ukulelemorfar

Tisdag 17 december – Kvällen

Barbican Centre måste vara den minst tillgängliga av alla Londons kulturcentra, i alla fall om man kommer med t-banan till Barbican. Skyltar rekommenderade att man skulle gå via bron över gatan utanför och då hamna inne på Barbican. Det blev en lång promenad med ett antal trappor upp och ner. Det var då jag på fullt allvar upptäckte att jag nog inte var så rehabiliterad som jag trodde.

Själva centrat är fantastiskt. Utställningslokaler, biograf och flera teatrar/konsertlokaler. Huvudlokalen Barbican Hall rymmer nästan 2 000 åhörare, teatern runt 1 300 och ”The Pit” cirka 300. Jag var där för att lyssna på Steeleye Span i den stora hallen, men samtidigt pågick en längre gästspel från Royal Shakespeare Company i teatern, denna kväll ”Så tuktas en argbigga”.

På plats i den gemensamma foajén var jag imponerade över hur många yngre (läs 20-25-åingar) det fanns i det församlade menigheten. Kunde verkligen mina gamla folkrockhjältar Steeleye, som nu firade 50-årsjubleum, hittat en ny ung publik? Svaret kom när pjäsen skulle börja. I stort sett alla yngre försvann in i teatern. Men imponerande ändå. Hur många yngre skulle en pjäs av Strindberg locka i Sverige?

Insidan av Barbican Hall är magnifik. En stor parkett och en läktare. Var man än sitter ser och hör man bra. Inga ”restricted view-seats” här inte. Men så är ju lokalen hemvist för London Symphony Orchestra.

Jag förbigår förbandet Strawbs Acoustic med tystnad. Även de firar i år 50, men de har inte åldrats med värdighet.

Steeleye Span däremot gav en kanonkonsert. De byter ständigt medlemmar, det är bara Maddy Prior kvar från originalet, och åtminstone tre av dem kan inte ha varit födda när gruppen bildades. Men det är nog som Maddy sa i en intervju att ungdomarna för med sig ny energi.

Den senaste skivan ”Est´d 1969” är kanonbra, men här var det jubileum så fokus låg på musik från bandets historia. Glädjande nog hade de med flera låtar från ”Below the Salt” och ”Parcel of Rouges”, LP nr 4 och 5, som var de som gjorde att jag upptäckte dem.

Men det stora jublet kom när tre gamla medlemmar dök upp. Först Peter Knight, som var med från LP 2 och många år framåt, fiolspelare och sångare. Sedan Sir Martin Carthy (adlad för sina insatser för engelsk folkmusik) som var med i två omgångar och John Kirkpatrick, dragspelare som var med en kort period 1977-78. Med tio personer på scenen lyfte bandet och skapade ett enormt tryck i musiken.

En riktig höjdarkväll och på något sätt knöts cirkeln ihop. En av de nya medlemmarna är multiinstrumentalisten Benji Kirkpatrick, som anslöt 2017 fyrtio år efter att hans pappa spelade med bandet. Stoltheten lyste i Johns och Benjis ögon när de nu stod sida vid sida i ett av de legendariska folkrockbanden.

Tisdag 17 december – dagtid

Varning!
London är fullt av Toyota Prius. De livsfarliga. De hörs ju inte när de kommer smygande runt hörnen. Ser man inte upp kan man bli påkörd.

När jag är i Storbritannien älskar jag att börja morgonen med BBCs morgonnyheter. Bra blandning av dagens nyheter, längre allmänna inslag och så vädret. Dessutom väl pålästa reportrar och en bra möjlighet att öva sin färdighet att lyssna på engelska.
Tisdagsmorgonens intervju med en av Boris Johnsons ministrar gav en skrämmande bild av hur den nya regeringen tänker. Storbritannien lämnar EU 31 januari 2020 oavsett vad som händer, avtal eller inte. Att få ihop ett handelsavtal till dess är tydligen ingen match, och lyckas man inte är det i så fall EUs fel. Och tydligen kommer allt att bli rena himmelriket, ministern räknade med att GB får behålla alla fördelar, men slippa allt det man vill slippa.
Alla frågor från reportern, även de som ställdes flera gånger, besvarades med utantillrabblande av färdigproducerade svar att floskeltyp. Den allmänna känslan var ”Låtinte verkligheten störa visionen”.

Hade en bokad guidad rundtur i Royal Albert Hall kl 10.30. Eftersom det regnade avstod jag promenaden genom parken och tog istället buss 23. Den har en rolig sträckning, börjar på Westbourne Grove nordväst om Hyde Park/Kensington Garden. Går sedan via Paddington, Marble Arch, Park Lane och Kensington till Hammersmith västsydväst om parkerna.

Vi var bara sex personer som följde guiden runt i korridorerna i Royal Albert Hall. Han födde oss med roliga fakta, som att pengarna avsedda för lokalen gick till monumentet över Albert, så man fick hitta annan finansiering. Vi fick provsitta i familjen Spencers (Diana) box och titta in i drottningens. Och så fick jag tillfälle att skryta. Guiden frågade om någon av oss spelade och då kunde jag berätta att jag faktiskt spelat ukulele i Royal Albert Hall, låt vara från åhörarplats, men ändå. (Det hela finns beskrivet i min bok ”London i mitt hjärta”.)
Den enda besvikelsen var att vi inte fick se artistlogerna. De har tydligen plats för upp till 1000 medverkande backstage.

Efter lunch på Kentucky Fried Chicken på food courten på Victoria Station tog jag mig uppåt Kings Cross. Efter den senaste ombyggnaden för några år sedan är den nog den vackraste stationen i London. Som vanligt en lång kö till perrong 9 ¾ och sedan sist har de öppnat en Harry Potter-butik också.

Mitt mål var House of Illustration, strax norr om stationen. Det är startat av Quentin Blake som illustrerat alla Roald Dahls böcker. Kanske missade jag något vid besöket, men jag blev besviken. En utställning om svarta i Georgia, ett litet rum med icke publicerade teckningar av Blake och så en samling revolutionär affischkonst från Kuba. Jag hade väntat mig mer.

Men det var imponerande att se allt som byggs nordväst om Kings Cross. Det är som en helt ny stadsdel, med koncentration på affärer.

Avslutade dagsaktiviteterna med fish and chips på Fullers-puben på stationen. Denna gång ackompanjerades maten av en pint Fuller’s ESB, ett av mina absoluta favoritöl. Det finns på flaska på Systemet, men som vanligt är fatversionen att föredra.

Måndag 16 december
Ankomst till Heathrow cirka 13.00

Första gången i London sedan knäoperationen. Kanske inte helt återställd, men nästan. Det negativa var att jag pep i säkerhetskontrollen både ut och hem, det positiva att jag märkte att folk är vänliga och hjälpsamma även om man inte har promenadkäpp. Fick ett par gånger hjälp att plocka upp saker från marken och när jag halvt tappade balansen på en buss var flera där och frågade om jag behövde stöd.

Insåg vid ankomsten att jag borde köpt Heathrow Express-biljetterna på nätet. Där kostar en retur £32, på Heathrow gick den på £37.

Min fru har en stor samling stickade jultröjor och överraska varje dag sina elever med en ny tröja. Jag hade order att leta efter fler. Kunde dock konstatera att tröjorna börjar utmana. Många av de nya motiven innehåller grovt språk, ”Merry Christmas you filthy animal” och liknande, och/eller anspelningar på alkohol eller sex. Knappast lämpligt att ha på sig när man undervisar 8-9-åringar. Men jag hittade en collegetröja med Nalle Puh-tryck och julanknytning.

Hissen på Lillywhites vid Piccadilly Circus lever sitt eget liv. Knappar man trycker på för att få dit den slocknar sedan oförklarligt. Lyckades med dess hjälp ta mig upp andra våningen, men när jag skulle ner igen passerade hissen mig flera gånger utan att stanna.

Bodde denna gång på Chrysos Hotel vid Paddington. Ett typiskt Bayswater/Paddington-hotell i form av ett ombyggt bostadshus. Pyttesmå rum, men en suite. Passar bäst för den som har som ambition att bara sova där över natten. Men välstädat och vänligt folk i receptionen. Hissen är dock den skakigaste jag upplevt och att bo på femte våningen innebar att jag varje morgon fick spela i duschen så där fem minuter innan varmvattnet kom.

Passade på att köpa musikalbiljetter till februariresan med frun. Jag gillar att köpa dem direkt från teatern. Kul att kunna diskutera platser och priser med personalen. Så om två månader ska vi på tisdagen se ”& Juliet” och på torsdagen ”Six”, showen där Henry VIIIs sex fruar bildar tjejband.

För mig är det nästan obligatoriskt att äta en Hunter’s Chicken (ibland kallad Chicken Melt) när jag besöker London. Det är kycklingfilé med en skiva bacon, smält ost och barbecuesås. Saftigt och mättande. Den här gången sköljdes den ner med en pint London Glory på Sawyers Arms vid Paddington, en Greene King-pub.

På kvällen besökte jag för första gången musikklubben Green Note på Parkway i Camden. Det är en liten klubb med två scener, en på gatunivå och en i källaren. Den övre är den större, men publikkapaciteten är cirka 40 personer. Kvällens gäster var en nybildad duo, Good England. Bra sånger med komp av gitarr och tvåradiga dragspel. Men kvällens höjdare var när en av gästerna vid ett barbesök hälsade igenkännande på mig. Han förtydligade: ”I have seen you sing at Cellar Upstairs.” Så var man känd även i London, även om han inte bad om autograf.
Dålig vits berättad av Saul Rose i duon:
- How do you know there is a folksinger at the door?
- He can’t find the key and does not know when to come in. (Också berättad om blonda sångerskor.)