ukulelemorfar

I juli-augusti 1986 tillbringade jag sex veckor som språkreseledare i Torquay på Englands riviera. Jag var andraledare på två kurser i rad, med två olika förstaledare. Hela perioden bodde jag, och den andra ledaren, hos vår organisatör Mary Walker och hennes man Chris. Chris och jag utbytte musiktips, såg Torquay United spela försäsongsmatch och han lärde mig att uppskatta cricket.

Redan en av de första dagarna råkade jag nämna mitt intresse för engelsk folkmusik i allmänhet och allt som har med Fairport Convention att göra i synnerhet. Han berättade att en av hans kompisar var med i ett Morrisdanslag, ”Morris side” som det heter. Ville jag att han skulle kolla om de skulle dansa i närheten någon kväll? Eftersom en bra Morris side är bland det roligaste man kan se svarade jag ja.

Det visade sig att de skulle dansa på kajen i närbelägna Brixham samma vecka, fredag kväll närmare bestämt. Chris erbjöd sig att köra mig och Helen, den andra ledaren.

Så fredag kväll befann vi oss på kajen i Brixham, en gång en av världens största fiskehamnar. Dansarna var redan i full gång, men eftersom de var ganska många körde de med avbytarsystem. Dels är Morris dancing en ganska jobbig företeelse, dels hade de som inte just då dansade i uppdrag att det ständigt fanns dryck (läs: öl och cider) att läska sig med, och de tog också upp ”kollekt” från åskådarna,

Vid ett tillfälle när Chris vän, jag vill minnas att han hette Lionel, inte dansade blev vi presenterade för varandra. Vi fann snart att vi båda samlade på skivor med Ashley Hutchings, grundare av Fairport Convention, Steeleye Span och Albion Band. Varje gång Lionel hade paus kom han ut och frågade: ”You haven’t got this one, have you?” Vilket jag i stort sett hade, men ibland var han tvungen på att ruska på huvudet åt det jag kontrade med. Så mot slutet av uppvisningen ledde jag med en skiva.

Men slutet på kvällen var inte slutet. När dansarna slutat dansa och plockade ihop kom Lionel och frågade om vi inte skulle följa med gruppen till puben på andra sidan hamnen. Klockan var ju bara runt tio så det kunde vi ju tänka oss.

Det började lugnt. Dansarna i full kostymering och vi stod i smågrupper och pratade. Men så började deras musiker spela lite, och så började det sjungas. Musiken och sången tog fart, andra besökare hängde på, och ganska snart insåg pubpersonalen att det var bäst att stänga av stereon, det var ändå ingen som hörde den.

Klockan blev 11 och det ropades ”time” blinkades med belysning och ringdes i klockan. Sången fortsatte med oförminskad styrka. Tjugo över var det fortfarande livat och inte en en person hade lämnat puben. Då stämde dansarna upp sin sista sång: ”Poor old landlord can’t get the buggers out, Time, gentlemen time”. Under tredje versen höjde de sina glas och gick i samlad tropp mot bardisken sjungande ”Dear old landlord says it is time for another round, Time, gentlemen, time”.

Pubägaren ruskade på huvudet. Slokörade kom dansarna tillbaka med kommentaren ”Damn, sometimes it works”. *

Jag och Helen fick skjuts hem med Lionel. Några veckor senare fick jag åka med honom en söndag till folkmusikfestivalen i Sidmouth. Vi höll kontakten brevledes något år, sedan rann det ut i sanden. Men den fredagskvällen i Brixham är fortfarande en av mina stora upplevelser.

Fotnot: När time har ropats får man inte längre sälja alkohol i puben, men om ägaren vill bjuda sina gäster på en drink utan att ta betalt för den är det helt OK för myndigheterna.