Test
Skolskjutningar
USA och skjutvapen
Skolskjutningen i Uvalde, USA, har skakat en hel värld. Det är dessutom inte första gången vi nås av liknande nyheter från det stora landet i väst. Regelbundet sker skjutningar där helt oskyldiga dör. Det är skolor, kyrkor, diskotek, musikfestivaler, där den som skjuter endast verkar ha som mål att döda så många som möjligt.
En journalist ställde i en efterkommande presskonferens en mycket berättigad fråga: ”Varför händer detta just i USA och inte i något annat land?” Han fick som väntat inget svar. Den officiella förklaringen är att skjutningarna beror på de som skjuter, inte på tillgången till vapen. Och ex-president Donald Trumps syn på saken är att beväpna fler.
Själv såg jag den troliga förklaringen i Florida för snart 27 år sedan.
Jag hade förmånen att i juli 2005 tillsammans med en grupp svenskar få delta i en veckolång rektorskonferens i Fort Lauderdale i Florida. Om jag minns rätt var det cirka 400 skolledare från ett stort antal delstater i USA samt en mindre grupp från Vancouver (Kanada).
Vi anlände två nätter i förväg för att bli av med jetlagen. En av våra utflykter gick till ett jättelikt köpcenter. Jag besökte en av sportaffärerna där för att få tag på en baseboll till min son. Till min förvåning märkte jag att närmare halva butiken (och den var stor) var avsatt för vapenförsäljning. Vi talar inte pistoler för sportskytte eller gevär för att pricka lerduvor. Vi talar vapen avsedda för strid, inklusive halvautomatiska sådana. Jag köpte min boll och gick till CD-butiken i stället.
Veckan var sedan fylld av föreläsningar, seminarier och gruppdiskussioner. En av de senare gav mig nyckeln till skolskjutningarna. Vi var närmare 30 rektorer för högstadieskolor och diskussionen var fri, det vill säga vi fick ta upp de ämnen vi önskade.
Första frågan kom från en rektor i Richmond, Virginia: ”Vad gör ni om elev kommer beväpnad till skolan?” Det blev en livlig diskussion. Själv hade han under det senaste läsåret permanent stängt av tre elever som kommit beväpnade med gevär eller liknande. Nästan alla närvarande kände igen problemet, ofta från det senaste året, och många hade gjort samma sak, permanent stängt av elever.
Vi var bara två som såg ut som levande frågetecken, jag och den närvarande rektor från Vancouver. Strax norr om gränsen var problemet helt okänt.
Jag fick frågan vad vi i Sverige gjorde. Jag berättade att jag en gång haft en elev som haft med sig en kökskniv, men det viftades bort. ”Vad gör ni i Sverige om en elev kommer beväpnad med ett maskingevär?” Jag sa att problemet (som det var då) var helt okänt i Sverige. Vancouver-rektorn berättade något liknande. Ingen bad oss om någon teori hur det kunde vara så stor skillnad mellan de två stora länderna i Nordamerika.
Senare i veckan fick jag veta att skolorna i centrala Los Angeles inte har fönster på nedervåningen av rädsla för så kallade ”drive-by-shootings”. De flesta skolor i större städer har bara en ingång, i dörrkarmen sitter det en metalldetektor, och innanför dörren står en beväpnad vakt.
Men i många delstater i USA verkar republikanska politiker inte se sambandet mellan att sportaffärer gör reklam för vapen och att folk som köper vapnen använder dem. Redan idag är att bli skjuten den vanligaste dödsorsaken för barn och ungdomar under 20 år i USA. På skolorna övar man regelbundet hur man ska skydda sig om en skytt kommer in i lokalerna. Det finns också bland väljarna en klar majoritet för strängare vapenlagar, men NRA-sponsrade politiker gör allt för att stoppa alla sådana förslag. Som de brukar säga ”God bless America”.
(NRA = National Rifle Association)
Minnesord över Lennart Teveborg
Lennart Teveborg
Förre generaldirektören Lennart Teveborg, Handen, har avlidit vid en ålder av 86 år. Han efterlämnar hustru, tre barn, fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
Första gången jag träffade Lennart var på Valborgsmässoafton 1973. Jag umgicks med hans äldsta dotter och blev hembjuden på te och smörgås. Jag kände mig omedelbart accepterad, en känsla jag har burit med mig sedan dess.
Jag läste till lärare och Lennart blev snabbt en värdefull samtalspartner och mentor. Samma vår besökte han mig och mina kurskamrater. Vi fick en genomgång av hur skolan är organiserad, från stat ner till det enskilda klassrummet. Att Lennart begärt att besöket skulle vara inofficiellt visade sig efterhand vara typiskt för honom. Han träffade gärna oss ”vanliga”, samtal med elever var lika viktiga som de med skolledare.
Lennart skröt aldrig om sin karriär, men jag lärde mig att han gått den långa vägen. Född i Eksjö utbildade han sig till folkskollärare, tog anställning i en byskola i Värmland och blev som 25-åring rektor. Han fick uppdrag för Länsskolnämnden, och hamnade så småningom på Skolöverstyrelsen.
Han var inblandad i grundskolans läroplan 1962 och skrev stora delar av uppföljaren 1969.
På 1970-talet var han sekreterare i två stora utredningar som ändrade svensk skola, ”Skolans inre arbete” och ”Skolan, staten och kommunerna”.
När Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna lades ner 1990 blev Lennart utsedd till generaldirektör för det nybildade Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH). Där var han kvar i sex år till sin pension.
Lennart var en av de dem som byggde upp svensk skola som vi känner den idag. För sina insatser fick han 1996 Illis Quorum på förslag av statsminister Göran Persson.
För mig var han ända fram till slutet en samtalspartner. Han kombinerade förmågan att lyssna och analysera med en naturlig nyfikenhet, oavsett om det gällde barnbarnen, politik eller skola. Jag saknar honom redan.
Lars Nilsson, svärson, före detta rektor och skolchef
Skolmat del 8 - Mellerud och England
Mellerud
Skam till sägandes har jag under mina år i Mellerud mycket sällan ätit skolmat. Men vad jag förstår är vår kostchef sen många år en pärla. Det har hänt att vi i bostadsbolagets styrelse i stället för att gå till en restaurang har valt att gå till en närbelägen skolmatsal när vi haft möte. Och flera gånger har kommunfullmäktiges traditionella julbord avätits i högstadiets matsal, tillagat av kostenhetens personal, till fromma för både skattebetalare och ledamöter. Och de gånger jag har ätit där har jag alltid varit nöjd.
Men som sagt. Den allmänna uppfattningen är ju att skolmat är dålig och att man ska gnälla på dem.
Jag ställer gärna upp och utmanar den uppfattningen.
I England
Under senare delen av 1990-talet gjorde jag flera besök i engelska skolor och konstaterade att där existerar, som i de flesta länder, ingen fri skolmat. Många skolor har inte ens någon skolmatsal, och har de en fungerar den ofta även som samlingssal och ibland till och med som idrottssal.
Om skolan serverar mat, som eleverna då får betala för, har de elever vars föräldrar går på socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd fria skolmåltider, men bara då.
Så det flesta har med sig en ”packed lunch”. På den tid jag besökte skolor där bestod denna paketerade lunch oftast av en liten rektangulär hårdplastlåda. Innehåll: En sandwich av den klassiska engelska typen (trekantig dubbelmacka), en liten påse chips, en chokladbit, en frukt samt en dryck, ofta en burk läsk eller juice.
I juni 1996 var jag på besök i en primary school i Barrow-in-Furness tillsammans med fyra lärare och fyra 11-åringar från en av de skolor i Götene jag var rektor för. Det var i början av sommarlovet. Lärarna var där på studiebesök och eleverna fick en minispråkresa genom att under fem dagar gå i skolans äldsta klass.
Som gäster bjöds vi på mat i skolmatsalen. Första dagen serverades chicken nuggets, formade som små flygplan, pommes frites och rårivna morötter. Rektorn, en sann Sverigevän, bad om ursäkt för det tvivelaktiga näringsvärdet. Han påpekade att han visste hur bra skolmat vi har i Sverige.
Då passerade en kille ur vår grupp, på väg ut för att leka med sina nya vänner. Vi frågade vad han tyckte om maten.
- Kanonbra, svarade han.
Varför tror ni det? Tja, pommes frites fick han ju aldrig i svensk skola, men framför allt fick alla en liten vaniljglass som efterrätt. I England är ingen måltid komplett utan en ”sweet” till efterrätt.
Skolmat del 7 - Matsal
Jag kom tillbaka till Skara. Denna gång som rektor för stadens största högstadieskola, Tegla. Under mellantiden hade det skett utveckling. Matsalen hade byggts om. Inga stora förändringar. Scenen var kvar, och salen fungerade fortfarande som aula då och då. När jag tänker efter påminde den mycket om Vendelsö skolas matsal.
Den stora förändringen var att man med hjälp av spaljéer hade delat in den i sektioner. Vaktande lärare kunde fortfarande ha överblick, med eleverna såg bara dem som satt i samma avdelning. En så enkel åtgärd lyfte atmosfären. Inte längre ungdomar som försökte höras till dem som satt långt borta.
Man hade också fått nya, enkla men vackra möbler.
Salen var så bra att när personalen ett år diskuterade att äta julbord tillsammans skrotade man tanken på restaurangernas överdådiga och svindyra erbjudanden. Istället anlitade vi en halvlokal cateringfirma, möblerade om lite i matsalen och fick en härlig kväll tillsammans.
Något år senare hyrde vi den en lördag för mottagning och middag i samband vår dotters första bröllop. Samma cateringfirma förresten, som även stod för porslin och serveringspersonal. Ett par ungdomar från elevrådet anställdes som medhjälpare.
Skolmat del 6 - Götene
1992 blev jag rektor för Ljungsbackenskolan i grannkommunen Götene. Åter en skola med utmärkt skolmat, även om jag inte åt så ofta. Vi hade ingen personalmatsal.
Däremot var matorganisationen perfekt. Skolan hade tre mindre matsalar, var och en lagom för en klass. Det var egentligen inga salar, låga väggar skiljde dem från huvudkorridoren och före och efter lunchen fungerade de som arbetsytor för eleverna. I den ena brukade eleverna spela pingis på rasterna.
Varje klass hade sin mattid, och två lärare åt med dem. Vi talar både låg- och högstadium, mellanstadium hade vi inte. Ett par elever fick smita från lektionen några minuter tidigt för att duka för sina kamrater. Maten ställdes fram i karotter på borden. Inget köande, fast platser. Allt upplagt för en lugn och fin måltid. Så var det nästan aldrig några elever som skippade lunchen heller, något som säkert påverkade skolresultaten. Ett år hade vi bäst avgångsbetyg av samtliga skolor i hela Skaraborg, en något år innan jag började var en av våra elever bäst i länet i DNs Nutidsorientering. Jag ser ett klart samband.
Mitt bidrag var att jag vid ett möte med matrådet lärde var kostansvarig hur hon skulle lägga upp den årliga matenkäten. Det ju så att om man frågar elever vad de helst vill ha för skollunch så är svaret ganska givet. Pizza och spaghetti med köttfärssås kommer alltid högst. Fisk och soppa lyser med sin frånvaro på alla sådana listor.
Så jag föreslår frågor typ: När vi serverar soppa, vilken soppa vill du då helst ha? Samma för fisk. På så sätt gör man också klar att det kommer att förekomma dessa rätter på menyn.
Skolmat del 5 - Skara
Jag blev lärare, och med undantag för ett år i Tyresö kommun, arbetade jag under många år i Brandbergsskolan i Haninge. Vi hade egen personalmatsal, för det beviljades inte rätt att äta gratis med eleverna. Även om man åt med dem var det fullt pris som gällde. Så på grund av viss snålhet blev det mest mat i unikabox, små metallådor som man på morgonen ställde i värmeskåp på lärarrummet i förhoppnings att de skulle vara i lagom ättemperatur när lunchrasten kom.
De sista åren gick dottern på lågstadiet på numera rivna Klockarbergsskolan. Hon var väl inte helt till freds med det som serverades där.
1987 flyttade vi till Skara där jag fick studierektorstjänst på högstadiet.
Det blev ett matmässigt lyft. I och för sig åt jag i personalmatsalen varje dag, men vi fick samma mat som eleverna, från samma kök och lagad av samma personal. Från små unikaboxar blev det välfyllda tallrikar varje dag, och ofta backning.
Det gav effekt. När skolkatalogen kom sent den hösten tittade jag på bilden av skolledning och kansli och undrade vem den rundlätte mannen bredvid rektorn var. Det var jag. Den hösten gick jag upp sex kilo. Mitt livs första bantning påbörjades.
Och dottern var förtjust. På hennes skola ställde personalen varje dag det de tyckte var en normalportion. Hon följde rekommendationen noggrant. Jag minns hur upprörd hon vare en dag när hon kom hem:
- Mina kompisar gnäller på skolmaten. De skulle äta på Klockarberg en vecka, sedan skulle de hålla tyst.
Ett annat minne är en dag när jag är på väg från huvudbyggnaden till matsalen. Mina lunchförväntningar var höga. De serverade rotsaksgratäng och kassler, samt givetvis en ríklig blandsallad. Mellan byggnaderna stöter jag ihop med två tjejer i åttan. De har varit över till den närbelägna grillen vid Statoilmacken och försett sig med var sin stor portion pommes frites utan tillbehör. Jag frågar varför.
- Det där inne kan man ju inte äta.
De fick var sin utskällning, och jag påpekade att det serverades där inne var sådant som jag gärna bjöd gäster på, även om jag aldrig lyckades få min rotsaksgratäng så bra som kökspersonalen.
Skolmat del 4 - Gymnasiet
Gymnasist och lärarstuderande
Jag gick gymnasiet på Fredrika Bremerskolan i Handen. Den var också helt nybyggd när jag började där, och dessutom inte helt färdig. Under de tre åren jag gick där hade vi vår idrott i tennistält när vi inte kunde vara utomhus. Men jag klagar inte. Jag hatar redskapsgymnastik.
Om det var maten som försämrats under åren eller mina förväntningar som höjts är öppet för debatt, men jag tyckte inte att det var lika gott, även om jag ofta åt med god aptit.
En nackdel på Fredrika B var att vi åt på engångsmaterial. Jag minns hur tävlade om att kunna få skeden att stå rakt upp i den tjocka ärtsoppa som serverades då och då. (Påminner om konsistensen i den ärtröra, skulle nog vara soppa, jag en gång serverades på en skola i Newfoundland, Kanada).
Smöret till smörgåsarna serverades i små plastpaket, lite för stort för en hård macka och för litet för två. Men för skämtarna var de idealiska det serverades kokt torsk. Det gällde bara att lyfta av locket försiktigt, bre sin smörgås och sedan återfylla asken med fisk och sås. Så låtsades man köa för att få mer, men med målet att osett lägga tillbaka paketet bland de oöppnade. Jätteroligt tyckte vi.
Vårt oskyldiga skämt bleknar dock jämfört med vad som ledde till att en tre år yngre musikkompis och några av hans klasskamrater blev utkastade ur matsalen en dag. De tyckte skolmaten den dagen inte var mycket att hurra för, så de bestämde sig för att fira surströmmingspremiären i matsalen. Varken personalen eller de andra eleverna uppskattade tilltaget.
Under min lärarutbildning kom jag tillbaka till Vendelsömalmsskolan för praktik i en årskurs 5 där. Gav mig en vink om hur olika vi kan bedöma mat. Jag och mina två bröder åt under två veckor samma mat, tillagad på samma vis. Jag åt i den del av Vendelsömalmsskolans matsal där lärarna åt, dvs i en ände av lokalen. Mellanbrorsan åt på gymnasiet och lillbrorsan i samma lokal som jag, men i elevavdelningen.
När mamma frågade hur maten hade varit brukade jag svara ”bra”, mellanbrorsan ”OK”, medan lillbrorsan för det mesta klagade på den.
Skolmat del 3 - Till Haninge
Inför årskurs flyttade vi till Vendelsömalm i Österhaninge kommun (numera en del av Haninge). Jag fick börja i Vendelsö skola (som numera heter Hagaskolan). Det var en treparallellig låg- och mellanstadieskola. Här hade man också infört grundskola, något som inte var givet på den tiden. Trots att läroplanen infördes 1962 var det kommuner som inte hade infört det nya helt förrän i slutet av decenniet.
Jag ska inte klaga på undervisningen, men det är skillnad på att gå på en skola som är en del av en lärarutbildning och en skola som inte är det. Det var mycket stenciler som skulle besvaras utifrån texter i böcker. Och musikundervisningen var i det närmaste obefintlig. Någon gång satte sig fröken vid en orgel och vi fick sjunga någon psalm. En gång fick vi också lyssna på Smetanas ”Moldau” efter att fröken förklarat att detta var vackert. Jag misstänker att hon hade varit på studiedag. Men som sagt, jag lärde mig en hel del ändå.
Den positiva överraskningen var skolmaten. Vi åt i en trevlig matsal, som även fungerade som skolans aula, med en liten scen. Vi satt vi långbord, en klass vid varje med klassföreståndaren vid kortändan. Dessutom fick vi sitta på riktiga stolar med ryggstöd, och stora fönster längs hela långsidan gjorde lokalen ljus och trevlig.
Första dagen var det makaroner och köttbullar om jag minns rätt. Varma, icke klibbiga makroner med lika varma köttbullar. En fröjd för gommen och smaklökarna. Men nog klagade mina kamrater ändå ibland. Dock mest när det serverades pölsa och lappskojs, rätter som jag gillade och saknar.
Efter två år hamnade vi på den nybyggda Vendelsömalmsskolan, om vilken man skulle kunna skriva mycket. Här var det lite rörigare vid maten. Många skulle äta samtidigt och det gällde att hitta en bra plats med trevliga bordskamrater 178 gånger per år. Maten var dock densamma, men nu var jag van och den sämre miljön påverkade också något.
Skolmat del 2 - Gävle
Mina första erfarenheter av skolmat var 1960-1964 när jag gick mina första skolår på seminariets övningsskola i Gävle. Jag lyckades med att avverka tre skolformer de åren, två år i folkskolan med bokstavsbetyg, ett år i enhetsskolan och sedan slutligen ett i grundskolan.
Det var en bra skola, med bra undervisning. Alla våra lärare var parallellt lärarutbildare, och vi hade ämneslärare i både engelska och musik. Klassrummet var också befolkat av lärarkandidater i varierande steg av sin utbildning, och av varierande kvalitet. Som skåning fick jag rätta en av dem som inte kunde uttala Kristianstad på rätt sätt (med danskt uttal av Kristian) och en annan behärskade inte det engelska ordet för onsdag.
En färdighet som utvecklades de åren var förmågan att dölja delar av skrivboken för kandidaterna. Mina lärare hade en ful ovana att med rött lämna kommentarer om att jag måste förbättra min handstil efter uppsatser och andra skrivövningar. Själv har jag alltid hävdat att innehållet är viktigare än layouten, så deras uppmaningar gav litet resultat. (Länge leve datorer.)
Men skolmaten då? Som sagt detta var en utbildningsanstalt för blivande lärare, inte för blivande kockar. Den kokta torsken döpte vi till ”Pappa Bens tuggummi” (detta var på den tid Bröderna Cartwright var det häftigaste man kunde se på TVs enda kanal). Makaronerna var sällan varma och de kletade ihop sig så att om man tog en fick man en hel hög. Om maten var kall, så var mjölken i alla fall desto ljummare. Den serverades i plåtmuggar som var så smala i botten att de lätt välte.
Vi satt på rygglösa träpallar. Att ta mat själv var det inte frågan. Tanterna vid serveringsdisken utmätte en vad de tyckte lagom portion, sedan var det bara att äta upp. Ville man händelsevis lämna något skulle man få tillstånd av den barskaste av dem, som vandrade runt som en hök i matsalen, med främsta uppgift att slå ner på minsta tecken på bus och att neka illamående elever att slippa äta upp.
Jag lyckades slippa två gånger. Den första när jag tappade en mjölktand under måltiden och min hörda smörgås fick blodfläckar. Den andra var när jag förätit mig på stekt strömming, flera påfyllningar, och enligt mina kamrater hade en tydlig grön nyans i ansiktet. Andra gånger försökte jag inte ens.
Det där med skolmat - del 1
Under den närmaste veckan kommer jag varje dag att publicera ett inlägg på temat skolmat. Det blir mycket utifrån mina egna erfarenheter, från lågstadieelev i Gävle tidigt 1960-tal till skolchef i Mellerud drygt 40 år senare. Och några lite smålustiga anekdoter på temat. Hoppas ni hänger med på resan. Dags för inledningen som utspelar sig i nuet:
För ett par år sedan öppnade en så kallad handelsplats vid norra rondellen i Mellerud. Den ligger i det nordvästra hörnet av korsningen. I det nordöstra ligger Melleruds kommuns största skolområde, en F-6-skola med cirka 400 elever, en 7-9-dito med drygt 300 och så en gymnasieskola med cirka 160, varav de flesta dock går lärlingsutbildningar och är på andra platser dagtid.
Det är strategiskt att placera ett handelsområde med en Sibyllarestaurang, ett Dollar Store med ortens billigaste godis och ett stort Coop med färska bullar, godis och läsk, på ett sådant sätt. De dagar skolmaten inte passar eleverna gör de goda affärer. Undrar om de dimensionerar personalen lunchtid efter skolmatsedeln? När det är fisk eller soppa har de högtryck.
Jag minns hur jag som rektor för en stor högstadieskola i Skara (480 elever) i slutet på 1990-talet blev kontaktad av ägaren för den närbelägna pizzerian. Han föreslog ett samarbete. Jag undrade vad han hade tänkt sig. Jo, hans plan var att de dagar det var impopulär skolmat så kunde han ge våra elever lite extra rabatt mot att vi annonserade detta för dem på lämpligt sätt. Jag gillar samarbeten mellan skola och närsamhället, men just detta samarbete blev aldrig av.
Att vara skolmatsansvarig måste var ett av världens mest otacksammaste jobb. Det ligger i elevers och föräldrars natur att klaga på den. Jag har alltid förundrats över hur föräldrar i skolenkäter ska svara på frågor om skolmaten. Vad vet de om den? De äter den ju inte. Och eleverna kan inte jämföra, de har ju bara ätit på sin egen skola.
Ukulele Orchestra of Great Britain
Punkikoner
Dagens Vinyl-45a
Söndag 30 maj
Sex Pistols: God Save the Queen
Det går ett rykte att Sex Pistols och deras manager Malcolm McLaren egentligen mest var ute för att lura skivbolagen på pengar. De skulle skriva kontrakt, få ett bra förskott, spela in något som bolaget aldrig skulle våga ge ut och då få skadestånd för kontraktsbrott. Minst ett bolag gick på det, men EMI stod fast och gav ut både ”Anarchy in the UK” och den här, båda jättehits, trots att ”God Save the Queen” var svartlistad av BBC.
Om ryktet är sant vet ingen, men det är en bra historia, och McLarens egen dokumentär om gruppen döptes till ”The Great Rock’n’Roll Swindle”. Men det är jäkla bra låt, men en energi som påminner mig om Beatles första inspelningar, dock med mer kraft och volym.
(Och efter detta omslag tar jag en kort paus så det dröjer en vecka eller två innan det kommer några fler omslag.)
Blivande 10 CC
Dagens Vinyl-45a
Lördag 29 maj
Hotlegs: Neanderthal Man
Hotlegs hade en mycket kort karriär. De var lite av en supergrupp, med Eric Stewart från Mindbenders och Graham Gouldman som redan var etablerad låtskrivare för andra (Bus Stop, No Milk Today, For Your Love osv). De var med all rätt stämplade som ”one hit wonders”, och låten är en udda sak med en av de enklaste texter som nått listorna. Några år senare slog de till rejält, då under namnet 10 CC.
Fairport
Dagens Vinyl-45a
Fredag 28 maj
Fairport Convention: Meet on the Ledge
På Fairports andra LP finns ”Meet on the Ledge” med, en låt som med tiden blivit gruppens signatur. Nästan alltid det avslutande extranumret på konserterna och för alla oss som strax före midnatt andra lördagen i augusti stått på ett fält i Oxfordshire tillsammans med 20 000 andra och sjungit den som avslutning på festivalen Fairport’s Cropredy Convention har den en speciell plats i våra hjärtan.
Den här versionen spelades, om jag minns rätt, in 1987 med den dåvarande sättningen för att fira gruppens 20-årsjubileum.
