.
Det är klart, det har alltid funnits undantag. Carole King är ett av dem, tidigt framgångsrik låtskrivare som sedan också blev artist. Joni Mitchell en annan. Chrissie Hynde som ledde Pretenders. Och så givetvis Madonna, kvinnan som utnyttjat männen på samma sätt som männen utnyttjat kvinnorna.
Men det senaste decenniet har mycket hänt, framför allt här i Sverige. För mig är Laleh en av de stora föregångarna, en kvinna som skriver, producerar och sjunger själv. Fullständig kontroll hela vägen. Jag gillar inte allt hon har gett ut, men där finns tillräckligt med pärlor för att göra henne till en av de riktigt stora. Lena Ph är en annan, som gått från ung schlagersångerska till en kvinna som kontrollerar sin egen karriär. Och jag kan räkna upp många till.
Caroline Wallin Perez och Kristin Amparo är två till, de två jag såg igår. Egna låtar, egen stil. Carolina hade jag koll på innan, men Amparo var en mycket positiv överraskning. Fördomsfulla jag hade placerat henne i Mellofacket, men här framträdde en sångerska som även visade sig vara en högst kapabel gitarrist och formidabel låtskrivare, tänk modern visa med underbara texter och liten latinamerikanska influenser. Dessutom är hon en orolig sångerska.
Men jag väntar fortfarande på att få se ett band med enbart kvinnliga musiker, men med en kille vid sångmikrofonen som sjunger låtarna tjejerna har skrivit. Då har musikjämställdheten nått ända fram.
Mina Sverigevänner
Jag tycker att ordet Sverigevänner är ett ord som missbrukas. För mig är en vän av något någon som står lite utanför men som är just vänner till det hen är vän till. Jag är till exempel en Fairport Convention-vän, och på så sätt en del av en stor världsomspännande gemenskap. Men jag skulle ju inte räkna medlemmarna i gruppen som vänner. På samma sätt som vi har många vänner till vår familj, men jag inte räknar våra familjemedlemmar som familjens vänner.
En Sverigevän är för någon som inte är svensk från början, men som av någon anledning känner varmt för vårt land. Givetvis känner de flesta av oss som är födda här varmt för landet, men vi gör det ju troligen av samma skäl som vi inom familjen känner starkt för den, vi har fötts in och växt up i den gemenskapen.
Så här är några av de bekanta jag räknar som Sverigevänner.
Jag lärde känna David och Janet när jag var rektor i Götene. David var rektor för en skola i nordvästra England och han letade efter en vänskola i Sverige. Det gjorde han för att han älskade vårt land och ofta tillbringade en del av sommarsemestern här. Under ett par år hade våra skolor utbyte, och jag minns hur elever på mitt högstadium sate ihop en snabbkurs i svenska, komplett med kassettband och allt, som 10-åringarna på hans skola använde för att lära sig lite av vårt språk.
Något senare fick jag kontakt med Mervyn, en engelsk före detta skolinspektör som ofta var över och besökte svenska skolor och semestrade här. Med min hjälp skrev han en bok om kvalitet i skolan som bara gavs ut i Sverige och som var ämnad att hjälpa oss att utveckla vårt skolsystem. Jag minns att han var speciellt fascinerad av våra ”nigande bussar”, bussar som sänkte sig för att underlätta för funktionshindrade (och som nu drygt 20 år sedan är allmänt spridda i Storbritannien). Han sa att de visade på ett land där man bryr sig om varandra.
En yngre Sverigevän är Anto från Irland. Han var här på ett ungdomsutbyte för en 5-6 år sedan och kom tillbaka några år senare som volontär under ett år. Efter det vet jag at han varit här minst två gånger för att hälsa på vänner.
En annan är XXX (av olika skäl döljer jag hans namn) som kom hit som volontär för ett år, men upptäckte att här behövde han inte dölja det faktum att han är homosexuell, så han bestämde sig för att stanna, och hans pojkvän flyttade hit. För dem är Sverige en fristad från den förföljelse de fick utstå i hemlandet. Detsamma gäller flera av de flyktingar jag känner. De älskar Sverige för att de här har fått möjlighet att leva ett fullvärdigt liv (och jag, både XXX och de arbetar och försörjer sig själva).
Tom är tyvärr avliden, men han fick en fristad i Stockholm när han på grund av förmodade politiska åsikter riskerade att bli svartlistad som musiker i USA. Han flyttade sedan vidare till London, men besökte Sverige minst en gång per året, och på folkmusikklubbarna i England spelade han gärna polskor. Varje gång jag skulle över och vi skulle träffas bad han mig ta med lingonsylt och Marabouchoklad, och han ville helst att vi skulle prata svenska med varandra.
Jag har fler Sverigevänner runt om i världen, bland annat i Italien, Tyskland (en vän som i många år regelbundet sökt jobb i Sverige men aldrig fått något) och Nederländerna.
Jag älskar mitt hemland, men jag ser mig inte som Sverigevän, jag är en del av landet. Däremot är jag Englandsvän.
Svensk kultur?
(Ni som följt min blogg länge har nog läst en del av detta tidigare, men det tål att repriseras.)
Vi hade möte kring EU-valet igår kväll. En fråga som kom upp var den om integration, en annan om den nya nationalismen som breder ut sig som ett ogrästäcke över världen. I Sverige representeras den senare av Sverigedemokraterna och deras tal om det ursvenska, framför allt den svenska kulturen. Problemet är att de aldrig definierar exakt vad det menar med denna.
Först en tanke kring integrationen: I USA är det legio att beteckna sig som svenskamerikan eller afroamerikan. Varför kan man inte vara turksvensk eller syriensvensk? Sverigedemokraternas följare är ju så ofta USA-inspirerade, varför inte ta efter även detta?
Ett problem när vi talar om att våra invandrare ska anamma svensk kultur och svenska värderingar är att vi själva inte har en gemensam syn på vad detta är. (Och missförstå mig inte, jag anser att det är självklart att man i Sverige följer svensk lag och att den som vill bor här också lär sig språket så snabbt som möjligt.) Det vore kul om någon försökte göra en lista på sådana värderingar som alla svenskar delar. Jag tror den blir väldigt kort.
Och finns det någon rent svensk kultur, det vill säga som har formats i Sverige utan inspiration utifrån? Låt mig ta några exempel. Jag börjar med maten.
1995 blev jag på Irland serverad något som beskrevs som en sant irländsk högtidsrätt. Det var en skiva fläsklägg och en klick rotmos.
Vid ett besök på Newfoundland ville en av de skolor vi besökte servera oss något typiskt newfoundländskt. Det visade sig vara gul ärtsoppa, något tjockare än den jag gör hemma, med i övrigt likadan. En av kvällarna skulle vi få en annan lokal läckerhet till efterrätt. Den kallades backapples. Det visade sig vara varma hjortron med vaniljglass.
Kåldolmarna importerades från Medelhavsområdet på 1700-talet, även om vi i brist på olivblad använde kål istället för att slå i dolmarna.
Men kebabpizza kan man bara få i Sverige.
Men musiken då?
Tja, den svenskaste av alla svenska sångförfattare får väl anses vara Evert Taube. Men stopp ett tag. Karln hade ju dubbelt medborgarskap, han var ju även argentinare. Och hans musik är kraftigt inspirerad av argentinsk tango och karibiska rytmer. ”Min älskling” är en översättning av en Robert Burns-dikt, många av karlns sånger utspelar sig på de sju haven, i Medelhavsområdet eller i Syd- och Mellanamerika. För mig minskar det inte värdet av hans diktning, tvärtom. Taube är för mig en sann globalist, något jag uppskattar.
Och den svenskaste av alla svenska musikformer är väl polskan, som anses exotisk och spännande på många håll i världen. Men varför tror ni det heter polska? Jovisst, det är en svensk bearbetning av den polska mazurkan. Så ursvensk var den. Men folkmusiken har aldrig brytt sig om gränser, man har låtit sig inspireras av det man har kommit i kontakt med.
Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner, men jag stannar där.
Och för att vara tydlig: Jag är stolt över att vara svensk. Jag läser mycket svensk historia, svenska författare och jag spelar gärna svenska visor och spelmanslåtar. Samtidigt anser jag mig vara anglofil (jäkla Brexitörer) och lyssnar gärna på musik från andra länder, likväl som jag spelar den. Men jag ogillar skarpt när några som ligger långt från mig värderingsmässigt försöker lägga beslag på svenskheten och utmålar inspiration utifrån som ett hot. Det är ju tvärtom. Allt utvecklas, så även kulturen, och kultur utvecklas bäst när det utmanas och när den möter annan kultur.
Eurovision Song Contest
Var är låtarna?
Jag vet att jag är gammal, och enligt min fru också gammaldags, men ändå. Försökte se gårdagens final i ESC igår, men gav upp mitt i låt tio. Då hade jag, möjligtvis med undantag för Polens bidrag, inte hört en enda låt som jag kände att jag gärna ville höra igen. Inte en enda melodislinga hade fastnat i mitt huvud, och ett par av de bidrag som sjöngs på engelska hade dessutom infantilt dåliga texter. Tvinga alla länder att sjunga på sitt eget modersmål, men texta sändningen så man förstår vad de sjunger om. När man ändå satsar massor av miljoner borde det inte vara omöjligt.
Jag har framför allt två invändningar:
För det första verkar man ha glömt bort att det är en musiktävling. Alla verkar vara så fixerade vid att ”skapa ett nummer” att man glömt bort att det i grunden ska finnas en bra låt. Den bristande musikaliska kvaliteten döljs med akrobatiska dansare, löjliga utklädnader eller folk som sitter montera högt upp på svajande pinnar. Tänk om de som skapat ”numren” hade lagt lika mycket kraft på själva låten.
För det andra brakar man på med så mycket ”läckra” digitala bildbakgrunder och så många kameraåkningar att artisterna helt försvinner i röran. Det verkar som om bildproducenterna tror att vi tröttnar om blicken får vila en sekund. Även detta gör att fokus försvinner från musiken. Vem kan koncentrera sig på att lyssna när man utsätts för ett bildbombardemang som får en ravefest att framstå som en stillsam hemmakväll.
På plussidan kan väl sägas att av de tio jag hörde var det bara riktig falsksång i ett nummer, men där var det så mycket av varan att det räckte för hela kvällen, och sedan en stackars yngling som hade lite svårt att nå vissa toner, något som de närvarande trummisarna inte lyckades dölja.
Kan konstatera att om kvaliteten inte är högre imorgon kväll finns det risk för hård belastning av SVTs budget 2020.
60-talsmusik
Mitt 60-tal
Under våren har jag varit på två konserter som båda varit fokuserade på 60-talsmusik. Om jag minns rätt var det bara en enda låt som spelades på båda. Och så var 60-talet, var och en har sin egen bild av det.
Jag är född 1963, så min ”musikaktiva” tid började i princip sommaren 1964 när vi flyttade till Haninge. Det gör att för mig var Elvis en före detting, som återuppstod 1969 med In the Ghetto. Likaså missade jag Shadows storhetstid, Paul Anka och många andra. En del av detta har jag upptäckt i efterhand, men ungdomsminnena handlar om andra artister.
Det gjordes mycket bra musik under 1960-talet, men man får också erkänna att en del är sådant som bäst glöms bort. Jag ska inte nämna någon speciellt, men vissa samlingsboxar innehåller låtar som kanske borde förblivit oåterutgivna.
Trots detta håller jag på 1960-talet som det bästa musikdecenniet någonsin. Och varför?
Kolla hur många artister som började då och fortfarande är igång och skapar ny musik, som Bob Dylan, Paul McCartney för att nämna några få.
Kolla den utveckling som skedde. På fyra år utvecklades Beatles från enkla dängor som Love Me Do till Sgt Pepper, Beach Boys från enkla surflåtar till Pet Sounds osv.
På 1960-talet började artister och grupper på allvar skriva egen musik.
På 1960-talet började experimenten med korsbefruktning mellan olika musikstilar, klassisk musik blandades med pop (namnet rock kom vid decennieskiftet för att markera mer seriös pop), folkmusik likaså, country och jazz också.
Så jag går gärna på fler konserter som fokuserar på 1960-talet, och jag spelar gärna själv 60-talslåtar för mig själv och andra. Men jag föredrar när man tolkar låtarna istället för att göra karbonkopior.
Ishockey i England
För varje gång man kommer till London blir det svårare att hitta på något nytt, något man inte gjort förut. Det var kanske därför sonen vid en av våra årliga far-son-resor fick idén att vi skulle se engelsk ishockey. Enligt vår dåvarande Londonbibel Time Out skulle Bracknell Bees på söndagskvällen spela hemma mot Sheffield Stealers. Kanske något att testa.
Så jag ringde och förhandsbokade biljetter. Jag borde reagerat när de frågade om vi ville sitta på läktaren eller rinkside, men det gjorde jag inte. Inte heller kollade jag så noga var Bracknell ligger.
Det var tåg från Waterloo. Tyvärr visade det sig att det inte gick hela vägen. På grund av underhållsarbeten på banan, som för det mesta sker under helgerna i Storbritannien, fick vi åka buss en del av vägen. Dessutom visade det sig vara så långt från stationen till arenan att det behövdes transportmedel. Jag vill minnas buss dit och taxi hem.
Arenan var en uppenbarelse, speciellt för oss som är vana vid Scandinavium. En ishockeyrink, och lite upphöjda bakom sargen tre rader träbänkar. ”Läktaren” låg en trappa upp. En låg barriär, som låg i linje med sargen, och så tre rader träbänkar även där. På båda nivåer varningsskyltar om pucken.
Matchen var kanske inte det bästa vi sett. Sheffield hade en svensk i laget, en kille som i Sverige lyckas nå allsvenskan (dvs nivån under Elitserien). Han var en av de bästa på planen.
Den stora chocken kom i andra perioden. I början uppstod en situation som föranledde protester från ena laget, men det blåstes inte av och spelet fortsatte. En lång stund senare, vid en avblåsning, uppstod diskussionen igen. Efter en stund kom domarna fram till att det hade varit mål vid den tidigare situationen. Klockan backades ett antal minuter och så blev det nedsläpp i mittcirkeln.
Nästa upplevelse kom i slutet av tredje perioden. Matchen blev ju en stund försenad och mot slutet dök det upp ett hyfsat antal nya åskådare. Vid närmare koll visade det sig att alla nykomlingarna hade skridskor på fötterna. Det skulle nämligen vara allmänhetens åkning direkt efter matchens slut.
Detta inträffade för cirka 15 år sedan. Kanske den brittiska ishockeyn är bättre organiserad nu, men hur som helst. Det hela var en upplevelse.
Extraprisfunderingar
En av våra tre livsmedelsbutiker ger oss pensionärer 5 % rabatt om vi förlägger våra inköp till mitt på dagen på onsdagar, så jag brukar göra familjens veckohandling då. En extra krydda är att jag som nybliven pensionär får en chans att känna mig ung. De flesta som befolkar butiken den tiden är betydligt äldre än jag, de yngre håller sig undan.
Men som vanligt passade jag på att handla lite i de andra två butikerna också, och när jag kom hem kollade jag mina kvitton och började fundera. Är det någon som betalar ordinarie pris för någonting numera?
Lite fakta: Jag handlade för 687,94 kr idag, sedan mina 5 % i första butiken var avdragna. Av detta var 128,76 kr betalning för varor till ordinarie pris, resten av ”kampanj”, ”medlems- eller kortpris”, ”extrapris”, ”mängdrabatter” och liknande. Ett av kvittona redovisade hur mycket jag fått i rabatter, 41,15 kr, och det jag betalade var 170,20. Det enda jag köpte till ordinarie pris där var en pappkasse för 2 kr.
Kvittona fick mig att börja tänka. När köpte vi ett paket kaffe eller tvätt- och sköljmedel till ordinarie pris senast? Kan inte minnas att vi gjort det sedan vi flyttade till Mellerud för snart 19 år sedan. Fruns favoritkaffe och de tvätt- och sköljmedel kommer som extraerbjudanden så ofta att risken snarare är att man har för mycket hemma än att man lider brist.
Samma gäller kött, pasta och vissa konserver. Med en hyfsat stor frys kan man alltid ligga före.
Så frågan är: Om nu många gör som jag, lagrar varorna när det är extrapris och aldrig köper dem till ordinarie pris, varför finns det då ett ordinarie pris? Det kan ju inte vara så stor mängd som köps till det priset. Om man räknar bort kostnaden för annonsering av extrapriserna (broschyrerna i brevlådan, TV-reklamen osv) kanske det skulle gå att ha de lägre priserna som ordinarie, eller?
Bara en tanke …
TV-reklam
TV-reklamsfunderingar
Vi ser en hel del program på de reklamfinansierade kanalerna, främst gamla deckare som ”Mord i paradiset” och så givetvis MASH, som ständigt snurrar på TV4 Guld varje vardag kl 19-20. Även om vi försöker zappa över till något annat när det är dags för reklam så hinner man se en hel del. Några tankar kring detta.
För det första. Byt ut era inslag då och då. Det finns reklamfilmer som återkommer ett par gånger per kväll, dag efter dag, månad efter månad. Till slut är man så trött på inslaget att man gör allt för att undvika produkten. Inte blir det bättre av att vissa inslag är usla, på gränsen till parodier på sig själva. Ibland undrar man vilken reklambyrå som släppt ifrån sig eländet.
Alla är vi trötta på spelreklamen. Jag vill fortfarande att det klart ska redovisas av varje spelbolag hur stor andel av pengarna som går tillbaka till spelarna, och hur stor chans man har att vinna vid varje spel. Dessutom har jag ett extra förslag. Varje gång man visar någon som talar om hur mycket de vunnit borde man också visar någon som berättar hur mycket hen har spelat bort. Lite balans tack.
Mot Trivago känner jag numera en djup antipati. ”Hur mycket vill du betala för ditt hotellrum …” Jo tack, lite mindre. Sanningen är den att de flesta bokningssajter har exakt samma pris för samma rum på samma hotell. Enligt avtalen får hotellen själva inte erbjuda rummen billigare men det går de ofta runt. Jag vet en hotellkedja som officiellt tar samma pris oavsett om rummet bokas via booking.com eller något liknande eller hos dem själva. Men bokar du direkt hos dem får du betala för frukosten, som blir ett tillägg för dem som bokar på omvägar. Ett annat hotell ger dem som bor hos dem en rabattkod de kan använda om de nästa gång bokar direkt hos dem.
Igår skrattade vi gott åt det bilmärke som erbjöd gratis automat om man köper en ny bil hos dem i maj. Frun ville i så fall helst ha en kaffeautomat, medan jag lutade med åt en godisdito.
Men trots allt. När vi ser reklamen är det för att inte missa veckans avsnitt från ICA, och schamporeklamen med Henke L, där han dels lovar att vakta kassen, dels av alla bara blir igenkänd som schampokillen är riktigt fyndig.
Missförstådda låtar
Var på en härlig körkonsert igår kväll. Song of Joy från Bengtsfors och DalsEd gjorde ett av sina traditionella framträdanden här i Mellerud. Härlig blandning med allt från Lill-Babs till Doug Seeger, med Martin Almgren som gästsolist.
Kören och Martin avslutade med ett Bruce Springsteen-medley som extranummer. Missförstå mig nu rätt, de gjorde det kanonbra, men två av de tre låtarna är vad jag anser vara Bruce mest missförstådda.
Medleyt inleddes med ”Born in the USA”, som blivit en av de där hoppa, skutta och armarna i vädret-låtarna. Många ser det som en hyllning till USA, och den har även använts på det sättet av politiker och andra patrioter. Men det är egentligen en svidande vidräkning med landets sätt att behandla sina krigsveteraner, framför allt Vietnam-veteranerna. The Boss har skrivit flera låtar på det temat, och ställt upp på stödkonserter för dem. I böckerna om honom framgår det tydligt hur han ser på dem som försöker förvandla budskapet i låten. (Och jag påstår inte för en sekund att kören gjorde det.)
Andra låten var ”Dancing in the Dark”, som av många uppfattas som en glad danslåt, understött av videon där Corteney Cox bjuds upp att dans med stjärnan. (Bruce trodde det var ett av sina fan han tog upp på scenen, han var omedveten om att hon var en skådespelare som engagerats för rollen.)
Jag var av samma åsikt till jag hörde en kille omtolka den på Swansea Folk Club sommaren 1985. Han tog ner tempot och ”bluesade” till den rejälrt. Plötsligt var texten tydlig. Berättelsen om killen som håller på att dö av leda, instängd i sin lilla stad utan framtidsutsikter, famlande i mörkret efter den där gnistan som ska tända hans eld. En sång om en desperat längtan någon annanstans.
Jag brukar sjunga den själv, men har hållit mig närmre det jag hörde på folkmusikklubben för snart 35 år sedan än originalet.
PS. Om ni vill se och höra något riktigt roligt, leta rätt på Cheech & Chongs lek med ”Born in the USA” på Youtube. Den heter ”I Was Born in East LA” och skulle kunna tillägnas en viss president i USA.
1 maj-tal
Årets 1 maj-paroll är TRYGGHET – DEMOKRATI – SAMMANHÅLLNING och visionen om DET STARKA SAMHÄLLET. Men låt mig vända på parollordens ordning, jag vill se dem som SAMMANHÅLLNING – DEMOKRATI – TRYGGHET, och som grundpelarna för det STARKA SAMHÄLLET.
Vi kan börja med att fundera över hur de flesta av oss kom hit. Vi kom i ett gemensamt demonstrationståg. Givetvis kunde vi kommit en och en, från olika håll, bärande på var sitt plakat. Men då hade vi missat poängen, sammanhållningen, att vi gör något gemensamt. För mig är detta grunden för ett starkt samhälle, viljan att göra något tillsammans, att se samhällets utveckling som ett gemensamt ansvar. Oavsett om det gäller barnens utbildning, klimatfrågan eller omvårdnaden av våra äldre är det ett gemensamt ansvar för oss, uppgifter vi måste lösa tillsammans.
Detta ansvar är inget vi kan överlåta till den så kallade marknaden. Vi behöver bara titta över den norra kommungränsen och vårdcentralskaoset i Åmål för att se vad en överdriven tro på marknadens ansvarstagande kan leda till.
Sammanhållningen kräver demokrati i ordets verkliga betydelse, en möjlighet för alla att påverka och ta ansvar. Vi tar ofta demokratin för given, men vi behöver bara gå tillbaka cirka 100 år för att se ett annat Sverige, där både kvinnor och vissa män inte ens fick rösta i riksdagsvalen, och antalet röster varje person hade i kommunalvalen berodde på vad man ägde. Det vi idag anser självklart, en person en röst, kändes mycket avlägset.
Men även om vi idag alla har lika möjligheter att rösta finns det fortfarande stora skillnader som beror på ekonomi. Här är resurserna ojämnt fördelade, och klyftorna växer. Jag upplever det som oerhört stötande när en bankchef som tvingas bort från sin post får ett avgångsvederlag som vida överstiger vad en lärare eller undersköterska kan tjäna ihop under ett helt yrkesliv. Likaså är det för mig stötande när så kallade riskkapitalister tjänar enorma pengar på att driva stora skol- och vårdkoncerner, vinster som hämtas från de pengar vi alla betalar i skatt.
Den politiska demokratin som vi känner den är idag hotad i många länder, även här i Europa. Regeringar försöker kontrollera domstolar, oppositionell press förbjuds, lärosäten som inte predikar vad regeringen vill motarbetas och bara den sittande regimens information når ut i samband med val. Vi måste vara uppmärksamma på att dessa tendenser också dyker upp i Sverige och vi måste hindra dem från att breda ut sig. Jag vill påminna om att idag demonstrerar på flera platser i Sverige krafter som öppet säger att de vill avskaffa demokratin.
Demokratin kräver att det finns invånare som är beredda att axla det ansvar den medför. Den enda skillnaden på politiker och så kallat vanligt folk är att de förra har sagt att de är beredda att offra tid och kraft på att delta i det beslutsfattande som krävs för att vårt samhälle ska fungera. Man ska komma ihåg att i stort sett alla som sitter i fullmäktigeförsamlingar och nämnder runt om i landet gör det som något vid sidan av det vanliga arbetet. I Melleruds kommun har vi till exempel bara en heltidsanställd politiker, en av de totalt 115 personer som är med och delar på de kommunala uppdragen. Problemet som jag ser det är att vi är för få som finns med i politiken. Att vara förtroendevald borde vara något fint, något som många strävar efter. Det borde vara ordentlig konkurrens om de politiska uppdragen.
Ett samhälle byggt på sammanhållning och demokrati är ett tryggt samhälle. Om jag lever i vetskapen att mina barn får en bra utbildning, att jag och min familj kan få högkvalitativ vård när vi behöver den, att arbete pågår med att stoppa klimatförändringarna och att jag går en trygg ålderdom till mötes, med en rimlig pension, när jag vet att grannar och andra kommer att stötta och hjälpa mig om jag hamnar i svårigheter ökar min trygghet. Detta kan inte ersättas av privata marknadsaktörer som säljer larm eller hyr ut väktare. Det är det starka samhällets skyldighet att skapa denna trygghet. Och kom ihåg, samhället är vi. Det finns inget vi och dom när det gäller att skapa trygghet, bara ett vi.
Det parti jag representerar, Socialdemokraterna, bygger sitt arbete på visionen om detta starka samhälle som ger trygghet åt alla, oavsett bakgrund, religiös tro och ekonomiska förutsättningar. Det är därför vi vill se satsningar på skola, vård och ordningsmakt.
I år är det val igen. Denna gång till Europaparlamentet. Det är ett viktigt val, minst lika viktigt som det vi hade förra året. Sverige är ingen isolerad ö, vi är en del av världen. Mycket i våra hem är tillverkat utanför landets gränser, på samma sätt som varor från Sverige finns i många hem runt om i världen. Vi reser allt mer till andra länder. När jag gick i skolan i en Stockholmsförort på 1960-talet var det stort när en kompis hade varit på Åland eller i Danmark. Idag höjer vi knappast ett ögonbryn när grannen reser till Thailand.
Vi ska komma ihåg att grundtanken bakom EU är att länder med öppna gränser, där man handlar med varandra och besöker varandra, är fredsbevarande. Under den första halvan av 1900-talet drabbades Europa av två förödande krig. Som exempel: Enbart under första dagen i slaget vid Somme 1916 förlorade engelsmännen mer än 57 000 soldater, mer än hela Dalslands befolkning borta på en dag. 1945 låg städer i Tyskland, England och andra länder i ruiner. EU bildades som en garant för att detta inte ska upprepas.
Och det har gett resultat. Sedan föregångaren till EU, Europeiska kol- och stålgemenskapen, bildades 1952 har det inte förekommit något krig mellan medlemsländerna, 67 år av fred. Den som läst europeisk historia och kommit i kontakt med 30-åriga krig, 100-årskrig, krig om den spanska tronföljden, Napoleonkrig och så vidare inser hur unikt detta är.
EU har gett oss öppna gränser. Idag kan vi bila från Sverige till Spanien eller Italien utan att visa passet.
EU har underlättat den internationella handeln. 70 % av Sveriges export går till andra EU-länder. EU har gett oss möjlighet att bo, arbeta och studera i andra länder.
Via EU:s fonder får företag och organisationer stöd för utveckling. Några kilometer härifrån ligger till exempel Dalslands Center, som skapades för drygt 20 år sedan med hjälp av ett stort EU-bidrag. För några år sedan var jag med 30 ungdomar från Mellerud på Irland på en veckas utbyte som helt bekostades av EU-medel. Vi har också haft volontärer från Italien, Tyskland, Frankrike, Polen, Spanien och Irland med flera länder här som gjort insatser på bland annat Medborgarkontoret, Dalsland Center och Stinsen.
Men den internationella sammanhållningen är hotad. Nationalistpartier växer upp i många länder, och de har redan tagit makten i Ungern och Polen. Vi måste lära av historien. Det var nationalismen, tanken om vi och dom, om den egna nationens särart, som ledde till de europeiska krigen på 1800-talet och de två världskrig jag nämnde tidigare.
Så rösta 26 maj, och rösta för att motverka den nationalism och högerinriktning som breder ut sig. Rösta för ett EU som arbetar för ett rättvist och jämlikt Europa, med lika lön för lika arbete, som arbetar mot penningtvätt och aggressiva skattesmitarupplägg, som tar klimathotet på allvar, och som kräver att alla medlemsländer tar sitt ansvar i dessa och andra gemensamma frågor. Vi inom mitt parti är beredda att driva detta.
Summa summarum:
Var med och skapa det starka samhället, samhället där alla medborgare oavsett bakgrund eller ekonomiska förutsättningar kan leva ett gott och tryggt liv. Fundera på om inte också du kan engagera dig politiskt eller på annat sätt för att driva denna utveckling. Rösta 26 maj, och rösta för att ett fortsatt europeiskt samarbete och för att stoppa de högerkrafter och nationalister som vill driva oss i en annan riktning.
Tack för att ni lyssnade.
