ukulelemorfar

”A man’s gotta do what a man’s gotta do”. Så ut till Westfield vid Shepherds Bush för att köpa in DVd-samlingen med Doc Martin frun har beställt av mig. Passade också på att köpa Steeleye Spans senaste, ja, de är fortfarande mycket aktiva, och en Melanie-samling på CD. Älskade henne i mina tonår. Hon kändes så äkta, precis som om hon sjöng direkt till mig. Passade också på att, som vanligt, ta en fika på Debenhams, vägg i vägg med HMV. De har så goda bakverk. Troligen helt förkastliga för en diabetiker, men är man i London så.

På vägen in passerade jag genom ”The Village”. Ni som varit där vet vad jag menar, avdelningen med lyxaffärerna, Prada och liknande. Det är de där affärerna som aldrig anger priserna på varorna. Måste man veta priset innan har man ändå inte råd. Dessutom är det glest inrett. På Top Shop och Evans trängs kläderna, i The Village är de lätta att betrakta. Misstänker att det är för att man ska känna att det exklusivt, inte sådant som vem som helst bär. Känns lite främmande för en vars ideal är jeans för 199 kr på ICA.

Åkte hem med varorna och vilade benen en stund. Därefter blev det en fotosafari i delar av det gamla London. Började med en av mina favoritbyggnader, St Paul’s Cathedral, Europas största svartbygge. Ska inte dra hela historien här (finns i båda mina svenska Londonböcker) men det Christopher Wren fick godkännande för att bygga har inte mycket gemensamt med det som står där nu.

Gick inte in denna gång, utan nöjde mig med exteriören. Det finns så mycket spännande på den. Vi glömmer ofta att St Paul är den som i vår bibel heter Paulus. Reliefen ovanför västra entrén ska visa hans omvändelse. Gillar också reliefen över södra ingången, en fågel Fenix med texten ”Resurgam” (”Jag ska återuppstå”), något som tjänade som ett måtto när Wren ersatte den katedral som brann ner 1666.

Söder om katedralen står ett mäktigt monument tillägnat de brandmän som under Blitzen arbetade med att rädda liv och byggnader. Känns välgörande att det i en stad som fylld till bredden med statyer över kungar och höga militärer också finns något som hyllar dem som handskas med effekterna av krigsherrarnas verksamhet.

Gick över Millenium Bridge, ett av de största fiaskona i modern brittisk byggnadshistoria. Det är en väldigt vacker bro. Problemet var att den var oanvändbar när den skulle invigas. Det uppstod vibrationer folk passerade och man fick stänga av den under en period för att åtgärda problemet.

Gjorde också ett kort besök på Tate Modern. Måste säga att det är ett utmärkt sätt att ta hand om ett gammalt kolkraftverk. Stannade inte länge. Passade bara på att vila benen lite. Har dock ett roligt minne från galleriet.

Jag och frun var i London runt jul vill jag minnas. Min svärmor och min svägerska dök upp i stan samtidigt, vi hade dock bokat ovetande om varandra. Jag och fruns mor bestämde oss för att gå på Tate Modern, med frun och syster gjorde något annat. Vad som mötte oss var en av de märkligaste utställningar jag sett. Helt obegripligt. Hade någon ägnat tid och kraft åt att skapa detta på allvar? Hade någon annan ansett att det var värt att visa upp? Vi gick halvfnittrande genom det hela och utbytte fåniga miner. Väl ute igen skrattade vi gott.

Jag brukar påminna mig händelsen när George i Ukulele Orchestra of Great Britain berättar sin historia om att vara städare på konstavdelningen på ett universitet. Då ställs man inför den eviga frågan: Är detta konst eller skräp? Och som George avslutar sin skröna: ”Let me tell you, mistakes were made.”

Jag gav till slut efter för frugans tal om att vi borde uppsöka värmen och fira nyår på ett ställe där dagarna är något längre, där man kan sitta vid poolen hela dagen och läsa böcker och lyssna på musik i den medhavda CD-spelare. Så vi bokade en resa med Tui till Teneriffa, och för att göra det bekvämt valde vi en resa med ”all inclusive”. Lite dyrare, men vad man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Upptäckte ganska snabbt att ”all inclusive” bara gällde själva hotellvistelsen. Jaså, du vill inte gå från busshållplatsen till hotellet? Då har vi en busstransfer för 249 kr extra. Jaså, du vill äta något på den drygt fem timmar långa flygningen? Det ordnar vi mot en mindre avgift. Och så har vi avbeställningsskyddet, som man egentligen har automatiskt när man betalar med Mastercardet, men för säkerhets skull. Och så vill man ju gärna sitta tillsammans på planet, så det är bäst att förhandsboka några bra platser, mot en liten summa. Många summor små blir lätt en stor utgiftså.

Sedan slutade jag efter ett tag att räkna alla mail jag fick om att förhandsboka mina tullfria varor, både på ut- och hemresa. Ärligt talat. Vem är så dum att hen köper skattefri alkohol på utresan när allt sådant ska vara gratis på hotellet? Men å andra sidan, alla hade ju inte bokat ”all inclusive”. För hemresan försökte jag boka en box av frugans favoritvin för endast 199 kr, bara för att få upp ett meddelande att minsta beställningsbelopp är 200 kr. Men de hade en gullig nalle för 49 kr, så även inklusive den blev det billigare än vad boxen kostar i butiken med gröna skylten.

Men jag ska inte klaga för på hotellet var det verkligen ”all inclusive”. Mat så att man undviker vågar de närmaste veckorna, dryck av all de sorter som man bara hämtade, fria solbäddar och badhandukar och så vidare. Det enda som saknades var utplacerade godis- och fruktskålar, men å andra sidan fanns det minst 20 olika efterrätter att välja på både vid lunch och middag.

Men ibland blir det nästan komiskt. Vid måltiderna stod vin-, öl- och läskkranarna öppna. Bara att hämta. Men om man ville ha vatten, ”sparkling or still”, var man tvungen att be kyparen att hämta.

Jag ska dock inte klaga. Både jag och frugan hade en kanonvecka. Jag hann läsa hela Bruce Springsteens ”Born to run” på originalspråk och nästan hela Fredrik Bakmans andra bok om Björnstad, samt lyssna noga på ett par symfonier av Mozart och Haydn (med om detta i senare inlägg). Och hälften av de Euro vi hade med oss dit var med hem igen, och då köpte ändå frugan några tjusiga sjalar.

Hur sänker man bäst lärares status i allmänhetens ögon? Det första Lärarlönelyftet bör vara en av kandidaterna till segern i den tävlingen. Men hur tänker jag när jag påstår detta?

Det handlar om hur man formulerar sig, vad som uttalas och vad som är underförstått. Jämför debatten om lärares löner med den om till exempel sjuksköterskors och poliser. För de senare pratar man om att gruppens löner behöver höjas, man talar om höjda ingångslöner, likaväl som möjlighet att göra lönekarriär.

När det gäller lärare pratade man istället om att ”bra lärare ska ha bra betalt”, underförstått att alla lärare inte är värda högre lön. För om man säger att bra lärare ska ha bra betalt så påstår man också att det finns mindre bra eller dåliga lärare som inte är värda bättre betalt.

Visst, det finns bra och mindre bra lärare, likaväl som det finns bra och mindre bra poliser och sjuksköterskor. Staffan Lindén uttryckte det träffande i en av sina roliga skolböcker i slutet på 1960-talet. Han konstaterade att det visst finns dåliga lärare likaväl som det fanns dåliga, och så följde en hel sida med olika yrken avslutat med ”för övrigt se Svenskt yrkeslexikon”. Men detta skulle kunna lösas om att man kommer överens om att höja lärarna som kollektiv, men att höjningarna ska fördelas individuellt.

Lärarlönelyftet byggde på att 10 % skulle få minst 5 000 kr mer i månaden och övriga 0 %. Det följdes upp av ett andra lyft, som tyvärr det parti jag är med i stod bakom, när cirka hälften fick 2-3000 kr var och övriga återigen noll.

Hur mycket skadar man inte en yrkesgrupps status när man talar om att det bara är hälften av dem som förtjänar ett rejält lönelyft?

Jag har varit skolledare på fältet i 16 år, på fem olika skolor i tre kommuner, och skolchef i åtta. Jag konstaterar att betydligt fler än 10 % av de lärare jag varit chef över förtjänar ett rejält lönelyft, och att betydligt fler än 50 % borde få det andralärarna fick. Faktum är att jag stött på väldigt få lärare som inte skulle vara värda något av lyften.

Engelska skolinspektionen Ofsted gjorde på den tiden jag följde engelsk skola ordentliga inspektioner av varje skola vart femte år. I inspektionen ingick minst två hellektionsbesök hos samtliga lärare på skolan. Om man tyckte att läraren var undermålig eller en pedagogisk stjärna gjordes ett tredje besök för att kontrollera att bedömningen var riktigt. Ofsted utgick dessutom från en fastställd mall för hur undervisningen skulle bedömas. (Mer om detta i ett senare blogginlägg.)

Varje år gjorde Ofsted en sammanställning av vad man sett vid årets inspektioner. Jag minns hur man ett år sammanfattade kvaliteten på lärarna i det engelska skolsystemet. Man hade konstaterat att 3 %, dvs var 33:e lärare, borde byta yrke. Jag har jämfört detta med mina egna minnen från min skolledartid och konstaterar att mina intryck är att siffran är ungefär densamma, kanske något lägre.

Med detta som grund hävdar jag att vi borde ha en lärarlönesatsning som omfattar alla legitimerade lärare. Sedan kommer några kanske bara att få en tusenlapp extra, medan andra får tre eller fyra, men det skulle vara en statusmarkering för lärarkåren som helhet och inte lämna möjlighet för tolkningar att en stor del av den svenska lärarkåren inte håller måttet.