ukulelemorfar

Under påsken 1972 spelade vi Jesus Christ Superstar i Vendelsökyrka. Prästen Lars-Åke Lundberg spelade Jesus, i övrigt var det vi ungdomar, jag var äldst nästan 19 år, som skötte det mesta. Ante, som gick i nian, arrade hela klabbet. I ärlighetens namn körde vi bara cirka 70 %, men ändå.

Genom arbetet med JCS lärde jag mig att spela i udda tonarter som 7/4 (sticket i ”Heaven on Their Minds), 5/4 (”Everything’s Alright”) och 7/8 (”Månglarna i templet”) samt dim-ackord (dyker upp överallt).

Jag var med om att sätta upp den igen i Brandbergsskolan läsåret 1976/77, och lite senare i en kraftigt nedbantad version med mellanstadiet på samma skola några år senare.

Fortfarande är JCS min favoritmusikal. Den innehåller det mest, och originalinspelningen från 1970 är fortfarande oöverträffad. Vilka sångare, som Murray Head, Ian Gillan, Mike D’Abo, Yvonne Elliman med flera. Och vilka musiker och arrangemang. I huvudsak var det Joe Cocker’s Grease Band som stod för bakgrunderna. Det finns också en Fairport Convention-koppling. Trummisen Bruce Rowland var med i FC i slutet på 1970-talet.

Hemma har vi en hyfsad JCS-samling, eller vad sägs om: Broadwayversionen, filmens soundtrack, svenska versionen, ”Den danske originaludgave”, ett par billighetsvarianter och den nya svenska versionen med texter av Ola Salo.

Tillsammans med Diddlers är original-JCS den skiva som betytt mest för min musikaliska utveckling.

Två trivia:
Jag köpte singeln ”Superstar” när den kom som ett förhandssmakprov. Baksidan ”John 19:41” är inte identisk med samma stycke på dubbel-LPn utan innehåller en förlängning med jazzstuk.

Yvonne Elliman, Maria Magdalena, fick välja ett fast arvode eller royalty för sin medverkan. Hon valde det fasta arvodet eftersom hennes kompisar försäkrade henne om att en popopera om Jesus inte skulle sälja. Men Andrew Lloyd Webber var juste och flyttade över henne på royalty när försäljningen tog fart.

The Prospect Before Us

Ashley Hutchings kanske inte är världens bästa bassist, men har nog den enskilda musiker som har påverkat min musiksmak mest. 1967 var han med och startade Fairport Convention. Efter den banbrytande ”Liege & Lief” som allmänt anses som den engelska folkrockens startpunkt hoppade han av och startade Steeleye Span. Efter tre utmärkta album hoppade han av även detta band och genomförde en del härliga projekt som ”Morris On” och ”The Compleat Dancing Master”. Och så kom Albion Band i alla dess versioner.

Först som en samling musiker som kompade hans dåvarande fru på ”No Roses”, också en fantastisk LP. Så Albion Country Band, som långt efter sin splittring gavs ut. Därefter kom ”Albion Dance Band”, som faktiskt delvis var vad namnet säger, ett dansband.

Jag såg dem på Teknis i Stockholm. Ett tiotal musiker och sångare med bland annat John Tams, numera en av den engelska folkmusikens portalfigurer men då ganska okänd, Ashley själv, Phil Pickett, professor i medeltida musik, Shirley Collins med flera. De lärde ut engelska country dances till publiken och mellan danserna sjöng de låtar för oss. Helt oemotståndligt.

Så kom skivan. Det är den mest skiftande skiva jag vet. I ena stunden är de ett ceildh band som spelar dansmusik med en energi jag sällan hört, stunden efter medeltida musik på krumhorn och tillbehör, och så traditionella sånger på folkrockmaner, men med tvåradiga dragspel, medeltida blås och liknande för att förstärka ljudbilden. Två av sångerna körde vi med mitt Brandbergsband Kai Sy Teknon, en annan kör vi med Still No Bagpipes, och några av de instrumentala spelar jag när jag övar fiol.

För mig är det här en av de bästa skivor jag någonsin har hört. Uppföljaren ”Rise Up Like the Sun”, med både Dave Mattacks, Simon Nicol och Ric Sanders i uppställningen, är också kanon, men då visste jag ju redan vad jag hade att vänta.

”Below the Salt” är Steeleye Spans fjärde LP och den där förvandlingen från en folkmusikgrupp som spelar på elgitarrer till en rockgrupp som spelar folkmusik inleddes. Bassisten och grundaren Ashley Hutchings samt folkmusikikonen Martin Carthy hade precis slutat och ersatts av bassisten Rick Kemp och gitarristen Bob Johnson, båda med rockbakgrund. Trots frånvaron av trummis känns de senare inflytande tydligt på skivan.

Musiken är en salig blandning, från a capella ”Gaudete”, gruppens första singel-hit, till den långa och mäktiga ”King Henry”, fortfarande en av mina favoritlåtar med gruppen. De följde upp med skivan ”Parcel of Rouges” och efter det la de till en trummis på ”Now We Are Six”, producerad av Jethro Tulls Ian Anderson.

”Below the Salt” var min första Steeleye-skiva och står sig fortfarande som en av deras allra bästa (tillsammans med tvåan ”Please to See the King” och sjuan ”Commoners Crown”, vars första sida beskrivs i detalj i min ungdomsroman ”Halleluja magistern”). Steeleye är fortfarande i farten, tyngre än någonsin. Rick Kemps ambition att ”riffalize” märks tydligt på den senaste ”Established 1969”. Men de har genomgått otaliga medlemsbyten under åren, och inte ens Rick Kemp och Maddy Prior har varit med under hela resan.

Alla som känner mig vet att mina största musikaliska favoriter är Fairport Convention. ”Angel Delight” var deras sjätte album, kanske inte deras bästa, men det första med gruppen jag köpte. Jag hade upptäckt dem via samlingsskivan ”El Pea” där öppningsspåret ”Lord Malbourough” fanns med. Det är en traditionell ballad med växlande taktarter och en text om lorden som skapade Blenheim Palace. Låten är fortfarande en av mina Fairport-favoriter.

Men LPn har många andra godingar, som titelspåret som handlar om den nedlagda pub där gruppen en period bodde tillsammans med sina familjer. Raden ”There is a hole in the wall where a lorry came in” skvallrar om olyckan som nästan tog livet av fiolspelaren Dave Swarbrick. Och vi Fairportfans firar 14 maj som ”Bonny Black Hare”-day efter låten som börjar ”On the 14th of May at the dawn of the day”, ytterligare en traditionell låt, denna gång med tjusiga omskrivningar för sex i det fria. ”The Banks of the Sweet Primroses” var dessutom den första Fairport-låt jag lärde mig spela.

Richard Thompson lämnade gruppen strax innan skivan spelades in, men hans närvaro finns i några låtar han skrivit tillsammans med Dave Swarbrick.

Det har gått 48 år och jag lyssnar fortfarande på Fairport Convention, och jag har givetvis även köpt de fem skivor som föregick ”Angel Delight”. Men jag glädjer mig åt att även Chris Leslie, som är med i gruppen sedan 1997, har ”Angel Delight” som den första Fairport-LP han köpte.

Det finns en koppling mellan gårdagens skiva med King Crimson/Greg Lake och dagens. Det var genom Emerson, Lake & Palmers tolkning av ”Tavlor på en utställning” som jag fick upp öronen för stycken. Jag köpte skivan och fann att stycket i orkesterversion var så mycket rikare och mer spännande än ELPs version, som jag idag finner något bombastisk och fantasilös.

Modest Mussorgsky skrev ”Tavlor …” som ett pianostycke 1874. Inspirationen kom från en utställning med målningar av konstnären Viktor Hartmann. Den version som finns här är den orkestrering som Maurice Ravel gjorde 1922. Den lyfts ofta fram som ett föredöme när det gäller orkestreringar.

Ravel utnyttja i sin tolkning alla orkesterns grupper, antingen var för sig eller samlat.  Han lyfter Mussorgskys verk till nya höjder och detta är efter mer än 45 år min absoluta favorit bland klassiska verk och jag hört orkestrar tolka det live fler gånger än jag kan komma ihåg. Lyssna själva. Ni blir inte besvikna.

Tips till lärare: Det fungerar också utmärkt för inspiration på bildlektioner. Välj ut några av styckena, till exempel ”Bydlo”, berätta historien bakom verket och låt sedan eleverna tolka och måla egna tavlor som stämmer in på musiken. Fungerar varje gång. Både jag och frun har testat.

Utdrag ur första kapitlet i ”London i mitt hjärta”, kapitlet om mitt första besök i London i samband med Rolling Stones konsert i Hyde Park 4 juli 1969.

”… På morgonen 4 juli står jag på järnvägsstationen i Christchurch med en nyinköpt ”day return” till London och en väska med matsäck och lite extrakläder. Då kommer mina tre tilltänkta reskamrater och berättar att deras värdfamiljer stoppat deras resa. Så vad skulle jag göra? Ett snabbt beslut, jag åker.

Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag kom till Waterloo Station. Nere i tunnelbanan letade jag på kartan rätt på hur jag skulle ta mig till den enda station med parken i sitt namn, Hyde Park Corner. Väl där var det bara att följa strömmen. Jag var inte ensam om att gå på konsert den dagen.

Kl 13.00 började det. Första band på scenen där långt i fjärran var King Crimson. De var då helt okända, utan någon skiva i bagaget, men de slog fullständigt knock på oss. Deras Moody Blues-liknande mellotronmattor och Greg Lakes röst var som skapade för en solig sommardag i Hyde Park.

De andra banden förbleknade, och inte ens Stones själva, med nye gitarristen Mick Taylor, lyckades överträffa öppningen.

…

King Crimson var/är en grupp med gitarristen Robert Fripp i centrum. De fick sitt genombrott på den ovan nämnda Rolling Stones-galan. När debut-LP:n "In the Court of the Crimson King" kom ut hösten samma år låg den 18 veckor på Englandslistan med en femteplats bäst.

Uppföljaren "In the Wake of Poseidon" nådde en plats högre, men lyckades i gengäld bara hålla sig kvar i 13 veckor.

Redan på andra skivan hade gruppen bytt några medlemmar, och har sedan dess ständigt återkommit med ny sättning. Men försäljningsframgångarna har uteblivit, även om kritikerna ofta är lyriska.

Greg Lake lämnade redan i arbetet med den andra skivan och gjorde sig sedan en förmögenhet som sångare och bassist i Emerson, Lake & Palmer. Till hans egenheter hörde att han släpade med sig en äkta handknuten matta på turnéerna. De stod han alltid på när det var dags för konsert.”

På 1960-talet var uppdelningen kristallklar. Sjöng man på engelska var man ungdomlig och häftig och satsade på 10-i-topp. Att sjunga på svenska var lite småtöntigt och då hamnade man på Svensktoppen, en lista vi ungdomar inte gärna erkände att vi lyssnade på då och då. Att den engelska popbanden sjöng på stundtals var minst sagt bristfällig spelade ingen roll.

Så kom Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt från Västerås och vände upp och ner på alltihop. Efter en första trevande singel var det dags för LP-debuten. Producenten Anders Burman tussade ihop honom med Janne Carlsson (Loffe) från Hansson&Karlsson och Made in Swedens gitarrist George ”Jojje” Wadenius. Trots Loffes inledande råd till Burman om att skicka tillbaka killen till Västerås och glömma alltihop skapade de tre något helt nytt. Det var fantasifullt, avantgardistiskt och framför allt på svenska.

Helt plötsligt var det legitimt att sjunga på vårt eget språk, och att flumma ut lite i musiken. Dessutom blev vi introducerade till Berthold Brecht. Jag och kompisarna försökte själva hitta dikter av karln att tonsätta, men det blev inte så bra.

Pughs debut-LP ”Ja dä ä dä” är en milstolpe i den svenska populärmusiken, en av de där sant revolutionerande skivorna, och den håller än. Lyssna bara på ”Här kommer natten” och njut.