ukulelemorfar

Fortfarande trött efter hemresan. Kom inte hem förrän efter midnatt och var på jobbet vid halv åtta i morse.
Sitter och matar över bilderna till datorn. 333 stycken blev det, och de bör sorteras och namnas direkt, annars blir det inte gjort. Så ni får vänta på en riktig blogg någon dag.

Glädjebesked: Den första av de konserter jag hoppas Bob Fox ska göra i Sverige i höst (3-5 stycken förhoppningsvis) är nu bekräftad och klar.
Grattis Särestad (Grästorp)!

"If a man is tired he is tired off life, because London holds everything life can afford."
These words were uttered by Dr Samuel Johnson about 250 years ago, and still they ring true.

I have been to London about 80 times and my ambition is to do something new each time I get here. I can be something small, like going to a pub I have never visitd before, but it has to be something new. And this trip has been full of new experiences, from singing for the first at Islington Folk Club last Thursday right up to this morning.

Being a sunny day, with temperatures above +10 I resisted the temptation of the Darwin Exhibition at the Natural History Museum and opted for outdoor visits, and found two real gems I have never visited before.

I started out finding the Paddington basin. Just behind Paddington station there is a part of the Grand Union Canal, full off narrowboats and encircled by modern skyscrapers. I followed the canal and came to Little Venice, where it joins with Regent's Canal.
What a wonderful place. A small lkae, with canals stretching out in three directions, birds, boats and outdoor cafes. Do not miss it.

Then I took the tube to Holland Park and walked through it from north to south. Why have I never visited before?
The north part is like a small wild forest in the middle of London. Then you come to the beautiful and peaceful Kyoto Garden, in true Japanese garden style. Therafter the Orangery with the plantations, and then the sports field, full of school children. What a walk.

So in spite of the weather been less that favourable for photography I leave with more than 300 snaps to add my collection.
And if we win the rollover of the Swedish national lottery next time I am here and someone asks me "How long are you staying in London?" I will quote Julia Roberts's last line in Notting Hill: "Indefinately"

... was a big hit for the Small Faces in the 1960s. I tried to have one but failed miserably. My step counter ended up at 28275 steps, in spite off being off inside the hotel. Well, better luck some other time.

If you feel bad about not doing enough exervise, please avoid Victoria Park (East End, closest tube station is Mile End) on a Sunday morning. The park was full of joggers, bikers, prampushers, dogwalkers, footballers, and so on. The only once sitting still were the anglers. Otherwise it is a beautiful park, especially round the lake in the western part, well worth the journey. And Regent's Canal passes by as well.

In Covent Garden I got a shock. I collect "Hobos", lovely tramplike figures on sale on Sundays in one of the stalls in the Jubilee Market. I have decided to buy one each time I am in London. Yesterday the man who makes them told me the stock is nearly finished and he is not going to make them anymore. Had I known I would have brought a bigger suitcase and bought more than the one I got.

Oh joy. I got oto ride n one of the very few Routemasters left, you know the bus where you can board at the back in between bus stops. Only three stops, but it was a taste of old London.

Sometimes you are quite content even if you do not find what you are looking for. I was searching for a CD by Pink Martinis and Jex Lowe's own version of "Durham Jail". I found neither, but since I found a DVD with Martin Simpson discussing his guitar technique instead I am not complaining.

Ended the day by going to Royal Festival Hall to hear the Bavarian Radio Symphony Orchestra play Beethoven's third symphony. What a performance. It is a demanding piece, about 40 minutes long, with anything from the softest soft passages to the orchestra blowing up a storm. They did it all perfectly.

In this modern world of greed we must appreciate the small tokens of kindness we see around us. Like yesterday when the driver of the no 11 bus I was trying to catch, limping with a bad right knee, stopped a moment extra, opened the door, let me in and saved me waiting for 10 minutes for the next one. Or the woman in the queue at Sainbury's in Islington who let me go before her since I only had an orange and a small bag of apples.
Thank you very much, both of you.
And then compare these people with the headlines of yesterday's Metro London that said that nurses are getting a payrise of 1,9 % whilst their bosses are getting 7,9.

But sometimes you wonder. With the changed meaning of certain words, how clever is it to have your pub named "The Cock"? But it was a good old-fashioned pub once you got inside, and the served Samuel Smoth-beer, just like The Chandos and Ye Olde Cheshire Cheese, two of my favourite London pubs.

There were no signs of the recession at Primark, Marble Arch. The store was absolutely crowded, and the queues were the longest I have ever seen, even taking into account Madame Tussaud's on a Sunday. I was going to buy socks (half a dozen for just £1.96) but stopped. The low price was not worth about an hour of queueing.

Wetherspoons at Victoria station no longer serves fish & chips, a great tragedy to us all. They have a slightly reduced menu compared to other Wetherspoons pubs. But they still do their lovely salmon fillet. I love getting the sauce in seperate jug, so you can pour it on yourself. Makes you feel empowered. And the had draught Ruddles, which made me feel nostalgic. For me Ruddles is very much a beer of the 1980s. But it is still a good beer.
And the Bramley apple, pear and raspberry pie I have for dessert is just marvellous. But avoid the hot custard and go for the icecream instead.

Notts Alliance were the guests at Cellar Upstairs folk club. The name sounds like a building society or an insurance company, but they are a three piece a capella all male singing group, with a rich variety of songs. They did two of Richard Thompson's, "Wall of Death" and "Al Bowlly's in Heaven", a moving "Banks of the Bann" and Jez Lowe's "Durham Jail" and lots more. I bought one of their CDs on the way out.
By the way if you want to listen to them you can reach them throught Still No Bagpipes's MySpace site (www.myspace.com/stillnobagpipes) We are MySpace-friends.

At last. I love the barmaid in Exmouth Arms (where the folk club is). No, let me re-phrase that to avoid misunderstandings and suspicious questions from my wife. I love the way the barmaid fills the pints. She always tops them up properly. No inches of foam on the top, beer all the way up to the rim of the glass. Often she serves two or three customers at a time to let the beer settle, and to see if she can fill the glasses even more.

Maybe I am strange, but I have been spending the morning taking photographs of siome of the spectacular, but small bridges in southern London. Chelsea Bridge and Albert Bridge are two of my favourite city bridges in the world. Lovely suspension bridges from the late 19th century.

But the best part was after shooting Vauxhall Bridge, which has som fine features. I went to the lovely Henry Moore-sculpture (Locking peices) nearby. A women came up to me and pointed at a small stone pillar nearby.  Do you know what that is? she asked, and when I did not she told me.
It was put in the spot where prisoners from nearby Millbank prison (now closed, and replaced by the Tate Gallery) embarked on the ships before being transported to Australia. It was done as late as 1867. In those days you could get transported for seven years just for stealing a loaf of bread. And do not think the government paid your journey back.
(If you are into this subject check out Peter Bellamy's folk operas "The Transports", there are also a lot of songs about it, like "Van Diemen's Land" and "Jim Jones at Botany Bay", in English and Australian folklore.

I also had time to see the marvellous peace pagoda in Battersea Park, just buy the river, visit two of the pubs associated with Charlie Chaplin and have lunch at Chandos, a lovely pub in the north east corner of Trafalgar Square. One of the best pubs in London.

Oh, by the way. This is a jubilee blogg entry, my 200th. Hooray, hooray!

At risk at turning up to late for Islington Folk Club I took a taxi, imagening that that would take me faster to the pub. But I wonder. The cabbie was pretty unsure where Clerkenwell Close is, and in the end I had to guide him the last bit.
And it seems we went through London's red light district on the way. No, not that district, but we must have had a red light at every street crossing we passed on the way.

The Islington Folk Club is a nice club, upstairs in the Horseshoe Pub in the street mentioned above. They have their regular Angel Band, yesterday 11 men and women strong och various instruments. You name an instrument and it is in the band. I especially liked the hurdy gurdy.
The main act was Florida, a five piece band mainly playing instrumental music (though they sing well too). Their line-up is rather strange for a folk group:
- Trumpet (and a damn good singer). Oh what a joy to hear jigs, reels and hornpipes on the trumpet. It does not happen to often.
- Barytone saxophone/bass clarinet/soprano saxophone
- Electric guitar/fiddle (and another fine singer, and during the florr spots he accompanied his singing wife on the concertina)
- Two row melodeon
- Electric bass
A very powerful band indeed, even without a PA system. Do not sit too close to the stage is my advice.

Right in front of the stage we set up a Swedish camp, sine Tom Paley was there as well. It is strange. He lives in London and go round playing Swedish fiddle tunes in the folk clubs. I live in Sweden and play English Music. But yesterday it was time to air my English version of Stellan Johansson's Herr Medel-Svensson (One of the Jones's in English) again. It has been played in English folk clubs twice now. Maybe time for himself to come over?

Incheckningen klar, säkerhetskontrollen avklarad, flygplatslunchen aväten och fortfarande två timmar kvar till boarding. Varför går det inget senare tåg till Göteborg än 1033-avgången? Nåväl, tid att blogga lite extra, och komma närmare jubileumsinlägget. Och givetvis några skämt likaså.

Det där med kontantfria bussar är nog en god idé, men vilken tid det tar när varje passagerare först ska fråga om man verkligen inte kan betala kontant, för att sedan leta igenom sin plånbok för att hitta kontokortet. Tänk om alla var så kloka som jag och köpte sms-biljett. Va snabbt det skulle gå.

Jag föredrar absolut SAS framför mattbolaget, och Landvetter är en riktigt flygplats i motsats till ladan ute på åkern norr om Göteborg, men ibland undrar man lite över den interna kommunikationen.
På hemsidan står det att alla musikinstrument är specialbagage och kostar extra. Däremot, som jag tidigare påpekat, går det bra att där boka för golfklubbor och andra livsfarliga vapen (inkl pistoler) men inte gitarrer, vilket gör att man inte kan få den 20 %-iga rabatt för musikinstrument som man kan få för annat.
Så jag försökte boka plats för min gitarr via telefon. Efter drygt 30 minuters telefonkö fick jag reda på att det var bättre om jag var ute tidigt på flygplatsen (vilket med dagens kommunikationer mellan Mellerud och Gbg inte är något problem) för att i SAS kassa betala för mitt instrument.
Sagt och gjort. Jag gick dit, men fick veta att jag först måste fixa en bagagetag, sedan gå bort till bagage drop och därefter komma tillbaka och betala. OK.
Så jag fixade en bagagetag, och gick bort till bagage drop. Hon tog emot min väska, och sedan satte hon en stämpel på gitarrtagen. "OK". Nu skulle jag gå till nr 27 och lämna den. Jag undrade om jag inte skulle betala. Men hon sa att det behövdes inte.
Vid 27-an tog de vänligt emot min gitarr. En skylt påpekade att man skulle berätta om man hade elektronik i bagaget, och eftersom gitarren har batteri till mikrofonen, stämapparaten går på batteri och jag alltid har ett extra, berättade jag allt detta. Tjejen vid disken verkade måttligt intresserad.
Men 200 kr mindre fattig gick jag till säkerhetskontrollen istället. Om frun inte läser bloggen kanske jag kan överraska henne med en present för pengarna.

Och inte pep jag heller. Det är typiskt, här är kontrollen bara bemannad av kvinnor, ett par riktigt tjusiga, och så kan man inte ge ifrån sig minsta pip för att signalera att man gärna blir kroppsvisiterad av någon av dem. Livet är inte bara pest, ibland är det orättvist också.
Resten kan ni läsa på badjokes.blogg.se

Jag gjorde ett valutaklipp igår. Strax efter 10 varje morgonen bestäms dagens valutakurs. I tisdags var den lägre än på länge, och genom ivrigt bevakande av Text-TV sid 230 kunde jag se att tendensen var ökande under hela tisdagen. Så igår morse kutade jag ner till banken strax efter de hade öppnat och fick mina resepund till tisdagens kurs. Och mycket riktigt, strax efter höjdes kursen. Jag tjänade hela 70 kr på min aktiva valutabevakning. Räcker nog till 2 extra öl ikväll.

På tal om valuta. Nu ska Sverige slopa 50-öringen. Kvar får vi tre ynka mynt. Hur spännande är det? Engelsmännen har åtta! Det är något att koma med, även om 1- och 2-pensarna mest brukar hamna i McDonalds insamlingsbössor.
Vet ni förresten att de engelska mynten är konstruerade så att man ska kunna plocka upp rätt växel ur fickan utan att se på mynten? Så en kort lektion i hur ni skiljer på engelska mynt.
Utgångspunkten är att sortera dem parvis. Varje par har något gemensamt i sin formgivning och det finns ett stort och ett litet mynt i varje par, där det lilla givetvis är värt minst.
Det första paret är kopparmynten. De känns i fickan igen på att de är tunna och oräfflade. Den lilla är 1p och den stora 2 p.
Så kommer runda räfflade silvermynt, ungefär lika tunna som kopparmynten. Den lilla 5p och den stora 10p.
Därefter kantiga silvermynt, fortfarande tunna. Den lilla 20 p och den stora 50 p. (Den lilla används ofta som betalning för toalettbesök.)
Så de lite knubbigare förgyllda mynten. Känns igen på tjockleken. Liten £1, stor £2.
Lätt va?

Det säljs tydligen väldigt få SAAB-bilar nu för tiden. Titt och tätt har TTela artiklar om någon som köpt en SAAB. Kan det vara så illa? Att försäljningen är så låg att man måste skriva i tidningen varje gång det säljs en bil?

Nu ska jag packa väskan. London väntar. Kan innebära att det inte blir någon blogg på ett antal dagar. Men titta in, det finns gott om Internetcaféer i staden, och en timmes Internet kostar för det mesta bara ett litet tjockt och förgyllt mynt. Vem vet. Jag kanske skriver jubileumsinlägget (detta är nr 197) i världsstaden.
Och är ni där träffas jag kvällstid på följande ställen:
Torsdag: Islington Folk Club, på The Horseshoe nära Farringdom
Fredag: Court Sessions Folk Club, intill South Wimbledons T-banestation
Lördag: Cellar Upstairs, Exmouth Arms strax väster om Euston Station
Söndag: Royal festival Hall, lyssnandes till beethovens trea (Eroican, som ursprungligen var tillägnad Napoleon)

Så var vintern nästan tillbaka. Igår var det svinkallt om man gick på gatans skuggsida. De gällde att följa den jamla jazzlåtens råd och gå på "The Sunny Side of the Street". Som tur var kom det inte så mycket snö att man behövde skotta.
Men varför ska vädret vela så? Kan det inte bara bestämma sig för att det är vår, och sedan jobba utifrån det?

Blev glatt överraskad när den korta intervju om gitarfestivalen Radio Väst gjorde med mig i måndags igår dök upp i riksradion, och minst två gånger dessutom. Det var "Mitt i musiken" som hade den goda smaken att informera befolkningen om Melleruds gitarrfestival. Jag tackar och bugar.

Jag har inte sett "Grillad" och jag tänker inte göra det. Jag är trött på så kallade komiker vars främsta inriktning är att vara elaka mot andra. Tänk er tanken att någon klass i vårt avlånga land skulle få för sig att leka grillad på roliga timmen, eller på en klassfest. Vilka protester det skulle bli. Men att ge dem en förebild för att göra det på bästa TV-tid går bra.
I många gäng fins en "rå men hjärtlig"-stämning. Ibland är den äkta, där de uttalade förolämpningarna för medlemmarna är beviset för att vi har så god stämning att vi kan vara råa mot varandra utan att någon tar illa upp. Man skrattar tillsammans år det som sägs. I andra gäng är den en dold mobbning, där man skrattar åt den som utsätts. Och för en utomstående är det omöjligt at skilja på vad som är vad, ibland för medlemmarna i gänget också. Jag undrar hur många som tar illa upp, men som sväljer bara för att få vara med i gänget.
Mobbning är, enligt definitionen, en fråga om att utöva makt. Den som mobbar har makt över den som mobbas. Och våra så kallade komiker är i detta fall makthavare. När en komiker väljer ut ett offer i publiken och med nedsättande ord får publiken att skratta åt den utvalda är det fråga om mobbning, om det inte sker på ett kärleksfullt sätt.
"Roasting" är mobbning i TV-format!

Sedan finns det de som gör det med finness. Jag var själv för något år sedan "utsatt" för Sally, dvs Maria Lundqvist drog upp mig på scen (sitt aldrig på första bänkraden när hon härjar), men jag måste säga att jag hade det lika roligt som publiken. Dessutom hade Maria den fantastiskt goda smaken att stå vid ingången efter pausen och personligen tacka alla oss som hade blivit indragna i showen och försäkra sig om att vi inte hade tagit illa upp. Det värmde.

Jag är ingen större fan av Linda Bengtzing, men hennes låt "Hur svårt kan det va" är användbar i många sammanhang. Nu senast kan den tillägnas Wanja Lundby Wedin och hennes styrelsekamrater som varit med om att fatta beslut om skyhöga pensionsförmåner utan att fatta det. Fattar ni? Det gjorde inte dom.
Man kan skriva mycket elakt om detta, men jag avstår. Det är bara att läsa den ordinarie nyhetsrapporteringen. Hade det inte varit mina pensionspengar (och dina) de leker med hade jag skrattat.

Hade en intensiv arbetsdag igår, hamnade på cirka 12 timmar, men vad gör man inte när det är roligt. Och att hålla presskonferens för att presentera en gitarrfestival med ett antal världsnamn på sin hemort är bland det roligaste som finns.
Manchester United kallar sin hemmaarena Old Trafford för "The Theatre of Dreams". Den benämningen passar också på Kulturbruket på Dal. Dels är det en dröm att få spela där, och får man göra det för fullsatta hus som vi gjorde för nästan ett år sedan är det bland det häftigaste man kan få uppleva, dels har jag haft turen att få se en rad av mina favoritartister där de senaste åren. Sug på den här karamellen. Fairport Convention har de senaste 19 åren gjort totalt 3 konserter i Sverige, 2 av dem i Kulturbruket.
Gitarrfestivalen kan ni läsa mer om på Melleruds kommuns hemsida. Observera datum för biljettsläpp. Häng på. Det blir utsålt.

Vi var och småhandlade igår. Ofrivilligt (???) drogs min blick till en rubrik på en av kvällstidningarnas söndagsbilagor. En kändis berättade hur hon håller sin kärlek levande och bevarar den. Eftersom hon enligt min begränsade kunskap i ämnet redan har hunnit med flera olika karlar bestämde jag mig för att inte ta del av hennes råd i frågan. Man kan väl knappast vara expert om man inte lyckas hålla lågan i liv mer än ett fåtal år.
Men jag kanske har missuppfattat det hela kom jag på senare. Det kanske är det som är tricket för henne. Hon håller sin kärlekslåga vid liv genom att ständigt flytta över den på nya partners, ungefär som man ständigt lägger nya vedträd på elden. Men den kärleken är nog inte den jag söker.

Konstaterade också att någon på Konsum varit elak mot revbensspjällen, och ordentligt elak också. Vid ingången stod en skylt om att de säljer "knäckta revben".

Lite efterdyningar efter lördagen:
Vi såg Per Gessle i Halmstad. (Kanske inte helt oväntat.) Han stod och lastade sin fräcka sportbil på parkeringen utanför restaurangen medan vi ställde in ljudet. Vi hyllade (retades med) honom genom att spela en improviserad, kraftigt nedsaktad, version av "Tuffa tider", i sättning för gitarr och fiol, men antingen hörde han oss inte eler också brydde han sig inte. (Man får nog inga STIM-pengar för det som spelas på en soundcheck.)

Förresten har jag en vana jag inte har berättat om. Jag studerar registreringsskyltar. Det har blivit nästan en mani. Målet är att hitta roliga skyltar, gärna där registreringsskyltens budskap blir roligt i förhållande till den bil den sitter på. Tänk t e x en blå eller röd bil med bokstäverna GUL, så fattar ni.
En av de roligaste hittills är den gamla VW Passat som kör omkring med registreringsbokstäverna BMW.
I Halmstad fick jag två bidrag, som jag faktiskt fotade. En äldre, hårt sliten bil med skylten GOD, och så en Mercedes, som tydligen tilhörde ägaren till den närbelägna Gocartbanan. en hur tänker man egentligen när man beställer en egen skylt och på egen begäran kör omkring en stor flott Mercedes med skylten "GOKART1"?

Fingertopparna värker och jag har precis hunnit läsa tidningen (trots att hon är 1035 redan). Men jag är glad och nöjd.
Tillbringade en härlig dag med sonen och nästan hela Still No Bagpipes i Halmstad igår. Först långt rep, så en god irländsk gryta, serverad av Stefan som äger Slottsmöllan, så 3 * 40 minuter spelande med en publik som verkligen lyssnade. Kan det bli bättre?
Nu ska jag göra allt det som inte blev gjort hemma igår. Så ursäkta det blir inte mer än så här idag.

Men kolla gärna en ny blogg som är så oseriös som det bara går:
http://badjokes.blogg.se

"Nu får jag vara lite gnällig", sa personen i andra änden av telefonlinjen. Och så kom hon med ett par bra förslag till förbättringar av den text jag just då arbetade med. Det var väl inte gnällighet? Det var ju konstruktivitet.
Jag gillar folk som kommer med förslag till förbättringar eller förändringar av något jag sysslar med. Förslagen är ett bevis på engagemang, och genom att vi är fler som tänker blir slutprodukten bättre, och det är ju det som räknas. Vi ska få fram en bra slutprodukt, sedan spelar det inte så stor roll vem som bdragit med var.
Sedan är det en annan sak att jag som ansvarig för vad som slutligen läggs fram förbehåller mig rätten att säga ja eller nej till de ändringsförslag som kommer. Igår sa jag ja till tre av fyra förslag. Men lika väl som jag är beredd att lyssna på förslagen med ett öppet sinne, lika väl måste förslagsställaren tåla ett nej, givetvis åtföljt av en förklaring.

Gnäll däremot är jag ganska allergisk mot. Och med gnäll menar jag åsikter som bara klankar ner och som inte har som syfte att förbättra. Ibland bottnar gnället i att folk inte vill anstränga sig, ibland att de vill markera sin egen betydelse, ibland att de bara är ganska negativa i största allmänhet.
Jag läste en gång definitionen på en äkta nejsägare. Fråga personen hur han/hon tycker att man skulle göra istället. Det har nejsägare och gnällspiken aldrig något riktigt svar på. Möjligtvis kommer de med någon som är helt orealistiskt med tanke på omständigheterna.

Mycket handlar om ödmjukhet. Om någon är emot den idé du presenterar så kan du tolka deta på två sätt:
1. Du har att göra med en gnällspik.
2. Den personen ser negativa konsekvenser med förslaget som du inte har upptäckt.
Om det är 1 kan du med gott samvete avfärda kritiken. Om det är 2 ska du lyssna noga. Men du kan inte avgöra vad det är förrän du bett personen redogöra för varför han/hon är emot det hela, och om han/hon har något förslag till förbättring eller alternativ handlingsväg.

Nu ska jag packa gitarren. Still No Bagpipes spelar i Halmstad ikväll. Med lite tur har vi med oss lite flmsnuttar hem som vi kan lägga ut på YouTube.

Vi var och såg Grottmannen igår. Vilken härlig föreställning, och vilken skådespelare. hanterade galant två stora kriser, dels när han glömde texten (hans: "Har du sett den här pjäsen förut? Kan du nästa replik? Nähä, då är vi två ..." var obetalbar) och dels när larmet började pipa klockan 2200 (det finns en anledning till att man normalt börjar kl 1900 på Kulturbruket), och scenen på slutet när han demonstrerade hur kvinnans simultanförmåga kan ruinera ett samlag var obetalbar. Gå coh se den om ni inte har gjort det redan.
Och som jag alltid brukar hävda: Gränsen mellan simultanförmåga och virrighet är hårfin.

Ett råd till dem som ska ta körkort (utifrån en händelse igår): Krocka inte under uppkörningen. Det är svårt att slutföra den med en kvaddad framvagn.
Ett råd till dem som tänker bli påkörda i en korsning utan att det är deras eget fel: Gör det gärna under en uppkörning. En trafikinspektör har mycket hög trovärdighet som vittne i polisförhör.

Fick reklam med posten igår. Det jag först så var den nya prislistan från en av våra pizzerior, full med pizzor med olika fyllningar och kebab med pommes frites. Inuti låg ytterligare ett reklamblad, för en hälsoshop. Tala om dubelt budskap. Och inte nog med det, hälsoshopen ska ha öppet hus, 1 april! Skämt? Vem vet.
För ett antal år sedan, när jag skulle banta förra gången, fick vi tag på Viktväktarnas poängtabell, och vi fösökte leva efter den. I korthet gick den ut på att en kvinna skulle sätta i sig exakt 20 poäng om dagen, en man 22. Och motionerade man regelbundet fick man plussa på 2 poäng var, men det gjorde ju inte vi.
En ordentlig pizza med allt på motsvarar 33 poäng, dvs 1,5 dags förbrukning för en man. Så en pizza var 36:e timme och i övrigt vatten och nollpoängade grönskaer och frukter (vilket bl a utesluter majs, ärtor, bananer och avocados) är en tänkbar bantningsdiet.
Jag uppfann snabbt, men praktiserade aldrig, vodkadieten. 3 cl vodka motsvarar enligt tabellen 1 poäng. Så om jag som man håler mig till de nollade frukterna och grönsakerna kan jag med gott bantningssamvete, men kanske dåligt annat samvete, dricka 66 cl vodka om dagen. Blir dock ganska dyrt i längden, fast å andra sidan lär man ju inte köra bil under bantningsperioden så man tjänar in lite på minskad bensinförbrukning.
De 66 centilitrarna vodka skulle kunna bytas ut mot 3 liter öl, som då också säkrar B-vitamintillförseln.
Bob Fox sa en gång att han prövat Guinessdieten. "You substitute each meal for 6 pints of Guinness. It was very effective, I lost 14 days."

Var på en spännande dag om filmturism i Göteborg igår. Ni vet det där att man uppsöker en plats för att en film eller TV-serie man gillar spelades in där. Det är ett växande fenomen.
Det var också lite av återseendets glädje. Ett av föredragen hölls av en australiensisk professor i ämnet. Hon visade bilder från en massa olika platser, och en av de platser som återkom var Gothland i nordöstra Yorkshire, där Heartbeat (Tillbaka till Aidensfield) spelas in. Yes! Vi har varit där!
På nätet fins en massa information om "movie locations". Bland annat har jag hittat en härlig interaktiv karta om filminspelningsplatser i centrala London. Kolla själva på www.movielondon.net. Kolla gärna själva.Och i Ystad kan man köpa underlägg till matbordet med bilder på platserna som figurerar i Wallanderböckerna. Kanske dags att översätta dessa till engelska nu när Kenneth Branagh gör succe i landet på andra sidan Nordsjön med sina Wallanderfilmer.

Det var St Patrick's Day igår, men jag drack inte en enda Kilkenny, och inte heller sjöng jag Wild Rover, trots 3,5 timmar musicerande. Men en halvtimme gick åt att försöka lära mig Adam McNaughtons underbara sång om killen som är besatt av att hålla sitt hjärta i ordning, men som oturligt nog blir överkörd av en buss istället. "But it was some concallation to his family psysician, that he died with his heart in a perfect condition". Och tre timmar åt dalsländska folklåtar, med ett litet inslag av slängpolskor från Sörmland och Småland. En höjdarkväll alltså.

Javisst, jag har påbörjat en viktnedgång, men med måtta. Problemet är att om man går upp igen efteråt brukar resultatet bli att man slutligen väger lite mer än innan man började gå ner. Men dagens artiklar om faran med fetma ger ju lite ökad motivation.
Å andra sidan, man talar om att dö i förtid. Hur vet man det? Vet man hur länge personen skulle ha levt i annat fall?
Det är klart att man kan avstå från allt roligt och gott i livet. Det är inte säkert att man komer at leva längre, men det kommer att kännas så.

Lite lyssning och titt. Låten är skriven av Shel Silverstein (han som skrev alla låtar till Dr Hook & the Medicine Show innan de blev smöriga). Det var Adam McNaughton som uppmärksammade mig på den.

Tänk om någon föreslog att Sverige, för att kunna hävda sig internationellt, skulle starta en särskild skolform för friidrottare, som skulle innebära att barnen skulle behöva bo på internat på en främmande ort från 10-årsåldern. Vilket ramaskri det skulle bli, framför allt på kultursidorna
Men nu föreslog faktiskt regeringens enmansutredare detta igår, fast det gällde inte fri idrott, det gällde klassisk dans. Och kultursidorna står i givakt och hurrar över den ädla satsningen.

Var på heldagsseminarium om digitala samlingslokaler igår, ni vet dem som ger folk i landsorten möjlighet att se operaföreställningar från Metropolitan och andra stora scener. Men vi kom på att rätt hanterat skulle det även ge folk i storstäderna tillgång till all härlig kultur vi har här i landsorten. Tänk att kunna visa en Fairport Convention-konsert i Mellerud direkt på bioskärm i t ex Stockholm eller Malmö. Det vore något.

Enligt statistik i dagens DN fanns det i landet år 2007 35 VD:ar för börsbolag som hade en totallön (fast+bonus) på 10 miljoner kr eller mer, dvs nästan 1 miljon i månaden (något de flesta av oss bara kan drömma om som årslön) eller mer. 5 av dem hade mer än 25 miljoner i årslön. 25 miljoner är tillräckligt mycket pengar för att under ett år driva en skola med ungefär 30 anställda.
Rimligt? Tja ...
I börsbolagen var den genomsnittliga VD-inkomsten drygt 3 miljoner, dvs 250 000 kr i månaden. Ungefär dubelt så mycket som Sveriges statsminister tjänar. Vem har egentligen störst ansvar?
Intressant är också att VD:r i allmänhet det året fick mindre löneökning i procent än sina anställda, men med undantag givetvis. VD:arana i de stora bolagen, dvs ofta de med miljoninkomster, fick högre procentsats i löneökning än sina anställda. Mycket vill ha mer.

I val till riksdagen och andra församlingar gäller en person en röst. Vi vill att alla ska vara lika. I TV:s galor, som den i lördags, talar man gärna om hur många som röstat, och så anger man antalet röster, vilket i de sammanhangen inte är samma sak. Här gäller att den som har pengar att satsa kan vara med och styra resultatet. Med en lång tidsrymd när röster tas emot kan bolagen bakom artisterna ha folk som sitter och ringer oavbrutet.
Ni kanske tror jag ser spöken på ljusa dagen? Nja, en sambo till en av de tävlande berättar i pressen att hon under en av delfinalerna röstade 300 gånger på pojkvänens låt. Och hon stod för räkningen själv.
Jag medger skamset att jag la 3 röster på CoU i finalen, så jag lever inte upp till mina egna principer.

Och så konstaterar jag att Brynäs igår gick till semifinal i ishockeyslutspelet. Va, är inte de utslagna redan, protetsterar manschauvinisterna som enbart tänker på ishockey som en grabbsport. Jag talar självklart om damernas slutspel. Det är väl lika mycket värt som herrarnas, eller?

Heder åt Malena Ernman. På frågan om varför hon vann pratar hon först om att svenska folket blivit modigare i sitt röstande och så lägger hon till "och så har jag många släktingar". Så talar en mogen person som har distans till sitt kändisskap.
Jag är inte så förtjust i låten, men jag gillar Malena.
Som Anna Scott (Julia Roberts rollfigur i Notting Hill) säger: "You know, that fame thing is not real."

Nu när Melodifestivalen är undanstökad kanske världen kan gå tillbaka till det normala.
Den riktiga världen är den jag skrev om i mitt gårdagsinlägg som kom innan jag började med TV-bevakandet. Det är det inlägget du gärna får läsa en gång till och kommentera.

Ha en bra söndag.

Hur man förstör sin karriär, lektion 1:
Ge en av Sveriges bästa unga rocksångerskor (ni skulle hört henne sjunga Janis Joplin, eller vara Judas i skolans uppsättning av Jesus Christ Superstar) en hopplös ballad, låt en okänslig hårfrisörska burra upp håret, och ta emot Veckorevyns erbjudande om klädhjälp. Kinna var en snygg tjej, men kortkort var inte hennes grej.
Se sedan till att en av medtävlarna är en nyfrälst 16-åring som du redan en gång förut fått stryk av i en talangtävling (då fröken H sjöng en larvig låt om en krokodil).
Se själva. Någonstans i mina gömmor har jag några andra inspelningar med damen, och de talar ett helt annat språk än detta från Malmö 1983

Detta upplägg uppdateras kontinuerligt under kvällen. Tilläggen läggs först. Tryck regelbundet på F5 för att hela tiden läsa den senaste versionen.

Publiken: Bara 12 till SDF? Men jippi. Där rök Måns! Co U 120 poäng, men det räcker inte. Hon blir tvåa. Och vilken chock. Malena Ernman till Moskva.
Och Agnes får fortsätta att vara världsmästare i Vänersborg. Men vad hände med Molly. Inte sjutton skulle hon hamna sist.

Tricket att spela förra årets vinnare i avskalad, långsam version var genialiskt för två år sedan, och kändes ganska fräscht även förra året. I år var det lite mycket repris över det hela. Ett problem är att en sådan behandling obarnhärtigt avslöjar låtens eventuella kvaliteter, och Mot-Boy må ha gjort det bra, men Hero är fortfarande inte en speciellt bra låt.

Luleå är ett tänkbart framtida besöksmål, men Umeå ska undvikas. Sundsvall likaså, 0 till CoU. Snälla, snälla, skärp er!
Här har man bott fyra år i Borlänge, och inte smittat Falun med den minsta uns musiksmak. Och nog för att Karlstad har frambringat sådana storheter som Sven-Ingvars, men ... Och Örebro gjorde inte mycket för att komma från sitt rykte som gnällbälte. IFK Norrköping är ett av mina gamla favoritlag, och så får det förbli. Göteborg ska nog sluta snacka om att vara Sveriges musikhuvudstad. Spåren efter Nacksving är försvunna. Växjö var lite småhyfsade. Och vad har hänt med skåningarnas musiksmak. Inser de inte att jag är född där?
Summa summarum: Är detta experternas röster? Den enda jury som hade någon känsla var den internationella.
Nu väntar vi med spänning på publiken.

Tingaling hade nog det mest internationellt gångbara bidraget ikväll. Hade slagit Moskva med häpnad. Vilken underbar schalgerparodi.

Den interantionella juryn visade prov på stor smak. Deras rykte mot vara återupprättat.
Men det är helt emot alla regler om rättvisa att visa jurypoäng medan allmänhetens röstning fortfarande pågår. När ska de lära sig?

Malena Ernman är en duktig operasångerska och har härlig självironi, men verserna i låten passar inte henns röst. Och dansarna (eller vad de nu är) ger låten en löjets skimmer. De verkar behandla det hela som en parodi på opera.

Måste säga att när det gäller att skriva melodifestivalbidrag är Fredrik en riktig Kempe.

Det är lite surrealistiskt att höra en 16-åring prata om när hon var liten. Som 55-åring har man ett annat perspektiv. En tidning skrev att Molly Sandén är bättre än låten hon framför. Håller med. Låten är inte oäven, men Molly är enligt min mening ett snäpp skarpare än Carola var vid sitt genombrott för 26 år sedan. Men den senare hade en bättre låt och sämre konkurrens. (Någon som minns Carina Rydbergs bidrag det äret, ett bidrag som dödade karriären för Brandbergens stolthet, en duktig sångerska som var värd ett bättre öde.)

Petra Medes släng åt Alexander Bards klädsel får min röst.

Sofia må sjunga på grekiska, men det är mycket Ukraina och Ruslana i refrängen. Hade gärna varit i Globen när hon bjöd alla deltagare på ouzo, en härlig dryck i små doser. Låten är bättre än sitt rykte, kan inte förstå att den bara kom sjua i sitt uttagningsheat. För en gångs skull måstye internationella juryn få en eloge. Men var var den i grekisk musik obligatoriska bouzoukin. En sån på plats och jag hade nästan kunna tänkt mig att rösta på den.

Fruns elever kallar EMD för trollkarlarna. Och nog var det lite av cirkus. De konstaterade att det är svårt att sjunga och dansa samtidight, men de är ju alla män, så det är ju inte så konstigt. Förhoppningsvis får dagisbarnen inte låna sina föräldrars mobiler för att rösta. För om de vinner är det dags för (h)EMD. Det var inte bara Emilia som hade haft behov av en autotuner kopplad til mikrofonen. Nästa gång de är med kanske de ska koncentrera sig på sången.

Sarah Dawn Finer är nog finalens bäta sångerksa, även om hennes halsåkomma gjorde sig påmind, speciellt i inledningen. Hon borde klara sig bra utan hissar och halsduksviftare. Melodifestivalens möktigaste nummer. Det enda värdigt att tävla med CoU.

Petra Mede har växt för varje program. Hon har en härlig självdistans, och skämten är lagom elaka.

Tess Merkel är ju alltid trevlig att titta på (usch vad mansgrisig jag är), och både hon och de andra i Alcazar kan ju sjunga. Heder åt dem för att inte släpa in en massa extrafolk på scenen. Men en del av ryckningarna de visar upp gränar till tics som borde åtgärdas. Dico har aldrig varit min favoritgenre, och det var lite väl mycket rosa på scen för min smak.

Emilia var en gång en "big, big girl in a big big world". Nu vill hon enligt sig själv vara kvinna. Tyvärr är hennes mer flickig än kvinnlig, och dagens första glidningar utanför den normalt accepterade skalan var ett faktum. Men kul med door/dansare som rör sig i takt med musiken, och ett extra plus för kontrabasen i bakgrunden.

Shirley Clamp-inslaget var kvällens hittills klart bästa.

En av mina gamla favoritlåtar är 500 Miles av Hedy West (och vanligen misstagen för att vara en traditionell sång). Vill inte påstå att "1000 Miles" är i närheten av dess klass. Men bra tryck. Verkar dock lite overkill att släpa in sex stora Marshall-lådor på scen när musiken är förinspelad. Marshallstackarna tillhör också en förgången tid, innan man kom på att man kunde micka upp förstärkarna och skicka ut ljudet via PA:t. Läs gärna någon av biograferna över Cream (Clapton och kompani) och hur Ginger Baker beklagar sig över att med ett oförstärkt trumset tävla med Claptons och Jack Bruce's högtalarväggar.

Agnes anser att det är mycket kärlek i hennes låt. Så förvånande. Varför skulle den annars heta "Love Love Love"? den som har producerat bakgrunden borde ha en kraftig lönesänkning. Discosynttrummorna låter som en billig parodi på 1970-talet. Och nog hade Agnes klarat sig betydligt bättre utan Friskis & Svettis- uppvisningen i förgrunden.

Snälla, snälla, snälla ... Rösta på Caroline af Ugglas! Och vilka härliga gitarrslingor i kompet. Låten växer för varje lyssning. Hon har dessutom den goda smaken att sjunga på svenska.

Måns Zelmerlöv lär ha lovat att åka Vasaloppet nästa år om han vinner. Detta trots att att han aldrig åkt skidor förut.
Rösta gärna så han inte medverkar till att hindra åkarna. Och vilken nonchalans mot publiken i Globen. Måns verkade mer intresserad av att sjunga in i kameran, även om det betydde att vända ryggen åt de som betalat för en sittplats i Globen.
Någon på SVT måste ha humor, eller vara emot Måns. Publikbilden inför Måns framträdande visade en stor skylt som det stod HEAT på.

Jag brukar inte skriva illa om namngivna personer men ...
Hörde Annika Falkenland förklara och ursäkta sig i Dagens Eko. Hon verkar inte ha fattat någonting, även om hon avstått löneförhöjningen. Låt mig förklara:
Efter 3,5 till 4,5 års utbildning kan en lärare vänta sig en lön på strax över 20 000 kr i månaden. En riktigt duktig lärare, men 30-35 års erfarenhet kan idag komma upp till en bit över 30 000 kr/månad. En rektor, ofta med med ansvar för upp mot 50-60 personer kan i bästa fall nå 40 000 kr.
Det är säkert något mer ansvarsfyllt att vara chef för SEB. Jag skulle inte protestera om fr Falkenland hade en lön på en bit över 100 000 kr i månaden. Men nu råkar hennes lön ligga på drygt 580 000 kr i månaden. Till det har det fram till nu kommit bonus om det går bra för banken, dvs för att man ska vara säker på att hon gör ett fullgott jobb behöver hon ett incitament. Drygt 580 000 kr i månaden räcker tydligen inte som belöning för att få henne att göra sitt bästa, hon måste motiveras med möjlighet att tjäna mer.

Jag ska vara rättvis. Annika Falkenland är inte ensam om att få ut en fantasisumma i lön, och dessutom behöva bonus för att motiveras att göra sitt arbete.
Någonstans har dett gått mycket snett. Klassamhället är tillbaka, med en liten elit, som genom att sitta i vandras styrelser kan bevilja varandra löner och förmåner som ligger på en nivå som vanligt folk inte ens kan drömma om. Den här nya elitklassen verkar fullkomligt ha tappat kontakten med verkligheten.
Enligt en av de bästa böcker i ledarskap jag någonsin läst, Jasägarna av Åke Ortmark, hävdas att japanska företag under en period hade en policy att högsta chefen inte fick tjäna mer än 10 gåner så mycket som den på företaget som tjänade sämst. Annika Falkenland tjänar ungefär 35 gånger så mycket som kassörskorna i sin egen bank.

Missförstå mig inte. Duktigt folk som är beredda att ta stort ansvar, och som gör det bra, ska ha bra betalt. En duktig chef får gärna tjäna dubbelt mot vad de anställda gör, kanske t o m tre gånger så mycket, men 35 gånger?

Lyssna gärna på Keops Pyramid med Hoola Bandoola Band. Där beskriver sticket vad som händer när eliten blir alltför avskilt från folket. Mikael Wiehe bygger sången på en historia ur bibeln, mer än 2000 år gammal.
De klyftor som växte fram under industrialismen ledde till revolutioner i många länder. Reaktionerna på SEB, och nu AMF, har givit embryot till en ny revolt, men nu med ordet som vapen.
Likaväl som många idag letar efter varor som producerats på ett miljövänligt sätt kanske framtiden innebär att vi kräver att få veta vilka förmåner de ledande i företaget har innan vi köper eller använder deras produkter. De företag som hjälper till att skapa det nya frälset kanske kommer att bojkottas av många av oss.
Jag är glad att jag inte gör affärer genom SEB. Tyvärr har jag en del av mina pensionspengar i AMF, men om de inte kommer till rätta med dumheterna kommer jag inte dra mig för att flytta dem.

Har just vaknat och har fortfarande musiken från igår kväll i kroppen, trots att jag efteråt försökte skölja bort den med ett glas vin och lämpliga doser Scali och Father Ted på TV.
Hur man än vänder och vrider på det var Frifot i Mellerud igår en underbar upplevelse. Tre musikanter som osar av spelglädje, och som dessutom i sin tajthet, sin kraftfullhet och sitt sväng slår det mesta som finns i musikvärlden. Inte ens mikrofonproblem i början av konserten rubbade dem det minsta. Istället skämtade de glatt om att ha blivit en ny dokusåpa medan ljudet ordnades upp.
Precis som förra gången Ale Möller var i Mellerud, då med Aly Bain och vad han nu hette, slogs jag hur enkel det egentligen kan vara. Det behövs inga dansare, ingen utstuderad scendekor, inga blinkande lampor, inga fläktar ... Det behövs heller ingen öronproppsframtvingande volym för att få ge det tyngd och sväng. Musiken kan tala för sig själv om den bara ges chansen.
Men självklart är det inte så enkelt. Det krävs många års övning, både individuellt och i grupp, det krävs känsla och lyhördhet, det krävs djup kunskap om och förståelse för det man gör, och då är det väl för många lättare att ta till knepen som döljer musiken, istället för att göra musiken till huvudsaken. Ni kan ju under kvällens TV-sändning ställa er frågan om de som framträder där vågar lita på att den musik de framför kan stå på egna ben.
Tack Ale Möller, Per Gudmundson och Lena Willemark för en fantastisk konsert!


Lena Willemark och Per Gudmundson i samspel.


Ale Möller.

Efter ha studerat vår huvudstad på plats anser jag att Robban Broberg får byta ut texten till sin vackra Stockholmssång till "Latte, stan är full av latte".

Vänerns rykte som snökanon är inte oförtjsänt. Varit hemma drygt nio timmar och skottat snå två gånger. (Och fru n skottade innan jag kom hem.)

Idag är dagen F, som i Folkmusik och Frifot. Den enda smolken i bägaren är att jag genom konserten måste avstå från att titta på Jessica A när hon är med i Så ska det låta. Men programmet är ju inspelat och lär gå i repris ett par gånger, medan Frifot är live och inte kommer att gå i repris. Valet är inte så svårt. Sorry Jessica!

Imorgon är det melodifestivalsfinal. Gå med i min kampanj för att säkra segern För Caroline af Ugglas, framför allt för hennes mod att strunta i dansare/gymnaster, Carolafläktar, bakgrundssångare som viftar med sjalar och allt annat trams man kan kan använda för att dölja att man har en usel låt, och som då och då döljer det faktum att låten är riktigt hyfsad. Det är faktiskt en melodifestival, inte en uppvisning i tjusigaste dans och dekor. Ska vi synas i Moskva ska det vara med något som bryter av, och det gör CoU.

Så kan jag inte låta bli att citera SvDs kommentar till Annika Falkenlands löneförhöjning, från 7 till 9 miljoner per år. Hon får alltså ofattbara 750 000 kr i månaden, motsvarande vad tre relativt unga lärare tillsammans har i årslön. Har girigheten inga gränser? Hoppas alla som har sina pengar i SEB tänker om och byter bank.
Nåväl SvD skriver att Falkengren "måste vara ett akutfall för bankens privatekonom. En person som inte går runt på 7 miljoner om året har inget särskilt bra ekonomiskt sinnelag. Frånvara av ett sådant sinnelag är ingen merit för chefen på en storbank. Det bristande omdöme som visats i lönefrågan av hennes och styrelsen ... får en att betvivla kompetensen i övriga frågor." Kunde inte formulerat det bättre själv.
Bojkotta SEB!

De har ingen ananas i frukostbuffén på Sånga-Säby. Men eftersom de har två sorters melon, kiwi och apelsinklyftor låter jag det passera.
Hörde på morgon-TV att pappersbrukens kris lett till att det finns ett stort överskott på en massa ved, eller om det nu var massaved.
Och förresten. Törs man påstå att en person som går med på att frysa sin lön tar det kallt?

Föreläsning väntar.

Vid middagen igår diskuterade vi den girighet som verkar råda i finans- och industrikretsar. När vi andra förväntas göra ett fullgott jobb för vår lön förväntar sig de som tjänar mångfallt med än oss, ibland 10-20 gånger så mycket, bonusar om de sköter sitt på ett bra sätt, och folk som bara satsat pengar i företaget vill ha utdelningar som i procent ligger skyhögt över vad vi som satt våra pengar på bankkonton, och då faktiskt också varit med och stött industrin, får ut.
Vi kom in på detta om att samhällsklimatet har förändrats sedan 1970-talet, då mycket handlade om solidaritet och att samla in pengar till dem som hade det svårt. Då fanns Chilegrupper, alternativ jul och liknande. Lasse Tennander beskriver det på sin senaste skiva med "från solidaritet till ett självgott 'Här kommer jag'". Mikael Wiehe är inne på samma linje i de intervjuer som finns med på den nyutgivna DVD:n med reportage från Hoolas återföreningsturné 1996.

Men i natt slog det med med full kraft: De direktörer och styrelseproffs som nu sitter och beviljar varandra fantasilöner, löjligt höga bonusar och utdelningar som saknar täckning i företagens bokslut är ju i många fall i samma generation som vi som satt i gräset på Gärdet en gång på 1970-talet. Det är våra gamla årskamrater som med sin girighet drivit världen in i den finasiella krisen.
Vad var det som gick så snett?

Har just varit på 70 minuter workshop om den nya strandskyddslagen. Gick dit i tron att jag kunde den bra, men ... Får nog läsa en gång till. Det är lite som sekretesslagen, de enda som inte har problem med den är de som inte läst eller försökt tillämpa den.

Konstaterar att om vi hade haft byggnadsnämnder, strandskyddsbestämmelser och lobbygrupper så hade vi nog inte haft någon huvudstad. Hade någon idag kommit med förslag om att uppföra en storstad i ett sjö- och öområde hade man knappast ens fått till en översiktplan. Stora delar av Stockholm ligger faktiskt inom strandskyddat område (dvs 100 meter från strandlinjen). Kan ni tänka er Stadshuset flyttat 100 meter inåt land? Nationalmuseum? Gröna Lund?

Åt hotellfrukost imorse. Det bästa med hotellfrukostar är inte att man slipper laga dem själv, det är faten med exotiska frukter. Fick i mig både honungsmelon, kiwi och ananas. Namnam.

Tillbringade en stund på Cityterminalen i väntan på bussen. Konstaterade att Pressbyrån där har ett enormt utbud av lokaltidningar. Dock inte TTela. Varför denna diskriminering?
Och så tar de på Cityterminalen 10 kr för att få på toaletten. 10 kr! Man måste vara rejält nödig om det ska löna sig.

På vägen ut till Sånga Säby fick vi guidning, men om fel saker. Den som guidade oss var någon slags naturgeolog, så vi fick allt om moräner, stenbumlingar och förkastningar. Jag var mer intresserade av de byggnader vi passerade (som Drottningsholms slott och mausoleet på den Wallenbergska begravningsplatsen). Men sånt är livet.
Kort paus före middagen.

Yes! De har datorer för gästerna på det hotell jag övernattar i väntan på att bussen från Stockholmsterminalen i morgon bitti ska gå till konferensen. Bor centralt, ett stenkast från vackra Johannes kyrka, och mitt emot en av Stockholms porrbutiker. (Nej, jag har inte varit inne och tänker faktiskt avstå ett besök på etablissemanget.)

Det är kallt i Stockholm. Och det snöar. Av biltaken att döma har det kommit rejält idag.
Ställning efter väderbedömning: Mellerud-Stockholm 1-0.

Har passat på att vara lite nostalgisk, på gott och ont.
Konstaterar att Tre Backar, som jag ibland frekventerade på 1980-talet, på Tegnergatan bytt namn till Limerick. Det var i källaren här Gaelic Club höll till på lördagar på sagda 80-tal. Ville man lyssna på musiken var det alltid bra att få ett bord nära scenen. Jag minns en kväll när publikens eviga tjattrande höll på att driva Rod Paterson i Easy Club till vansinne. "And now it is time for a beautiful love song, if anyone can hear it and anyone cares."

På vägen till hotellet fick jag ett ryck. Varför inte ett glas vin på kvällskvisten. Smet in på Systemet i hörnet Tegnergatan-Sveavägen. Oooh ljuva nostalgi. Det är ett sånt där gammaldags Systembolag med alla flaskor bakom glas, kölappar och kassabiträden som ständigt motionerar i jakt på det kunderna vill ha. Beställde en liten flaska rött, men tyckte så synd om den ilande ynglingen bakom disken att jag inte nämndes påpeka att jag med liten menade 25 cl, inte 37 cl. Men OK, allt ska ju vara så stort i Stockholm. Då har jag till ett glas imorgon kväll också.
Ställning efter Systembolagsbesök: Mellerud-Stockholm 2-0.

Blev supernostalgisk när jag skulle äta. Gick på Shanghai i samma hörn som butiken jag nyss nämnde, fast mitt emot. Där gick vi ofta på 1970-talet, efter att vi hade tentat på Lärarhögskolan ute i Rålambshov. Och det var här en oktoberdag för många mer år sen än vi vill kännas vid som vi förlovade oss.
Restaurangen kändes inte så romantisk längre, och det var inte bara avsaknaden av en vacker kvinna mitt emot att ge en ring till. De mysiga sofforna var borta, och nu var det mest buffé-tänk och lunchserveringsstuk.
Men OK. 120 kr för fyra små rätter, en liten friterad banan med en klick glass och en starköl gör att man inte ska klaga så högt. Men hur kan man kalla 40 cl för en stor öl? Och borde inte kocken ha skalat räkorna ordentligt innan han friterade dem?
Tacka vet jag Thairestaurangen i Mellerud.
Ställning efter kvällsmat: Mellerud-Stockholm 3-0.

Nu ska jag återvända till rummet, dricka ett glas Jacobs Creek, äta en medhavd apelsin och slötitta på någon dålig amerikansk TV-serie.

PS. Sofia Karlssons nya är briljant. Lyssnade på den på tåget upp (på fem timmar hinner man två böcker och tre skivor). Och Lily Allen har en del härligt fräcka texter på sin nya. Gillar titeln, "It's not me, it's you". Härluigt uppkäftig.

Jag har bestämt mig. På fredag ska jag göra en stor besparing. Jag ska inte köpa biljetter till U2:s konsert i Göteborg i sommar. Kommer att spara 400-1175 kr beroende på vilken prisklass på biljett jag bestämmer mig för att inte köpa. Förhoppningsvis sparar frun lika mycket. Vi har dock inte några definitiva planer hur vi ska använda pengarna.
Det roligaste med U2 är berättelsen om bandet som spelade på ett bröllop, där en U2-fan gifte sig med en vacker irländska. De hade lovat att kompa paret när de skulle sjunga en sång för varandra på bröllopsfesten. Brudgummens första förslag på sång till bruden var "Still haven't found what I'm looking for". Övertygad om att det inte var ett så klokt val föreslog han "With or without you".

När jag var liten fick jag lära mig ordspråket "De som gapar över mycket, mister ofta hela stycket". Kanske de Swedbankdirektörer som gjorde en våldsam satsning i Baltikum aldrig fick lära sig det. Det borde vara obligatoriskt att analysera innebörden av det på alla ekonomutbildningar så kanske vi kan förebygga kommande finanskrascher.

Jag hade en frustrerande upplevelse igår kväll. Jag har bestämt mig för att ta med gitarren nästa gång jag flyger till London. Visst kan man alltid få låna en gitarr på folkmusikklubbarna, men det är alltid skönare att ha sin egen, speciellt om man vill pröva på lite mer avancerade saker.
Enligt SAS hemsida ska man helst boka specialbagaget, som musikinstrument räknas som, i förväg, och eftersom det inte går att göra detta på nätet, där kan bara boka oväsentligheter som golfvagnar och vapen. Så jag ringde SAS.
Som vanligt får man börja och trycka på en massa knappar. Vill du verkligen flyga - tryck 1, är du inte väldigt flygrädd - tryck 2, tror du vi kommer att störta - tryck3 osv. Och om man knappade in sitt Eurobonus-nummer skulle man få service snabbare. Sagt och gjort. Alla siffrorna knappades in.
"Vi ser fram emot att ge dig service inom 15 minuter", meddelade rösten och la till att jag var nummer 30 i kön, vilket upprepades cirka 5 minuter. Drygt 30 minuter senare var jag framme hos en telefonist som slog i sina papper och sedan på klingande norrländska förklarade att jag inte alls behövde boka i förväg. Det räckte så väl om jag gick till SAS kassa på flygplatsen och betalade.
Ja, ja, frun fick titta ostört på TV drygt en halvtimme. Alltid något.

Ska till Stockholm ett par dagar, så det blir nog ingen blogg förrän på fredag. Ska på kurs om den nya strandlagstiftningen och rörligt friluftsliv. Man får ju ha lite roligt ibland. Å andra sidan såg far min mycket ironi att jag från Mellerud ska åka på en samling om just strandlagstiftning. Kanske bäst att hålla låg profil.

Jag måste nog satsa på att bli längre. Inte nog med att jag är cirka 20 cm för kort för min vikt, nu läser jag i pressen att längre män för högre lön. Att vara 10 cm längre ger i genomsnitt 6 % mer i lön. Dags att ta krafttag. Men är det någon som vet hur man gör? På medeltiden hade de ju sträckbänkar, men vad jag förstår togs de ur bruk för flera hundra år sedan. Man kanske kan hänga i armarna i dörrkarmen (men den är för låg, så jag får dra upp knäna), eller äta spaghetti på längden. Några andra tips?

Vi hade nostalgikväll igår. I brist på bra TV-program (57 channels and nothing on) såg vi DVD istället.
Vi inledde med en svartvit filmklassiker från 1950-talet. För 50-60 år sedan gjorde Ealing Studios en rad bra komedier, som "Mannen i den vita kostymen", "Ladykillers" och "Jag stal en miljon". Vi såg en av de verkliga topparna, "Massor av whisky" ("Whisky Galore" i originaltitel), en underbar liten sak. Inte gapflabbshumor utan ett lågmält tilltal med mängder av små detaljer att upptäcka när man ser om den, och en rad utmejlsade biroller. Se dem om ni inte redan har gjort det.

Sedan såg vi en nyutkommen video med ett reportage från Hoola Bandoolas återföreningsturné 1996. Lika mycket intervjuer som musik. Förutom det sköna att få höra låtarna igen så kan man njuta av Mikael Wiehes skarpa analyser. Hans beskrivning av vad som skiljer 25-åringar i början på 1970-talet och drygt 20 år senare är på pricken. Måste leta fram skivorna. Kanske dags för ett tributeband?

Och så läste jag att någon ska göra en film om Pirate Bay-rättegången. Undrar om den komer att göras tillgänglig för gratis nedladdning?

Och när man talar om trollen. Tala om service till läsarna. Lyssna och njut.

Obs! Detta är söndagens blogg, lite tidigare bara.
Precis som man på Leicester Square i London kan köpa söndagstidningarna redan sen lördagskväll, så ...
Så när det står igår här nedan menas det alltså lördag.

Frun åkte till Göteborg för att träffa forna studiekamrater, så jag tillbringade ett par timmar med Emmylou Harris. Nej, inte in person (tyvärr) utan via CD-spelaren och Emmylous senaste skiva. Hon är så härligt avslappnad på de senaste skivorna. Hon har inget mer att bevisa för världen, alla vet redan hur bra hon är, så istället kan hon bekvämt luta sig tillbaka och bara sjunga låtarna. Jag tror CDn snurade i min spelare tre gånger som bakgrund till det skrivande jag höll på med. Perfekt musik för att komma i rätt stämning.
Frun kräver att jag ska skriva att hon hade present med sig hem till mig. Jag fick en påse löste, speciell Göteborgsblandning.

Så gårdagens TV-spektakel:
Har ni märkt hur många av deltagarna som verkar ha problem med hörseln. Nästan var enda en hade hörapparat, eller vad det nu var, i örat.
Förresten måste de göra något åt draget på scenen. Det kan inte vara nyttigt för artisterna att stå i den blåsten. Att inte skyddsombudet slagit larm.
Hade inte hört Lili och Susies bidrag förrän igårkväll. Tänk om de hade haft den låten en gång på 1980-talet när de blev slagna av Tommy Nilsson. Bara 20 år för sent med andra ord.
Borde inte Alexander Bard byta efternamn till Alexander Beard? Förresten var ju han med och skrev den låt Tommy Nilsson slog systrarna med då en gång på 1980-talet. Revansch alltså, trots retrokänslan.
Årets sämsta textrad måste vara piloternas "Running free like a ball of dust". Knappast stor poesi. Deras (och diamantens och systrarnas) bidrag stärker mig i min uppfattning. Förbjud scengymmastik medan låtarna framförs. Tänk om det las ner lika mycket arbete på melodier, texter och sång som på koreografi eller vad det nu ska föreställa. Då kunde nästa års melodifestivl bli riktigt bra.
Och snälla svenska folk, hur kunde ni rösta vidare piloterna från första omgången? Det innebar ju samtidigt att han med skägget blev dubbel förlorare.
"Snälla, snälla" är det souligaste vi har hört i Melodifestivalen sedan Cayenne sjöng "Stanna hos mig" (tror jag det var) för en massa år sedan. Otis Redding lever än! Förresten borde Cayennes bidrag finnas med på alla samlingsskivor med de bästa melodifestivallåtarna genom tiderna, men den verkar helt bortglömd av världen.

Summa summarum: Att Caroline af Ugglas och Sarah Dawn Finer gick vidare är en seger för musiken över gymnasterna. Svenska folket har lite smak trots allt!
Skicka Caroline af Ugglas till Moskva!

Konstaterar glatt att Brynäs vann med 9-1 i ishockeyslutspelet igår. Brynäs damer alltså.
Men det är klart om man slår ihop damernas och herrarnas resultat blev det änå 10-3 till Gävles stoltheter. Undrar stilla var Färjestads damer tog vägen? Har de inte hört talas om att det är internationella kvinnodagen denna helg?

Här har ni den. Kom också ihåg att detta är första gången någonsin man hört David Lindley sjunga på scen. Han fick nog blodad tand för sedan kom skivan El Rayo-X, som därefter blev namnet på hans kompband. Leta rätt på skivan Very Greasy med DL&El Rayo X. Den fullkomligt osar spelglädje. Låtar som "Papa was a rolling stone" (inte rockstjärna) och "Do you wanna dance" får nytt liv.

Men här har ni först Jackson Browne. (Förresten beskrev JB en gång DL som något man kunde skrämma små barn med.)


Förresten lyssna på denna glädjeexplosion också.

Beklagar all den besvikelse och allt det obehag gårdagens uteblivna blogg orsakat läsekretsen. Min fru har fått klagomål per telefon angående saken. Jag har dock fått mitt straff. Kom hem från jobbet igår och fann brevlådan tom. Inte ens ett enda litet reklamblad. Har världen övergivit oss?
Måste dock hitta en bra ursäkt, och det närmaste jag kommer är att jag kom hem sent i torsdags, efter en som vanligt mycket trevlig kväll med Dalslands Spelmansförbund (mer dalsländsk spelmansmusik åt folket) och hade sedan en natt där hostan väckte mig ett antal gånger. Försökte säga till den att lägga sig i ett av gästrummen, men det lydde inte.

Nåväl. Vi hade spelning igårkväll också. Var där vid 18 och satte upp anläggningen, sedan blev det inte spela förrän vid 21-tiden, och då bara cirka 40 minuter eftersom stället tydligen stängde 21.30. Som Jacksom Browne sjunger i "The Loadout" från turnéskivan "Runing on empty": "The only time that seems to short is the time we get to play". (Jag lägger en separat länk till den, en av de bästa låtarna någonsin.)

I torsdag förresten köpte jag med mig en flaska mineralvatten för att dämpa hostattackarna under spelandet. Skulle jag inte gjort. Första klunken satte jag i halsen.

Kom på ett trick för lata. Om du vill ha reda på hur din släkt ser ut och varifrån du egentligen kommer, men är för lat för att släktforska så är det bara att förlova sig med en prinsessa. Då gör andra hela jobbet åt dig. Undrar vad som hade hänt om de hade hittat ett par massmördare och en smuggelliga bland herr Westlings förfäder?
Drar mig till minnes ett vanvördigt plakat som censurerades av SSU inför en 1:a majdemonstration i Haninge för en väldig massa år sedan. "Bevara monarkin, doppa Victoria i formalin."

Hade jag skrivit igår hade jag tagit upp vikten av låtcensur i radion. Hur länge ska egentligen lokalradion få fortsätta att spela den där låten med sångaren som längtar efter gruppsex. Låt vara att han bara vill ha en trekant. Vad hade hänt om han önskat "Surround love" istället för bara "Love in stereo"?

Nu går ni till nästa inlägg och lyssnar på Jacksom Browne i en liveinspelning från BBC 1978,

Om man är ironiskt lagd är det alltid roligt att läsa tidningarna på morgonen. Det går att hitta små pärlor överallt.

Ta TTela till exempel. De verkar vara hopplöst efter sin tid. Idag har de en hel massa sidor om studentexamen. Vet de inte om att studentexamen avskaffades 1968?
Det var om studentfirandet som John Steinberg i en av sina senaste böcker skrev att han inte fattar vitsen med att man firar att man gjort något man inte har gjort. Han syftade då också på det faktum att drygt en fjärdedel av dem som sätter på sig mössan och skrålar om att de tagit den examen som avskaffades för 41 år sedan på den tiden examen fanns skulle smugit ut bakvägen eftersom de inte har lyckats knåpa ihop till ett komplett gymnasiebetyg. Vi ses på KomVux i höst stod på en del skyltar när mössbeklädda ungdomar drog runt i Skara för ett tiotal år sedan.

Eller vad sägs om den stackars 27-åring som intervjuas i en av Stockholmstidningarna och verkar vara gravt alkoholiserad. I presentationsrutan svarar hon på frågan dricker: "Öl, vin och sprit" Inget mer? Stackars omgivning. Och hur klarar hon av att sköta jobbet?
Kanske en blivande Kommisarie Morse. Såg andra avsnittet med honom på DVD igår kväll. Det var där han myntade Morse's Law. "There is always time for one more pint."
(Hostan - Vokalkvartetten 1-0. Hoppas hostan låter sig besegras när det är dags för Frifot nästa fredag.)

Så ska Göteborg verkligen göra skäl för sitt smeknamn Lilla London. Precis som stora London ska de få ett Pariserhjul som man kan åka för att beundra utsikten. Och precis som i stora staden ska detstå på södra sidan av det vatten som delar staden, i Göteborgs fall vid Operan.
Men eftersom Göteborg är Lilla London blir det bara 60 meter i diameter, mot stora Londons 135. Och det ska bara ta 15 minuter att åka runt, mot 30 i stora London.
Nåja, alltid något. Men kommer inte ala höga kullar i Göteborg att skymma utsikten en del?

Och så kommer förklaringen till att SAAB kunnat överleva så länge, trots att bilarna är dra. 65 % av försäljningen har gått till företag som tjänstebilar. Precis samma orsak som gör att hotellrum i Stockholm är så dyra. Det är inte privatpersoner som betalar, och man är aldrig lika försiktig med andras pengar som med egna.

Slutresultat: Hostan - Staffan Scheja 1-0.
Dvs. Av hänsyn till andra åhörare stannade jag hemma igårkväll.

På vägen hem tänkte jag köpa mig en färsk kyckling. Hemköp annonserade om att de sålde sån för bara 19,90 kg denna vecka. Bäst att passa på.
Besökte Hemköpbutiken . Visst de hade några färska kycklingar till salu, men till ungefär dubbla priset.
Gjorde ett nytt försök i Hemköpbutiken på vägen hem. Trots stor affisch utanför om erbjudandet hitade jag inte en enda färsk kyckling i butiken.
Varför annonserar man om varor man inte har? Annonsen kom i måndags så de kan väl inte ha tagit slut redan första dagen? Skärpning anbefalles.

Ettt nytt bevis för att världen blivit galen:
I TTela berättar en insändare om hur åklagaren lagt ner åtalet mot ett par ungdomar som först rånat en annan yngling på mobilen och sedan misshandlat offrets pappa när denne försökt få tillbaka sonens tillhörigheter.
I andra tidningar kan vi läsa hur en 15-åring som grymtat mot en polis blivit dömd till böter.
Jag försvarar inte den senares tilltag, men när man lägger de båda fallen bredvid varandra blir det absurt.

Sofia Karlsson har kommit med en ny skiva. Fina recensioner i DN och GP och strålande i SvD. Hoppas att rubriken på denna blogg inte stämmer när skivan dyker upp i brevlådan om någon dag.
PS. Om ni inte har de tidigare skivorna SK har givit ut så finns de på CDon för 79 kr/st. Både Dan Andersson-skivan och Visor från Vinden är obligatoriska i skivsamlingen.

Hur mår din förkylning? Tack bara bra.
Och själv då? Inte fullt så bra.
Undra om jag ska gå på konsert idag eller inte. Chansen att se Staffan Scheja på hemmaplan kommer nog inte tillbaka, och programmet verkar spännande. Men risken att jag hostar sönder upplevelsen för någon bänkgranne är överhängande.

Minns en kväll för länge sedan. Jag och sonen hade ankommit till London samma dag, efter avfärd hemifrån klockan fyra på morgonen (vilket är tre engelsk tid). När vi bokade biljetterna hade sonen sagt att visst, han kunde följa med på Haydn. De hade hört en snutt i skolan och det lät bra. Han hade inte räknat med en konsert (tre satser), en ouvertyr och två kompletta symfonier (fyra satser vardera). Och jag hade elakartad hosta.
Så de runt omkring oss fick stå ut med en vuxen man som hostade titt och tätt (även om jag försökte dölja det så mycket som möjligt och hosta ut rejält i varje liten paus) samt en 12-13-åring som vid varje lämpligt tillfälle (dvs varje paus mellan två satser) försökte övertyga sin hostande pappa om att det var slut och dags att gå hem.
Jag led med dem, men mitt Haydnintresse hade överhanden. Vi stannade konserten ut.

Ska fundera på hur det blir ivkäll.

Den enda tänkbara strategin är tydlig. Strunt i VM-tävlingar i skidor och sata på Vasaloppet. Svenska segrar både i herr- och i damklassen. Jämför med det tunna utfallet i VM, där både damer och herrar hade åtskilliga chanser att ta medaljer.
Jag har svårt att förlika mig med de nya tävlingsformerna i skid-VM. Vill man skata kan man väl åka skridskor istället? Inte sjutton försöker skridskoåkarna ta efter klassisk skidstil.
Och det där med att alla startar samtidigt i femmilen. Moderna dumheter. I en RIKTIG femmil ska man starta en och en, sedan ska det stå funktionärer ute i spåret och ge tider åt de tävlande. Och vi som ser det på TV ska se ett viuvarr av rapporter, från olika punkter på banan, och med en massa olika tider på en gång. Nu ser man ju direkt vem som leder och med hur mycket. Hur spännande är det på en skala? Och det är ju ett rent sabotage mot oss som vill sitta med en massa siffror nerklottrade och spekulera i hur länge en ledning ska hålla.

Konstaterade att den man som misstänks för mutor i JAS-affären nu är gripen. Känns rätt på något sätt.

På Rapport citerades en undersökning som i princip visade att de som har ont om pengar har svårare att kunna köpa en lägenhet än de som har gott om pengar. Chockande. Vem kunde tro det?

Är lite kluven inför första delen av kulturevenemanget vi bevistade igår. Textläsning, sopransax och rörelse som tydligen skulle föreställa dans, även om jag har för mig att dans är något som ska vara synkroniserat med rytmen i ett ackompanjerande musikstycke. Några på scenen utströdda blommor spelade också en viktig roll.
Antingen är det jag som är dum, jag fattade nämligen inte ett jota, eller också var det pretentiös smörja. Jag vill inte utesluta det första. Om någon var där och förstod vad det gick ut på får ni gärna höra av er.
Men det var snygg ton i saxofonen, och en del av de effekter saxofoniten fick fram med sina digitala pedaler var häftiga.
Tidningen fattade tydligen inte heller så mycket, för de ger bara ett referat av vad som hände. Inte någon värdering av det, ett typiskt journalisttrick när man inte riktigt förstår vad det går ut på.

Söndagsmorgonen är här. Inget spår av gårdagens låtar i huvudet. Däremot gör sig "Sally Wheatley" påmind i ett kör. Fattar inte varför. Har inte lyssnat på den på evigheter. Men det kanske är för att sonen, vid sitt korta hembesök, nämnde att han hört den på en pub i Göteborg en tisdag för inte så länge sedan. Vi är Bob Fox-fans båda två.

Har just löst stora delar av SvD:s Profilenkryss. Lärde mig en massa om Alf Robertsson på köpet. Får tydligen omvärdera honom. Har aldrig brytt mig speciellt mycket, avskräckt av några av hans tidiga svensktopplåtar. Men det jag fick fram vid krysslösandet låter spännande.
Som vanligt lämnade jag över krysset till hustrun för att hon skulle fylla i resterande. Hur svårt kan det va? Jag har ju redan löst cirka 85 %.

Måste ägna en del av dagen till att sortera noter. Hittade en hel hög i en bokhylla igår. kanske kan passa på att spela lite samtidigt. Gäller att hålla valkarna på vänsterhandsfingrarna igång. Spelningar/övningar på gång i veckan.