Varför inte hummer?
När man läser reklambladen för innevarande vecka kan man få för sig att det har utgått ett påbud om att alla måste äta hummer till nyår. Men jag vägrar. På nyårsmenyn på Stallgatan 7 finns det ingen hummer, vare sig på afton eller dag. Men varför?
Jag tog beslutet våren 1998 i samband med en studieresa till Kanada. Jag var med Skolledarförbundet för att besöka skolor i Newfoundlands delstatshuvudstad St John’s. Vi hade en fantastisk vecka och fick mängder av idéer vid våra skolbesök. Där fanns mycket att lära. (Det redovisades senare som en artikelserie i Skolnytt som jag var ansvarig för.)
Vi gjorde också en massa annat. Några härliga partyn med våra värdar, när jag lärde mig en del nya låtar, ett folkmusikklubbesök med min värdinna och så blev vi insvurna medlemmar av The Screechers, en ordensparodi med oklart syfte. Man skulle dricka någon hemsk inhemsk spritvariant, säga något fullkomligt obegripligt på den lokala dialekten och kyssa en rå torsk. Eftersom torskfiske sedan några år var förbjudet, till stor skada för delstatens ekonomi, var det senare utbytt mot en lax. Så vi kanske inte blev fullvärdiga medlemmar.
Ett par äldre (än vad jag var då) kvinnliga rektorer från Uppsala med långt mer avancerade matvanor än undertecknad upplyste oss om att Newfoundland var känt för sina goda humrar och det nu i maj var hummersäsong där. Våra lokala arrangörer lovade att vi skulle få äta denna delikatess. Så en av kvällarna blev vi skjutsade till ett litet Boarding House några mil utanför St John’s. Dags för hummer.
Ägarinnan hade samma morgon varit nere vid hamnen och köpt färska humrar. Hon hade valt noga och för säkerhets skull köpt var sin till oss plus ett par extra . Sedan hade hon tillagat dem enligt alla konstens regler, och hon var en lokal celebritet när det gällde att tillaga hummer.
Det var inte bara gott, det var fantastiskt gott. I och för sig hade jag aldrig ätit hummer förut, men det gav verkligen mersmak. Det vill säga tills en av initiativtagarna förkunnade att hon ätit oytaliga humrar, men att dessa slog alla med hästlängder, och hon utnämnde det till de godaste humrar hon någonsin hade ätit.
Då beslöt jag mig för aldrig mer äta hummer. Om en erfaren hummerätare sa att detta utan konkurrens var det bästa då skulle ju varje ny hummerförtäring leda till besvikelse. Jag hade ju börjat på toppen. Vem vill se en division fem-match om man redan sett en VM-final?
Så därför blir det ingen hummer på Stallgatan 7, vare sig i år eller något annat år.
PS. Till historien hör att vi som efterrätt var utlovade den lokala delikatessen Backapples. Även här var vi fyllda av förväntan. Det visare sig vara varma hjortron med vaniljglass. Gott, men inte riktigt exklusivt för svenskar.
Hjortron må heta cloudberries på engelska men först till Newfoundland var fransmännen. De stötte på detta märkliga bär och döpte det till ”Bäret vi inte vet namnet på” (fast på franska). Härnäst kom irländare, som inte heller kände igen bäret, och de förengelskade ordet till backapples.
