ukulelemorfar

Så kom då dagen jag arbetat med sedanm någon gång i mars. Den irländska gruppen dök upp. Visserligen en deltagare och en ledare kort, eftersom en av ungdomarna inte hittade sitt pass när han kom till flygplatsen, men ändå tillräckligt många för att det skulle bli high life.
Hämtade på Rygge flygplats. Första timmen lät det mycket i bussen, framför allt av allsång. Sedan blev det tystare och tystare. När jag framåt Ed tittade bakåt sov merparten av våra gästande ungdomar. Helt OK. Många hade varit uppe sedan tretiden på morgonen.
Kvällen var det välkomstparty. De flesta av våra svenska ungdomar dök upp, och lite läsk med tilltugg, och gruppindelning via sönderklippta vykort fungerade. Det blev mycket skratt och snack olika nationaliteter emellan. Jag har läst några svenskars kommentarer på Facebook och de är bara positiva saker som skrivs.
Stort tack dessutom till frun som handlade, lagade mat och organiserade köket tillsammans med min kompanjonledare.

Idag är det spelmansstämma i Åsnebyn. Hoppas att vädret inte sabbar allt för mycket.

I morse kändes det verkligen som höst. Vi hade kallt i huset när vi vaknade, och luften kändes som efter ett höstregn. Då spelar givetvis Radio Väst, med sin osvikliga känsla för timing (fel sådan), en låt med Östen med Resten om att släppa in den nyss ankomna sommaren. Vem sätter egentligen musiken? (Jo, jag vet vem det är, men ...)
Att låten dessutom bjöd på en massa rim som kvalificerat sig för finalrundan i tävlingen om de värsta nödrimmen var väl närmast väntat. Den tävlingen leds förresten av den gamla 60-talsplågan "Is this the way to Amarillo/Every night I've been hugging my pillow".

Kom hem i hyfsad tid och insåg att om jag inte klippte gräset idag skulle det dröja närmare två veckor innan jag skulle få chansen igen. I avsaknad av lie gav jag mig i kast med uppgiften, bara för att konstatera att bensinen till gräsklipparen nog inte skulle räcka. Och frun hade bilen. Så jag satte en liten mur av fällstolar framför garageporten för att markera att hon skulle lämna fordonet ute när hon kom. Och gissa, hon fattade vinken? Är det jag som är smart i konstruktionen av signalerna, eller hon som är klyftig som tolkar dem rätt?

Vi avslutade med att grilla några korvar och med att äta höstens första kokta rödbetor. Trots drygt 25 minuters koktid var de lite väl hårda. Men det var i alla fall rödbetor.

Ja, jag avstod från Tommy Emmanuel-konserten i Mellerud igår kväll. Det var ett medvetet val av flera skäl.
1. Det har varit mycket ett tag nu. Har knapptast varit hemma en kväll den här veckan. Varje grej i sig en rolig aktivitet, men sammantaget lite väl mycket på en gång.
2. Har mycket idag också. Först sätta ihop och skicka ut ett nytt nummer av Nytt om Skola, och så releasekonsert och efterföljande fest för Dalslands Spelmansförbunds nya CD, Drivved.
3. Jag har sett Tommy Emmanuel två gånger de senaste åren, och han är en vidunderlig gitarrist, tekniskt sett det bästa jag sett, men jag är inte så förtjust i hans repertoar.
Jag tröstar mig med att jag får chans att se och höra både Bob Fox och Martin Simpson, både fantastiska gitarrister, goda sångare och med en förmåga att ständigt presentera intressanta låtar, i London i oktober.

Men vi hade en bra lördag ändå, jag och frun.
Vi inledde med ett snabbt besök i Göteborg (ca en timme i Nordstan) för att träffa sonen som hastigast och handla födelsedagspresenter till äldsta barnbarnet. Sonen hade ett chippat X-box som skulle vidare till dotterns familj, och vi var leverentörer. (Fråga mig bara inte vad ett chippat X-box är.)
Så cirka 15 mil upp till Källby där vi bjöds på god lunch av dottern (helstekt ytterfläskfilé med fransk potatissallad) och upptäckte att chokladpudding, vispgrädde och jordgubbar är en riktigt bra kombination (tack kära dotterson).
Väl hemma igen delade vi ett kilo kräftor, nedsköljt med Mariestad och lite Skåne.

På biblioteket i Mellerud finns ett helt rum med Dalslandslitteratur. Där finns allt, utom just den bok jag skulle vilja ha. Jag tror inte ens att den är skriven. Jag vill ha en bok där myter och sägner kring Dalsland är samlade på ett ställe. Det skulle underlätta enormt när man ska genomföra EU-projekt baserade på just lokala myter och sägner. Någon som kan ge ut en sådan bok senast måndag vid lunch?

Vi hade en härlig spelning med Still No Bagpipes för en skola i Lidköping igårkväll. Detta trots att vi saknade trummis. Kul att spela mer konsertlikt, och för en publik som är hyfsat nykter och som vill lyssna. Kanske det hjälpte en del att vår sångerska arbetar på skolan, men roligt var det. Helt klart värt att inte dyka upp i Mellerud igen förrän vid midnatt.

Man kan ju fundera över platsannonser. I gårdagens Dagens Samhälle hade Manpower två annonser, på samma uppslag, där man för olika kommuners räkning söker högsta chef. Älvkarleby söker blott en "Kommunchef" medan Vännäs vill ha en "Dynamisk kommunchef". Innebär det att dynamiska chefskandidater inte får söka Älvkarleby?

Så var det dags för kvällsmöte igen. Idag vet jag inte riktigt varför jag är kallad och vad jag ska bidra med, men jag får väl åka dit ändå.

Hade en härlig eftermiddag idag, med ett dussin musikintresserade tonåringar som ska vara med i vårt Irlandsprojekt. De var på plats för att lära sig lite irländska låtar. Och vi hann en hel del. Men ibland undrar man.
Jag tyckte att de skulle kunna Calle Schewens vals och i samband med att vi sjöng den frågade jag om de kunde namnge några andra låtar av Evert Taube. Totalt fick vi ihop två titlar, Sjösala Vals och Rosa på bal, och det var en och samma person, en av de äldsta, som nämnde båda. Vem för egentligen vårt kulturarv vidare?

I övrigt en hel dag nästan utan regn. Det kom tydligen lite stänk för det syntes på bilen i eftermiddags. Och inga räkningar i brevlådan heller. Bara ett kontoutdrag om Volvokortet. Lycka över all lycka. Vi fick 19 öre i tillgodoränta förra månaden. Tror vi ska unna oss något riktigt gott ikväll.

När jag var yngre var ordet dansband i de musikaliska kretsar jag rörde mig betraktat som en svordom. Men åren går och igår kväll stod jag på Bohusläns museum och spelade i 80 minuter medan paren dansade framför mig och mina medmusikanter. Jag tröstar mig med att vi var på Uddevalla Folkmusikfestival och att jag var en del av Dalslands Spelmansförbund som spelade polskor, valser, schottisar och annat som folk dansade till. Vi lät tydligen bra, för många satt kvar på läktaren och lyssnade, och av tillströmningen på dansgolvet kunde vi utläsa att vi hittade rätt rytm och tempo.
På vägen dit lyssnade jag i bilen för första gång på CDn vi spelade in i januari, Drivved. Har haft den i drygt en månad, men jag drar mig alltid för att lyssna på sådant jag själv spelar på. Tänk om jag hittar några misstag?

Tidigare på dagen arbetade jag på emigrantkonferensen här i Mellerud. Tyvärr inte så välbesökt som arrangörerna önskade. Jag hann med att lyssna på ett utmärkt föredrag om emigrantvisor. Det är tydligen så att emigrantvisorna mest sjängs i Sverige. Sverigeamerikanerna sjöng helt andra svenska visor, som Barndomshemmet, Tryggare kan ingen vara (används som begravningspsalm over there) och Hälsa dom därhemma.

När vi var på bröllopsresa i Bulgarien för många, många, många år sedan var alltid centralstyrt. Det såg man i kioskerna med frukt och grönt. En dag hade alla jordgubbar, och då bara jordgubbar. Var man sugen på dylika dagen efter kanske det inte fanns en gubbe i hela Sunny Beach. Då kanske det var tomater, eller körsbär, som gällde.
Jag får samma känsla i år när jag åker genom jordbruksdistrikt. I år verkar det vara majs som gäller. Alla, och jag menar alla, verkar odla just majs. Och det är inte bara i Sverige. Vi gjorde samma observation på semestern.
Måste vara ett EU-påbud.

Vi avslutade gårdagen med en sen (22-tiden) supé. Superjumbokräftor, sådana där det inte blir så många på ett kilo. Goda, men ruskigt hårda skal. I det närmaste inbrottssäkra klor.
Som snaps tog vi Skåne. Första, men absolut inte sista gången i mitt liv jag druckit den. Mycket mild och fin. Perfekt till kräftor.

Det finns regn, ösregn och det vi fick igår. På morgonen varnade radion för att vissa vägar var översvämmade. Jag gick ut och kollade. Vi hade fått 10 mm över natten, men eftersom jag inte tömt regnmätaren på nästan en vecka kan det har varit mindre. Men de 10 mm hamnade på gräslöken och sedan åkte jag till jobbet.
Hela förmiddagen och över lunchen hade vi växlande väder. Det växlade mellan duggregn, ordentligt regn och kraftiga skurar. Vi klagade inför varandra, men detta var inget mot vad som väntade.
Var uppe på Kroppefjälls Spa vid 1430-tiden för att förhandla priser för en grupp irländare som ska komma på besök om två veckor. Fick en underbar blåbärspaj som inledning på förhandlingen, men lyckades ändå komma överens om den med ett pris som mer än väl ryms inom vår budget.
På vägen hem vred någon där upp på kranen. Det öste ner. På Torget i Mellerud var det så blött som man hade behövt stövlar för att kunna gå över det och behålla strumporna torra. Jacka och byxor blev blöta på de få metrarna från parkeringsplatsen till jobbet.
Vid 1730 tömde jag regnamätaren igen. Uppskattningsvis 44 mm. Skalan slutar vid 40 så det är svårt att säga exakt.

När det är konsert på dalslands Konstmuseum känns det som artist bra om det är 25-30 personer där. Igår var det 130, utsålt långt innan affischerna kom upp. Anledningen hette främst Anne Sofie von Otter, men kanske också i viss mån Bengt Forsberg (piano) och Bengt Henryson (cello). Och ingen kan ha ångrat att man satsade 350 kr på en biljett. Det var briljant.
Första halvan ägnades åt klassisk och halvklassisk repertoar, med bara sång och piano. Bland annat dammade de av lite av det som spelades på de musikaliska salongerna i Uppsala i början av 1800-talet, även om höjdpunkten var den avslutande visan om göken, fast på ett språk vi inte kunde identifiera. På von Otters min kunde man utläsa att herr Forsberg spela åtminstone några toner som inte stod i noterna.
Andra halvan inleddes av Henryson ensam på sin cello. "Han kan göra allt", sa damen på min högra sida. Jag håller numera med. Jag har aldrig hört någon hantera en cello på sådant sätt. Ibland klassisk stråkföring, ibland funkigare än den funkigaste elbassist. Sakta vi går genom stan med bara rytmisk cello och sång var en av många höjdare.
Många klassiska sångerskor låter väldigt konstalde när de ger sig på jazz och pop. Inte von Otter. Hon behärskar båda stilarna och verkar ha två röster, en för vardera. Hon kastade sig lugnt mellan t ex Schubert och Beatles utan att någon tyckte det var märkligt.

I övrigt har det mest varit Irland och irländare sedan jag skrev sist. Vi hade tre stycken på besök förra helgen för planering, och sedan har jag jobbat med uppföljning. Men jag lovar att rapporterna ska komma tätare framöver.

Med frun på väg till Stockholm och regnet ösande ner utanför satte jag mig med videokameran och datorn, och under över alla under. Utan att ringa sonen en enda gång lyckades jag föra över två filmer från semestern, redigera fram fyra filmklipp och lägga ut dem på YouTube. Ett av dem är den filmsnutt där pappa berättar om Sandhammarens fyrplats. Den kommer här:


Dessutom la jag ut tre snuttar från ett av mina framträdanden i Warwick:

Det var inte igår jag skrev ett inlägg. Jag ursäktar mig med att vi kom hem från semestern efter midnatt natten mellan onsdag och torsdag och att jag från torsdag lunch till söndags dito (3 dygn) jobbade cirka 43 timmar med KAOS-festivalen, och igår hade vanligt jobb på jobbet att göra. Plus givetvis MIF:s strålande 7-2-seger i söndags kväll. För en gångs skull var det riktigt roligt att påannonsera målskyttar. Robins 2-1-mål var det snyggaste jag sett på Rådavallen på många år.

Nu sitter jag och för över semesterbildernafrån kameran till datorn. Det blev 350 stycken. Det viktigaste är att sortera dem i mappar direkt. Annars kommer jag aldrig att hitta de bilder jag söker. Spännvidden är stor. Från kanonen på Sandhammarens fyrplats över en fransk omelett och statyer på torget i St Niklaas till katedralen i Norwich.
Det roliga med semesterbilder är att de väcker så många minnen. När man ser på dem kommer man ihåg hur roligt man hade. Annars verkar det som semestervärlden försvinner i samma ögonblick som man kommer in genom dörren hemma. Just nu återupplever jag den fantastiska belgiska staden Brugge. Dit måste vi återvända. Vi hann bara drygt en timme på väg till Calais, men den är värd flera dygn.

Utanför växer gräsmattan, och den får nog växa lite till. Regnet förhindrar vettig klippning. Detsamma gäller häcken. Häcken går att klippa även om det regnar, men jag vill inte ta ut en elektrisk häcksax när det är blött. Och gräset mellan plattorna. Tja ... Det blir lättare att ta bort om det blir så långt att man får ett stadigt grepp när man rycker.

Dagen ska istället ägnas åt Evert Taubes värld på Liseberg!