Slumpen styr?
Ibland undrar man vad som styr ens liv. Är det de mål vi sätter upp eller slumpen? Läs detta och avgör själva.
"Picture the scene": St Eskils kyrka i Handen söndag 1 april 1973. Vendelsö Kyrkas Gospelkör har just sjungit på högmässan och alla håller på att skingras. Jag och Ante har varit där och kompat.
När vi plockar ihop meddelar Ante att han inte har lust att följa med in till stan (Stockholm) och lyssna på Händels Messias på vällen. Jag vill åka in, men inte ensam. Jag går ner för trappan till församlingslokalen under själva kyrkan. (Så är det i moderna kyrkor.) Där sitter två tjejer kvar, en blond körmedlem och en "hangaround" (om nu kyrkliga ungdomskörer kan ha sådana). Jag frågar:
- Någon som vill följa med in till Norrmalmskyrkan och lyssna på Händels Messias ikväll?
Den blonda körmedlemmen (Agneta) svarar:
- Vad är Messias?
Den andra tjejen svarar:
- Ja, gärna.
Vi bestämmer att träffaskl 16.00 vid Tyrestavägens busshållplats. På vägen hem börjar hon dock tveka om jag skämtat eller inte. Det är ju ändå ett visst ganska välkänt skämtdatum. Hon ringer hem till mina föräldrar som inte har en aning om mina Messiasplaner.
Trots det dyker hon upp på utsatt tid. Vi har en trevlig kväll, med långa samtal på bussar och skön musik. Vi föler upp med Bachs Matteuspassion i Engelbrektskyrkan några veckor senare och en hemsk konsert på Konserthuset, när de bytt ut Mussorgskys Tavlor på en Utställning mot ett modernistiskt stycke för cembalo och orkester. Helt vidrigt.
På valborgsmässoaftonen träffas vi vid brasan i Vendelsömalmsgropen och hon värmer sina händer i mina jackfickor. Jag följer med hem till hennes föräldrar och blir bjuden på limpmackor med rostbiff. (Stor sensation för mig. Hemma hos oss äter vi varken limpa eller rostbiff.) Som studerande på lärarhögskolan passar jag på att prata skola med hennes pappa som arbetar på Skolöverstyrelsen.
11 maj kommer hon hem till mig och vi sitter på mitt rum och lyssnar på musik. Den kvällen blir vi ihop på allvar.
40 år har gått. Vi är fortfarande ihop.
Så vad hade hänt om Agneta också hade vetat vad Messias är?
Skolutveckling och Hegel
Ursäkta några djupa tankar en fredagskväll.
På anställningsintervjun i tisdags fick jag en fråga om hur jag ser på kunskapsfallet i svensk skola. Så här efteråt inser jag vad jag borde ha svarat. Så låt mig bli filosofisk.
Filosofen Hegel talar om tre faser i utvecklingen, tes, antites och syntes. Jag skulle vilja beskriva skolans utveckling under de senaste 40 åren, dvs de år jag jobbat i den, på samma sätt, förutom att vi inte nått steg 3 än.
När jag gick lärarutbildningen under 1970-talets första hälft låg fokus på läraren. Läraren var nyckeln till elevernas lärande. På lärarhögskolan fick vi lära oss hur man motiverar elever, hur man får dem aktiva, hur man gör undervisningen konkret för dem, och hur man individualiserar och lär ut samarbete. Men det var läraren i centrum, även om första rubriken i grundskolans läroplan för 1969 är "Eleven i centrum".
På 1990-talet kom antitesen. Fokus flyttades från läraren till eleven. Favorituttrycket blev "Man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka". Vår pedagogiska förebild blev Vygotskij. Individanpassning blev slagordet, och Institutet för individanpassad skola med Håkan Järbur i spetsen blev förebilden för många skolor. Läraren reducerades till handledare. Undervisningen blev ett fult ord i skoldebatten.
Jag håller med om mycket av det som var grunden till skolutvecklingen på 1990-talet:
1. Det är självklart att det är eleven som ska stå i centrum i skolan. Utan elever ingen skola.
2. Det är eleven som själv skapar sin kunskap. Kunskap kan inte påtvingas någon. Vi kan informera, men för att omvandla informationen man får till kunskap krävs en aktiv handling från den lärande.
3. Och vi misstolkade begreppet individanpassning.
Men jag anser att vi drog fel slutsatser av det. Att man lägger fokus på lärande betyder inte att man kan bortse från undervisningen. Bra undervisning, även om den ibland bedrivs från katedern, är ett utmärkt sätt att skapa förutsättningar för lärande. Den duktiga pedagogen kan hjälpa eleverna till en förståelse de inte kommer att nå om de ska "söka kunskapen".
Vi glömde bort Vygotskijs grundläggande tankar: Kunskap skapas i ett socialt sammanhang, språk och tanke hör ihop, samt elever ska stimuleras att arbeta snäppet över sin egen förmåga (i den proximala utvecklingszonen). Vi satte eleverna en och en, att arbeta på sin nivå, med sin planeringsbok som rättesnöre. Allt blev en fråga om att hinna mycket, inte att lära sig något.
Och vi glömde att individanpassning är mycket mer än att var och en arbetar med sina uppgifter. Det handlar om att ställa olika höga krav, att ge olikamycket stöd ... en sanning min vän John Stringer fick mig att se.
Och vi glömde att individanpassning är mycket mer än att var och en arbetar med sina uppgifter. Det handlar om att ställa olika höga krav, att ge olikamycket stöd ... en sanning min vän John Stringer fick mig att se.
Om vi ska höja resultaten är det dags för syntesen. Det är dags att återupprätta läraren som undervisare, men utan att återfalla i allt för mycket envägskommunikation. Genom att ta Vygotskijs teorier på allvar, och se den allsidiga undervisningen som idealet kan vi skapa en spännande skoldag för eleven, där han/hon ständigt möts av lagom stora utmaningar, och där ändamålet styr undervisningsmetoden. Ibland är faktiskt en ren föreläsning bästa sättet, ibland är det diskussionen, stundtals grupparbetet och ibland det enskilda arbetet. Ingen av metoderna är fel. Felet uppstår när en av dem får dominera, eller när de används på fel ställe.
Och vill någon boka mig som föreläsare på temat, så hör av er.
Uppmuntran
Ibland tror jag att min Ipod har någon form av inbyggd artificiell intelligens. På vägen till och från jobbet brukar jag ha den på "shuffle", och ibland väljer den musik som får mig att häpna, musik som jag glömt att jag hade i den men som jag behöver höra just då.
Låt mig tillägga att min Ipod har någonstans mellan 600 och 700 låtar inladdade. Lite klassiskt, stora delar av Ukulele Orchestras senare skivor, massor av Fairport, Richard Thompson och Martin Simpson, lite Amy Whinehouse och Joss Stone, några doser Springsteen och nästan bortglömda pärlor från 1960-talet, ungdomar som superba Wheeler Street och tjejtrion Lady Maisery, och så vidare.
Och bland allt detta väljer min Ipod imorse strax efter viadukten ut Lasse Tennanders version av Wolf Biermanns "Uppmuntran". För er som inte vet vem Wolf Biermann så är han en tysk poet och visdiktare, som verkade i det forna Östtyskland, men fråntogs sitt medborgarskap när han var på turné i Västtyskland. Jag lyssnade på honom när jag gick på Lärarhögskolan i början på 1970-talet. Lena Granhagen gjorde en LP där hon sjöng Mikis Theodorakis och Biermann. Jag lyssnade mest för Theodorakislåtarnas skull, men fastnade för just "Uppmuntran", som var en av mina favoritlåtar då.
Därför blev jag glad när Lasse Tennander för några år sedan spelade in den på nytt, i ett fint arr. Och så hamnade den i min Ipod.
Texten är just vad titeln säger. Det är en uppmuntran. Per Olov Engqvist och Caj Lundgren översatte den till svenska och det är en av de bästa texter jag vet. Den börjar:
Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid.
Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid.
Tala om livsvisdom. Och vad sägs om andra versen. Den innehåller en sanning som är värd att upprepas gång på gång.
Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig.
Om vi gräver ner oss i bitterheten skadar vi bara oss själva och underlåter att attackera orsakerna till vår bitterhet. Och fjärde versen sen, en vers om solidaritet.
Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv.
Det var kanske inte så konstigt att de östtyska myndigheterna gjorde allt för att stoppa Biermann. Men han levde upp till det han sjöng som avslutning på sista versen:
Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid ...
Lyssna själva. Lena Granhagens inspelning finns på YouTube. Kanske dags för någon framsynt skivbolagsdirektör att ge ut skivan på CD? Att Björn J:son Lindh stod för arrangemangen gör den inte sämre.
Rubrikernas man
Igår kom Justin Bieber till Sverige. Hyfsat stora rubriker i morgontidningarna. Men ett namn fick en större och fetare rubrik, mitt. Jag är en av dryga dussinet som sökt en rektorstjänst i Mellerud. Och vad skriker en rubrik över en hel sida i TTela ut? Jo, att jag har sökt tjänsten. Ingen av de andra sökande nämns vid namn. Är man kändis eller är man?
Men ärligt talat. Jag hade gärna varit utan den publiciteten. Speciellt eftersom debatten kring artikeln på TTelas webbplats mest handlat om mig och huruvida jag passar för tjänsten eller inte. Glädjande många tycker det förresten.
Idag var jag på intervjuer. En med arbetsgivarparten. Kändes lite underligt att bli intervjuad av folk man känner så väl, varav två jag själv varit chef över och som jag ställt upp som referens för. Sedan var det fackens tur. En stor samling.
Själv är jag emot att man delar upp det på detta sätt. Dels kommer de båda intervjuerna att handla om helt olika frågor, dels ger det den sökande möjlighet att "anpassa" svaren utifrån vem som frågar. Åtminstone det första stämde den här gången. Vi pratade om mycket skilda saker. Däremot försökte jag att inte "anpassa" mig. Det är bättre att vara ärlig och säga vad man verkligen tycker.
Och hur kommer det att gå? Inte en aning. Vet bara att det vore mycket spännande att bli rektor för en 7-9-skola igen. Så håll tummarna är ni snälla.
Musikrik lördag
Begick musikaliskt självmord igår eftermiddag. Startdag för projektet Musik i Dalsland och vi behövde musik till första halvan. Så jag frågade Anna om vi kunde köra ett par låtar. Och det gjorde vi, inklusive två korta gitarrsolosnuttar, som båda gick sämre än så där. Hur kunde jag vara så dum att ge mig på att spela solon när artisten efter pausen hette Emil Ernebro. För er som inte vet är Emil en superb gitarrist, och en mycket duktig berättare.
På kvällen drog vi ner till Göteborg och Nefertiti. Första gången för mig där. Men inte första gången jag såg Fairport.
Vi fick bord mitt i lokalen, inte allt för långt från scenen så vi både såg och hörde bra. God mat och Newcastle Brown Ale förhöjde kvällen än mer.
Bandet var i mycket fin form, fulla av spelglädje och med en låtlista som innehöll många av mina favoriter. Tänk att få höra Honour and raise live, liksom Sir Patrick Spense, och den nya versionen av Cell song. Och en riktigt tuff version av Matty Groves som avslutning.
Fick en pratstund med fyra av de fem, och Ric chockade medföljande Anna genom att tillägna henne en låt, och ställa upp för lite fiolsnack efteråt. Sämre fiolspelare kan man få råd av.
Och så var Martin och nästan hela West of Eden där. Kul att träffa dem och planera lite inför vår gemensamma konsert i augusti. (Detaljer kommer.)
Enda bommen var att jag hade tänkt att ta med lite CD att dela ut till Fairport och WoE. Men det får bli en annan gång.
På kvällen drog vi ner till Göteborg och Nefertiti. Första gången för mig där. Men inte första gången jag såg Fairport.
Vi fick bord mitt i lokalen, inte allt för långt från scenen så vi både såg och hörde bra. God mat och Newcastle Brown Ale förhöjde kvällen än mer.
Bandet var i mycket fin form, fulla av spelglädje och med en låtlista som innehöll många av mina favoriter. Tänk att få höra Honour and raise live, liksom Sir Patrick Spense, och den nya versionen av Cell song. Och en riktigt tuff version av Matty Groves som avslutning.
Fick en pratstund med fyra av de fem, och Ric chockade medföljande Anna genom att tillägna henne en låt, och ställa upp för lite fiolsnack efteråt. Sämre fiolspelare kan man få råd av.
Och så var Martin och nästan hela West of Eden där. Kul att träffa dem och planera lite inför vår gemensamma konsert i augusti. (Detaljer kommer.)
Enda bommen var att jag hade tänkt att ta med lite CD att dela ut till Fairport och WoE. Men det får bli en annan gång.
Jag och Fairport
Min relation med Fairport Convention går mer än 40 år tillbaka i tiden. Den första LP jag köpte med bandet var Angel Delight, troligen 1971, och framför allt gillade jag låten Lord Malborough, skivans första spår. Jag konstaterar att jag delar detta debutköp med Chris Leslie, som sedan 1997 är medlem i gruppen.
Redan då spelade jag och kompisar låtar vi knyckt av Fairport, som delar av Flatback Capers och Sir Patrick Spense från Full House-LP:n.
Jag såg gruppen live under den stora medlemsröran 1972, som förband till Mott the Hoople på Gröna Lund. Då bytte man medlemmar ett antal gånger inom loppet av några månader. Sedan igen 1976 med Sandy Denny i frontlinjen.
Och två gånger i tät följd 1986 och 1987, efter bandets återförening efter splittringen 1979. Men sedan blev det ett hopp.
Och två gånger i tät följd 1986 och 1987, efter bandets återförening efter splittringen 1979. Men sedan blev det ett hopp.
1996 upptäckte jag en hemsida och en diskussionsgrupp tillägnad bandet. Jag var fångad. Det året besökte jag Cropredyfestivalen (Mekka för alla Fairportfans) för första gången. I februari 1997 var jag i England och såg två konserter i rad på vinterturnén.
Sedan har det rullat på. Jag har de senaste 15 åren exempelvis hunnit:
* Besöka Cropredy ett antal gånger.
* Se bandet minst en gång per år, i bland annat Hirtshals, St Albans, High Wycombe, Stafford och Leamington Spa.
* Vara med och ordna två konserter med dem i Mellerud.
* Skriva en bok baserad på sånger de spelat in (Songs for Educational Purposes).
* Skriva en helsida i programbladet för bandets Englandsturné 2002.
* Skriva en retrospektiv på deras skivutgivning till Greenmanreview i USA (men de har gett ut flera skivor sedan dess).
Och nu är det dags igen. På lördag spelar de i Göteborg. Gissa vem som kommer att sitta vid ett bord nära scenen.
Och varför gillar jag Fairport?
1. Deras musik. Superba musiker som spelar riktigt bra låtar, sånger med innehållsrika texter, ofta i berättelseform, och kluriga instrumentaler.
2. Deras mellansnack. Inget "Det här är en låt från vår senaste CD" här. Det här är riktiga introduktioner, fyllda med humor.
3. Deras respekt för publiken. Alltid tillgängliga i foajén efter konserterna för autografskrivning och snack.
Och sedan kan man ju aldrig förneka att det kändes fint att Dave Pegg bjöd på en öl sist vi träffades.
Vi ses på lördag.
Trevlig söndag
Har varit riktigt kulturell idag. Vi började med att åka till Trollhättans Konsthall för att se Årets Bild-utställningen där. Det var första gången vi besökte den nya konsthallen där och jag måste erkänna att jag är imponerad, både av lokalen och utställningen. Framför allt uppskattar jag de utförliga texterna till bilderna som visas. När man får bakgrunden till dem blir upplevelsen mycket djupare. Så ett tips: Åk och titta. Men skynda er. Utstälningen pågår bara en vecka till.
Sedan åkte vi till Överby. Kan det vara kulturellt att besöka ett shoppingcenter? Jovisst, om man besöker en bokhandel där. Vi är båda mycket förtjusta i Akademibokhandelns butik i Siba-huset. Trevlig och kunnig personal, fantastiskt sortiment och snygg butikslayout. Helt klart värt att betala lite mer än det nätbokhandlarna debiterar för att handla lite mer personligt.
Och under över alla under, de hade Sofi Oksanens "Baby Jane", som Adlibris inte hade i lager när jag försökte bestäla den tidigare i morse. Så köpte den, plus givetvis Oksanens nya omskrivna roman också. Nu ska jag bara ha tag på Stalins kor(eller vad den hette) så har jag alla fyra. Och har ni inte läst hennes förra bok Utresning så gör det genast. En av de bästa romaner jag läst på många år. Är man dessutom det minsta intresserad av Estlands historia är den ett måste.
Efter lite häckklippning och tvättstrykning fick jag tid för en kort stund gitarrspel. Inspirerad av gårdagens körkonsert letade jag texter och ackord på Simon & Garfunkel-låtar. Har i och för sig noter på alla ltarna i "The Pal Simon Songbook", men det är bekvämt att leta fram texterna på nätet för att skapa textblad till sångpärmen. Hann med "Kathys Song", "America", "I Am a Rock" och "Homeward Bound". Den tredje skrev jag förresten en svensk text till någon gång på 1970-talet. (Srev faktiskt en till "A Most Peculiar Man" också, så det så.)
Fel fel fel
Jag undrar vem man ska protestera hos. För det har inträffat en skandal, en väderskandal.
Låt oss sätta det hela i rätt perspektiv:
1. För ett par veckor sedan satt jag och hustrun i solen utanför huset och delade en öl efter jobbet.
2. Igår låt vi verkstaden ta av dubbdäcken och sätta dit sommardito.
3. Imorgon ska jag vara speaker på Melleruds IFs första hemmamatch för säsongen (we are talking football).
4. I morse var den enda snö som låg kvar på tomten två små rester av de drivor jag skottat upp när jag utnyttjat vårt automatiska frukostgym.
Och vad händer fredagen den 12 april? Jo det snöar. Och inte bara snöar. Det snöar mycket.
Resultat:
1. En halvtimmes snöskottning. Nära 10 cm tung blötsnö.
2. Mer snö, som eventuellt måste tas bort imorgon biitti.
3. Tre turer ut till parabolen för att ta bort snö från avkännaren. "Svag signalstyrka." Ha! Snöhinder är rätt ord.
Jag kräver att få veta vems felet är! Jag har mina teorier:
1. Elbolagen vill tvinga oss att höja värmen, och på så sätt förbruka mer el så att de kan salta fakturorna.
2. Den osolidariska kollega som spred ut gödsel på sin gräsmatta igår och därför önskade nederbörd för att få hjälp att få ner den i marken.
3. Alla bönder. Se ovan.
4. Edets FK som säkert skakar av räådsla inför att möta Melleruds IF imorgon och hoppas på att snön ska förhindra att matchen spelas. (MIF kom ju faktiskt på en meriterande sjundeplats förra året, Edet på en vanhedrande åttonde.)
5. Och givetvis regeringen. Vad har de egentligen gjort för att förbättra vädret?
Men som sagt. Detta är bara teorier. Jag förväntar mig en utredning.
Frustration
Har varit på en superb tvådagarskonferens i Göteborg. Temat var vidgat deltagande i kulturlivet. Tyvärr var definitionen att öka antalet besökare på kulturevenemang. Själv har jag en betydligt vidare syn på detta. Jag vill också öka antalet som aktivt utövar kultur, målar, sjunger, dansar, skriver, spelar osv. Och jag vill öka deras möjligheter att visa upp sig i olika samanhang. Kom ihåg: Dagens amatörer är morgondagens proffs.
Men min frustration är en annan. Det är som vanligt. Man kommer hem från en konferens, fulladdad med idér. Nu har jag fått exempel på hur man lockar medelålders män och icke läsande pojkar till biblioteket, Jag har också fått höra om hur man aktiverar barn och ungdom när man skapar moderna operaföreställningar. För att inte tala om hur man ökar möjligheterna för olika "marginaliserade" grupper att utnyttja den lokala samlingssalen.
Men vart ska jag ta vägen med alla dessa idéer? Hur ska jag få dem som står för kulturarrangemangen i kommunen att lyssna? Kunskapen och idéerna ska ju inte stanna hos mig, de måste föras vidare ...
