ukulelemorfar

Det har skrivits mycket i pressen de senaste dagarna om Barn- och Elevombudsmannen och det många upplever som en klappjakt på skolor och lärare. Jag känner mig mycket ambivalent.

För det första tycker jag att det är bra att det finns en BEO, någon för föräldrar och elever att vända sig när de har klagomål och upplever att skolan och dess ledning inte vill lyssna. Under min tid som skolledare fick jag signaler om hur företrädare ibland tystat ner mycket kränkande behandling av elever, inklusive fysiskt våld mot dem. Men det handlade om enstaka övertramp, som givetvis skulle beivrats, men inte något mönster. I de fallen hade det varit bra med en BEO de drabbade hade kunnat vända sig.

Samtidigt är det helt klart att förekomsten av en Skolinspektion och en BEO gett föräldrar ett vapen att använda, inte bara mot lärare som uppenbart kränkt elever, utan även för att få sin vilja fram i andra sammanhang. Det finns föräldrar som anser att de vet bättre än lärarna och vill tvinga dem att till exempel undervisa på ett visst sätt, eller ställer ibland orimliga krav på särbehandling av det egna barnet. Hot om en anmälan till SI eller BEO är ofta ett kraftfullt sätt att få skolan att böja sig.

På många skolor finns det en rädsla för dessa anmälningar. Till en del beror det på pressens vilja att rapportera om dessa anmälningar. Enligt svensk lag är man oskyldig till motsatsen bevisats, men pressen rapporterar gärna redan när anmälan kommer in, innan den utretts. I mångas ögon blir den en sanning efter principen ”ingen rök utan eld”. Men som en av mina tidigare chefer uttryckte det: ”Vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst.”

Det förekommer kränkningar av elever i svenska skolor, något annat vore konstigt. Det är en verksamhet som omfattar runt en miljon människor. De flesta av kränkningarna är från andra elever, för det mesta när inga vuxna är närvarande. Givetvis ska skolan ha nolltolerans mot detta och motverka det så långt det är praktiskt möjligt.

Men det förekommer också kränkningar av lärare. Elever som stör undervisningen, som vägrar att lyda tillsägelser, som inte vill följa regler. Lärare måste ha en rimlig möjlighet att vidta åtgärder mot detta. Att be en elev att lämna klassrummet när den inte lytt tillsägelser, eller att be hen att hålla tyst och vänta på sin tur, kan aldrig ses som en kränkning. Det är en del av lärarens myndighetsutövning. Läraren har ansvar för hela klassen, inte bara den som inte lyder.

Lika lite kan det anses som en kränkning om läraren håller fast en elev i syfte att hindra den från att utöva våld mot andra, elever eller lärare. Det handlar om att skydda de andra.

Jag önskar att fler kommuner och skolhuvudmän hade modet att säga nej till BEOs skadeståndskrav i de fall de tycker att de är oriktiga. Genom en rättslig prövning av ett antal krav kan vi en praxis för vad som kan uppfattas som reella kränkningar och som ska föranleda skadestånd, och vad som inte är det.

Och till sist önskar jag att alla föräldrar när barnen kommer hem och berättar om dylika incidenter ställer frågan: Vad gjorde du själv för att läraren skulle bli arg på dig? Att lära barn att de har vuxnas fulla stöd även när de själva agerat felaktigt och att de kan anse sig vara kränkta när de i själva verket bara blivit tillrättavisade är knappast för deras eget bästa.

Fyra pinor och en tröst del 5

Det var Bodil som inledde processen som fick mig att släppa tandläkarskräcken. Hon var tandläkare med sin mottagning på Drottninggatan i Stockholm. Mamma var den första i familjen som blev patient hos henne, och hon fick också in mig där. Det var faktiskt värt den två mil långa resan från Brandbergen för varje besök.

Jag började hos Bodil en bit in på 1980-talet. Första besöket blev en chock. Jag blev utsatt för en ordentlig undersökning, något min borrglada före detta tandläkare aldrig gett sig tid till. Bodil skrapade bort beläggning från tandhalsar för att se vad som doldes under, hon petade mellan tänder och så vidare. Domen var hård. Jag hade sju kariesangrepp som måste åtgärdas, nytt rekord för min del, men ett rekord jag aldrig skrutit med.

Därefter kom nästa chock. För första gången i mitt liv fick jag en ordentlig lektion i hur man borstar tänderna. Hon demonstrerade och jag fick öva. Bodil var den första som på allvar inpräntade sambandet mellan tandborstning och tandlossning för mig. Hon avslutade med att säga åt mig att ha skaffat bättre tandhygien inför nästa besök. Jag lovade, och hon betonade allvaret. ”Annars får du söka dig en annan tandläkare.”

Det blev flera besök för att åtgärda de sju hålen. Inför varje besök minskade min oro. Bodil beskrev inför varje åtgärd vad hon skulle göra, hon mötte min rädsla med lugn och respekt, och givetvis erbjöd hon alltid bedövning, sprutor som nästan inte kändes. Och hennes borstlektion gav resultat, vid de kommande undersökningarna hade jag oftast bara något enstaka hål. För att undvika stora dylika kallade hon mig varje halvår.

När vi efter några år flyttade till Skara var det med stor tandläkarsaknad. Jag hade dock turen att hamna hos en förstående manlig tandläkare, och där försvann de sista spåren av skräcken.

Det var med stor sorg jag för något år sedan läste att Bodil dött. Hon satte bestående spår i mitt liv. Givetvis är det fortfarande med visst pirr jag idag går till tandläkaren, men jag sover gott natten innan, även om jag vet att det är något stort som ska göras.

Fyra pinor och en tröst del 4

Det var under Aroscupen i Västerås jag bet sönder en plomb i underkäken. Om jag minns rätt hände det under en match med tjejerna jag var tränare för. Nåja, tänkte jag, jag tar det nästa gång jag blir kallad till tandläkaren.

Det tog tid. Det verkade som han tappat bort mig i sitt system. Kanske jag var en jobbig patient? Men efter ett par år dök kallelsen till undersökning upp. Väl medveten om att detta skulle kräva kraftfulla åtgärder började ångesten redan den dagen, och dagen det var dags hade den utvecklats till mild panik.

Jag var i god tid. Satt i väntrummet och bläddrade i den typ av gamla veckotidningar man mest hittar i olika mottagningars väntrum. Tiden jag hade kom och passerade och när mitt namn äntligen ropades upp var min tandläkare 20 minuter sen. Hoppet tändes om att inget skulle påbörjas denna dag.

Den tandläkare jag gick till vid den tiden var duktigt på att borra och göra fyllningar, däremot var detta med ordentliga undersökningar något för honom. Han var mer inne på linjen att snabbt hitta något att borra i.

Mycket riktigt. Jag hann knappt öppna munnen förrän han såg det som nu mest var en lucka i vänster underkäke.

”Här behövs det en rotfyllning”, sa han, inte helt oväntat. Jag som aldrig råkat ut för en dylik, men hört skräckbeskrivningar, måste ha bleknat. Men jag kände förtröstan, han var ju redan 20 minuter efter schemat, så det blev nog att börja någon annan gång.

”Och nu har du tur”, sa han, ”din svärfar skulle komma efter dig men han ringde just återbud, så vi kan börja direkt”. Jag kände att A Whiter Shade of Pale vore en lämplig låt att spela.

Så bedövningssprutor i massor, långt borrande, provisorisk fyllning och sedan fyra återbesök för att rensa rotkanaler och så småningom bygga upp en ny tand. Rejält arbete.

Efteråt inser jag att det nog var tur att han började direkt. Jag hade nog haft en tusen ursäkter att inte gå dit igen.

Och när allt var klart undersökte han resten av munnen. ”Jag är ledsen”, sa han, ”men du har en längst bak i vänster överkäke som är lika illa. Ska vi dra ut den istället?” Jag nickade, vad som helst utom en rotfyllning.

Fyra pinor och en tröst del 3

Inte heller del tre i min serie traumatiska tandläkarupplevelser handlar egentligen om tandläkare, mer om organisationsproblem på Karolinska sjukhuset och något som kan beskrivas som en följd av min tandläkarskräck.

Visdomständer är inte så visa. Bland annat har de en viss förmåga att växa konstigt, framför allt de som dyker upp i underkäken. Mina till exempel. De i underkäken valde att växa ur vågrätt istället för lodrätt, skapandes en två små fickor mellan sig själva och den näst innersta tanden på varje sida. Så de måste bort, visdomständerna alltså.

Eftersom det inte handlade om en vanlig utdragning utan en operation remitterade min tandläkare mig till tandavdelning på Karolinska sjukhuset i Solna (hädanefter benämnt KS). När de hörde om min nervositet inför dylika ingrepp bestämde de sig för att det hela skulle ske under narkos.

Så en dag runt lunchtid infann jag mig något hungrig (ingen frukost den dag man ska sövas) på KS. Jag blev väl mottagen och placerad i ett behandlingsrum. Först kom en sköterska och gav mig en spruta i höger lår. Den skulle motverka salivavsöndring. Jag tyckte att det var märkligt att få en spruta i låret för att minska vätskan i munnen, men sjukvården vet väl bäst.

Nästa besök var narkosläkaren som skulle söva mig. Han konstaterade att jag lät lite hes och bad att få titta i den hals han skulle föra ner några slangar för andningens skull.

”Du är röd i halsen”, konstaterade han. ”Ledsen, men jag kan inte söva dig då. Vi får skjuta upp operationen.”

Jag vill inte påstå att jag blev upprörd över beskedet. Villigt lät jag dem bestämma en ny tid, och sedan satte jag mig at vänta på min flickvän (sedermera fästmö och fru) som skulle hämta mig efter ingreppet.

Eftersom jag nu var rejält hungrig bestämde vi att åka in till vår dåvarande favoritrestaurang, Zebra, på en tvärgata till Sveavägen inte långt från den plats där Olof Palme sköts drygt ett decennium senare. Väl där beställde jag in risotto och en lättöl.

Maten kom in och jag högg genast in. Sedan var det stopp. Hur jag än tuggade gick maten ara runt i munnen. Sprutan jag fått hade full effekt. Inte en droppe saliv i munnen hjälpte till att göra maten sväljbar. Där satt jag, vrålhungrig, med en av mina favoriträtter framför mig, inkapabel att äta. Jag lyckades skölja ner några småtuggor med hjälp av ölen, men sedan var jag tvungen att ge upp.

Väl hemma någon timme senare fick jag en tallrik soppa. Klen tröst.

Min fråga är: Varför kunde de inte skickat in narkosläkaren först innan jag fick sprutan?

Fyra pinor och en tröst del 2

Mitt andra traumatiska tandläkarminne har inget med tandläkarens agerande att göra, det utspelar sig inte ens i tandläkarstolen utan i väntrummet.

I mina tidiga tonår kom man på att man kanske kunde droga mig för att minska min oro inför besöken. Så jag fick en lugnande medicin. Egentligen var det insomningstablett. I teorin var det smart. Jag skulle bli så trött att jag var spak och medgörlig väl inne på mottagningen. I praktiken fungerade det så att jag blev tröttare och tröttare i väntrummet, men blev klarvaken i samma stund jag steg över tröskeln till behandlingsrummet. Väl hemma somnade jag dock på direkten.

Medicinen gjorde också att jag behövde eskort, och ofta var det mamma som fick ta ledigt för att följa med mig. Så också denna gång.

Mamma var ganska pratglad, en egenskap hon ärvt av min mormor. Så när hon i väntrummet träffade en väninna är det klart att de började prata. Väninnan var säkert bättre samtalspartner än halvdåsig son.

Så snart var diskussionen i full fart, och vad diskuterar man i ett tandläkarväntrum? Jo, givetvis tandläkarminnen och vilka sådana biter sig fast längst? Jo, de smärtsamma och problematiska. Så under min nedräkning inför fasorna som väntade i rummet på andra sidan dörren matades jag med historier om visdomständer vars rötter snott sig runt käkbenet, rotfyllningar när bedövningen släppt och liknande. Inga insomningstabletter i världen kan lindra ens ängslan när man hör dylikt. Så jag blev nog blekare och blekare.

På något sätt överlevde jag både diskussionen och tandläkarbehandlingen. Men ett råd till välmenande vuxna: Välj era samtalsämnen med eftertanke.

Fyra pinor och en tröst del 1

Under hela min barn-, ung- och tidiga vuxendom hade jag allvarlig tandläkarskräck. Vi talar inte rädsla, vi talar skräck. Jag kunde sova dåligt flera dagar före ett tandläkarbesök.

Man kan säga att det när jag var liten fanns ett visst fog för en viss tandläkarrädsla. Detta var på de kabeldrivna borrarnas tid, långt innan man fick de snabba moderna saker som sprutar vatten för att kyla ner borrytan. Att borra upp ett hål tog därmed betydligt längre tid, och vibrationerna från borren kändes i hela huvudet. Vuxenvärldens förståelse för barn med tandläkarskräck var inte heller särskilt utvecklad.

”Sjåpa dig inte”, var en vanlig kommentar.

Mitt första skräckfyllda tandläkarminne är, om jag minns rätt, från 5-6-årsåldern. Jag hade tandvärk och pappa tog med mig till Folktandvården för att få det åtgärdat. Tandläkaren konstaterade snabbt att den tanden, som tur var en mjölktand, behövdes avlägsnas ur min mun. För att göra det behövde han först ge mig en bedövningsspruta.

HJÄLP! Det enda jag var räddare för än tandläkarborrar var sprutor. Här gällde det att rädda vad som räddas kunde. När tandläkaren kom med sprutan började jag slingra mig i stolen för omöjliggöra själva stickandet.

Pappa, förrädaren, försökte först lugna mig, sedan hålla fast mig. Men vad är en ensam pappa mot ett hysteriskt förskolebarn? Så han fick hjälp av sköterskan. Inte tillräckligt på långa vägar. Anställda från intilliggande rum kallades in, och vad jag kommer ihåg var de till slut fem vuxna som med förenade krafter fick mig att sitta stilla.

Men slaget var inte förlorat, trodde jag. Det går att hålla ett barn stilla men försök att bända upp hans mun om han bestämt sig för att knipa ihop den. Så jag knep och knep, och inga uppmaningar i världen kunde få mig att öppna.

Tandläkaren måste ha varit med om något liknande förut, för plötsligt hade han en kort metallcylinder i handen.

”Kan du se genom den”, sa han inlismande.

Jag nickade.

”OK. Titta igenom den hela tiden”, sa han. Jag lydde. Sakta, sakta höjde han cylindern och jag var tvungen att böja huvudet för att se. Och försök att koncentrera er på att se genom en cylinder som rör sig uppåt utan att munnen börjar öppna sig. Jag klarade det inte. Med blixtens hastighet satt cylindern mellan mina öppna läppar, och genom den administrerades bedövningen.

När vi kom till själva utdragningen hade jag gett upp och öppnade munnen utan fasthållning och cylindrar. Jag var ett besegrat barn.

”Det var väl inte så farligt”, sa pappa när vi cyklade hemåt. Jag svarade inte. Ville inte erkänna att varken bedövingssticket eller utdragningen hade gjort ont.

Första gången jag hörde mellotron på skiva var nog på Strawberry Fields Forever, men då visste jag inte att det var en mellotron de använde. Första gången jag upplevde den på riktigt var när jag hörde King Crimson i Hyde Park i juli 1969, en av mina häftigaste konsertupplevelser någonsin.

Men på hösten 1969 fick jag som nybliven gymnasieelever en annan fantastisk musikupplevelse med mellotronen inblandad, denna gång på skiva. En kompis spelade mig LP:n ”On the Threshold of a Dream” med Moody Blues. Jag hade tidigare bara hört deras singel ”Go Now”, men det här var något helt annat. Ett sammanhållet album, där låtarna hängde ihop och med ett fantastiskt omslag. Och på många ställen mellotron.

Under några år köpte jag deras skivor, fram till ”A Question of Balance”, men sedan tappade jag intresset.

Jag blev påmind om dem när jag förra helgen besökte den återöppnade HMV-butiken i Westfield Shepherds Bush i London. Där hittade jag en liten CD-box med fem av Moody Blues-album i pappfodral. Bara £9.99 för hela klabbet, cirka 12 SEK per skiva. Boxen börjar med just Threshold och fortsätter med de fyra följande albumen. ”Days of Future Passed” och ”In Search of the Lost Chord” finns inte med.

Nu snurrar Threshold i CD-spelaren för tredje gången sedan jag kom hem och den har åldrats med värdighet. Ger kanske inte samma känsla som första gången, men den håller fortfarande för upprepade lyssningar.

Rekommenderad lyssning.