ukulelemorfar

Alla målare som inte skriver blogg är härmed förlåtna. Idag har jag målat taket i två rum två gånger, en och en halv fond en gång, samt lite dörrkarmar en gång. Jag är helt ledbruten. Ska bli spännande hur jag ska ta mig ur sängen imorgon bitti. Den tillfälliga tältsäng jag tillbringade gårdagsnatten i var svår att ta sig ur även innan målningen började. Min son, varför har du gjort detta mot mig? Nästa gång gör vi tvärtom. Jag går på studentfest och du målar.

Och inte nog med det. Efter en god middag, med en 1664 som matlagningsöl och ett glas extra fin Jacob's Creek till köttet sitter jag parkerad framför TV:n med dottern som tvingar mig att se Idol. Nyss har en av deltagarna framfört "Främling". Länge leve Carola! (Trodde aldrig att jag skulle skriva den meningen.) Jag kom osökt att tänka på en recension av Wilhelm Peterson Berger (som troligen var en av de elakaste recensenter som någonsin tilldelats spaltutrymme i DN). Den löd i sin helhet: "Fröken NN gjorde debut i Konserthuset igår. Man undrar varför."

Sedan kan jag bara konstatera att sonen har rätt. Bloggande kan bli vanebildande. Har känt suget hela dagen.

Och vad det beträffar Idol och möjligheterna att ringa och rösta kan jag bara citera en elak recension från Londonutgåvan av Time Out. De avslutade presentationen av en populär musikal med orden: "Don't give them your money!"
Jag menar, hela Idolkonceptet är fel. Ingen av de riktigt stora idolerna (Bruce, Zimmerman, Lennon ....) har blivit stora idoler för att de kan sjunga en massa låtar ur olika genrer. De är idoler för att de är bra på just det de gör, och att de i sin egenart visar sin genialitet. Man kan ju fundera över vad idoljuryn hade sagt om en del av dessa:
Neil Young: "Du låter väldigt gnällig i det höga registret."
Bruce: "Slappna av i käkmuskelpartiet, du är för spänd."
Bob D: "Om du någonsin ska bli något får du nog gå hos både sångpedagog och gitarrlärare, och glöm det där jäkla munspelet."
Men att skälla på Idol är ju knappast originellt, så jag kanske kan få vara med nästa år.
Nu kommer reklamen. Äntligen!

Eftersom jag ska vara borta en liten extragrej:
Jag undrar om det finns anledning till oro och min fru tagit illa upp av mina skriverier om fotbollstransfers osv. Hon fick brev från Citybank idag ..

Var på föreningsbesök och blev bjuden på bulle. Tänkte avstå med tanke på välbehövlig viktminskning, men så kom jag ihåg vad Sue i London lärde mig om kaloriräkning.
1. Det du äter utan att någon ser räknas inte. Det är hemliga kalorier.
2. Det du äter tillsammans med andra räknas inte heller. Det är inte fettbildande, det 'r en social aktivitet.
Det finns tio punkter till, men dessa två räckte för mig. Bullen var god.

Är det en regel att kända blondiner i 35-årsåldern ska ha en son vid namn Liam som inte börjat skolan än? Jessica A (35) har en sexårig dylik, och Laila Bagge (36, Idoljuryn) en femårig enligt SvD.
Kom osökt att tänka på vad min kusin sa när hon fick sit första barnbarn. "Barnbarn är bra. De påminner våra karlar om vad som väntar om de skulle få lust att skaffa sig en ny, yngre kvinna."

Jag ber postumt Povel Ramel om ursäkt. "Balladen om Eugen Cork" borde varit med på listan om de roligaste låtarna. Förutom en massa absurda påhittade sjömanstermer, hur ser egentligen en "skrutter" ut, innehåller tidernas roligaste duell mellan sångsolist och kör. Make till bångstyriga omkvädessångare får man leta efter. Blev igår påmind om låtens storhet när den i min Ipod trängde sig emellan Fairground Attractions "The Moon in a Whisper" och the Bands "Stage Fright". Riktig nostalgimorgon.

På tal om Ipoden. Min Ipod är just nu laddad med 296 låtar och står ständigt på shuffle för att jag ska bli överraskad. På hemvägen från jobbet plockade den fram följande pärlor åt mig. Det var så jag saktade in på stegen.
Först "Undertow" från Show of Hands CD "Witness" (2006). En fantastisk låt om att längta bort, men få sina drömmar krossade. Sedan förstår jag inte riktigt varför han längtar bort, för Steve Knightley sjunger om det pärlband av orter på den engelska sydkusten som jag ständigt längtar till, Sidmouth, Exmouth, Torquay osv. Show of Hands är en grupp som aldrig varit i Sverige. Ta hit dem snarast.
Så kom en av alla tiders höjdare "Man of the World" från det Fleetwood Mac som 1969 leddes av Peter Green. För mig är detta det bästa Green någonsin gjort. En sorgsen text om han som har allt utom kärleken. Samtidigt ljuva minnen av en sommarkväll 1969 på en källarklubb i Bournemouth med Fleetwood Mac på scenen. Tre sologitarrister, Peter själv, Jeremy Spencer och Danny Kirwan. Vad mer kan man önska. Det du Bengt-Runo, det var blues det.
Sedan över till det svenska, eller tyska. Lasse Tennander från senaste CDn (när får vi se honom på Kulturbruket???) och hans version av Wolf Biermanns "Uppmuntran". "Låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid." En ständigt aktuell tidskommentar, som skapar minnen från lärarhögskoletiden. Fast då fanns den på Lena Granhagens LP med sånger av Mikis Theodorakis och Wolf Biermann.
Mer svenskt, Allan Edwall och "Årstiderna". Ytterligare en ständigt aktuell låt om en fabriksnedläggning. Jag gillar växlingarna mellan de drömska partier där AE beskriver de olika årstiderna, och de mer struttiga där han förklarar vad höjdarna tog vägen. Två stack med pengarna, och den oskyldige kamrern som trodde på siffrorna åkte i fängelse. Så det kan gå.
Och när man tror att det inte kan bli bättre, Fairport Convention och Ralph McTells mäktiga "Red & Gold" (inspelad i början på 90-talet när Maart och Dave M var kvar i bandet), om slaget vid Cropredy Bridge 1644 (eller ungefär kvart i fem som Dave Pegg brukar säga). McTell skildrar slaget ur Will Timms ögon, där han ligger gömd bakom en buske efter att ha skurit sig i handen. Han känner sig svimfärdigt och vet inte riktigt om det runt omrking verkligen händer, eller om det är en dröm. Och färgerna står mot varandra, rött och guld för kungens armé, brunt och grönt för Cromwells bondehär och roundheads. "But the blood they spilled was coloured just the same"
Synd bara att McTell gjort en historisk miss när han skriver "all the day and all the next the battle it was raging". Slaget vid Cropredy Bridge varade bara en dag.
Och mer minnen. Augustikvällar i Cropredy med Fairport på scenen sjungande just den här, till en projektion med fält och vatten. Och en pint Wadworth 6X. Fairport har varit i Sverige nyligen, men kan ingen importera 6X till Systemet?

Mycket musik ...
Fredag och lördag riskerar att bli blogglösa. Jag är på privat uppdrag på annan ort och vet inte om jag lyckas få tag på en uppkopplad dator. Om inte tidigare lovar jag en ny rapport på söndag.

Låt mig först förtydliga för den tydligen trögfattade Bengt-Runo. Reklamen i min block och länkarna utanför själva textmassan är ditlagda av blogg.se, inte av mig. Det är därför de låter mig skriva en massa dumheter gratis, för att de kan sälja reklamplatser.

Men till dagens ämne: Ålder, och framför allt relativ sådan.

Har ni märkt att tiden går fortare och fortare. För varje år blir det allt kortare mellan sommar och jul, och mellan jul och sommar. För att inte tala om semestern sedan. När jag var lite mer yngre än jag är nu varade den en evighet. Nu svischar den förbi på nolltid. (Kritisk läsare säger: Förr var du lärare med lång ferie, nu är du semesteranställd, och visar därmed att han/hon inte förstått poängen.)
Jag har en teori om detta. När man fyller 11 år har man under det senaste året lagt 10 % till den livstid man hade året innan. När man fyller 51 (those were the days) har man adderat 2 % under det senaste året. Och alla vet att 10 % är mer än 2 %, så där har vi förklaringen.

En annan märklig sak med ålder är att synen på ålder förändras.
När man är 17 år tycker man att en 50-åring är gammal som gatan. I 40-årsåldern tycker man att 50-åringen är lite äldre, men att det väl inte är så mycket att tala om. Vid 55 år börjar man se tillbaka på 50-årsåldern med nostalgi.
Samtidigt är jag helt säker på att dagens 55-åringar är mycket yngre till sinnet och vitalare än 55-åringarna var när jag var 17 år. Då fanns det knappt en 55-åring som lyssnade på Beatles och Stones. Nu gör alla 55-åringar det. Jag vet, dumt exempel. Men "get my point" (förbereder mig för en kommande Londonresa), idag är mycket musik allåldersmusik. Jag kan åka på festival med min son och trots åldersgapet (36 år, men till vems fördel?) kan vi faktiskt njuta av samma saker. När jag var i hans ålder var detta nästan en omöjlighet. Nästan allt vi tonåringar lyssnade på stämplades skrän och skrik av de äldre, och det de lyssnade på var så töntigt, så det ville man inte ta i med tång.

Sedan hade jag tänkt att jag skulle förklara för världen vad Bob Dylan menar när han i My Back Pages sjunger "I was so much older then, I'm younger than that now". Stundtals ser jag detta helt solklart framför mig, men just nu försvann det ur huvudet. Måste vara åldern.

Det började lossna, men ack. Löste sudokon två dar i rad, men så sprack det idag.

Min fru gillade inte förslaget om att sälja mig på fotbollsvis till en viss schlagerstjärna. Om det är för att hon vill ha mig för sig själv, eller för att hon inte tror sig få ordentligt betalt sa hon inte. Om det är det senare rekommenderar jag henne att ta betalt per kilo. Då lär det bli en rejäl slant.

En kompis hörde av sig och påpekade att Mellerud faktiskt har ett division 6-lag också nästa år. Men det är väl inte mycket att skryta med? Vilken kommun har inte ett par sådana. Och så ville jag inte peka ut att ett av våra lag faktiskt åkte ur sin division i år. (Men ursäkta att jag inte nämnde damfotbollen. Pinsamt för en gammal flick- och damfotbollstränare.)

Hörde på radion att ett band ska göra en Beatlesshow i närheten. Så kallar dom showen "Twist & Shout". OK Beatles har spelat in låten, men att döpa en show med Beatlesmusik efter en av de låtar de inte har skrivit själva tyder antingen på dumhet eler nonchalans. Vad kommer här näst? En Månskenssonafton med Mozartmusik? Finlandiaafton med verk av Grieg? En gyllene skor-kväll med Carola-låtar?

Med tanke på gårdagens blogg och en av reaktionerna på denna så vill jag relatera en solskenshistoria från mitt förflutna.
Jag var rektor på en högstadieskola (detta var på den tid när högstadiet fanns, det avskaffades nämligen 1995 av riksdagen, på samma sätt som studenten officiellt avskafades 1968) på en ort inte alltför olik Mellerud. Till hösten fick vi en nyinflyttad tjej i årskurs 7 som gjorde oss rejält oroliga. Hon hade tvingats flytta med familjen p g a pappans jobb, och hon visade tydligt att det var mot hennes vilja. Hon såg alltid sur ut och missade inga tillfällen att påpeka hur bra det hade varit där hon bodde förut. Hon blev ett problem för både sig själv och andra.
En dag dök hon upp med ett brett leende på läpparna. Hon skämtade och skojade med lärare och kamrater. Hon anmälde sig till kören och fotbollsföreningen. Det var som en ny tjej. Och det höll i sig. Så en dag frågade hennes klassföreståndare vad som hade hänt. "Jo", sa hon, "jag insåg att det är här jag ska bo nu, så jag bestämde mig för att jag skulle trivas här."

Såg i tidningen att Jessica Andersson söker en man. Hon får gärna ringa, och sedan kan vi låtsas att det handlar om fotboll, dvs hon får förhandla med min fru om att köpa loss mig. Eller så kan hon väl köra TV-varianten. "Jessica söker man" är väl ett koncept väl så gott som "Bonde söker fru". Ärlig talat, vem vill ni helst gifta er med, en bonde som jobbar dygnet runt eller en firad stjärna? (Och allt detta inte skrivit av elakhet. Jag tycker att Jessica är en superb sångerska.)

Så ägnar DN hela ledarsidan åt skolmatens påstådda uselhet. Skolmaten illustrerar tydligt skillnaden mellan skattefinansierad och privat verksamhet. Om jag startar en restaurang och lagar fantastisk mat så får jag fler kunder, jag kan höja priset, och i slutändan tjänar jag och personalen mer pengar. Om skolmatskockarna helt plötsligt höjer kvaliteten på skolmaten inom de mycket begränsade ramar de har äter eleverna mer och kostnaderna ökar. Någonstans blir det en nedskärning för att möta detta.

En 17-åring skrev i torsdags i en annan blogg att Mellerud var den tristaste platsen på jorden. Hon får väl tycka så, men varje plats blir vad man själv gör den till. Så låt mig anlägga lite moteld och publicera min andra lista: Fem skäl att trivas i Mellerud.

1. Kulturbruket på Dal
En av Västsveriges finaste konsertlokaler, som erbjuder allt från klassisk musik till hårdrock. I vilken annan liten ort i landet har man under 2008 kunna njuta av (i urval) Magnus Rosen från Hammerfall, Ale Möller& Aly Bain, Uno Svenningsson, Eldkvarn, Fairport Convention, The Ukulele Orchestra of Great Britain och ... Icke att förglömma vår jubileumsshow som drog över 700 besökare.

2. Fotboll
9 700 invånare, med nästa år ett lag i division 2, ett i division 3 och ett i division 4.

3. Musiklivet i stort
Det är musik på många andra ställen än Kulturbruket. Bara igår (söndags) var det konserter på tre ställen. Folkmusik, jazz och klassiskt. Kyrkorna har musik, bygdegårdarna och många av restaurangerna.

4. Restaurangerna
I centrala Mellerud finns minst 8 ställen där man kan få dagens lunch, eller kvällstid få sig något att äta eller dricka. En av dem är en av Sveriges bästa Thairestauranger. (Säger min svägerska och hon har testat massor i många länder.) Och så finns det restauranger på andra platser i vår kommun också.

5. Natur och sjöar
Lång strand mot Sveriges största innanhav, Dalslands kanal, mångder av småsjöar. Allt från jordbrukslandskap till fjäll i samma kommun.

Sedan får var och en fylla på med sina favoriter. Kom gärna med förslag.

Utflykt till Göteborg igår. På motorvägen ner (och hem) konstaterade jag det vanliga. Volvoägare kör fort, i alla fall de Volvoägare som kör om mig. Har en liten teori. Eftersom Volvoköpare aktivt stödjer svenskt näringsliv så har de lite rabatt på fartgränserna. De får köra lite fortare än oss andra utan att åka fast. Eller också har fartkamerorna någon slags Volvofilter, som gör att just de bilarna inte syns på bild.
Undrar dock varför detta inte också gäller SAAB-ägare, men det kan bero på att SAAB-koncernen numera ägs av GM.

Klädaffärerna i Göteborg bekräftar att det egentligen är mannen som är det förtryckta könet. Jämför hur mycket yta som upplåts åt damavdelningen med de futtiga kvadratmetrar som herrarna får disponera. Och hela butiker, som Lindex och Gina Tricot, borde att anmälas till DO. Vilken könsdiskrimering, bara kvinnokläder! Det enda vi erbjuds istället är Dressman. Och hur sexigt är Dressman på en skala?
Att uppmana till bojkott skulle ju inte göra saken bättre. Då skulle det tas som intäkt för att ytterligare förstärka obalansen.
Och vad hände med alla herrars utpost i shoppingöknen, Clas Ohlsson? Numera ägnar de sig lika mycket åt tjusiga juldekorationer och annat som faller kvinnor på läppen som åt verktyg och andra väsentligheter!
Och de skivaffärer vi män kunde botanisera i timvis i taget är borta. Inte en skivaffär vare sig på Backaplan, i Nordstan eller i Bäckebol. Vart är världen på väg? Inte konstigt att vi alla handlar på CDon och Ginza.

Konstaterade på IKEA att 15 köttbullar är väldigt många köttbullar. De fyller ut bra. Skulle skippat den där mandeltårtan till efterrätt, och chokladbollen som de frestade med vid kassan.

Kollade statistiken för hur många som läser min blogg. Konstaterade att det bara behövs 2 000 läsare till per dag för att jag ska komma ikapp min son. En liten enkel ökning med cirka 20 000 % och saken är i hamn. HJÄLP!

Min morgonsuduko har gått åt skogen flera morgnar i rad nu. Men jag tar det som en äkta man. Jag skyller på min fru. Hade hon inte börjat lösa suduko hade det säkert gått bättre för mig. Men jag hämnades i morse genom att lösa SvDs korsord nästan helt själv. (Hon behövde bara hjälpa mig med knappa dussinet ord.)

Ber om ursäkt för gårdagens misstag. Låten i mitt huvud är inte Bröllopsmarsch från Laxarby. Det är Brudmarsch från Nössemark. Men de är rätt så lika så jag har förlåtit mig själv.

Alla pratar om vikten av helhetssyn. Men vi som gillar detaljer, ska inte vi också få leva? Uppriktigt sagt, vem vill du helst bli opererad av, läkaren som under operationen försöker se hela människan eller den som koncentrerar sig på den kroppsdel som ska opereras?

Jag läste någonstans att alla äkta bloggar ska ha listor. Så här kommer min första.
Världens roligaste låtar, i alla fall i mitt tycke. Ihopsamlade i all hast.

1. Richard Thompson: Dear Janet Jackson
Där RT berättar för frk J vad kvinnobröst egentligen är till för. Raden "kids are such a joy, just go and ask your brother" är oförglömlig.

2. Spike Jones: Carmen Murdered
Hela operan på drygt 12 minuter. Carmen blev sig aldrig lik efter det.

3. Tom Lehrer: I princip allt han skrivit.
Och mellansnacken sen. "Det är en trösterik tanke att när Mozart var i min ålder hade han varit död i fyra år." Eller "Jag vet att det finns människor som inte älskar sin nästa, och jag hatar sådana människor."

4. Bonzo Dog Band: The Canyons of Your Mind
Tidernas blodigaste Elvisparodi, och ett gitarrsolo som låter som inget annat.

5. Okänd förmåga: I'm My Own Grandpa
Anthony John Clarke kör den på scen, men har aldrig spelat in den. Den finns tydligen på någon gammal 30/40-tals stenkaka. Om vådan av att krångla till familjerelationerna med skilsmässor och omgiften.

6. The Ukulele Orchestra of Great Britain: You Don't Send Me Flowers
Ska ses. Gör sig inte på skiva. Kittys sura min med en färgglad ukulele i varje hand är obetalbar.

7. The Portsmouth Sinfonia: Utdrag ur Nötknäpparsviten
Varför ska bara popmusiker få spela in skivor utan att kunna spela på riktigt? Och Brian Eno på klarinett av alla instrument.

8-9. Divans sång och The Song That Goes Like This från Spamalot.
Den första inspirerade mig att skriva Basistens klagan (www.myspace.com/mukulele och den andra inspirerade nog Markoolio att skriva ...

10. Värsta schlagern
Den fejkade tonartshöjningen är låtens höjdpunkt. Trodde aldrig jag skulle gilla något med Linda Bengtzing, men man är väl flexibel.

Kom gärna med andra förslag.

Redan två anmälda till min aktionsgrupp Klimatsmarta latmaskar. Detta blir en folkrörelse. Sanna mina ord. Hjälp mig bara att sprida budskapet. En riksdagsman tjänar bra, så jag blir gärna er representant i Stockholm.

Tillbringade tre timmar igårkväll med Dalslands Spelmansförbund och har fortfarande Bröllopsmarsch från Laxarby ringande i huvudet. En del av spelmanslåtarna är mycket starka och ibland kliar det rejält i fingrarna att starta ett häftigt folkrockband med den dalsländska folkmusikskatten som grund.
När man spelar ihop med tio fioler inser man hur ljudsvag en gitarr är. Det blir till att dunka på rejält för att hävda sig. För at inte tala om när Alban tar fram säckpipan.
Kom också på att folkmusik spelad i spelmanslag är till hälften rock'n'roll. Det är mycket TUTTI, men ingen FRUTTI. (Förklaring mot slutet.)

Oavsett om det handlar om spelmansförbundet, visor, ukulelespel eller Still No Bagpipes så har repetitioner alltid samma effekt på mig. Jag kan vara hur trött som helst när jag kommer dit, och innan undra hur jag ska orka, men jag är alltid pigg och glad när jag går hem. Måste vara musikens läkande kraft. Eller också är det att jag alltid haft turen att ha trevliga spelkompisar.

Har nyligen avslutat Göran Grieders utmärkta bok om Dan Andersson, med den märkliga titeln "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke" (ett citat ur en av DAs böcker). Greider ger en delvis ny bild av skalden, en man som hellre skrev prosa än poesi, aktivt sökte sig till Stockholm, med trots detta blev mest känd som vildmarkspoet. Dags att leta fram Torstein Bergman och Sofia K igen, och kanske köpa Dan Viktors Andersson-CD.
Vill bara påpeka att jag hjälpt till att sprida Andersson internationellt. Jag har kommit över en översättning av "Helgdagskväll i Timmerkojan" som jag sjungit på en folkmusikklubb i London en gång och likaså på en allsångsafton i Melbourne. Vad gör man inte för sitt land?

Hajade ni inte vitsen? Tutti = Alla spelar samtidigt på musikerspråk (dvs italienska).
Hajar ni fortfarande inte? Tänk Little Richard.

Hinner inte skriva imorgon bitti, så en kortis nu ikväll istället, och sedan nästa inlägg fredag morgon.

Facit:
Dick Gaughan, superb skotsk sångare och gitarrist, var i Sverige någon gång sent 70- eller tidigt 80-tal och spelade en konsert i Vaxholm.
Capercaillie spelade 14 juli för så där tio år sedan på Falu Folk Music Festival. Det var en keltisk dag i Falun, och de körde bara sånger på gaelic. (Så kan ni fundera på varför jag kommer ihåg datumet, men inte årtalet. Det handlar inte om Frankrikes nationaldag eller en viss prinsessas födelsedag, utan ...)
Bob Fox var i Sverige på Dalslands Folkmusikfestival i Mellerud våren 2004.
Alla tre är välkomna tillbaka, eller hur? Var du än bor uppmanar jag dig att tjata på din lokala konsertarangör. Bring them back to Sweden, please!

En fråga som jag funderar mycket på:
Om jag tycker att någon är värd en extra uppmuntran och ger den en belöning, har jag då straffat dem som inte fick en belöning? Ibland låter det så i den svenska debatten. Är det den kungliga svenska avundsjukan, eller?
Ta till exempel jobbskatteavdraget. Jag tar inte ställning till om det är bra eller dåligt, men konstaterar bara att det talas om att de som av olika skäl inte arbetar betalar straffskatt. Hur så? De betalar idag exakt samma skatt som de gjorde tidigare, medan de som arbetar betalar lite mindre än tidigare.
Sedan kan jag rent mänskligt hålla med om att pensionärer, som kämpat ett långt liv är värda förmåner. Men inte hävdar jag att jag betalar straffavgift när jag vid entrén till någonting betalar fullt pris, medan en ungdom eller en pensionär betalar mindre. De har fått en förmån som jag unnar dem, men jag är inte straffad eller utpekad för det.

Nu duckar jag och övergår till annan verksamhet 36 timmar framåt. Spelövning med Dalslands Spelmansförbund imorgon. Ser fram emot den.

Någon nämnde Färjestad i en kommentar. Är inte det en travbana? Nej, nu vet jag. Det är den där orten vid Ölandsbrons östra fäste där mina svärföräldrar har sin somarstuga. Har den ett ishockeylag?

Igår ändrade Aftonbladet inriktning på sin nöjesavdelning, från "vad har hänt med dokusåpadeltagarna sen igår" till "stor biljettskandal". Jag håller med om att det är för d-t att fans till en musikgrupp inte kan få tag på biljetter till gruppens konserter på rätt sätt och att vissa personer tjänar stora summor på att köpa upp biljetterna för vidareförsäljning. Det är något osmakligt över hanteringen, och skamligt att inte TicNet, som faktiskt har revolutionerat möjligheten att komma över biljetter oavsett var man bor, kan hitta en väg att stoppa det.
Ett sätt vore (får jag konsultarvode nu?) att till dessa konserter inte tillåta försäljning direkt hos ATG-ombuden, utan tvinga alla att först boka via nätet för senare uthämtning. Givetvis kommer en del att tillskansa sig fler biljetter än de behöver, men ingen komer över 100-tals.
Ett annat vore om alla, oavsett hur mycket de älskar bandet ifråga, vägrade betala överpriser. För det är ju det hajarna spekulerar i, vår vilja att se bandet till vilket pris som helst. Men om vi kunder inte ställer upp faller hela marknaden.
Fenomenet är dock inte nytt. Jag minns när en kompis 1987 betalade £75 för en dålig plats på Phantom of the Opera i London. Face value, dvs det biljetten ursprungligen hade sålts för, var £8.75.

Så kan man göra som jag. Gilla grupper och artister som ingen annan i landet hört eller bryr sig om. Då är det aldrig någon rusning till biljetterna. Det är bara en hake. När såg ni Dick Gaughan, Martin Simpson, Show of Hands, Dylan Project, Capercaillie, Little Johnny England, Anthony John Clarke, Bob Fox och andra i Sverige senast? (Tre av dem har faktiskt varit här, gissa gärna vilka, så kommer facit imorgon.) Men med lite tur kan man klämma in 2-3 stycken på en och samma Englandsresa. Framför allt om man åker till Cropredy andra helgen i augusti varje år. (Och vad är Cropredy undrar vän av ordning. Kolla www.lakiskriv.se så kan ni hitta svaret.)

Jag har startat en ny miljörörelse, "Klimatsmarta latmaskar". Grundtanken är enkel: Det är koldioxiden som leder till växthuseffekten. En av jordens största koldioxidproducenter är människan. Varje gång vi andas ut släpper vi ut koldioxid. Om vi anstränger oss andas vi häftigare och släpper ut mer koldioxid än om vi tar det lugnt. Därför är överdrivet motionerande och tränande i grunden ett hot mot miljön.
Så gå med i "Klimatsmarta latmaskar" och ta det lugnt. För miljöns skull.

Dagens självmål är nog insändaren i TTela som gnäller över inträdet (20 kr) till Mellerudsmässan och uttrycker missnöje över att det stod okända personer i entrén (det var ungdomar från Mellerud). Därför gick han/hon inte dit. Men hur visste han/hon då att det stod "okända" i entrén?
Min kreativitet är troligen noll, om jag ska lita på den forskning som refereras på DNs Namn och Nytt-sida idag. Engelska forskare har kommit fram till att människor är mest kreativa kl 22.04. Då brukar jag sova.
Och så finns det hopp inför ålderdomen. Pete Seeger har kommit med en nyinspelad skiva. Låt vara att han spelade in den något före sin 89-årsdag, men ändå.
Pete Seeger minns jag från en förtrollad kväll på Medborgarplatsen i Stockholm tidigt 1970-tal. Ensam på scen med en gitar och en banjo förvandlade han konserten till allsång. Han lärde oss nya sånger och fick oss att sjunga trestämmigt. Men på den tiden var han ju bara i min ålder. (Varvid alla läsare tar fram sin miniräknare för att avslöja den. Ledtråd: Halva bloggnamnet kommer från att jag har barnbarn.)

Är ibland lite för pigg på att ge mig in i diskussioner. Igår hade jag en e-postdiskussion om statistik. Jag är nämligen lite petig när det gäller sådan. Vi har ju en övertro på siffror, och vi tror mer på dem ju noggrannare de är. Säger jag att ungefär hälften av Sveriges befolkning håller på Brynäs tar folk det med en nypa salt, men skulle jag säga att 48,73 % gör det sväljer man det nog som sanning. (Bland manliga medlemmar i min familj är det exakt 50 % som håller på klubben, enligt en enkät jag genomförde igår.)
Jag gillar statistik, men när jag ser den så frågar jag mig alltid vad den vill visa? Det är ganska lätt att manipulera statistik och få den att visa vad man vill genom att styra frågorna och svarsalternativen. Därför brukar jag vägra svara på vissa frågor när jag blir uppringd av marknadsundersökningsinstitut. Ibland är det så genomskinligt att det är ett specielt företag som beställt undersökningen, och som genom speciellt utformade frågor försöker få underlag för kommande annonskampanjer.
Speciellt försiktigt ska man vara när man använder statistik för att skapa rangordningar av olika slag. Det som på ytan verkar objektivt blir då väldigt subjektivt. Någon har utifrån ett visst syfte valt ut vilka statistiska uppgifter som används som underlag, och på samma sätt valt hur dessa ska räknas samman. Detta är tydligt om man jämför resultatet av två nyligen publicerade skolrangordningar. Den kommun som kom etta i den ena, kom på fjortonde plats i den andra.

Så har jag med spänning läst Jenny Schaubs bloggar om West of Edens pågående skivinspelning. West of Eden är en väl förborgad västkusthemlighet, men alla som gillar ett stänk av Irland i sin musik gör väl att lyssna på gruppen. Både musik och blogg finns på www.myspace.com/westofedenband

Det kom 745 betalande på mässan igår. Totalt 1909 betalande på två dagar. Är mer än lycklig, men fruktansvärt trött. Nu börjar jag ladda för Dalslands Spelmansförbunds 75-årsjubileum om tre veckor, lördag 8 november. Ni kommer väl och lyssnar?

Dagens "varför-tänkte-jag inte-på-det-innan"-pris går till den där programledaren för eftersnackat till Idol (ett program jag i möjligaste mån undviker). Hon fick ju sparken och det hon lärt sig av detta är att man "ska kolla fakta innan man utalar sig". Wow! Kan man bli programledare på TV4 utan att känna till det?
Dagens sågning är DNs TV-krönika om Dansbandskampen. Men det är inte i första hand dansbanden som sågas, utan SVTs hyckleri. Finkultureliten i Stockholm ska försöka vara folkliga.
Min relation till dansband kan bäst bskrivas som "de är duktiga på det de gör, men jag är inte speciellt förtjust i det de gör". Det är faktiskt så (säger en icke-dansör) att det går att dansa till en väldig massa olika sorts musik, från Straussvalser till hiphop. Men i Sverige har vi skapat ett alldeles eget dansbandssound som många verkar ha fastnat i. Och ärligt talat, en del av de dansbandstexter jag hör via vår lokala radiostation är pinsamt dåliga. Floskler och schabloner staplade på varandra, där man ofta kan förutsäga vad nästa rimord blir.
Lite lyssningstips för er som tycker som jag: Se om ni kan hitta Bernt Dahlbäcks "Svensktoppen", gjord för nästan 40 år sedan men fortfarande aktuell, eller varför inte Stefan Demerts "Schlager", eller HeeBeeGeeBees "Meaningless words in high voices".

Fick på mässan hjälp av en kompis med att utveckla en gammal vits. Nya versionen: "Bilisten som igår fick sladd på Strömgatan sökes för kontakt."

Jag var skönt trött igår kväll. Ni vet känslan. Man arbetar som bara den en period,  både i timmar och i intensitet, men hur det ska påverka en beror på resultatet. Lyckas satsningen kan man pusta ut i vetskap om att varenda svettdroppe hade en mening. Lyckas det inte kan man bli helt sänkt för en period framåt.
Vi hade ursprungligen beställt 500 biljetter per dag till helgens Mellerudsmässa. I onsdags ändrade vi till 1000, för säkerhets skull. I går kom det 1164 betalande!

Det är skönt att se att ordningen är återställd i ishockeyvärlden. De må ha förlorat mot Färjestad igår (kan ses som ett olycksfall i arbetet eller som en ishockeyns u-hjälp) men Brynäs ligger fortfarande etta i Elitserien. Länge leve den äkta ishockeykulturen.
En tidning avslöjade i veckan "hemligheten" bakom att ett gäng som var bottentippat, och som saknar de stora fixstjärnorna, lyckas så bra. De ha en tränare som pratar med sina spelare, en tränare som kan komma in i omklädningsrummet efter en period och säga "Fan va' bra ni spelade", och som berättar för en petad spelare varför spelaren får sitta på läktaren nästa match.
Jag blir förvånad. Inte över att han agerar så, utan över att detta ses som en sensation. Det är ju en sanning som predikats i skol- och ledarskapssammanhang i årtionden. Redan i slutet av 1980-talet slog det individuella medarbetsamtalet genom som metod i arbetslivet. Har ishockeyn upptäckt det först nu?

Glömde tidigare i veckan att kommentera skriverierna om Madonnas tydligen havererade äktenskap.
Låt mig först säga att jag beundrar Madonna (även om det finns delar av hennes produktion som lämnar mig helt oberörd). Ett kvartssekel på toppen i den mest nyckfulla av branscher, ständigt nya inriktningar, och framför allt, hon har, i en mansdominerad värld, själv dikterat villkoren för sin karrlär. I musikindustrin är det oftast männen som utnyttjar kvinnorna, Madonna har gjort tvärtom.
Men jag studsade högt när den stora kvällstidningen på webben rubricerade en artikel med en uppräkning av Madonnas spruckna förhållanden "Madonnas rika kärleksliv". Vadå rikt kärleksliv? Damen har fyllt 50 år och har fortfarande inte hittat sin livspartner, ett kärlekens fattigdomsbevis så gott som något.
Det var prästen Lars-Åke Lundberg som i början på 1970-talet lärde det blivande ukulelemorfarn (och hans blivande fru) att man ska skilja på förälskelse och kärlek. Förälskad blir man snabbt, och ibland många gånger. Har man tur växer det fram kärlek ur förälskelsen. Madonnas liv må vara rikt på sex och förälskelser, men hon har tydligen inte hittat kärleken än.

Kom hem igår efter drygt 12 timmars arbete och kände hur det drog i bloggfingrarna. Jag hade ju inte skrivit något på hela dagen. Den föräldrabesökande sonen förklarade att det kunde vara början på ett bloggberoende. När man känner pressen att skriva ständigt och jämt är på man på farliga vägar förklarade han. Jag ser det mer som att jag har ett ansvar mot mina läsare. De blir ju besvikna (alla tre) om jag inte levererar. Jag är inte beroende, jag känner bara ett väldigt sug ...

Reinfeldt har förklarat att de banker i Sverige som får statsstöd bara ska få dela ut begränsade bonusar och förmåner till sina chefer. Vad då bara begränsade? Är man beroende av skattebetalarnas stöd för att reda upp det man har ställt till med ska man väl inte ha några bonusar alls? Gorden Brown stiger ytterligare i min aktning. (Trots att pundet gått upp från 12 till nästan 13 kr och på så sätt begränsat det antal CD och pints jag kan köpa vid nästa Londonbesök.)

Igår försökte en flygbolagschef övertyga mig om varför det är så viktigt för folk i Dalsland att kunna flyga från Trollhättan till Stockholm. Han pedagogiska förmåga räckte inte riktigt till. Eller är det jag som är för korkad för att se vitsen med att för en mycket begränsad tidsvinst vara beredd att betala minst 4-5 ggr så mycket, sitta trängre utan möjlighet att vara uppe och röra sig, och dessutom bidra extra mycket till miljöföroreningen.

Det blir nog ingen morgonblogg fredag morgon. 12 timmar på jobbet idag, där de fyra sista innebar kroppsarbete, något jag trodde jag var förskonad från. Men placerar man 26 meter monter (med alla sidoväggar över 40 meter) får man ta konsekvenserna. Tack till killarna från elfirman som hjälpte oss att rätta till misstaget. Annars hade vi varit kvar ännu.

Jag har rent allmänt svårt att förstå träningshysterin. Har inte alla uppfinningar i människans historia haft som mål att minska vårt kroppsarbete. Så ersätter vi detta arbete vi lyckats bli av med genom allehanda påhittade träningsknep, som inte fyller någon praktisk nytta. Länge leve killen i trailern för stå-upp-serien på TV 4 Komedi som konstaterar. "Jag kan inte lyfta tyngder. De är för tunga." Måste besöka The Comedy Store i London nästa gång jag är där. Ligger alldeles intill Piccadilly Circus.

Arbetat tre kvällar i rad. Two more to go + helgen. Börjar känna mig lite mör ... Så inga djupare funderingar idag.

Glöm inte bort att det är grynkorvens dag idag. Grynkorv lär vara Skaraborgs nationalrätt. Börjar första varför vi flyttade därifrån.

Kollade momsreglerna inför ett nytt projekt jag planerar. Om jag skriver en text i min dator, skriver ut den på papper och säljer kopior ska jag debitera 6 % moms. Om jag i stället säljer texten genom att maila filen till folk så de kan skriva ut den själva ska jag debitera 25 %, om den jag säljer till inte är ett förlag eller en tidning som i sin tur säljer texten vidare i tryckt form, för då gäller 6 %. Behöver knappast kommentera det, eller?

Var på föreläsning om trav igår, men hängde inte riktigt med på galoppen. Men det kanske var det som var meningen.

Om jag dricker mig så berusad att jag har 1,8 promille i blodet (och det behöver man dricka mycket för att nå) och sedan sätter mig i en bil och kör 142 km/tim på en 70-väg, skulle någon vara förvånad om jag totalkraschar och kanske t o m avlider på kuppen? (No disrespect intended.)

Finns det något godare än ett nykokt ägg till frukosten? Kolesterolet då? Äääh, jag tröstar mig efteråt med att lyssna på Adam McNaughtons hyllningssång till kolesterol. Eller med den vedertagna definitionen på livet: "Livet är ett sexuellt överfört tillstånd med dödlig utgång." Som Shel Silverstein uttrycker det i en av mina favoritlåtar: "You're still gonna die."

Och så ska Blondibella sluta blogga, eller hade hon redan slutat? Who cares. Världen kommer inte att gå under. Jag är beredd att ta över. Mitt hår är snart lika ljust som hennes.

Dagens häftigaste rubrik kommer från lokaltidningen hemma hos oss: "Sprit bra för förskolebarn" Men lugna kära läsare, det handlar om att barnen ska tvätta händerna med desinfektionssprit istället för med tvål och vatten.

Bloggen "fyrafyratvamikke.blogg.se" skrev igår om The Nice Guy Revolution, det vill säga att det är dags för alla hyggliga killar som ställer upp för tjejer, och andra, utan baktankar och dolda avsikter att stiga fram. Detta är något jag har funderat på länge och låt mig dra en historia ur det sanna livet, från ett Skolforum i Älsvjö någon gång runt det senaste sekelskiftet.
Först dock ett klargörande: Jag är för jämställdhet mellan könen. Lika möjligheter för alla. Vill en kille åka konståkning eller en tjej boxas, fine by me. Likaså har två av de tre bästa chefer jag haft har varit kvinnor, så no problems där heller. Men ...

Jag hamnade på ett jämställdhetsseminarium (som en av två män bland drygt 40 kvinnor) där två rabiata feminister beklagade att de i ett jämställdhetsprojekt på en gymnasieskola hade haft så svårt att få med sig medelålders män. Jag tänkte, men sa inte, att om det nu var ett jämställdhetsprojekt där man ville ha med sig båda könen, varför hade man då inte en projektledare av varje kön. Men jag kanske inte ser det riktigt ur samma synvinkel som dem.
Så beskrevs det mansideal kvinnorna hade, och helt plötsligt var jag överens med dem. De efterlyste den mjuka mannen, som vågar bejaka sina känslor, som vill leva i ett jämställt förhållande där båda parter har en chans att utvecklas och så vidare. Men så gick våra åsikter isär igen. De som ensamma bar ansvaret för att utveckla denna mansroll var vi män.
När ordet släpptes fritt var jag tvungen att säga något. Jag sa ungefär så här:
"Jag ställer till 100 % upp på den mansroll ni beskriver men jag undrar om inte ni kvinnor gemensamt skulle kunna påverka detta. I tonåren är många killars högsta dröm att hitta en tjej, men vilka signaler får de från tjejerna om hur man ska nå detta mål? På de högstadieskolor jag har arbetat finns massor av killar som stämmer in på er beskrivning, men dem ser jag i korridorerna samlade i grupper med enbart killar. Däremot ser jag hur skolans snyggaste tjejer flockas runt de killar som ni beskriver som de avskräckande exemplen.
Signalen är jättetydlig. Spela tuff och ball, behandla tjejer som skit och du kommer att få så många tjejer du önskar. Varför kan inte ni tjejer snacka er samman och komma överens om att göra tvärtom?"
Det blev dödstyst. Om blickar kunde mörda skulle ni nu läsa texten på min gravsten och inte min blogg.
På väg ut gick en kvinna ikapp mig. Hon sa: "Jag forskar i jämställdhetsfrågor och har funderat mycket på det du sa. Men det törs man ju inte ta upp där inne."

Min fråga är fortfarande, nästan ett decennium senare. "Hur kommer det sig att trevliga och justa killar får jobba hårt för att hitta sin kärlek, och i tonåren bli stämplade töntar och mesar istället för det de är, dem man kan bygga en bra framtid med, medan en massmördare dränks i friarbrev från kvinnor?" Och vi killar bör fundera på samma sak och titta lite mer på insidan på de tjejer vi dras till. (Även på denna punkt har den ovan nämnda bloggen intressanta tankar i tidigare inlägg.)
Sedan har jag ett problem med termen "The Nice Guy Revolution". Vi justa och snälla killar gör inte revolution, för då är inte vi inte längre snälla och justa, och det är mot vår natur att framhäva oss på det sättet. Men vi kanske ska kräva en viss respekt. För ärligt talat tjejer, och andra. Vem vill ni ha vid er sida när det blåser snålt runt om er, en kille med en stor varm famn eller en med vassa armbågar? Jag vet vilken typ av kvinna jag vill kunna luta mig mot vid de tillfällena. (Och henne hittade jag för 35 år sedan.)

Tuff morgon. Var tvungen att förklara för frun att hennes älskade Nalle Puh troligen är alkoholist. Svenska Dagbladet rapporterar att alkoholintag leder till att hjärnan krymper, och NP är ju en björn med en väldigt liten hjärna. Sambandet är solklart. Honungen måste ha jäst på något sätt.
Samtidigt ställer detta oss inför ett svårt val. Drick vin och hjärtat mår bra, men hjärnan krymper, drick inte och hjärnan förblir fullstor med du har större risk för hjärtinfarkt. Hjärna eller hjärta? Valet är ditt.

Dagens, eller rättare sagt gårdagens, hjälte är Gordon Brown. Han har villkorat det engelska statsstödet till bankerna. De banker som tar emot stöd får inte dela ut några bonusar till chefer och anställda i år. Hoppas alla statsmän tar efter.

Jag är glad att jag har mina pengar i en liten fristående sparbank. I jakten på lägre och högre räntor, där skillnaderna handlar om tiondelar av procent, önskar jag att fler ställde sig frågan vad det är värt att ha ett välbemannat bankkontor på sin ort. Om man har 100 000 kr på banken (och jag vet att det är en utopi för många) är den där extra tiondelen ränta värd 70 kr efter skatt, 6 kr netto i månaden. Vi har redan slagit ut skivaffärerna och bokhandlarna på många orter genom CDON, Ginza, AdLibris och andra. Ska vi slå ut bankerna också?

Dessutom vet jag var min sparbank lägger en stor del av sin vinst. Den går till sponsring av lokala idrottsklubbar, kulturevenemang och så vidare. Vart tar vinsterna vägen från de banker som i TV-reklamen uppmanar oss till otrohet? Genom mitt bankval gynnar jag min ort, inte några anonyma aktieägare.

Morgondagens Suduko gick åt skogen. Finns det något värre än att drygt halvvägs in inse att man gjort fel någonstans. Blyerts? Absolut inte. Det är för fegisar. Bara att kryssa över eländet och hoppas på morgondagen.

Tuff vecka väntar, med fem jobbkvällar i veckan. Innebär morgonbloggar (förhoppningsvis varje dag).

Vem vill du sticka 1000 nålar i frågade Tengby och Mannheimer i P4 igår. Alla de börsmäklare och andra som under många år gjort sig stora pengar på att spela med våra pensionsmedel är mitt omedelbara svar. Sanningen bakom börshandeln är enkel men brutal. Hela finanssektorn bygger på att du och jag ständigt ska omplacera, sälja och köpa aktier. Varje gång vi säljer eller köper får nämligen mäklaren ett s k courtage, provision på försäljningsbeloppet. Detta oavsett om vi som aktieägare vinner eler förlorar på affären.
I finansvärlden finns inget incitament för att uppmuntra kunderna att göra långsiktiga placeringar. Då utgår nämligen inga courtage.
Jag hoppas dessutom att alla dem som årligen fått provisioner för att aktievärdet har ökat nu får löneavdrag när det sjunker. Annars är det väl inte juste? Eller?

Konstaterade i morse hur mycket min schampoförbrukning gått ner sedan jag klippte mig för drygt en vecka sedan. Jag är en sådan som kör ekonomiklippning. 3-4 gånger per år går jag till min herrfrisör (som inte är "Herr Frisör") och låter henne klippa ordenligt. På så sätt håller jag utgiftsposten "frisörbesök" tillräckligt låg för att ha råd med CD, ukulelesträngar och annat livsnödvändigt. Men jag börjar misstänka att delar av detta äts upp av ökad schampokonsumtion. Borde göra en ordentlig kalkyl på detta. Här kan finnas tior att tjäna varje år.
Jag har försökt att göra en deal med min frisör, att hon bara skulle klippa bort de grå och vita hårstråna, och låta dem med ursprungsfärg sitta kvar. Har inte lyckats. Efter den senaste spegeltitten tror jag dessutom att jag ska sluta tjata. Det skulle inte bli mycket kvar om hon följde min begäran.

Åh dessa välsignade söndagsmorgnar. Ordentligt med tid att läsa tidningarna på riktigt, och inte bara ögna igenom dem översiktligt. Om dessutom solen skiner in genom rutan gör det inte saken sämre.
Söndagsmorgonens höjdare är alltid SvDs Profilkryss, där många ledtrådar utgår från en person eller företeelse som ska identifieras. Jag har aldrig lyckats lösa det helt, men sporten är att ha så få tomma rutor kvar som möjligt innan det lämnas över till min "crossword-expert-in-residence", dvs frun. Är grymt avundsjuk på henns förmåga att hitta de rätta orden. Men jag har med åren också insett att det det finns en rad ord i svenskan som enbart förekommer i korsord, aldrig i verkliga livet, som eda, nek osv. Innan man har knäckt den koden är man chanslös.
Ser för övrigt med oro på fruns ambitioner att lära sig lösa sudukos. Jag känner att det är mitt territorium hon inkräktar på.

I morse handlade krysset om Pernilla August. Inte för jag kan så mycket om henne, men det finns ju hjälplinor. Hon är lite för ny för att Myggans Nöjeslexikon eller NE ska vara till stor hjälp, men länge leve Internet!
Och så var GPs Söndagschansen tillbaka. Lyckan är fullständig, speciellt när dagens uppgift var att via anagram identifiera ett antal gamla Tio-i-topp-stjärnor. Erkänner dock att jag fuskade lite. Premium Publishings uppslagsbok om Tio i topp kom till användning. Visste att det fanns något skäl när jag köpte den för några år sedan.

Sedan kan man fundera lite kring DNs skarpa ledarkritik mot polisen. Tidningen har säkert rätt i mycket, men polisen är en av de samhällsinstanser som skulle upplevas onödig om de lyckades 100 %-igt med sitt uppdrag att förebygga brott. Tänk om vi genom en väl synlig polis fick ner brottsstatistisken till nästan 0. Då skulle ju slutsatsen bli att polisen inte behövs, och den skulle dras in, varpå det troligen skulle bli fler brott, och krav på fler poliser, som med synlighet lyckades få ner brotten ... Ja, ja. En utopi så god som någon.

Dags för frukost ...

En av morgontidningarna slog i morse larm om att utlåningen av skönlitteratur på biblioteken minskar. Den ökande bokförsäljning anses vara en orsak. Och det är klart som författare blir jag gladare om folk köper mina böcker än om de lånar dem. Försäljningsroyalties är bra inkomster, medan den årliga biblioteksersättningen efter sociala avgifter och skatt kanske räcker till några flaskor vin.
I artikeln påstås också att vi läser allt kortare stunder. Vårt läsande sker i första hand under långresor, något som stämmer helt på mig. På vägen till Köpenhamn för någon vecka sedan slukade jag Benny Haags bok som är blandning av självbiografi och uppgörelse med massmedias förljugenhet när det gäller alkohol. Jag blev inte nykterist av läsandet, men boken utmanar verkligen ens tänkande.
Jag är dock lite frågande inför att skönlitteraturen alltid anses lite förmer än andra böcker. (Skriver en som publicerat en skönlitterär bok och massor av faktaböcker.) Ärligt talat är jag mer fascinerad av goda historiska böcker, som rätt skrivna kan gripa tag i en. Mitt favoritexempel är John Pebbles "Culloden", om slutet på det sista stora skotska upproret.  Den är omöjlig att lägga ifrån sig när man väl börjar. Den lär ha varit inspirationskällan bakom Peter Englunds "Poltava".
Eller varför inte en välskriven biografi. Just nu njuter jag mig genom Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson, en bok som är så mycket mer än bara just det. Men den går inte att sträckläsa. Den ska avnjutas några sidor i taget.

Det kanske var min masochistiska sida som fick mig att titta på "Singing Bee" på TV3 igår kväll. TV-tablåerna dräller ju av musiktävlingar nu för tiden, ibland med folk som kan sjunga, ibland med sådana som inte kan. "Singing Bee" tillhör de senare.
I och för sig är tävlingsidén ganska rolig, och som tittare kan man i soffan med viss framgång tävla mot dem i rutan. Men formen för det hela ...
Programledaren förkunnar att det här är en musiktävling även för dem som är tondöva, eftersom det bara gäller att komma ihåg texter. Trots det sjunger en del av de deltagande riktigt bra. Men bandets sångare verkar ha valts ut för att inte ge mindre sångduktiga tävlande mindrevärdeskomplex.
Och varför har man placerat ut dansare bland publiken. På små bord står de och skakar, kanske av köld p g a bristfällig klädsel. Tilltaget för tankarna till TV-klassikern Partaj. Men där var bordsdansarna mer motiverade. Här handlar tävlingen om låtarnas texter, vad har dansarna med dem att göra? Men det kanske är en drive för att minska arbetslösheten bland dansarskrået i Sverige. Eller en avsiktlig åtgärd för att distrahera de manliga tävlande.

Låt mig till en början slå fast att jag inte har något emot stora insamlingar eller stödgalor. Jag gjorde min första spelning för insamlingsändamål på den sedan länge nedlagda posten i Vendelsö i samband med en av Lennart Hylands Röda Fjärdernkampanjer i mitten på 1960-talet, och sedan dess har jag både spelat på och ordnat stödgalor. Hospice Gabriel, turkiska jordbävningsoffer, svältande afrikaner, Tsunamidrabbade, pensionärer utan sommarfest, you name it,  I' ve done it.

Men ärligt talat. Världens Barn-insamlingen står mig upp i halsen. (Men jag har stoppat i bössorna, jag lovar!) Varenda morgon har lokalradion varit som förbytt. Det är bara tjat om Världens barn hela tiden.
Det värsta är att sådana här insamlingar får folk att nå grader av stupiditet man inte trodde de var kapabla att nå. I morse till exempel auktionerade radion bort en manlig kropp för tre timmar, men var noga med att påpeka att det inte var för sexuella aktiviteter. Och hur många av oss trodde det?
Sedan trodde man på allvar att ett par begagnade målvaktshandskar som burits av målvakten i ett lag som i år vann vår division II-serie skulle inbringa minst 1 500 kr. Att division II faktiskt är fjärde steget i svensk fotbollshierarki tycktes ha gått radion förbi.
Hela veckan har de tjatat om att jag ska ringa och donera 1,50 kr till Telia, även om de inte har uttryckt det så. Samtalet kostar 9,90 kr och 8,40 går till världens barn. Alltså måste jag donera 1,50 till Telia för att ge 8,40 till världens barn. Smartare att lägga en guldpeng i en bössa.

Men strax före 0700 i morse slog vår lokalradiostation dumhetsrekord, och stunden efteråt förbättrade de sitt eget rekord. Eller vad sägs om följande:
1. De ringer upp en rikskändis och ber att ha ska berätta en historia för lyssnarna. Sedan proklamerar de att vi ska försöka ringa in så mycket pengar som möjligt medan han berättar historien. Men tjabba, som min son skulle skrivit. Man har ringt upp en kändis som ska dra en rolig historia (och den var rolig), men vi ska inte lyssna på honom. Istället ska vi ägna tiden åt att ringa. Är det jag som är korkad som inte ser poängen, eller ...?
2. Stunden senare, efter att i fem morgnar tjatat om Världens barn, spelar man Barbados som sjunger "Världen utanför, vad bryr vi oss om den". Inget ont om låten (jo förresten ...), men finns det ingen som lyssnar på texterna i den musik som väljs ut till programmet.
Nå, inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick i alla oss ett mycket gott morgonskratt, och sådant lyser upp en dag när regnet hänger i luften.

Det är lärorikt att läsa tidningar. Vet ni till exempel det rätta svaret på vad Sveriges nationalsång heter? Om inte så kolla mot slutet av detta inlägg.

När jag en gång gick på Lärarhögskolan i Stockholm var vi flera som gjorde det som plan B. Plan A var givetvis att våra band skulle slå igenom. Vissa lyckades, som flera av medlemmarna i Diddlers (Marie Selander och dom) som gick några terminer över mig. De fick den stora äran att introducera irländsk folkmusik i Sverige.
Andra gjorde tvärtom, de blev idoler först och lärare sen. I senaste numret av Lärarnas Tidning finns artikel om Plommons, Sveriges första tjejband, som gjorde just det. Först spelningar i massor och skivor, sedan lärarutbildning.Vi hade dem förresten på min hemort förra sommaren. Kanske inte världens bästa musiker, men gott om nostalgi, och Måddan Lindqvist kan fortfarande sopa scenen med många av våra kvinnliga popsångerskor.
På tal om lärare och 60-tal så skrev DN nyligen att riksdagen det årtiondet bestämde sig för att riksdagsmännens löner skulle ligga på samma nivå som gymnasielärarnas. 40 år senare tjänar riksdagsmännen 53 000 kr i månaden och en gymnasielärare i genomsnitt 26 000 kr. Låt vara att gymnasiet på den tiden var en elitskola och idag en skola för alla, men någon måtta får det väl ändå vara. Och jag kräver inte med detta att riksdagsmännen ska sänka sina löner.

Vi repade med ukulelebandet i förrgår. (www.myspace.com/mukulele) Kort spelning på gång nästa helg. Vi tänkte att vi behövde en låt om bankkrisen, så vi lärde oss Tomas Ledins "Du kan lita på mig". Ni minns väl raden "Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör", en poetisk höjdpunkt i Ledins karriär.
Jag vet inte om det hör ihop men George i Ukulele Orchestra of Great Briatain berättade när de var här i september att de började spela för att de på 1980-talet tyckte att popen började bli för pretentiös. De ville ge popidolerna en känga med hjälp av lite ironi och parodi. "Det är svårt att vara pretentiös med en ukulele i knät", hävdar George.

Och hur var det nu med nationalsångens namn? Det var en kuggfråga. Sverige har ingen riktig nationalsång. "Du gamla du fria" har aldrig officiellt utsetts till detta av varken riksdag, regerering eller kung. Däremot är 6 juni officiellt fastställd nationaldag. Allt om man ska tro tidskriften Riksdag & Departement, och det ska man väl.

Konstaterade i morse att jag klarade 27 av DNs 30 nutidsorienteringsfrågor. Hade knappast kvalificerat mig för att få träffa kungen.
Tvekar om jag ska ta detta som en framgång, eller om jag ska se det som tecken på begynnande minnesbrister. Ursäktar mig dock helt när det gäller frågan om namnet på det nya dataspelet. Kallade mig bakåtsträvare och okunnig, men jag kan inte ens namnen på de gamla. Å andra sidan kan knappast dagens ungdom räkna upp alla medlemmar som passerat genom Fairport Convention, så det står 1-1 mellan mig och ungdomen.

Förresten. Jag har inte blivit gammal. Jag har bara förökat min ungdom. Jag är 3*18 + 1 just nu, eller kanske 2*25 + 5, så jag får gå på systemet. Och min fru har utökat sitt kapital väsentligt. Hon har ungefär 50 % mer äkta man nu än när hon gifte sig för länge sedan. Det är inte illa i dessa börsfallens dagar.

Var på en intressent regional konferens om biografer och dess eventuella digitalisering idag. Det är märkligt. Det kostar cirka 750000 kr + moms att köpa en komplett digital visningsutrustning med branschens godkända standard, men det finns nästan inga filmer tillgängliga i digitalformat för biografer. Våra vanliga DVD-filmer har alldeles för dålig upplösning för att visas på storduk. Inte konstigt att det bara finns sju digitaliserade biografer i landet.
Dagens citat kom från en dam från Svenska Filminstitutet: "Biografer på småorter är ofta som lanthandlar. Alla vill ha dem, men ingen går dit." Gäller dock inte vår lokala, föredömligt skötta biograf.

Fick ett nytt tecken på minskande ungdom på vägen från konferensen till Göteborgs Central. Var inne i fyra gitarrbutiker, men köpte ingenting, inte ens ett litet plektrum.

Är det inte märkligt. De som alltid pratar om vikten av att kapitalet får röra sig fritt, som inte vill ha statlig inblandning och som brukar klaga på att trygghetssystemen gör oss mindre benägna att arbeta, de står nu på knä och ber att regeringen ska hjälpa dem och ge dem trygghet.
Om jag lånar en sak av dig och sedan säljer den, i hopp om att den som köper din sak av mig ska tröttna på den och sälja tillbaka den till mig för ett lägre pris, kallas det bedrägeri. Om man gör så inom finansvärlden kallas det blankning och den som lyckas med tjuvtricket blir stor hjälte.

I somras tvingade sonen på mig en Ipod. Efter mycket tjat gav jag med mig. Nu njuter jag av den på promenaderna till och från jobbet, och på resor. Jag håller på att ladda in favoritlåtar från hela CD-samlingen (inget olagligt nedladdande här inte) och med shuffle-funktionen är det tvära kast. Igår blev jag chockad när jag kom på att det är snart 40 år sedan Crosby, Stills & Nash spelade in Wooden Ships, låten som då fyllde mitt huvud.
I morse dök en bara nästan 20 år gammal låt upp, men fortfarande kusligt aktuell. Det var Bruce Springsteens 57 Channels från Human Touch-plattan. Den om att han får in 57 TV-kanaler, men att det inte finns något värt att se på någon av dem. När jag tittar i TV-tablåerna konstaterar jag att jag nog har fler än 57 kanaler på min TV, men känslan är densamma. Det finns inget värt at titta på.

Finns det ett liv efter fyllda 50? Kanske t o m efter fyllda 55? Jag tror i alla fall på det, och tänker bevisa detta på denna blogg. Du får berättelser ur livet och betraktelser över händelser i vår omvärld, sett med ögonen på en som varit med en del.
Och kanske lite läs- och lyssningstips också.
Följ med från början.