Min Ipod - 2
Andy Irvine har inte världens starkaste röst. Ofta låter den lite osäker och vag, ibland närmast blyg. Men låt er inte luras, varje ton sitter spiksäkert, och det som låter som osäkerhet är istället avsiktliga dekorationer.
Jag mötte honom först i gruppen Planxty, vars LP-skivor jag jagade vid mina Londonbesök för så där 30 år sedan. Kändes lite deja vu när jag i augusti på Irland fick tag på gruppens live-reunion (Christy Moore var också med) på CD, och några månader senare i Dublin på DVD. Så småningom letade jag mig bakåt och hittade Sweeney's Men som Andy var med i före Planxty. Någonstans i samlingen finns också en skiva han gjorde med Dick Gaughan på 1980-talet. Men den köpte jag mest för Dicks skull.
Men denna morgon letade Ipoden fram en annan höjdare, med Patrick Street, en grupp Andy var med och bildade i mitten på 1980-talet. De har gjort ett antal skivor med åren, och morgonens låt var från en sen skiva. Men ska jag rekommendera något så börja med första, som heter just Patrick Street, och den tredje, där Andys egen låt "Forgotten Hero" finns med.
Passa också på att njuta av hans mandolin och mandolaspel. Mängder av små ornament i kompet.
Jag minns en diskussion jag hade med Bob Fox för många år sedan. Han sa att han hade en ny ambition, att återföra de klassiska folksångerna till folkklubbarna. Han menade de sånger som ingen längre sjunger därför att de för oss äldre anses allt för välbekanta och som vi tror att alla andra sjunger. Han tog med ett par av dem på "Dreams Never Leave You", skivan han gjorde med Fairport år 2000, och hans senaste soloskiva, "The Blast" har ett stort antal. Där tolkar han bland annat den gamla klenoden "The Golden Vanity", som jag tror att till och med Hootenanny Singers med Björn Ulveus gjorde en svensk version av för massor av år sedan. I Bobs inspelning blir berättelsen om den tappre skeppspojken som hoppar i vattnet för att sänka ett fiendefartyg en lågmäld och sorgsen berättelse, med Bob sedvanliga mjuka stämma och följsamma gitarrkomp.
Andy Irvine sjunger en lite snabbare låt. Sen inspelning, men från en tidig Patrik Street-skiva.
Jag hittade inte "Golden Vanity" med Bob på nätet, så håll till godo med en annan höjdare av honom, eller rättare sagt två. Båda finns på "Dreams never Leave You".
Jag mötte honom först i gruppen Planxty, vars LP-skivor jag jagade vid mina Londonbesök för så där 30 år sedan. Kändes lite deja vu när jag i augusti på Irland fick tag på gruppens live-reunion (Christy Moore var också med) på CD, och några månader senare i Dublin på DVD. Så småningom letade jag mig bakåt och hittade Sweeney's Men som Andy var med i före Planxty. Någonstans i samlingen finns också en skiva han gjorde med Dick Gaughan på 1980-talet. Men den köpte jag mest för Dicks skull.
Men denna morgon letade Ipoden fram en annan höjdare, med Patrick Street, en grupp Andy var med och bildade i mitten på 1980-talet. De har gjort ett antal skivor med åren, och morgonens låt var från en sen skiva. Men ska jag rekommendera något så börja med första, som heter just Patrick Street, och den tredje, där Andys egen låt "Forgotten Hero" finns med.
Passa också på att njuta av hans mandolin och mandolaspel. Mängder av små ornament i kompet.
Jag minns en diskussion jag hade med Bob Fox för många år sedan. Han sa att han hade en ny ambition, att återföra de klassiska folksångerna till folkklubbarna. Han menade de sånger som ingen längre sjunger därför att de för oss äldre anses allt för välbekanta och som vi tror att alla andra sjunger. Han tog med ett par av dem på "Dreams Never Leave You", skivan han gjorde med Fairport år 2000, och hans senaste soloskiva, "The Blast" har ett stort antal. Där tolkar han bland annat den gamla klenoden "The Golden Vanity", som jag tror att till och med Hootenanny Singers med Björn Ulveus gjorde en svensk version av för massor av år sedan. I Bobs inspelning blir berättelsen om den tappre skeppspojken som hoppar i vattnet för att sänka ett fiendefartyg en lågmäld och sorgsen berättelse, med Bob sedvanliga mjuka stämma och följsamma gitarrkomp.
Andy Irvine sjunger en lite snabbare låt. Sen inspelning, men från en tidig Patrik Street-skiva.
Jag hittade inte "Golden Vanity" med Bob på nätet, så håll till godo med en annan höjdare av honom, eller rättare sagt två. Båda finns på "Dreams never Leave You".
Min Ipod - del 1
Då och då kommer lite musiktips. Valda utifrån slumpgeneratorn i min Ipod, dvs, vad den fått mig att lyssna på till och från jobbet.
Först en bekännelse. Jag har alltid varit en större fan av Paul McCartney än av John Lennon. Kanske är jag mer den välartade hemmasonen, än den store rebellen, eller så finns det någon annan djup psykologisk förklaring.
Samtidigt måste jag erkänna att Paul efter Beatles inte gjort mer än ett fåtal riktigt bra saker, men det gäller ju John också. Bäst är Paul när han samarbetar med någon, som "Ebony and Ivory" med Stevie Wonder, eller "Say Say Say" med Michael Jackson.
I morse letade Ipoden fram ett av hans mindre uppmärksammade samarbeten, det med Elvis Costello. Några av låtarna hamnade på en av EC's skivor, några på Paul "Flowers in the Dirt". Den mest kända är nog "My Brave Face", men jag lyssnade imorse på en duett döpt till (tror jag) "You Want Her Too", där de båda verbalt slåss om en tjej. Kanonbra. Rekommenderas starkt.
Eddie Reader måste vara en av världens mest underskattade sångerskor. Jag uppmärksammade henne första gången i Fairground Attraction (minns "Perfect"), en grupp som hon bara gjorde en och en halv skiva med. Men utan att veta det hade jag hört henne redan innan, när hon köade för Eurythmics. Så försvann hon, men då och då kommer det soloskivor, alltid lika bra. Men hon skyr musikbranschen, "Music and business should never be mentioned in the same sentence", som hon sa vid en konsert i Sverige för några år sedan. Lyssna på "The Wind Calls Your Name" och njut. Come back to Sweden soon Eddie! And see you in Warwick in July.
Varje gång jag hör introt till "Undertow" med Show of Hands tänker jag på Lou Reeds "Take a Walk on the Wild Side". Inte bara introt påminner, texttemat också. Men Steve Knightley sjunger om tristessen på engelska sydkusten när turisterna har rest, den tristess som får en att längta bort och att göra farliga saker. "If he had seen the London plates, he never would have forced the lock".
Akustisk version av Costello och McCartney (inte den som finns på skivan)
Liveversion av "The Wind Calls Your Name"
Show of Hands i Cropredy 2007. Första versen av Undertow inleder. Förutom Steve Knightley, Phil Beer och Miranda Sykes.
Först en bekännelse. Jag har alltid varit en större fan av Paul McCartney än av John Lennon. Kanske är jag mer den välartade hemmasonen, än den store rebellen, eller så finns det någon annan djup psykologisk förklaring.
Samtidigt måste jag erkänna att Paul efter Beatles inte gjort mer än ett fåtal riktigt bra saker, men det gäller ju John också. Bäst är Paul när han samarbetar med någon, som "Ebony and Ivory" med Stevie Wonder, eller "Say Say Say" med Michael Jackson.
I morse letade Ipoden fram ett av hans mindre uppmärksammade samarbeten, det med Elvis Costello. Några av låtarna hamnade på en av EC's skivor, några på Paul "Flowers in the Dirt". Den mest kända är nog "My Brave Face", men jag lyssnade imorse på en duett döpt till (tror jag) "You Want Her Too", där de båda verbalt slåss om en tjej. Kanonbra. Rekommenderas starkt.
Eddie Reader måste vara en av världens mest underskattade sångerskor. Jag uppmärksammade henne första gången i Fairground Attraction (minns "Perfect"), en grupp som hon bara gjorde en och en halv skiva med. Men utan att veta det hade jag hört henne redan innan, när hon köade för Eurythmics. Så försvann hon, men då och då kommer det soloskivor, alltid lika bra. Men hon skyr musikbranschen, "Music and business should never be mentioned in the same sentence", som hon sa vid en konsert i Sverige för några år sedan. Lyssna på "The Wind Calls Your Name" och njut. Come back to Sweden soon Eddie! And see you in Warwick in July.
Varje gång jag hör introt till "Undertow" med Show of Hands tänker jag på Lou Reeds "Take a Walk on the Wild Side". Inte bara introt påminner, texttemat också. Men Steve Knightley sjunger om tristessen på engelska sydkusten när turisterna har rest, den tristess som får en att längta bort och att göra farliga saker. "If he had seen the London plates, he never would have forced the lock".
Akustisk version av Costello och McCartney (inte den som finns på skivan)
Liveversion av "The Wind Calls Your Name"
Show of Hands i Cropredy 2007. Första versen av Undertow inleder. Förutom Steve Knightley, Phil Beer och Miranda Sykes.
Öppet brev till TTela
Ansvar för webben
I veckan har jag via TTela fått reda på att jag snart kommer att dra mig tillbaka med bra pension. Likaså har jag fått reda på att min lön ligger på runt 60 000 kr i månaden.
Tyvärr är båda uppgifterna fel. Jag har många år kvar till en vanlig kommunal pension, och skillnaden mellan min verkliga och påstådda lön skulle räcka till en rejäl utlandsresa i månaden.
Kollar inte TTela sina uppgifter undrar ni? Jo, om de ska tryckas i tidningen. Men på webben kan vem som helst påstå vad som helst, så länge man inte är rasistisk, sexistisk eller liknande. TTela tar inte ansvar för inläggen, det ska skribenten göra, men eftersom denne oftast är anonym behöver den inte heller göra det. TTela kollar nämligen inte att det namn jag uppger är riktigt, eller min e-postadress existerar. Och även om man påpekar felaktigheter för tidningen får de ligga kvar.
Jag är en vän av öppen debatt. Jag tycker att de som deltar ska ha rätt att vara anonyma utåt. Det finns många som annars inte skulle våga skriva. (Jag har själv flera gånger blivit bemött med kränkande påhopp när jag skrivit i mitt riktiga namn.)
Vi som arbetar i offentlig verksamhet får också finna oss i att bli granskade och kritiserade. Om vi inte tål det ska vi inte jobba där vi gör.
Men jag anser att TTela måste ta ett betydligt större ansvar för det som publiceras på deras webbplats. Varför tillåter man lögner? Varför låter man lögner ligga kvar när de påtalas? Varför tillåter man kränkande påhopp?
Det enklaste vore att kräva att alla som deltar i debatten på något sätt är registrerade. Många debattforum praktiserar detta sedan år tillbaka. På så sätt tvingas de som deltar i debatten att ta större ansvar för det de skriver, och dagens ofog med att en och samma person kan delta i en och samma debatt under många olika pseudonymer skulle upphöra. (Den dag jag skriver detta ser jag till exempel hur en person jag känner till kommenterat samma artikel fyra gånger under olika pseudonymer.)
Det är min förhoppning att TTela snarast vidtar åtgärder för att komma tillrätta med missbruket av deras webbplats, så att debatten där kan tas på allvar. Vi behöver bra debattforum, där det jag och mina kollegor gör kan granskas öppet och ärligt. Men vi behöver inte ett debattforum där det är fritt fram att påstå vad som helst och där varken skribenter eller webbansvariga behöver ta ansvar för det som publiceras.
I veckan har jag via TTela fått reda på att jag snart kommer att dra mig tillbaka med bra pension. Likaså har jag fått reda på att min lön ligger på runt 60 000 kr i månaden.
Tyvärr är båda uppgifterna fel. Jag har många år kvar till en vanlig kommunal pension, och skillnaden mellan min verkliga och påstådda lön skulle räcka till en rejäl utlandsresa i månaden.
Kollar inte TTela sina uppgifter undrar ni? Jo, om de ska tryckas i tidningen. Men på webben kan vem som helst påstå vad som helst, så länge man inte är rasistisk, sexistisk eller liknande. TTela tar inte ansvar för inläggen, det ska skribenten göra, men eftersom denne oftast är anonym behöver den inte heller göra det. TTela kollar nämligen inte att det namn jag uppger är riktigt, eller min e-postadress existerar. Och även om man påpekar felaktigheter för tidningen får de ligga kvar.
Jag är en vän av öppen debatt. Jag tycker att de som deltar ska ha rätt att vara anonyma utåt. Det finns många som annars inte skulle våga skriva. (Jag har själv flera gånger blivit bemött med kränkande påhopp när jag skrivit i mitt riktiga namn.)
Vi som arbetar i offentlig verksamhet får också finna oss i att bli granskade och kritiserade. Om vi inte tål det ska vi inte jobba där vi gör.
Men jag anser att TTela måste ta ett betydligt större ansvar för det som publiceras på deras webbplats. Varför tillåter man lögner? Varför låter man lögner ligga kvar när de påtalas? Varför tillåter man kränkande påhopp?
Det enklaste vore att kräva att alla som deltar i debatten på något sätt är registrerade. Många debattforum praktiserar detta sedan år tillbaka. På så sätt tvingas de som deltar i debatten att ta större ansvar för det de skriver, och dagens ofog med att en och samma person kan delta i en och samma debatt under många olika pseudonymer skulle upphöra. (Den dag jag skriver detta ser jag till exempel hur en person jag känner till kommenterat samma artikel fyra gånger under olika pseudonymer.)
Det är min förhoppning att TTela snarast vidtar åtgärder för att komma tillrätta med missbruket av deras webbplats, så att debatten där kan tas på allvar. Vi behöver bra debattforum, där det jag och mina kollegor gör kan granskas öppet och ärligt. Men vi behöver inte ett debattforum där det är fritt fram att påstå vad som helst och där varken skribenter eller webbansvariga behöver ta ansvar för det som publiceras.
London report - Last one - Sunday
The silliest question of today was from the barnman in the Wetherspoon-pub in Edgware Road when I ordered my Sunday lunch, a Sunday roast and a dessert. He asked if i wanted the main course and the dessert served at the same time.
Started the morning at Tate Britain, formerly known as Tate Gallery. But that was before they opened Tate Britain as well. Was pleasently surprised that they allow non-flash photography. Was dfisappointed by the fact that there are no guidebooks to cover the whole gallery, like the ones they have at the Wallace Collection I visited yesterday.
Saw the Millais-paintings I came for, and lots of Turner. They must have the biggest Turner-collection in the world. But I admit I like his earlier works the best.
Took a walk along the Thames up the Houses of Parliament. The monument to the citizens of Calais is still very poerful. But i did not remember there was a statue of Emelie Pankhurst there too, not the monument over the abolishment of slavery.
Short visit to Covent Garden to buy another dumpling (doll) for the wife.
Felt a sudden urge to visit the National Portrait Gallery. The top floor is like a lesson in British history. You get the portraits, but also long explanations of each ones place in history. The Tudor Gallery is superb.
Saw more portraits in a small gallery in Greek Street in Soho. It was photograph-like paintings of musicians. Felt very old. All of them were described as very famous and I had only heard the names of one or two.
Made a short visit to Notting Hill to search for a certain blue door. Have three different explanations:
1. There was never a blue door. It was faked for the film.
2. There was a blue door, but it has disappeared.
3. I am lousy at finding things like blue doors.
Ended the evening with a guided Old Chelsea Pub Guide. Interesting walk with much about the history of Chelsea (not the football team), but two of the three pubs we visited were more bars than pubs, and the last one did not even have any real ale.
But the guide taught us how to remember the fate of Henry VIII's six wives (divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived) and what a Chelsea Tractor is. By the way, Chelsea FC play their home games in the London Borough of Fulham, while Fulham play in Hammersmith.
That is that. Tomorrow is just packing and flight home.
Bye-bye from London
Started the morning at Tate Britain, formerly known as Tate Gallery. But that was before they opened Tate Britain as well. Was pleasently surprised that they allow non-flash photography. Was dfisappointed by the fact that there are no guidebooks to cover the whole gallery, like the ones they have at the Wallace Collection I visited yesterday.
Saw the Millais-paintings I came for, and lots of Turner. They must have the biggest Turner-collection in the world. But I admit I like his earlier works the best.
Took a walk along the Thames up the Houses of Parliament. The monument to the citizens of Calais is still very poerful. But i did not remember there was a statue of Emelie Pankhurst there too, not the monument over the abolishment of slavery.
Short visit to Covent Garden to buy another dumpling (doll) for the wife.
Felt a sudden urge to visit the National Portrait Gallery. The top floor is like a lesson in British history. You get the portraits, but also long explanations of each ones place in history. The Tudor Gallery is superb.
Saw more portraits in a small gallery in Greek Street in Soho. It was photograph-like paintings of musicians. Felt very old. All of them were described as very famous and I had only heard the names of one or two.
Made a short visit to Notting Hill to search for a certain blue door. Have three different explanations:
1. There was never a blue door. It was faked for the film.
2. There was a blue door, but it has disappeared.
3. I am lousy at finding things like blue doors.
Ended the evening with a guided Old Chelsea Pub Guide. Interesting walk with much about the history of Chelsea (not the football team), but two of the three pubs we visited were more bars than pubs, and the last one did not even have any real ale.
But the guide taught us how to remember the fate of Henry VIII's six wives (divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived) and what a Chelsea Tractor is. By the way, Chelsea FC play their home games in the London Borough of Fulham, while Fulham play in Hammersmith.
That is that. Tomorrow is just packing and flight home.
Bye-bye from London
London Report - Saturday folk music
Exmouth Arms in Starcross Street has four draught real ales. Not a spectacular amount, but four quality ones. The sport Spitfire from the Shepherds Neame-brewery and Fuller's London Pride, together with Adnams and Courage. More than you need really for a good pub night, and a perfect setting for a folk club. The barman by the way wore a new Spitfire T-shirt with the message "The Bottle of Britain". Funny.
The Cellar Upstairs Folk Club is held in a room above the pub, a room we once used to celebrate our son's 18th birthday. It was not a sell out yesterday, but there was a fair crowd, maybe around 40. And many floor singers, with most of us just getting to perform one song/tune each. And some of the floor singers were people who usually headline on their own, like Tom Paley and Ralph Jordan.
The beginning was something of a Swedish theme night. Ralph Jordan and his female friend, both with concertinas, did a tune by late Lars Holmer of Samla Mammas Manna, Tom did a polska called "Vi drack och dansa'" and I did an English version of Birger Sjöberg's "Den första gång jag såg dig".
Keith Kendrick and Sylvia Needham were the guests. Very English, very traditional, often a capella with Keith delivering the mledoy and Sylvia adding harmonies. Sometimes one of them played a concertina, and both halves ended with them inviting other musicians in the room tyo join them for instrumentals. It was the first time ever I have seen five concertinas together on a stage. Well, not really a stage, they have none att Cellar Upstairs. More one end of the room.
But why is the Victoria line always closed for engineering work on Saturdays? Usually it is the perfect way for travelling between Euston and Victoria.
The Cellar Upstairs Folk Club is held in a room above the pub, a room we once used to celebrate our son's 18th birthday. It was not a sell out yesterday, but there was a fair crowd, maybe around 40. And many floor singers, with most of us just getting to perform one song/tune each. And some of the floor singers were people who usually headline on their own, like Tom Paley and Ralph Jordan.
The beginning was something of a Swedish theme night. Ralph Jordan and his female friend, both with concertinas, did a tune by late Lars Holmer of Samla Mammas Manna, Tom did a polska called "Vi drack och dansa'" and I did an English version of Birger Sjöberg's "Den första gång jag såg dig".
Keith Kendrick and Sylvia Needham were the guests. Very English, very traditional, often a capella with Keith delivering the mledoy and Sylvia adding harmonies. Sometimes one of them played a concertina, and both halves ended with them inviting other musicians in the room tyo join them for instrumentals. It was the first time ever I have seen five concertinas together on a stage. Well, not really a stage, they have none att Cellar Upstairs. More one end of the room.
But why is the Victoria line always closed for engineering work on Saturdays? Usually it is the perfect way for travelling between Euston and Victoria.
London Report - Saturday 1
I have been here nearly 100 times and I wonder why I have never taken the time to visit the Wallace Coillection in Manchester Square. It is a fabulous collection. Armoury and weapons, fine china, superb furniture and of course art. Some lovely 18th century French art, and of course some Rubens and even some Rembrandt.
I walked around on my own for an hour and then joined a guided tour. The guide was a young man by the name of Guiseppe, but with a clear Scottish accent. Interesting combination to say the least. He seemed very into French kings named Louis. As expected he picked out some highlights and went into depth about them. But is he a pacifist? He did not even mention the weapons collections. Not that I missed it.
Peter of London Walks is one of the best guides I have heard. He guided the Mayfair tour two days ago and today he was there again, this time for a tour of old Marylebone. He has got a story about everything, and one of his favourite subjects seems to be Prince Regent (George IV), a man I am quite interested in myself, and has written a little about.
It came as no surprise when Peter today told us he came to London in 1974 to train as an actor. Nowadays he does 2-3 guided tours a day.
I know lasagne is not an English dish, but when you are eating in an English pub it is as safe to order as fish & chips. It is always good. I had one today, with a mixed salad instead of the garlic bread, and a pint of a lovely ale called Fiery Liz. Has never tasted it before but loved it.
By the way. There used to be four pubs in Victoria station, but only two are left. Both Mash Tun (a little hole in the wall on the ground floor) and the one in Victoria Place is gone. I do not miss them that much, since the two I frequent are still there. But it a distressing sign of the times when record shopas and pubs close.
The folk club night I am going to tonight will be in a report tomorrow morning.
I walked around on my own for an hour and then joined a guided tour. The guide was a young man by the name of Guiseppe, but with a clear Scottish accent. Interesting combination to say the least. He seemed very into French kings named Louis. As expected he picked out some highlights and went into depth about them. But is he a pacifist? He did not even mention the weapons collections. Not that I missed it.
Peter of London Walks is one of the best guides I have heard. He guided the Mayfair tour two days ago and today he was there again, this time for a tour of old Marylebone. He has got a story about everything, and one of his favourite subjects seems to be Prince Regent (George IV), a man I am quite interested in myself, and has written a little about.
It came as no surprise when Peter today told us he came to London in 1974 to train as an actor. Nowadays he does 2-3 guided tours a day.
I know lasagne is not an English dish, but when you are eating in an English pub it is as safe to order as fish & chips. It is always good. I had one today, with a mixed salad instead of the garlic bread, and a pint of a lovely ale called Fiery Liz. Has never tasted it before but loved it.
By the way. There used to be four pubs in Victoria station, but only two are left. Both Mash Tun (a little hole in the wall on the ground floor) and the one in Victoria Place is gone. I do not miss them that much, since the two I frequent are still there. But it a distressing sign of the times when record shopas and pubs close.
The folk club night I am going to tonight will be in a report tomorrow morning.
London report - Friday
So once again I am an international radio star. The concert I just attended was broadcasted live on BBC3, just as a concert I attended about two years ago. Once again millions of listeners got the chance to hear my enthusiastic applauding, this time from seat PP26. I am sure any commentator on the radio must have said something along the lines of "The gentleman sitting in seat PP26 seems especially taken by the music".
And what a lovely concert it was. A conductor who also played the harpsichord and the Orchestra of the Age of Enlightment in full flight. Three pieces by Haydn and two by his contemporaries. It was a stroke of genius to begin with one of Haydn's early symphonies, no 6, and ending with one of his later ones, no 93, the first of those written in London. His development was evident. No 6 was good, but no 93 was spectacular, and performed in a very powerful way. I sat spellbound for the whole time.
And they even did an encore. How often do you get an orchestra playing classical musik doing that?
The Victoria and Albert Museum is not big, it is enormous. Almost 15 kilometres of galleries and 2.5 million exhibits. I have popped in a couple of times, but never visited it properly. I mean, where do you start?
So I went on a guided tour with London Walks today. And our guide did the only sensible thing. She picked about half a dozen exhibits of various kinds and talked in depth about them. We saw an old English bishops robe, a Belgian tapestry, some snuff boxes that used to belong to a king of Preussia, a Japanese chest made for export and of course a series of magnificent painbtings by Rafael.
Next time in London I will probably spend a whole day in the V&A.
Sad news. The HMV record shop opposite Bond Street underground station is gone. I thought: It cannot be, it has always been there. Well, it has move across the street once, but ever since I first visited London in 42 years ago it has been one of the places you always visited. OK the one further east on Oxford Street is bigger, but the old one once was the biggest record shop in Europe. Hopefully it will be opened again, since there was rebuilding going on where it used to be.
And what a lovely concert it was. A conductor who also played the harpsichord and the Orchestra of the Age of Enlightment in full flight. Three pieces by Haydn and two by his contemporaries. It was a stroke of genius to begin with one of Haydn's early symphonies, no 6, and ending with one of his later ones, no 93, the first of those written in London. His development was evident. No 6 was good, but no 93 was spectacular, and performed in a very powerful way. I sat spellbound for the whole time.
And they even did an encore. How often do you get an orchestra playing classical musik doing that?
The Victoria and Albert Museum is not big, it is enormous. Almost 15 kilometres of galleries and 2.5 million exhibits. I have popped in a couple of times, but never visited it properly. I mean, where do you start?
So I went on a guided tour with London Walks today. And our guide did the only sensible thing. She picked about half a dozen exhibits of various kinds and talked in depth about them. We saw an old English bishops robe, a Belgian tapestry, some snuff boxes that used to belong to a king of Preussia, a Japanese chest made for export and of course a series of magnificent painbtings by Rafael.
Next time in London I will probably spend a whole day in the V&A.
Sad news. The HMV record shop opposite Bond Street underground station is gone. I thought: It cannot be, it has always been there. Well, it has move across the street once, but ever since I first visited London in 42 years ago it has been one of the places you always visited. OK the one further east on Oxford Street is bigger, but the old one once was the biggest record shop in Europe. Hopefully it will be opened again, since there was rebuilding going on where it used to be.
More Thursday
Well, I forgot.
When you are staying in a guest house close to Victoria Station you often use Bus 38 to get to Piccadilly Circus, and as an enthusiastic guitar player I do not mind travelling on a bus bound for Clapton Pond.
Many years ago travelling round the Welsh coast line we stopped over for one night in St David's, the smallest city in Britain. In one of the pubs I tasted a beer called The Reverend James, brewed in a Cardiff Brewery. I liked it so much I have been looking for it ever since. And yesterday at last I found it in the Duke of Wellington in The Strand. It was just as good as I remembered.
I got a flattering question after last night's folk club visit. One of the regulars from Saturday night's folk club came up and asked: "Why didn't you sing or play something?" Oh, I like that question. It is so much better than being asked: "Why did you have to perform?"
When you are staying in a guest house close to Victoria Station you often use Bus 38 to get to Piccadilly Circus, and as an enthusiastic guitar player I do not mind travelling on a bus bound for Clapton Pond.
Many years ago travelling round the Welsh coast line we stopped over for one night in St David's, the smallest city in Britain. In one of the pubs I tasted a beer called The Reverend James, brewed in a Cardiff Brewery. I liked it so much I have been looking for it ever since. And yesterday at last I found it in the Duke of Wellington in The Strand. It was just as good as I remembered.
I got a flattering question after last night's folk club visit. One of the regulars from Saturday night's folk club came up and asked: "Why didn't you sing or play something?" Oh, I like that question. It is so much better than being asked: "Why did you have to perform?"
London report - Thursday
YES!!!! I have just discovered that i can use my own computor to link up through the hotel network. If I had discovered that yesterday it would have saved me a £.
Wanted to learn more about Mayfair yesterday and decided to use London Walks. They had a guided walk through Mayfair in the morning. It was led by a very knowlegeble man called Peter. If I only could remember half of what he told us. He was good and funny.
On the way to the meeting place I passed the Ritz. Resisted an urge to go in and ask for Miss Pocahontas. But from what I have heard she is styill married to that travel books shopkeeper. (If you have not seen Notting Hill you will not understand that.)
For once Temple Church was open to visitors when I got there. Even if you have not read the DaVinci-code it is well worth a visit. A marvellous building from the Middle Ages. But nowadays they charge to get in, except of people above the age of 65 that is. I do not know wether to treat it as an insult or not, but they asked if I was a senior citizen or not? If I had lied I would have saved £3-
Thursdays are Curry Nights at Wetherspoon. Good and cheap. A Chicken Karma, not very hot, a pint of bitter and a dessert for just £8.58. Who said London is expensive? Well, it can be, depending on where you go.
I fell in love last night. Islington Folk Club at The Horseshoe in Clerkenwell is hard to find. I once had to guide a taxi driver the last bit. But it is well worth a visit. The Angel Band, with assorted squeeze boxes, is a powerful band that always start the evening, the MC Bernard is absolutely hilarious and many of the floor singers are of a very high standard.
But the headliners yesterday Lady Maisery was really something else. Every once in a while you see a group that just pushes you off your feet. This was one such moment. Three young women singing harmonies and for some songs using instruments like harp, fiddle, accordion and a banjo that sounded like a sitar, with a well chosen repertoire, that include diddling instrumental tunes from different countries. Just fabulous. And when Hannah James put on her iron-soled clogs for the encore and smattered away on a wooden floor ity was the perfect finish to a perfect performance.
Do not miss them if they ever come to a venue near you.
Wanted to learn more about Mayfair yesterday and decided to use London Walks. They had a guided walk through Mayfair in the morning. It was led by a very knowlegeble man called Peter. If I only could remember half of what he told us. He was good and funny.
On the way to the meeting place I passed the Ritz. Resisted an urge to go in and ask for Miss Pocahontas. But from what I have heard she is styill married to that travel books shopkeeper. (If you have not seen Notting Hill you will not understand that.)
For once Temple Church was open to visitors when I got there. Even if you have not read the DaVinci-code it is well worth a visit. A marvellous building from the Middle Ages. But nowadays they charge to get in, except of people above the age of 65 that is. I do not know wether to treat it as an insult or not, but they asked if I was a senior citizen or not? If I had lied I would have saved £3-
Thursdays are Curry Nights at Wetherspoon. Good and cheap. A Chicken Karma, not very hot, a pint of bitter and a dessert for just £8.58. Who said London is expensive? Well, it can be, depending on where you go.
I fell in love last night. Islington Folk Club at The Horseshoe in Clerkenwell is hard to find. I once had to guide a taxi driver the last bit. But it is well worth a visit. The Angel Band, with assorted squeeze boxes, is a powerful band that always start the evening, the MC Bernard is absolutely hilarious and many of the floor singers are of a very high standard.
But the headliners yesterday Lady Maisery was really something else. Every once in a while you see a group that just pushes you off your feet. This was one such moment. Three young women singing harmonies and for some songs using instruments like harp, fiddle, accordion and a banjo that sounded like a sitar, with a well chosen repertoire, that include diddling instrumental tunes from different countries. Just fabulous. And when Hannah James put on her iron-soled clogs for the encore and smattered away on a wooden floor ity was the perfect finish to a perfect performance.
Do not miss them if they ever come to a venue near you.
London report - Wednesday
Three cheers for British Airways, delivering me to London 20 minutes before schedule, offering free snacks and drinks during the flights and having my suitcase ready for collection when I had passed the passport control. Gave me almost a whole afternoon and evening on my first day in London. First day of this visit that is.
There was a new boy who gave me the keys at Morgan Guest House. He asked if I had been there before. I did not dare tell him that I had probably spent more days in the guest house than he had.
Selfridge's self checkouts are good. You do not need to be registered like the self checkout at Coop Forum and Ica Maxi. You can pay with cash and get the right change. And of course it is quick. But I must admit that I sometimes go to the cashiers to be able to exchange a few words with a human being.
I must say that Kentucky Fried Chicken has the best and juciest chicken in the world. It is just so sad their French fries is absolutely awful.
And where should you enjoy a glass of London Pride if not in London? I had my first on this trip in The Henry Holland pub off Oxford Street, close to Selfridges. But I must admit that the "Old Golden Hen" I had in the Travellers Tavern near my guest house is not as good as "Old Speckled Hen".
Spen the evening in Royal Festival Hall, one of my favourite concert halls. Apart from a good view from every seat it has the advantage of being situated close to the Thames. The interval yesterday was marvellous. A (plastic) glass of French red wine on the terrace. Fresh air and a lovely view of the lit-up buildings of London by night. What more can you ask for? Well ,music of course.
Mozart's Jupiter symphony (no 41) started off the evening. Music that just flows right through you, created by a master craftsman and a genious.
Mark Anthony Burbage's "On opened ground", concerto for viola and orchestra, was a strange piece. The first half was super modern, more sounds than melody lines and rythms. The second part was more enjoyable, especially the bit laballed "Interrupted song" which contained a kind of battle between the soloist and the orchestra. The composer himself entered the stage afterwards to thank the audience. Looked a little like Elvis Costello's younger brother.
And if you think Richard Strauss's "Also Sprach Zarathustra" is just that bombastic short piece you here when big stars enter the stage think again. It is actually more than 30 minutes of varied music. The beginning is bombastic, the end is the very opposite. It just fades away somehow. Must listen to it again sometime, when I am not as tired.
There was a new boy who gave me the keys at Morgan Guest House. He asked if I had been there before. I did not dare tell him that I had probably spent more days in the guest house than he had.
Selfridge's self checkouts are good. You do not need to be registered like the self checkout at Coop Forum and Ica Maxi. You can pay with cash and get the right change. And of course it is quick. But I must admit that I sometimes go to the cashiers to be able to exchange a few words with a human being.
I must say that Kentucky Fried Chicken has the best and juciest chicken in the world. It is just so sad their French fries is absolutely awful.
And where should you enjoy a glass of London Pride if not in London? I had my first on this trip in The Henry Holland pub off Oxford Street, close to Selfridges. But I must admit that the "Old Golden Hen" I had in the Travellers Tavern near my guest house is not as good as "Old Speckled Hen".
Spen the evening in Royal Festival Hall, one of my favourite concert halls. Apart from a good view from every seat it has the advantage of being situated close to the Thames. The interval yesterday was marvellous. A (plastic) glass of French red wine on the terrace. Fresh air and a lovely view of the lit-up buildings of London by night. What more can you ask for? Well ,music of course.
Mozart's Jupiter symphony (no 41) started off the evening. Music that just flows right through you, created by a master craftsman and a genious.
Mark Anthony Burbage's "On opened ground", concerto for viola and orchestra, was a strange piece. The first half was super modern, more sounds than melody lines and rythms. The second part was more enjoyable, especially the bit laballed "Interrupted song" which contained a kind of battle between the soloist and the orchestra. The composer himself entered the stage afterwards to thank the audience. Looked a little like Elvis Costello's younger brother.
And if you think Richard Strauss's "Also Sprach Zarathustra" is just that bombastic short piece you here when big stars enter the stage think again. It is actually more than 30 minutes of varied music. The beginning is bombastic, the end is the very opposite. It just fades away somehow. Must listen to it again sometime, when I am not as tired.
Ny användare?
Hittade ett gott vin i vårt vinställ och funderade om det var köpt på Systemet eller inte. Noterade ursprungsland och namn för ett besök på morgondagens lunch.
- Gå in på deras hemsida, sa min kloka fru.
Sagt och gjort. Där, bland runt 500 andra röda viner, fanns det. 70 kr flaskan. Men ett sådant vin man måste beställa. Så det gjorde jag. Tre flaskor. Men jag var tvungen att registrera mig först. Fick på direkten ett e-postmeddelande med "Välkommen som användare". Vet de inte att jag använt varor från Systemet i snart 40 år? Har de ingen koll?
Har hållit på i snart två månader med Stephen Fry's "Chronicles". Har bara ett tjugotal sidor kvar, men drar mig nästan för att läsa ut den. Det känns nästan som att skiljas från en vän. Å andra sidan hittade jag i en bokhylla en intressent bok om sökandet efter "Middle England" som jag fick av ukulele-George i slutet på maj när vi käkade middag på Ye Olde Cheshire Cheese i London. Den måste ju också läsas.
- Gå in på deras hemsida, sa min kloka fru.
Sagt och gjort. Där, bland runt 500 andra röda viner, fanns det. 70 kr flaskan. Men ett sådant vin man måste beställa. Så det gjorde jag. Tre flaskor. Men jag var tvungen att registrera mig först. Fick på direkten ett e-postmeddelande med "Välkommen som användare". Vet de inte att jag använt varor från Systemet i snart 40 år? Har de ingen koll?
Har hållit på i snart två månader med Stephen Fry's "Chronicles". Har bara ett tjugotal sidor kvar, men drar mig nästan för att läsa ut den. Det känns nästan som att skiljas från en vän. Å andra sidan hittade jag i en bokhylla en intressent bok om sökandet efter "Middle England" som jag fick av ukulele-George i slutet på maj när vi käkade middag på Ye Olde Cheshire Cheese i London. Den måste ju också läsas.
Bra söndag
Min favoritgitarr har inte fått nya strängar. De gamla, vars klang i de lägre registren är allt annat än klingande, sitter kvar. Den ska dock inte användas i officiella sammanhang på ett tag, så det avsteget från min söndagsplanering är fullt acceptabelt.
Däremot hann jag skriva, sätta och distribuera nr 3 av Nytt om Skola, tvätta bilen ordentligt, kantklippa på tomten och plocka plommon. Hann till och med upp till Brunnsvallen för att se Kroppefjälls damer krossa Hamburgersunds dito med 8-1. Men de tjejer som jag lovat att komma och titta var inte med på plan denna gång. Hoppas andra berättar för dem att jag var där. De borde förresten betala mig för att dyka upp. Har sett dem två gånger och båda gångerna har de vunnit stort.
Fick min okunnighet om film bekräftad i morse. Dagens SvD-kryss hade Penelope Cruz som huvudperson, men trots omfattande letande på Internet lyckades jag inte ens fylla hälften av rutorna. Normalt lämnar jag mycket mer ifyllt till hustrun, men nu fick hon jobba hårt för att slutföra.
Måste säga att Stephen Frys andra självbiografi, den om hans vyxenliv, är en ren njutning. Och lång sådan. Över 500 sidor i liten stil, och allt på engelska. Bara en sådan idé som att låta alla avsnitt och kapitel ha rubriker som börjar med C. Dessutom är Fry en fantastisk lingvist och stilist. Alla som sett honom som t ex Jeeves vet.
Däremot hann jag skriva, sätta och distribuera nr 3 av Nytt om Skola, tvätta bilen ordentligt, kantklippa på tomten och plocka plommon. Hann till och med upp till Brunnsvallen för att se Kroppefjälls damer krossa Hamburgersunds dito med 8-1. Men de tjejer som jag lovat att komma och titta var inte med på plan denna gång. Hoppas andra berättar för dem att jag var där. De borde förresten betala mig för att dyka upp. Har sett dem två gånger och båda gångerna har de vunnit stort.
Fick min okunnighet om film bekräftad i morse. Dagens SvD-kryss hade Penelope Cruz som huvudperson, men trots omfattande letande på Internet lyckades jag inte ens fylla hälften av rutorna. Normalt lämnar jag mycket mer ifyllt till hustrun, men nu fick hon jobba hårt för att slutföra.
Måste säga att Stephen Frys andra självbiografi, den om hans vyxenliv, är en ren njutning. Och lång sådan. Över 500 sidor i liten stil, och allt på engelska. Bara en sådan idé som att låta alla avsnitt och kapitel ha rubriker som börjar med C. Dessutom är Fry en fantastisk lingvist och stilist. Alla som sett honom som t ex Jeeves vet.
Dietsvårigheter
På drygt 2 år har jag gått ner 15 kilo. Viktminskningen avstannar vanligtvis sommartid (så ock i år) för att ta fart igen under hösten.
Jag bygger det hela på några centrala punkter:
* Inget socker i kosten, och heller ingen honung eller juice.
* Inget kaffebröd, och till smörgåsar bara grovt, nyckelhålsmärkt bröd.
* Inte ta mer än en portion, och denna ska till en försvarlig del bestå av grönsaker.
* Reducerat fruktintag. Försöker hålla mig till tre om dagen, plus lite rå morot mellan frukost och lunch.
* Inget ätande eller drickande de sista två timmarna innan jag går och lägger mig, och ingen lagad mat de sista tre-fyra timmarna.
När man är på konferens uppstår vissa svårigheter:
* Det är inte alltid det finns alternativa sötningsmedel till teet/kaffet.
* Även på "fina middagar" är tillgången på grönsaker ibland bristfällig.
Och så det som jag tycker är jobbigast:
* De lägger middagarna så sent!
Ska man hålla en diet gäller det att det är ett jämnt flöde av måltider. Bra frukost, lite morot på förmiddagen, lagad mat till lunch, en frukt på eftermiddagen, lagad mat till kväll och så en kvällsfrukt vid 20-tiden.
I förrgår kom förrätten in på bordet vid 19.30. Den efterrätt jag borde haft, men inte hade, karaktär att säga nej till serverades strax efter 21.00. Gör att man går till sängs för mätt, och sedan inte äter tillräckligt bra frukost på morgonen och sedan är man inne i en ond cirkel.
Igår skulle middagen börja 19.30 (vilket torde innebär en förrätt vid 20.00 eftersom det alltid är någon som ska hälsa välkommen först, och så ska alla hitta sina platser. och ...)
På stället vi fick eftermiddagsfikat fanns ingen frukt, bara wienerbröd, och givetvis bara socker för den som ville ha sötningsmedel.
Jag undrar: Varför ska middagarna alltid ligga så sent på konferenserna? Har de som planerar dem inte läst näringslära? Vi ska äta stadigt vid de tidiga måltiderna, när vi tar in sådant vi behöver för att hålla oss aktiva på dagen. Att äta ett stadigt huvudmål timmarna innan man ska sova är ren idioti. Och detta på en konferens där man under dagen talat om de stora problemen samhället idag har med övervikt och fetma.
Jag löste det hela genom att avstå från middagen. Vid 18.30 satt jag på Jensens och åt en delikat grillad lax istället. Sedan satt jag i hotellannexet sällskapsrum och läste hela kvällen. Gick till sängs avslappnad och lagom mätt.
Jag bygger det hela på några centrala punkter:
* Inget socker i kosten, och heller ingen honung eller juice.
* Inget kaffebröd, och till smörgåsar bara grovt, nyckelhålsmärkt bröd.
* Inte ta mer än en portion, och denna ska till en försvarlig del bestå av grönsaker.
* Reducerat fruktintag. Försöker hålla mig till tre om dagen, plus lite rå morot mellan frukost och lunch.
* Inget ätande eller drickande de sista två timmarna innan jag går och lägger mig, och ingen lagad mat de sista tre-fyra timmarna.
När man är på konferens uppstår vissa svårigheter:
* Det är inte alltid det finns alternativa sötningsmedel till teet/kaffet.
* Även på "fina middagar" är tillgången på grönsaker ibland bristfällig.
Och så det som jag tycker är jobbigast:
* De lägger middagarna så sent!
Ska man hålla en diet gäller det att det är ett jämnt flöde av måltider. Bra frukost, lite morot på förmiddagen, lagad mat till lunch, en frukt på eftermiddagen, lagad mat till kväll och så en kvällsfrukt vid 20-tiden.
I förrgår kom förrätten in på bordet vid 19.30. Den efterrätt jag borde haft, men inte hade, karaktär att säga nej till serverades strax efter 21.00. Gör att man går till sängs för mätt, och sedan inte äter tillräckligt bra frukost på morgonen och sedan är man inne i en ond cirkel.
Igår skulle middagen börja 19.30 (vilket torde innebär en förrätt vid 20.00 eftersom det alltid är någon som ska hälsa välkommen först, och så ska alla hitta sina platser. och ...)
På stället vi fick eftermiddagsfikat fanns ingen frukt, bara wienerbröd, och givetvis bara socker för den som ville ha sötningsmedel.
Jag undrar: Varför ska middagarna alltid ligga så sent på konferenserna? Har de som planerar dem inte läst näringslära? Vi ska äta stadigt vid de tidiga måltiderna, när vi tar in sådant vi behöver för att hålla oss aktiva på dagen. Att äta ett stadigt huvudmål timmarna innan man ska sova är ren idioti. Och detta på en konferens där man under dagen talat om de stora problemen samhället idag har med övervikt och fetma.
Jag löste det hela genom att avstå från middagen. Vid 18.30 satt jag på Jensens och åt en delikat grillad lax istället. Sedan satt jag i hotellannexet sällskapsrum och läste hela kvällen. Gick till sängs avslappnad och lagom mätt.
Joan Baez, småkakor och bönor
Cookies N Beans gästade Mellerud igår. Vi var där såklart. Festligt och fullsatt!
Vilken glädjechock det är att se dem. De ger järnet i en timme. Bara tre tjejer på scen, med underbara röster och sångstämmor, och ofta bara med en enda gitarr som komp. Handklapp och fotstamp som extra tillbehör.
Frida Örns hela uppenbarelse var tillräckligt för att lyfta kvällen. Vilken scennärvaro, vilket kroppspråk. Men min verkliga behållning var Charlotte Centervalls gitarrspel. Att få sånt sväng med en akustisk gitarr. Kunde inte gjort det bättre själv. Och när jag tackade henne för spelet i foajén efteråt blev hon genuint tacksam.
"Förband" var min f d gitarrelev Elin. Gjorde också succe. Kände mig faktiskt lite delaktig.
Joan Baez kommer till Sverige i april, men inte till mina hemtrakter (snyft, snyft). Hon spelade en stor roll i mitt tonårsliv. Det var Lena på konfirmationslägret i Åre sommaren 1967 som introducerade henne för mig. The Joan Baez songbook och ett par av de tidiga skivorna blev min ingång till den engelska folkmusik jag älskat sedan dess, och via henne hittade jag sångerskor som Joni Mitchell och Judy Collins. Boken "Det sorgsna nöjesfältet" var en av anledningarna till att jag på 1970-talet gjorde vapenfri tjänst istället för lumpen.
Jag kan fortfarande låtar som Geordie, House Carpenter (som Cornelis döpte om till Somliga går med trasiga skor) och hennes version av Matty Groves. För att inte tala om de låtar Dylan skrev till henne, som "Farewell Angelina" och "Daddy You've Been on My Mind". Och hennes version av "Joe Hill", och ...
Senast jag såg henne var i Royal Festival Hall i London för ganska många år sedan nu. Då var hon så märkt av åldern att hon fick ledas i trappan upp och ner från scen. Undrar hur det är nu.
(Men jag måste erkänna att jag är mindre förtjust i hennes version av "The Night They Drove Old Dixie Down".)
Vilken glädjechock det är att se dem. De ger järnet i en timme. Bara tre tjejer på scen, med underbara röster och sångstämmor, och ofta bara med en enda gitarr som komp. Handklapp och fotstamp som extra tillbehör.
Frida Örns hela uppenbarelse var tillräckligt för att lyfta kvällen. Vilken scennärvaro, vilket kroppspråk. Men min verkliga behållning var Charlotte Centervalls gitarrspel. Att få sånt sväng med en akustisk gitarr. Kunde inte gjort det bättre själv. Och när jag tackade henne för spelet i foajén efteråt blev hon genuint tacksam.
"Förband" var min f d gitarrelev Elin. Gjorde också succe. Kände mig faktiskt lite delaktig.
Joan Baez kommer till Sverige i april, men inte till mina hemtrakter (snyft, snyft). Hon spelade en stor roll i mitt tonårsliv. Det var Lena på konfirmationslägret i Åre sommaren 1967 som introducerade henne för mig. The Joan Baez songbook och ett par av de tidiga skivorna blev min ingång till den engelska folkmusik jag älskat sedan dess, och via henne hittade jag sångerskor som Joni Mitchell och Judy Collins. Boken "Det sorgsna nöjesfältet" var en av anledningarna till att jag på 1970-talet gjorde vapenfri tjänst istället för lumpen.
Jag kan fortfarande låtar som Geordie, House Carpenter (som Cornelis döpte om till Somliga går med trasiga skor) och hennes version av Matty Groves. För att inte tala om de låtar Dylan skrev till henne, som "Farewell Angelina" och "Daddy You've Been on My Mind". Och hennes version av "Joe Hill", och ...
Senast jag såg henne var i Royal Festival Hall i London för ganska många år sedan nu. Då var hon så märkt av åldern att hon fick ledas i trappan upp och ner från scen. Undrar hur det är nu.
(Men jag måste erkänna att jag är mindre förtjust i hennes version av "The Night They Drove Old Dixie Down".)
Många kvällar blir det ...
Måndag kväll: Årsmöte med Föreningshusalliansen
Tisdag kväll: Informatonsmöte om bokprojektet Lågor
Onsdag kväll: Föreningsträff
Så jag blev inte så ledsen när det inte blev någon musikövning ikväll, även om det hade varit roligt att öva på en låt från Phantom of the Opera. Så det blir lite Aidensfield på TV istället. Vi har ju faktiskt varit där! (Fast det heter Goatland.)
Har ett nytt spännande projekt på gång. En Europakonsert på Europadagen 9 maj. Får nog hit två unga irländare för projektet. Har också en galen idé om en udda version av "I Love Europe", med insprängda bitar av musik från olika länder.
Tisdag kväll: Informatonsmöte om bokprojektet Lågor
Onsdag kväll: Föreningsträff
Så jag blev inte så ledsen när det inte blev någon musikövning ikväll, även om det hade varit roligt att öva på en låt från Phantom of the Opera. Så det blir lite Aidensfield på TV istället. Vi har ju faktiskt varit där! (Fast det heter Goatland.)
Har ett nytt spännande projekt på gång. En Europakonsert på Europadagen 9 maj. Får nog hit två unga irländare för projektet. Har också en galen idé om en udda version av "I Love Europe", med insprängda bitar av musik från olika länder.
