ukulelemorfar

Folkmusik

London är fullt av folkmusikklubbar. De flesta äger rum på en pub och de följer samma mall. Kvällen börjar med en eller två klubbmedlemmar, sedan lämnas scenen till så kallade floor singers, besökare som vill sjunga eller spela en låt, och så kommer gästartisten. Det blir paus, och så upprepas alltihop.

Min favoritklubb är Cellar Upstairs som träffas på lördagskvällar. Klubben startades 1960 och sedan 1974 är det Sheila Miller som ansvarar. För närvarande håller de till i ett rum en trappa upp på Calthorpe Arms, cirka tio minuters promenad från Kings Cross. En av dem som ofta dyker upp och sjunger lite är Mellerudsbekantingen Tom Paley.

Den här kvällen heter gästartisten Jim Causley, som sjunger sånger från sydvästra England. Han spelar dragspel och keyboard. På folkmusikvis berättar han om det han sjunger, och lägger in ett och annat skämt.

Jag blir tillfrågad om jag, som vanligt, vill sjunga en låt och lovar att göra det om någon kan låna ut en gitarr. Men ingen gitarr dyker upp, så jag lånar en fiol av Frankie Cleeve och drar ett par Dalslandspolskor istället. Svensk fiolmusik är populär i engelska folkmusikkretsar.

En liten bekännelse är på plats. Visklubben Korpen har helt fräckt knyckt konceptet från de Singers’ Nights klubbarna då och då har, det vill säga kvällar utan gästartist där medlemmar och besökare står för hela underhållningen.

Ombyggd pub

Det finns pubar som skryter med hur gamla de är, och så finns de som inte behöver det. I en liten gränd norr om Fleet Street ligger Ye Olde Cheshire Cheese. En skylt förkunnar ”Rebuilt 1667”, året efter den stora branden som ödelade 13 500 byggnader i London.

Jag har stämt träff med Sandra Zackrisson (se Mellerud Nyheter 8 december) för att äta en Sunday Roast. Ye Olde Cheshire Cheese serverar sin rostbiff enligt ett skotskt recept från 1800-talet. Till vår besvikelse är den inte med på menyn denna dag, men vi hittar bra alternativ. Paj och mos är en av engelska pubars paradgrenar.

Puben är av den gamla sorten, med ett stort antal små rum i fyra våningar. Värmen kommer från öppna brasor och i vissa rum ligger det sågspån på golvet för att hålla fukten i schack.

Vi sitter vid ett långbord nere i källarbaren och känner historiens vingslag. Bland stamgästerna fanns tidigare Charles Dickens.

Även Samuel Johnson var här ofta. Han bodde vid Gough Square, bokstavligen ett stenkast från puben. Hans hus har öppnats som museum, och på gården utanför finns en skulptur av hans katt. Den sitter på ett exemplar av den första engelska ordboken, som Johnson gav ut 1755.

Guidade promenader

En annan av mina förberedelser är att gå igenom London Walks program. LW är ett företag som ordnar guidade promenader på olika teman. Det kan handla om en stadsdel, en historisk epok eller till exempel Harry Potters London. Jag har gått med dem många gånger, bland annat deras Jack the Ripper Walk, och blivit guidad av världens främsta expert i ämnet, och de om Beatles, som leds av en man som en gång utnämndes till The Beatle Brain of Britain.

Den här gången går jag Rock’n’Roll London, som kretsar kring Soho. Vår guide Adam visar platsen där Rolling Stones spelade in sin första skiva, den enda lokal där Sex Pistols spelade mer än en gång, klubben där Beatles-medlemmarna prövade LSD första gången och stället som portade Bob Dylan. Hela tiden får vi anekdoter och historier kring pop- och rockstjärnor. Visste ni till exempel att Bill Haley ljög om sin ålder när han skulle spela i England första gången?

Och så lite fotboll

Många åker till England för att se fotboll, men det har blivit väldigt dyrt. En Premier League kan utan vidare gå på £60-70, och vill man se någon av storklubbarna måste man ofta boka via någon resebyrå som lägger på en bra summa. Hav tröst, det finns många alternativ. Ett är att nöja sig med en guidad rundtur på arenan en dag när det inte är match. Men jag gör ett annat val.

På lördagen ger jag mig ut på en fotbollshistorisk resa. Jag tar gröna linjen till Plaistow, följt av en promenad. Här, någon kilometer från West Hams hemmaarena, spelar Clapton FC sedan 1888 sina hemmamatcher på Old Spotted Dog Stadium, Londons äldsta fotbollsarena.

Clapton FC bildades 1878 och var den första brittiska klubb som spelade på kontinenten. Idag är det en amatörklubb i det som skulle kunna kallas division sju.

De senaste åren har klubben fått ett lyft genom att supporterklubben Clapton Ultras bildats. Det är en annorlunda supporterklubb. De tar avstånd från allt vad våld och förolämpningar heter och i samband med hemmamatcherna samlar de in matvaror till flyktingar.

När jag kommer till arenan är jag lite undrande. Entrén är inte direkt inbjudande, och planen är så söndertrampad att ett svensk lag knappast ens skulle träna på den. Men snart fylls ståplatsläktaren på bortre långsidan av supportrarna. När matchen mot FC Romania börjar startar sången. I två gånger 45 minuter sjunger cirka 250 personer oavbrutet, och de har en stor och bred sångrepertoar. Inte ett oförskämt ord mot vare sig domare eller motståndare hörs under matchen. Ovant för den som är van vid allsvenskan.

Det hela går inte direkt FC Clapton väg. Romania tar snabbt ledningen och det hela slutar 0-4. Vad gör supporterskaran då? Jo, de avslutar med en sång där de gratulerar motståndarna till segern. Jag lämnar arenan och konstaterar att det hela kostat mig £7.50 inklusive ett program och att jag har fått ett nytt favoritlag. 

I Alberts fotspår

Det finns mycket Albert i London, Albert Bridge, Albert Embankment, Victoria & Albert Museum och så vidare. Allt är döpt efter Prince Albert, drottning Victorias man. Victoria, som regerade i 64 år, endast slagen av Elizabeth II, överlevde Albert med 40 år och ägnade mycken kraft åt att resa minnesmärken över sin älskade.

Ett av dessa minnesmärken heter Royal Albert Hall, för oss svenskar mest förknippad med Last Night of the Proms. En av de trogna gästerna är Eric Clapton, som spelat i lokalen minst 50 gånger. Andra som framträder regelbundet är Cirque de Soleil och BBCs symfoniorkester. Även våra Mellerudsvänner Ukulele Orchestra of Great Britain har spelat här inför ett utsålt hus, drygt 6 000 åhörare.

Jag kommer dit vid lunchtid fredag för en gratiskonsert i Verdi, en italiensk restaurang på andra våningen. Det är en gitarrduo som spelar både jazz och klassiskt. Lagom underhållning till en tallrik Tortellini Bolognaise, till betydligt högre pris än vad en pub skulle tagit.

Efteråt går jag över gatan in i Kensington Gardens och beskådar The Albert Memorial, troligen Londons pråligaste minnesmärke. Trappor leder upp till monumentet. Det har hörnstatyer som symboliserar ingenjörskap, jordbruk och annat Albert var intresserad av, samt de världsdelar Storbritannien hade kolonier i på 1800-talet. Runt monumentet finns hundratals historiska personer avbildade, och över alltihop tronar Albert med en katalog från världsutställningen 1851 i knäet. Jag drar mig till minnes att Albert själv uttryckte att han bara ville ha en staty i naturlig storlek. En sådan står förresten på södra sidan av Royal Albert Hall.

En bit österut ligger platsen för världsutställningen Albert tog initiativ till. I södra delen av Hyde Park restes ett enormt palats i stål och glas, 564 meter långt och över 100 meter brett. 13 000 utställare från 94 länder visade upp sig. Olyckskorparna kraxade om alla olyckor som skulle drabba London, men allt gick väl. Över sex miljoner besökte utställningen och för vinsten köpte man loss land söder om parken. Där ligger nu Royal Albert Hall och en rad stora museer. När jag passerar spelas det fotboll på platsen för utställningen.

Palatset flyttades till södra London, men brann ner på 1930-talet. Det lever kvar i namnet på fotbollsklubben Crystal Palace.