Min Ipod - 2
Andy Irvine har inte världens starkaste röst. Ofta låter den lite osäker och vag, ibland närmast blyg. Men låt er inte luras, varje ton sitter spiksäkert, och det som låter som osäkerhet är istället avsiktliga dekorationer.
Jag mötte honom först i gruppen Planxty, vars LP-skivor jag jagade vid mina Londonbesök för så där 30 år sedan. Kändes lite deja vu när jag i augusti på Irland fick tag på gruppens live-reunion (Christy Moore var också med) på CD, och några månader senare i Dublin på DVD. Så småningom letade jag mig bakåt och hittade Sweeney's Men som Andy var med i före Planxty. Någonstans i samlingen finns också en skiva han gjorde med Dick Gaughan på 1980-talet. Men den köpte jag mest för Dicks skull.
Men denna morgon letade Ipoden fram en annan höjdare, med Patrick Street, en grupp Andy var med och bildade i mitten på 1980-talet. De har gjort ett antal skivor med åren, och morgonens låt var från en sen skiva. Men ska jag rekommendera något så börja med första, som heter just Patrick Street, och den tredje, där Andys egen låt "Forgotten Hero" finns med.
Passa också på att njuta av hans mandolin och mandolaspel. Mängder av små ornament i kompet.
Jag minns en diskussion jag hade med Bob Fox för många år sedan. Han sa att han hade en ny ambition, att återföra de klassiska folksångerna till folkklubbarna. Han menade de sånger som ingen längre sjunger därför att de för oss äldre anses allt för välbekanta och som vi tror att alla andra sjunger. Han tog med ett par av dem på "Dreams Never Leave You", skivan han gjorde med Fairport år 2000, och hans senaste soloskiva, "The Blast" har ett stort antal. Där tolkar han bland annat den gamla klenoden "The Golden Vanity", som jag tror att till och med Hootenanny Singers med Björn Ulveus gjorde en svensk version av för massor av år sedan. I Bobs inspelning blir berättelsen om den tappre skeppspojken som hoppar i vattnet för att sänka ett fiendefartyg en lågmäld och sorgsen berättelse, med Bob sedvanliga mjuka stämma och följsamma gitarrkomp.
Andy Irvine sjunger en lite snabbare låt. Sen inspelning, men från en tidig Patrik Street-skiva.
Jag hittade inte "Golden Vanity" med Bob på nätet, så håll till godo med en annan höjdare av honom, eller rättare sagt två. Båda finns på "Dreams never Leave You".
Jag mötte honom först i gruppen Planxty, vars LP-skivor jag jagade vid mina Londonbesök för så där 30 år sedan. Kändes lite deja vu när jag i augusti på Irland fick tag på gruppens live-reunion (Christy Moore var också med) på CD, och några månader senare i Dublin på DVD. Så småningom letade jag mig bakåt och hittade Sweeney's Men som Andy var med i före Planxty. Någonstans i samlingen finns också en skiva han gjorde med Dick Gaughan på 1980-talet. Men den köpte jag mest för Dicks skull.
Men denna morgon letade Ipoden fram en annan höjdare, med Patrick Street, en grupp Andy var med och bildade i mitten på 1980-talet. De har gjort ett antal skivor med åren, och morgonens låt var från en sen skiva. Men ska jag rekommendera något så börja med första, som heter just Patrick Street, och den tredje, där Andys egen låt "Forgotten Hero" finns med.
Passa också på att njuta av hans mandolin och mandolaspel. Mängder av små ornament i kompet.
Jag minns en diskussion jag hade med Bob Fox för många år sedan. Han sa att han hade en ny ambition, att återföra de klassiska folksångerna till folkklubbarna. Han menade de sånger som ingen längre sjunger därför att de för oss äldre anses allt för välbekanta och som vi tror att alla andra sjunger. Han tog med ett par av dem på "Dreams Never Leave You", skivan han gjorde med Fairport år 2000, och hans senaste soloskiva, "The Blast" har ett stort antal. Där tolkar han bland annat den gamla klenoden "The Golden Vanity", som jag tror att till och med Hootenanny Singers med Björn Ulveus gjorde en svensk version av för massor av år sedan. I Bobs inspelning blir berättelsen om den tappre skeppspojken som hoppar i vattnet för att sänka ett fiendefartyg en lågmäld och sorgsen berättelse, med Bob sedvanliga mjuka stämma och följsamma gitarrkomp.
Andy Irvine sjunger en lite snabbare låt. Sen inspelning, men från en tidig Patrik Street-skiva.
Jag hittade inte "Golden Vanity" med Bob på nätet, så håll till godo med en annan höjdare av honom, eller rättare sagt två. Båda finns på "Dreams never Leave You".
Min Ipod - del 1
Då och då kommer lite musiktips. Valda utifrån slumpgeneratorn i min Ipod, dvs, vad den fått mig att lyssna på till och från jobbet.
Först en bekännelse. Jag har alltid varit en större fan av Paul McCartney än av John Lennon. Kanske är jag mer den välartade hemmasonen, än den store rebellen, eller så finns det någon annan djup psykologisk förklaring.
Samtidigt måste jag erkänna att Paul efter Beatles inte gjort mer än ett fåtal riktigt bra saker, men det gäller ju John också. Bäst är Paul när han samarbetar med någon, som "Ebony and Ivory" med Stevie Wonder, eller "Say Say Say" med Michael Jackson.
I morse letade Ipoden fram ett av hans mindre uppmärksammade samarbeten, det med Elvis Costello. Några av låtarna hamnade på en av EC's skivor, några på Paul "Flowers in the Dirt". Den mest kända är nog "My Brave Face", men jag lyssnade imorse på en duett döpt till (tror jag) "You Want Her Too", där de båda verbalt slåss om en tjej. Kanonbra. Rekommenderas starkt.
Eddie Reader måste vara en av världens mest underskattade sångerskor. Jag uppmärksammade henne första gången i Fairground Attraction (minns "Perfect"), en grupp som hon bara gjorde en och en halv skiva med. Men utan att veta det hade jag hört henne redan innan, när hon köade för Eurythmics. Så försvann hon, men då och då kommer det soloskivor, alltid lika bra. Men hon skyr musikbranschen, "Music and business should never be mentioned in the same sentence", som hon sa vid en konsert i Sverige för några år sedan. Lyssna på "The Wind Calls Your Name" och njut. Come back to Sweden soon Eddie! And see you in Warwick in July.
Varje gång jag hör introt till "Undertow" med Show of Hands tänker jag på Lou Reeds "Take a Walk on the Wild Side". Inte bara introt påminner, texttemat också. Men Steve Knightley sjunger om tristessen på engelska sydkusten när turisterna har rest, den tristess som får en att längta bort och att göra farliga saker. "If he had seen the London plates, he never would have forced the lock".
Akustisk version av Costello och McCartney (inte den som finns på skivan)
Liveversion av "The Wind Calls Your Name"
Show of Hands i Cropredy 2007. Första versen av Undertow inleder. Förutom Steve Knightley, Phil Beer och Miranda Sykes.
Först en bekännelse. Jag har alltid varit en större fan av Paul McCartney än av John Lennon. Kanske är jag mer den välartade hemmasonen, än den store rebellen, eller så finns det någon annan djup psykologisk förklaring.
Samtidigt måste jag erkänna att Paul efter Beatles inte gjort mer än ett fåtal riktigt bra saker, men det gäller ju John också. Bäst är Paul när han samarbetar med någon, som "Ebony and Ivory" med Stevie Wonder, eller "Say Say Say" med Michael Jackson.
I morse letade Ipoden fram ett av hans mindre uppmärksammade samarbeten, det med Elvis Costello. Några av låtarna hamnade på en av EC's skivor, några på Paul "Flowers in the Dirt". Den mest kända är nog "My Brave Face", men jag lyssnade imorse på en duett döpt till (tror jag) "You Want Her Too", där de båda verbalt slåss om en tjej. Kanonbra. Rekommenderas starkt.
Eddie Reader måste vara en av världens mest underskattade sångerskor. Jag uppmärksammade henne första gången i Fairground Attraction (minns "Perfect"), en grupp som hon bara gjorde en och en halv skiva med. Men utan att veta det hade jag hört henne redan innan, när hon köade för Eurythmics. Så försvann hon, men då och då kommer det soloskivor, alltid lika bra. Men hon skyr musikbranschen, "Music and business should never be mentioned in the same sentence", som hon sa vid en konsert i Sverige för några år sedan. Lyssna på "The Wind Calls Your Name" och njut. Come back to Sweden soon Eddie! And see you in Warwick in July.
Varje gång jag hör introt till "Undertow" med Show of Hands tänker jag på Lou Reeds "Take a Walk on the Wild Side". Inte bara introt påminner, texttemat också. Men Steve Knightley sjunger om tristessen på engelska sydkusten när turisterna har rest, den tristess som får en att längta bort och att göra farliga saker. "If he had seen the London plates, he never would have forced the lock".
Akustisk version av Costello och McCartney (inte den som finns på skivan)
Liveversion av "The Wind Calls Your Name"
Show of Hands i Cropredy 2007. Första versen av Undertow inleder. Förutom Steve Knightley, Phil Beer och Miranda Sykes.
Öppet brev till TTela
Ansvar för webben
I veckan har jag via TTela fått reda på att jag snart kommer att dra mig tillbaka med bra pension. Likaså har jag fått reda på att min lön ligger på runt 60 000 kr i månaden.
Tyvärr är båda uppgifterna fel. Jag har många år kvar till en vanlig kommunal pension, och skillnaden mellan min verkliga och påstådda lön skulle räcka till en rejäl utlandsresa i månaden.
Kollar inte TTela sina uppgifter undrar ni? Jo, om de ska tryckas i tidningen. Men på webben kan vem som helst påstå vad som helst, så länge man inte är rasistisk, sexistisk eller liknande. TTela tar inte ansvar för inläggen, det ska skribenten göra, men eftersom denne oftast är anonym behöver den inte heller göra det. TTela kollar nämligen inte att det namn jag uppger är riktigt, eller min e-postadress existerar. Och även om man påpekar felaktigheter för tidningen får de ligga kvar.
Jag är en vän av öppen debatt. Jag tycker att de som deltar ska ha rätt att vara anonyma utåt. Det finns många som annars inte skulle våga skriva. (Jag har själv flera gånger blivit bemött med kränkande påhopp när jag skrivit i mitt riktiga namn.)
Vi som arbetar i offentlig verksamhet får också finna oss i att bli granskade och kritiserade. Om vi inte tål det ska vi inte jobba där vi gör.
Men jag anser att TTela måste ta ett betydligt större ansvar för det som publiceras på deras webbplats. Varför tillåter man lögner? Varför låter man lögner ligga kvar när de påtalas? Varför tillåter man kränkande påhopp?
Det enklaste vore att kräva att alla som deltar i debatten på något sätt är registrerade. Många debattforum praktiserar detta sedan år tillbaka. På så sätt tvingas de som deltar i debatten att ta större ansvar för det de skriver, och dagens ofog med att en och samma person kan delta i en och samma debatt under många olika pseudonymer skulle upphöra. (Den dag jag skriver detta ser jag till exempel hur en person jag känner till kommenterat samma artikel fyra gånger under olika pseudonymer.)
Det är min förhoppning att TTela snarast vidtar åtgärder för att komma tillrätta med missbruket av deras webbplats, så att debatten där kan tas på allvar. Vi behöver bra debattforum, där det jag och mina kollegor gör kan granskas öppet och ärligt. Men vi behöver inte ett debattforum där det är fritt fram att påstå vad som helst och där varken skribenter eller webbansvariga behöver ta ansvar för det som publiceras.
I veckan har jag via TTela fått reda på att jag snart kommer att dra mig tillbaka med bra pension. Likaså har jag fått reda på att min lön ligger på runt 60 000 kr i månaden.
Tyvärr är båda uppgifterna fel. Jag har många år kvar till en vanlig kommunal pension, och skillnaden mellan min verkliga och påstådda lön skulle räcka till en rejäl utlandsresa i månaden.
Kollar inte TTela sina uppgifter undrar ni? Jo, om de ska tryckas i tidningen. Men på webben kan vem som helst påstå vad som helst, så länge man inte är rasistisk, sexistisk eller liknande. TTela tar inte ansvar för inläggen, det ska skribenten göra, men eftersom denne oftast är anonym behöver den inte heller göra det. TTela kollar nämligen inte att det namn jag uppger är riktigt, eller min e-postadress existerar. Och även om man påpekar felaktigheter för tidningen får de ligga kvar.
Jag är en vän av öppen debatt. Jag tycker att de som deltar ska ha rätt att vara anonyma utåt. Det finns många som annars inte skulle våga skriva. (Jag har själv flera gånger blivit bemött med kränkande påhopp när jag skrivit i mitt riktiga namn.)
Vi som arbetar i offentlig verksamhet får också finna oss i att bli granskade och kritiserade. Om vi inte tål det ska vi inte jobba där vi gör.
Men jag anser att TTela måste ta ett betydligt större ansvar för det som publiceras på deras webbplats. Varför tillåter man lögner? Varför låter man lögner ligga kvar när de påtalas? Varför tillåter man kränkande påhopp?
Det enklaste vore att kräva att alla som deltar i debatten på något sätt är registrerade. Många debattforum praktiserar detta sedan år tillbaka. På så sätt tvingas de som deltar i debatten att ta större ansvar för det de skriver, och dagens ofog med att en och samma person kan delta i en och samma debatt under många olika pseudonymer skulle upphöra. (Den dag jag skriver detta ser jag till exempel hur en person jag känner till kommenterat samma artikel fyra gånger under olika pseudonymer.)
Det är min förhoppning att TTela snarast vidtar åtgärder för att komma tillrätta med missbruket av deras webbplats, så att debatten där kan tas på allvar. Vi behöver bra debattforum, där det jag och mina kollegor gör kan granskas öppet och ärligt. Men vi behöver inte ett debattforum där det är fritt fram att påstå vad som helst och där varken skribenter eller webbansvariga behöver ta ansvar för det som publiceras.
