ukulelemorfar

Missade bondeoperan Silosång igårkväll. Mina värkande knän protesterade vilt mot utsikten att tillbringa tre timmar i kyla och vägrade följa med mig. Inte ens ett löfte om långkalsonger kunde få dem att ändra sig. Synd, för jag var spänd på Monica Dominiques musik. Gillar mycket hon gjort, som arren till den där Monica Z-skivan som kom tidigt 1970-tal, den med Olle Adolphssons "Trubbel" på, och allt med Solar Plexus, framför allt deras andra, och det hon gjorde på Tommy Körbergs Birger Sjöberg-LP och ... Och Silosång fick goda recensioner i måndagens TTela. Grattis.

Istället halkade jag av misstag (jag lovar) in på en del av reprisen av Dansbandskampen. Förstår protesterna mot vilka som gick vidare. Tjejbandets version av "Leende guldbruna ögon" var häftig. Men vad väntar TV sig egentligen? Hela konceptet är ju feltänkt. Utmanarna kämpar ju alltid i motvind. De som är kvar från förra veckan har ju redan skapat en relation till tittarna.
På tal om dansband så var repriseringen av TV-serien med samma namn som låten ovan mycket välkommen. Jag bommade delar av den första gången den sändes, troligen på grund av mina väl utvecklade fördomar mot dansbandsmusik, men nu fick jag se den i sin helhet. En underbar serie om fördomar av olika slag. Fares Fares trumpna dansbandskonsult är något av det bästa som setts på länge.

Sängarna är på plats. De bjöd på en glad överraskning. Ni vet känslan. Man skjuter på något man ska göra för att man tror att det ska bli besvärligt och ta mycket tid. Så man väntar tills man har en dag när det inte ska bli stressande om det tar längre tid är beräknat. Och så är det helt enkelt, i detta fall att sätta dit 8 skruvar per säng och hitta en kontakt till elmotorn som får huvudändan att resa sig när det är dags för tidningsläsning. Det som tog längst tid var faktiskt att köra emballaget till återvinningen.

Och veckan började bra. Löste måndagens Suduko utan större problem.