Hollies
Jag började lyssna på Hollies i mitten på 1960-talet. Min första favoritlåt med dem var ”Yes I Will”, som många av de gästande grupperna på fritidsgården i Vendelsö spelade. Jag blev riktig fan sommaren 1967, kanske inspirerad av en flicka jag träffade på ett konfirmationsläger i Åre. Samtidigt var det ju den period när popen exploderade och gick från enkla treackordslåtar till mer avancerad musik. Hollies klämde till med hits som ”On a Carousel” och ”Carrie Ann”.
Gruppen gjorde en serie bra LP-skivor ”For Certain Beacause”, ”Evolution” och ”Butterfly”. ”Evolution” var den första Hollies-LP jag ägde. Jag tycker fortfarande att den håller som helhet. Intressant är att den liksom Beatles ”Revolver” inte innehåller några singlar. Men jag önskar att ”The Games We Play” hade getts den äran. Fortfarande en av de bästa poplåtar gruppen skrev själva.
”Butterfly” var den sista LP Graham Nash medverkade på. Han flyttade till USA och ersattes av Terry Sylvester och gruppens nästa skiva var ”Hollies sing Dylan”.
I Graham Nash självbiografi berättar han att de andra medlemmarna tackade nej till att spela in flera av de låtar som sedan dök upp Crosby, Stills, Nash & Young, som ”Marrakesch Express” och ”Teach Your Children”.
Hollies ska också ha äran för att Graham Gouldman (senare 10CC) upptäcktes. Vad jag vet var de först med att spela in hans låtar ”Look through any window” och ”Bus Stop”. Historien om hur de fann honom finns också i Nash bok.
Lollipops
Do you know the Lollipops?
Lollipops var mina första popidoler. En ung dansk trio med ett brödrapar och deras kusin på trummor. De var unga, de skrev enkla, korta poplåtar enligt det som gällde i mitten på 1960-talet. Jag har ett minne av hur familjen var inne i Kungsträdgården en söndag när de hade underhållning och Lollipos framträdde. Mina föräldrar berättade att jag var helt tagen av dem. De spelade nog bara 3-4 låtar, men det kändes som en evighet.
Det här var min första LP. Om jag minns det rätt fick jag den på min 12-årsdag i juli 1965. Så småningom köpte jag ett nothäfte med låtarna och kunde flera utantill.
Lollipops fick mycket kritik av dem som inte gillade dem. Det handlade inte om musiken, men det faktum att de lånade in en bassist på skivorna. Att inte spela själv var en dödssynd i det svenska poplivet då. Inte anande vi hur mycket de engelska grupperna var beroende av studiomusiker.
Guide till folkmusiken i London
Det här handlar mest om var du kan hitta engelsk folkmusik i London. Vissa av de ställen som omnämns har givetvis också annan folkmusik, men utgångspunkten är den engelska musiken.
Jag gör inga anspråk på att vara komplett.
Affärer
Idag sprids CD med folkmusik mest genom postorder eller försäljning i samband med konserter och festivaler. HMV i Westfield Shepherds Bush har ett litet urval, men det är det enda jag har hittat.
Vill man ha noter finns en del i Music Room på Denmark Street, men min favorit är Hobgoblin Music på Rathbone Place, tvärgata till Oxford Street. Hobgoblin har också gott om folkmusikinstrument, till exempel tin whistles i alla storlekar och prisklasser.
Konsertlokaler
Även de stora konsertlokalerna, som de på South Bank, Royal Albert Hall och Cadogan Hall ordnar ibland folkmusikkonserter. Men då med de riktigt stora artisterna, som Tom Paxton, Richard Thompson och liknande.
Union Chapel (https://www.unionchapel.org.uk/) är som namnet säger en gammal kyrklokal som numera används för konserter av olika slag. Bland annat brukar Fairport Convention förlägga sina Londonkonserter här. (Preliminärt 21 februari 2020 nästa gång.) T-bana: Highbury&Islington.
Cecil Sharp House (https://www.cecilsharphouse.org/) är engelska folksångs- och dansförbundets högkvarter. De ordnar då och då konserter i sin stora hall. De ordnar också kurser och danser. Närmaste T-bana: Camden Town
Kings Place (https://www.kingsplace.co.uk/) är ett kulturcentrum nordväst om Kings Cross, som också är närmaste tunnelbana. Har regelbundet folkmusik i någon av de två konsertlokalerna.
Green Note (https://www.greennote.co.uk/) på Parkway i Camden har två scener och har folkmusik flera gånger i veckan. T-bana: Camden Town.
Folkmusikklubbar
Singers’ night, singrounds och liknande betyder att det är öppet för alla att framträda.
På gästkvällar har de flesta klubbar utrymme för floor singers, det vill säga publik som uppträder. Även floor singers betalar full entré.
Tänk på att det på folkmusikklubbarna är en dödssynd att prata när någon framträder. Behöver man lämna lokalen för toalettbesök eller mer dryck gör man det under applåderna mellan låtarna. Sedan väntar man på nästa avbrott innan man återtar sin plats.
Klubbkvällarna brukar ofta runt 20.00 och slutar 23.00.
Måndagar:
Croydon Folk Club (http://croydonfolkclub.org.uk/) i Ruskin House har som regel Singers&Musicians Night varannan vecka och gästartister varannan. Tåg från Victoria till West Croydon.
Folk in the Cellar kör singrounds andra måndagen i månaden och gästartist fjärde. Finns bara på Facebook. T-bana: Camden eller Euston.
Tisdagar:
Cecil Sharp House’s Folk Club kör singrounds tre kvällar i månaden och gästartist en gång. Här kan man fota på singrounds få höra en halvt legendariska engelska folksångare som gärna drar en låt eller två.
Torsdagar:
Islington Folk Club (http://www.islingtonfolkclub.co.uk) finns numera på The Taproom i Islington. Har eget husband, The Angel Band, som växlar i storlek. Nästan alltid gästkvällar. T-bana: Angel
Lördagar:
Cellar Upstairs Folk Club (http://www.cellarupstairs.org.uk/) håller numera till på Calthorpe Arms på Gray Inns Road. Det är centrala Londons äldsta folkmusikklubb. T-bana: King’s Cross
Söndagar:
Twickfolk (http://www.twickfolk.co.uk/) har sin hemvist på Cabbage Patch i Twickenham. Ganska modern inriktning och då och då Singers Nights. Om man vill göra en floor spot på en gästkväll nör man föranmäla det. Tåg från Waterloo till Twickenham.
Walthamstow Folk Club (https://www.walthamstowfolk.co.uk/) blandar folkmusik med blues. Finns på Ye Olde Rose & Crown Theatre Pub på Hoe Street. T-bana: Walthamstow (Victoria Line)
En mer komplett lista över klubbar och konserter finns i på Folk Londons hemsida: http://www.folklondon.co.uk/
Tips till Londonfarare
Väl hemma igen sitter jag och summerar min resa. Fem nätter i London, fyra med musik på kvällarna, en del nya upplevelser och en hel del repriser. Inte så mycket shopping, men kameran har arbetat hårt. Så några tips för er som är på väg att boka, eller att resa på en redan bokad resa.
Man behöver inte ha detaljerade mål för resan, men tänk igenom varför ni åker. Vad är huvudsyftet? Nöjen, som musikaler och fotboll? Shopping? Historia? Kulturupplevelser? Utifrån huvudsyftet så planera lite grann.
Eftersom jag är musiknörd börjar alltid min planering med att kolla musikutbudet de dagar jag ska vara där. Jag har ett antal webbsidor till klubbar och konsertlokaler som jag kollar. Hittar jag något jag inte vill missa bokar jag direkt. Detsamma om det finns någon musikal (när jag reser med frun) vi absolut vill se, då bokar vi i förväg, om möjligt på teaterns egen hemsida.
För fotbollsfans rekommenderar jag att kolla Premier Leagues spelschema redan innan ni bokar. Annars riskerar ni att hamna i London en helg när det inte spelas några matcher på grund av landslagsuppehåll eller liknande. Även här, om möjligt boka era biljetter direkt från klubbens hemsida. Håll koll på när de släpps till icke medlemmar och gå in samma dag. Men det är klart, ska man se någon riktig toppmatch kanske man måste boka via agenter. Men jag lyckades få tag på en biljett till West Ham-Manchester United direkt från West Hams sida.
Vid hotellbokning gäller ofta ”location, location, location”. Var ska jag bo för att enkelt komma från flyget till hotellet? Var ska jag bo för att lätt ta mig till de platser jag vill se? Jag har de senaste åren alltid bokat flyg och hotell som paket. Då får jag dels en viss rabatt på boendet, inte jättelik men helt OK, dels har jag ett visst grundskydd om bolaget går i konkurs, s k ATOL. Inte för att jag tror att BA går i konkurs, men det var väl ingen som trodde att Thomas Cook skulle göra det heller.
Lite reklam: Jag flyger alltid BA av flera skäl. När jag bokar som paket får jag ha med mig 23 kilo incheckat bagage, jag hamnar på Heathrow Terminal 5 med bra kommunikationer in till centrala stan, och de har bra hotell i rimliga prisklasser. Jag har bokat fem olika hotell via dem, alltid bland de billigare, och alltid varit nöjd med standarden.
Läs gärna en bok eller två om staden. Även om du är van Londonresenär finns det alltid något nytt att se eller göra. Jag har varit här med än 100 gånger och har som mål att göra något nytt varje gång. Den här gången har jag varit på Arts Theatre för en musikal jag aldrig sett förut, sett fotboll på London Stadium samt besökt flera för mig nya pubar och restauranger. Och är du i början av din Londonkarriär är det än viktigare. Man kan inte se allt på en enda gång, så det gäller att välja det man verkligen vill se och göra.
Ett tips är att bekanta sig lite med engelsk historia. Vet man vem Queen Anne var blir statyn utanför St Paul’s Cathedral plötsligt intressant. Eller historien bakom Charles I-statyn vid Trafalgar Square. Och namn som Regent Street och Regents Park får sin förklaring.
Framför allt, ha kul och njut av vistelsen. Jag tror det var Sigge Hommerberg som i en av sina böcker om London skrev att det inte var en bok för dem som reser till staden för att kolla om alla sevärdheter fortfarande stod kvar. Det gör de (nästan), men du har ingen skyldighet att besöka dem alla.
Shoppingfunderingar och fotosafari
”A man’s gotta do what a man’s gotta do”. Så ut till Westfield vid Shepherds Bush för att köpa in DVd-samlingen med Doc Martin frun har beställt av mig. Passade också på att köpa Steeleye Spans senaste, ja, de är fortfarande mycket aktiva, och en Melanie-samling på CD. Älskade henne i mina tonår. Hon kändes så äkta, precis som om hon sjöng direkt till mig. Passade också på att, som vanligt, ta en fika på Debenhams, vägg i vägg med HMV. De har så goda bakverk. Troligen helt förkastliga för en diabetiker, men är man i London så.
På vägen in passerade jag genom ”The Village”. Ni som varit där vet vad jag menar, avdelningen med lyxaffärerna, Prada och liknande. Det är de där affärerna som aldrig anger priserna på varorna. Måste man veta priset innan har man ändå inte råd. Dessutom är det glest inrett. På Top Shop och Evans trängs kläderna, i The Village är de lätta att betrakta. Misstänker att det är för att man ska känna att det exklusivt, inte sådant som vem som helst bär. Känns lite främmande för en vars ideal är jeans för 199 kr på ICA.
Åkte hem med varorna och vilade benen en stund. Därefter blev det en fotosafari i delar av det gamla London. Började med en av mina favoritbyggnader, St Paul’s Cathedral, Europas största svartbygge. Ska inte dra hela historien här (finns i båda mina svenska Londonböcker) men det Christopher Wren fick godkännande för att bygga har inte mycket gemensamt med det som står där nu.
Gick inte in denna gång, utan nöjde mig med exteriören. Det finns så mycket spännande på den. Vi glömmer ofta att St Paul är den som i vår bibel heter Paulus. Reliefen ovanför västra entrén ska visa hans omvändelse. Gillar också reliefen över södra ingången, en fågel Fenix med texten ”Resurgam” (”Jag ska återuppstå”), något som tjänade som ett måtto när Wren ersatte den katedral som brann ner 1666.
Söder om katedralen står ett mäktigt monument tillägnat de brandmän som under Blitzen arbetade med att rädda liv och byggnader. Känns välgörande att det i en stad som fylld till bredden med statyer över kungar och höga militärer också finns något som hyllar dem som handskas med effekterna av krigsherrarnas verksamhet.
Gick över Millenium Bridge, ett av de största fiaskona i modern brittisk byggnadshistoria. Det är en väldigt vacker bro. Problemet var att den var oanvändbar när den skulle invigas. Det uppstod vibrationer folk passerade och man fick stänga av den under en period för att åtgärda problemet.
Gjorde också ett kort besök på Tate Modern. Måste säga att det är ett utmärkt sätt att ta hand om ett gammalt kolkraftverk. Stannade inte länge. Passade bara på att vila benen lite. Har dock ett roligt minne från galleriet.
Jag och frun var i London runt jul vill jag minnas. Min svärmor och min svägerska dök upp i stan samtidigt, vi hade dock bokat ovetande om varandra. Jag och fruns mor bestämde oss för att gå på Tate Modern, med frun och syster gjorde något annat. Vad som mötte oss var en av de märkligaste utställningar jag sett. Helt obegripligt. Hade någon ägnat tid och kraft åt att skapa detta på allvar? Hade någon annan ansett att det var värt att visa upp? Vi gick halvfnittrande genom det hela och utbytte fåniga miner. Väl ute igen skrattade vi gott.
Jag brukar påminna mig händelsen när George i Ukulele Orchestra of Great Britain berättar sin historia om att vara städare på konstavdelningen på ett universitet. Då ställs man inför den eviga frågan: Är detta konst eller skräp? Och som George avslutar sin skröna: ”Let me tell you, mistakes were made.”
Köptempel, fotboll och förortsbesök
Ett av målen med OS i London 2012 var att utveckla ett område i östra London. Så skapades Olympic Park och runt det moderna höghus och Londons näst största köpcentrum, Westfield Stratford City, cirka 270 butiker plus ett stort antal restauranger. En av skillnaderna mot det andra Westfield vid Shepards Bush är att snabbmatsställena finns på plats i Stratford. Här finns två food courts med olika inriktning. I den ena finns både McD och KFC.
När jag kom ut strax före lunch på söndagen var alla affärer utom Primark stängda. De andra öppnar kl 12.00. Däremot var matställena i full gång, och hela centrat var fullt med folk i West Ham-tröjor. Det var dags för hemmamatch mot Manchester United.
Normalt sett brukar det vara omöjligt att få tag på biljetter till Manchester-matcher om man inte köper dem via fotbollsresearrangörer som tar hemska överpriser. Av någon konstig anledning fanns det enstaka platser kvar till salu på West Hams hemsida två veckor före match. Jag hade tur och fick tag på en till det facila priser av £65. Men jag hade dubbelt intresse, dels se sonens favoritklubb, som jag faktiskt skrivit en bok om en gång i tiden, dels att uppleva arenan.
West Ham spelar sina hemmamatcher på London Arena, det som var huvudarenan vid OS 2012. Med en publikkapacitet på 66 000 (60 000 när det är fotboll) är det näst Wembley den största fotbollsarenan i London, och alla sitter under tak. Den här gången var det vad jag kunde se totalt fullsatt, och en otrolig stämning på läktaren. När West Ham gjorde 2-0 i slutet av matchen var taket på väg att lyfta.
Ibland var det mer intressant att titta på det som hände runt banan än på matchen, som inte var särskilt inspirerande under första halvlek. Bara säkerhetsarrangemangen. Mängder av vakter och värdar. Dessutom noterade jag att det fanns observatörer som utrustade med mobil och anteckningsblock ständigt spanade på läktaren för att upptäcka tidiga tecken på att något var på väg att hända.
Det som också slog mig, och alltid slår mig vid engelska fotbollsmatcher, var lugnet när 60 000 samtidigt skulle lämna arenan och ta sig till parkeringsplatser och tunnelbanor/tåg. Trots att det tog 50 minuter att gå en sträcka som normalt tar tio var det aldrig fråga om att någon försökte tränga sig. När funktionärer bad massan att stanna gjorde den lydigt detta tills det gavs klartecken att gå igen. Imponerande.
På kvällen åkte jag ut till Walthamstow, en förort i nordöstra änden av Victoria Line. Den är mest känd för att vara hemvist till 1990-talsgruppen East 17. De tog sitt namn efter områdets postnummer, som börjar med E17. En av deras album heter dessutom Walthamstow.
Det är en typisk Londonförort, med en High Street, eller två egentligen för Hoe Street har samma karaktär, med smårestauranger och småbutiker av den typ man inte ser i centrala London. Här finns betting shops och take aways i riklig mängd.
Ni som känner mig inser nog att jag var där för en folkmusikklubb, Walthamstow Folk Club. De kör söndagskvällar i teaterpuben Ye Olde Rose & Crown. De är i ”teaterlokalen” på andra våningen. Till skillnad från Cellar Upstairs använder W-stow FC ett PA, något som med tanke på lokalens akustik egentligen inte skulle behövas.
Den här kvällen var det bluesgitarristen Toby Walker som var huvudakt. Han är en mycket duktig gitarrist och sångare, som lärt sig mycket genom att åka runt i sydstaterna i USA för att lära sig direkt från traditionsbärarna. Han påminde i spelstil en del om min gamla gitarrhjälte Stefan Grossman, och han var noga med att påpeka vem han fått sångerna från. Roligaste titeln var ”What I used to do all night now takes med all night to do”, en låt om att åldras. För mig var han dock lite för mycket showman. En regel inom folkmusiken är att sången är viktigare än sångaren, här blev det lite för mycket tvärtom.
Islington, gitarrer och fler pubar
Det är intressant att vistas i London småhaltande med hjälp av en promenadkäpp. Överallt möts man av välvilja. Folk reser sig upp och lämnar sittplats på t-bana och bussar, ja till och med på pubar. Rekordet var i förrgår när jag skulle betala en tröja på Primark. På väg att ställa mig i kön såg en ”supervisor” mig och ledde mig till en kassa där handikappade har företräde, och jag fick på så sätt gå före alla. Det var inte bara positivt. Det är när man står i kön man kan fylla på sin shopping med mints, strumpor och annat. Men jag dolde käppen väl igår så jag kom åt de varorona när jag betalade fruns stickade jultröjor.
Förmiddagen gick åt till London Guitar and Bass Guitar Show i Business Design Centre i Islington. Kalla det Londons motsvarighet till Fuzz Guitar Show i Göteborg. Jag föredrar faktiskt den senare. Här var allt i en enda stor hall. Enligt förhandsinformationen skulle det vara mycket ljud första kvarten varje timme, och lite mindre ljud övriga tre kvarter. Ärligt talat märkte jag ingen skillnad. Eftersom jag är mest intresserad av akustiska gitarrer, och framför allt hur de låter, blev det en besvikelse. Man kunde provspela och känna på spelbarheten hos det man testade, men att lyssna på deras ljud? No way. Jag köpte lite plektrum och en extra capo, det var allt.
Men jag fick chans att gå runt lite i Islington, vilket alltid är trevlig. Många småbutiker, en gatumarknad och en uppsjö av trevliga pubar. En oas från den som vill komma undan turiststråken. Jag satt en stund på Steam Passage Tavern på Islington High Street, mysig pub som dessutom hade Lancaster Bomber på fat, ett utmärkt öl man sällan ser på Londonpubarna.
Den som vill till Islington tar med fördel buss 38 eller 73, båda går hela vägen från Victoria, men tar olika vägar. 38 från Piccadilly Circus är lite av en sightseeingbuss. Men väljer ni T-banan har Angel troligen Londons längsta rulltrappa.
Fikade på Primark Tottenham Court Road. De har ett mysigt café på översta våningen. Dessutom prisvärt. £4.30 för en Tropicana apelsinjuice och en god kaka med citronsmak.
Jag skriver mycket om pubar och här kommer ytterligare en. Calthorpe Arms på Grays Inn Road är en riktig ”local”. En liten (och jag menar liten) pub med i stort sett bara lokalbefolkning som gäster. Så genuint engelskt det blir i London.
Jag är där då och då på lördagskvällar. Det är där min favoritfolkmusikklubb i London Cellar Upstairs håller till nuförtiden i ett rum på övervåningen. Jag har besökt klubben ganska regelbundet i cirka 20 år, och under den tiden har de flyttat runt en del. Men det här är nog bästa ställer hittills.
Folkmusikklubbarna är en väl bevarad hemlighet för turister. Man hittar inget om dem i de vanliga turistpublikationerna. Men de är något genuint engelskt och för en billig penning får man ofta en helkväll med bra musik.
Cellar Upstairs är helt akustisk, och publikkapaciteten är någonstans runt 50-60. Igår var Chris Foster huvudgäst. Med en fyllig röst, mycket tydlig diktion, fantastiskt gitarrspel och drygt 50 års rutin är han en njutning om man gillar engelska folksånger. Samtidigt är en folkmusikkväll så mycket mer än bara gästartisten. Som vanligt inledde Sheila, som driver klubben, sedan kom två så kallade residentials, det vill säga sångare/musiker som är knutna till klubben. Så är det ”floor singers”, besökare som känner för att sjunga eller spela en bit. Igår var vi tio stycken (ja, jag var en).
Totalt närmare tre timmar musik (inklusive en kort paus) som inklusive en pint Youngs London Special, ett glass rödvin och entré kostade mig £18. (Och tuppkammen växte när en besökare på väg ner för trappan efteråt halvviskade i mitt öra: ”I thought your song was the best”)
Idag ska jag på fotboll och en folkmusikklubb till. Men det får ni läsa om imorgon.
Beatles, pubar och drottningar - London del 2
Beatles var ju ett Liverpoolband, och den staden är full av Beatles-turer och statyer. Man ska dock komma ihåg att medlemmarna från det de slog igenom på allvar och framåt bodde i London. Det var här de spelade in sina skivor och gjorde sina filmer. London Walks har till exempel två Beatlespromenader på repertoaren. Båda rekommenderas.
Så jag inledde dagen med att åka upp till Abbey Road. (T-bana St Johns Wood) Studion ligger på vänster sida i början av gatan, strax efter det berömda övergångsstället, som det verkar obligatoriskt för alla besökare att låta sig fotograferas när man går på. Tyvärr hålls vi fans utanför staketet, där vi möjligen kan hoppas på att få syn på någon berömdhet. Händer mycket sällan dock.
Studion är ju förknippad med Beatles, men den öppnade redan på 1930-talet och spelade då mest in klassisk musik. Edward Elgar är en som dirigerat här vid inspelningar. Likaså har den från 1960-talet och framåt nyttjats av mängder av kända grupper. Min 60-talsfavoriter Hollies var flitiga gäster och min kompis Glenn påpekar alltid att det var här Pink Floyd spelade in ”Dark side of the moon”.
Nu har även ägarna insett de affärsmässiga möjligheterna, och i direkt anslutning öppnat en affär där man säljer diverse memorabilia. T-shirts, muggar, gitarrband, böcker och givetvis skivor, både CD och vinyl. En försiktig uppskattning säger att drygt 80 % av varorna har Beatles-koppling. Men ha en laddad plånbok, digital eller analog. T-shirts à £25, t-muggar £9 styck och gitarrband i fuskläder £49. Jag kom ut utan påse.
Jag gillar pubarna. Man kan ramla in, sitta ner, ta en halv pint och skriva några vykort, eller bara allmänt ta det lugnt. Ingen stressar en att dricka snabbare. Hann med två pauspubar igår.
Först Allsop Arms mellan Baker Street och Marylebone Station. En ganska stor pub som trots det känns intim. Brett ölsortiment. Jag fastnade framför en av många TV-skärmar på puben. Alla visade de rugby, Japan-Ryssland. Är ingen expert på rugby men blev riktigt fascinerad under den period jag satt där.
Så Spread Eagle på Parkway i Camden Town. Det är en Youngspub, vilket gör den värd ett besök. Youngs har alltid god öl. När jag skulle gå blev jag bjuden på en liten chokladbakelse, fantastiskt god. Youngs fyllde tydligen 188 år dagen innan. Då hade man på alla deras pubar bjudit på tårta. Idag var det bara små bakelser. Man får tacka.
Det enda jag ogillar med pubarna är att deras toaletter ofta ligger en trappa upp, eller ner, från själva puben, och att trappan dit ofta är brant. För en nybliven pensionär som väntar på att få ena knäet opererat för artros är detta ett aber.
Förresten vill jag rekommendera Parkway för den som letar efter små mysiga restauranger som inte tillhör någon kedja. Gatan har också ett antal pubar.
Kvällsunderhållningen blev ”halvmusikalen” Six på lilla Arts Theatre vid Leicester Square. Det är en enaktare där Henry VIII:s sex fruar förvandlats till ett tjejband typ Spice Girls. Var och en får berätta sin historia i modern musikalisk tappning. Inga scenbyten, nästan ingen dialog och ett rasande tempo i 75 minuter. ”Vad är värre än ett brustet hjärta?” frågan Jane Seymour. ”Kanske att bli halshuggen?” svarar Anne Boleyn. Och vad är Henry egentligen känd för? Reformationen eller att han hade sex fruar? Rekommenderas till alla som kan lite grann om engelsk historia.
Som avslutning gårdagsmorgonens bästa replikskifte på BBC Breakfast News. En intervjuad person säger urskuldande; ”Vi skulle kunna ha agerat snabbare?” Reportern replikerar blixtsnabbt: ”Varför gjorde ni inte det då?” BBCs reportrar låter aldrig någon glida undan.
Nu ska jag på gitarrmässa. Men det lär ni får läsa om i morgondagens blogg.
Torsdag i London
En stor nackdel med att sitta längst bak i planer, 24C, är att man serveras sist och vissa saker kan ta slut innan man får chans att beställa. Mina tankar på en god skink-ost-macka grusades. Men toastien med tomat och mozarella var OK, men inte lika mättande.
Väl i London började jag med att åka ner till Charing Cross för en promenad på Hungerford Foot Bridge, eller vad den heter nu efter moderniseringen. Ville ha några bilder på Royal Festival Hall inför ett föredrag nästa månad. Måste säga att hela South Bank Centre-området är fantastiskt. Ett par av mina favoritkonsertsalar, Riverside Café och alltid fullt av liv. Satt på uteserveringen med en chocolate cake och en Cola och bara njöt en stund.
Fortsatte sedan bort mot County Hall och London Eye. Ytterligare ett aktivitetsfyllt område. Motstånd frestelserna från London Dungeon, Shrek-äventyret och SeaLife, men fick en del bra bilder på Westminster Bridge och det som finns runt den. Älskar det vita lejonet vid sydöstra brofästet. Rest från The Lion Brewery som en gång låg i närheten. Gillar också Boadicea-statyn. I vilken annan världsstad reser man en staty över en person vars främsta bedrift var att bränna staden till grunden? Låt vara för cirka 1960 år sedan, men ändå. Statyn i sig är också fin.
För några år sedan hade jag en vild idé om att skriva en bok med titeln ”Buss på London”. Där skulle jag beskriva olika busslinjer och vad man kan se om man åker dem. Ett av de längsta kapitlen skulle bli det om Buss 11. Den går från Liverpool Street Station till Fulham Broadway och tar en förbi mycket av det en turist ”måste se” när man är i staden, som St Paul’s, Trafalgar Square, Houses of Parliament osv, likaväl som mindre kända platser, som där Roger Bannister tränade innan han sprängde 4-minutersvallen för en engelsk mil.
Jag nöjde mig med att åka bort till Victoria Coach Station. På Ebury Street, bakom busstationen, låg Morgan House Hotel, ett litet B&B med ett dussin rum som vi hade som vårt stamställe under 15 år. Det kändes lite som att komma hem. Mycket var beroende på ägaren Rachel Joplin. Hon var frukostrummets drottning. Pratade med alla gäster och kunde ge tips på saker att se, och även lyssna på dem som hade sett något hon inte var så bekant med. Det var hon som ordnade så jag fick se House of Lords inifrån, guidad av en tvättäkta lord hon kände.
Så plötsligt för några år sedan gick det inte att boka rum där längre. Ingen förklaring, bara borta från nätet. Men skylten fanns kvar. Men den här gången hade ombyggnaden börjat och hela huset var täckt av byggnadsställningar. Ska troligen bli lägenheter. Ger snabbare och större pengar till ägarna.
Ebury Street är mest känt för att det var på den här gatan Mozart bodde när han var i London med sina föräldrar. En ”plaque” på det huset talar om att här skrev han sin första symfoni. På torget en bit bort står en staty av kompositören som barn, med en fiol i handen.
Inför varje Londonbesök kollar jag alltid igenom musikutbudet, med inriktning på klassisk musik och folkdito. Ett av de ställen jag alltid kollar är King’s Place, nordost om Kings Cross. Det är ett relativt nytt etablissemang med konstutställningar, fik, bar och två konsertlokaler, en lite mer formell och en enklare. På torsdagen spelade en ny folkmusikgrupp, The Trial of Cato, i den senare. Efter att ha kollat Youtube bokade jag biljett.
Det inleddes med en överraskning, en trio som kallar sig Ofelia. Egna låtar, mer pop än folk, men med fantastisk stämsång. Så kom Trials of Cato. Med gitarr, irländsk bouzouki, mandolin och ”foot percussion” gav de oss en verklig högtidsstund. Fantastiskt instrumentalspel och bra sång. Allt från makedonsk folkdans, över irländska jigs, skotska folksånger och inte minst två sånger på walesiska. Jag köpte givetvis deras hittills enda CD på vägen ut.
Kvällen avslutades med ett glas rött i hotellbaren. Hotel President har en alldeles utmärkt sådan, med rimliga priser och skön vilsam miljö.
Nu ska jag till Abbey Road och Cecil Sharp House. Men det får ni läsa om imorgon.
Kort paus - åter 20 september
Att planera resan - Londonbesök
Det är roligt att resa, oavsett vart resan går. Men en sak som är minst lika rolig är att planera resan. Jag älskar att kolla kartor, lägga upp rutter, boka flyg, färjor och hotell, samt läsa på om de platser som ska besökas. Vad finns där att se och göra? Något historiskt? Något kulturellt?
I grunden handlar det kanske om kontrollbehov. Jag skulle hata att komma hem och upptäcka att jag bommat något som jag vet att jag skulle ha gillat. Likaså vill jag inte när vi bilar runt lägga tid på att leta efter hotell. Det ska vara klart innan vi åker.
Londonbesök är lite speciella. Jag har varit där mer än hundra gånger, men har fortfarande ambitionen att göra något nytt varje gång jag kommer dit. Vad det beror på om jag reser med sällskap (vanligtvis frun) eller ensam. I de senare fallen tenderar det att bli musikresor med inriktning på folkmusik.
Här är det jag redan har bokat eller planerat för resan om drygt en vecka. Är faktiskt ganska nöjd (skryt, skryt).
To kväll: Konsert med folkmusiktrion Trials of Cato (som jag aldrig hört förut) på Kings Place.
Fr dag: Fotoutställning i Cecil Sharp House, engelska folkdans- och sångförbundets högkvarter. De visar bilder på de stora folkmusikartisterna från förra seklet.
Fr kväll: ”Musikalen” Six (om Henry VIIIs fruar) på Arts Theatre vid Leicester Square (både föreställningen och teatern är nya bekantskaper)
Lö dag: Gitarr- och elbasmässa i Islington (nytt för mig)
Lö kväll: Chris Foster på Cellar Upstairs Folk Club (mitt stamställe, men har aldrig hört Chris live förut)
Sö em: West Ham-Manchester United på London Arena (gamla OS-arenan, som jag aldrig varit inne på förut)
Sö kv: Bluesgitarristen Little Toby Walker på Walthamstow Folk Club (artist jag aldrig sett förut)
Må kv: Sing round på Folk in the Cellar i Camden (ny klubb för mig)
Så har jag hittat uppgifter om några lunchkonserter, men man ska ju hinna shoppa och dricka en och annan Doombar och London Pride också.
Samma band?
Oavsett vilka som för närvarande spelar i Hammarby eller Manchester United är det fortfarande Hammarby eller Manchester United. På samma sätt är Göteborgssymfonikerna samma orkester oavsett hur många musiker eller dirigenter som byts ut. Men hur är det med pop- och rockband? Hur många, och vilka, medlemmar får bytas ut innan vi slutar se dem som just det bandet?
Frågan är befogad när det gäller många av 1960- och det tidiga 1970-talets band som fortfarande dyker upp på turnéer. Är de det band de utger sig för att vara eller ska vi se på dem som en tribute band?
Redan 1991 blev frågan aktuell för mig. Jag var språkreseledare i Swansea och turné med 60-talsband dök upp på den underbara teatern där. Jag och några av mina deltagare, musikintresserade tonåringar, gick dit. Ett av banden var Freddie & the Dreamers. Den enda originalmedlemmen var sångaren Freddie Garrity. De spelade alla de gamla hitsen som de lät på skivorna och Freddie hade kvar rösten, så låt gå för honom, men hade jag sett the Dreamers?
Ett annat exempel var förra året när Animals spelade här i närheten. Jag var på vippen att gå tid, men efter att ha kollat lite noggrannare lät jag bli. Den enda originalmedlemmen var trummisen. Någon som någonsin lyssnade på Animals för trummisens skull? Sedan spelar det ingen roll att de som var där berättade hur duktig sångaren och organisten var. Ett Animals som saknar både Eric Burdon och Alan Price, och för den delen också bassisten Chas Chandler, som sedan blev Jimi Hendrix manager, är inte Animals för mig.
Jag skulle inte heller spendera pengar på att höra trummisen och bassisten från Creedence Clearwater Revival när de åker runt och påstår sig vara de som skapade gruppens sound. För mig var CCR alltid lite one man show och utan John Fogerty är det inte riktigt samma sak.
Sedan tycker jag att det är en skillnad mellan de som enbart åker runt och spelar sina gamla hits och de band som har hållit igång hela tiden och hela tiden gett ut nytt.
Mina egna favoriter, Fairport Convention, är ett sådant band. Även under perioden 1979-1985 när de formellt låg nere gjorde de regelbundna återföreningskonserter. Idag är Simon Nicol den enda som var med och startade bandet 1967, men inte ens han har varit med hela tiden. Bassisten Dave Pegg har däremot varit med ända sedan han kom in 1970. Trummisen Gerry Conway må ha kommit med så sent som 1999, men han var studiomusiker på en av plattorna i början på 1970-talet, och spelade mycket med medlemmar som lämnade gruppen, som Sandy Denny och Richard Thompson. Men anledning till att de inte känns som ett tribute band är att de ungefär vartannat år ger ut ny musik, och konserterna till stor del består av denna nya musik.
Men var och en får avgöra. Men frågan är ett intressant. Hur många, och vilka, medlemmar får ett band tappa innan de blir ett tribute band till sig själva?
Sjung på svenska
Jag har gett mig på att lära mig Lars Winnerbäcks fantastiska låt ”Gråa dagar” tillräckligt väl för att kunna sjunga den offentligt. Redan när den kom gillade jag texten, men efter att ha brottats med den ett par dagar inser jag att den är genialisk. Det finns formuleringar i den som får mig att rysa av välbehag. Vad sägs om ”När hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån” eller ”En sådan leda bryter ner en bra frisyr”. Ren och skär poesi maskerad som poplåt.
Jag ställer mig frågan, skulle någon svensk låtskrivare kunnat skriva något liknande på engelska? Jag erkänner villigt att First Aid Kit och några andra ibland får till riktigt bra engelska texter. Men i allmänhet? Ofta finner jag att låtar på engelska skrivna av svenskar saknar riktigt djup. Ibland tenderar de att bli en samling allmängiltiga fraser. Därför blev jag så besviken när nästan alla bidrag i finalen på P4 Nästa var på engelska, och i Radio Västs regionfinal fanns det inte en enda låt där upphovsmannen sjöng på sitt modersmål.
Det tröstar mig att de flesta av de svenska artister och grupper som når riktigt arenastatus har valt vårt modersmål som sångspråk. Förutom Winnerbäck tänker jag på Håkan Hellström, Kent och Gyllene Tider. Och en ”ungdom” som Molly Sandén har fått en nytändning när hon bytte till sitt modersmål, och hade Veronica Maggio blivit så poppis om hennes betraktelser varit på engelska?
När jag började lyssna på musik, på 1960-talet, fanns det en skarp gräns för oss ungdomar. Popgrupperna som ville in på Tio-i-topp sjöng på engelska, de som sjöng på svenska var svensktoppsartister och inte värda vår tid. Så svenska popskrivare satt med sina engelska rimlexikon och försökte få ihop sina texter. Ibland var de rent usla. Vi i Sverige var inte så bra på engelska då för drygt 50 år sedan. Så det smög sig in rena hemskheter i texterna, som när Benny Andersson skrev att hans ”Sunny Girl” var ”domestic” (inhemsk, huslig, tam), något han aldrig skrivit på svenska. Och det finns en gammal låt med ett annat svenskt band, som ska få förbli anonyma, där jag är helt säkert på att de hittat på ett ord som ska låta engelskt.
Det hela vände med Pugh och andra, och när proggvågen kom var svenskan helt accepterad som sångspråk. Men sedan några år har det tyvärr vänt tillbaka.
Så mitt råd till svenska låtskrivare: Om du vill att dina texter ska tas på allvar och att de ska lyssnas på så skriv på ditt modersmål!
Covers eller tolkningar
Jag var och lyssnade på LaGaylia Frazier i fredags. Det var en härlig show med en sångerska i högform och ett superbt kompband. En sak slog mig. Eftersom hon aldrig haft någon större hit som folk väntar sig att få höra spelade hon bara andras låtar, ofta ganska välkända sådana. Men hon gjorde låtarna till sina egna.
Jag upplever ibland musiklivet lite polariserat. Antingen ska du ”satsa” och då är det bara egna låtar som gäller. Eller så spelar du i coverband, eller är så kallad trubadur, den mest missbrukade termen i svenskt musikliv, men det är en annan historia. Då förväntas du hela kvällen pumpa ut välkända låtar i versioner som inte alltför mycket avviker från originalen. Extremen är de tribute band som så långt det är möjligt försöker kopiera ett visst band eller en viss artist.
Mitt mål är en tredje väg, någonstans mitt emellan, lite i LaGaylias stil. Spela och sjunga låtar jag gillar, men på mitt eget sätt. Detta gäller oavsett om jag spelar i någon grupp, i duo med Jonny eller på egen hand. I syfte att frigöra mig från originalet brukar jag sluta lyssna på det när jag väl har lärt mig låten. Sedan gäller det att spela den så många gånger att jag hittar den för mig optimala tolkningen, ibland ganska långt från originalet.
Jag har upptäckt att det finns mängder av helt fantastiska låtar som ingen längre spelar. Det går att hitta på skivor, när man går förbi hitsen, eller i sångböcker. Ibland har upphovsmannen dött, ibland har hen tröttnat på låten, eller aldrig kört den live. I letandet känner jag mig ibland som en musikarkeolog som ska rädda bortglömda låtar till eftervärlden.
Jag skulle vilja slå ett slag för vad jag kallar tolkningsband, det vill säga grupper som gör egna tolkningar av andras låtar. En av mästarna på området är för mig Ry Cooder. Lyssna på hans tolkning av ”Stand by me”, hur han fullständigt förvandlar låten. Eller när han lyfter fram Blind Alfred Reeds låtar från slutet av 1920-talet och gör dem till modern musik. ”You Must Unload” från senaste skivan är ett annat underbart exempel. Du känner genast igen att detta är Ry Cooder, samtidigt som det är 90 år gammal låt av en blind fiolspelare. Eller vissa av David Lindleys inspelningar av gamla låtar. Han bara kör dem rakt upp och ner i sin egen stil. Försök hitta hans version av ”Papa Was a Rolling Stone” som exempel.
Själv är mitt drömprojekt att bilda ett band som koncentrerar sig på egna versioner av låtar hämtade ur Richard Thompsons rika produktion. RT själv är dessutom en god tolkare. Leta rätt på hans version av ”Ooops! I Did it again” så förstår ni vad jag menar. Att höra en tunnhårig 60+-are sjunga”I am not that innocent” ger frasen en ny mening. Att han sedan omvandlar det hela till ett 1500-tals lutstycke i mitten gör inte saken sämre.
Så fram för tolkningar av andras låtar, gärna sådana som inte spelas så ofta. Creedencecovers och ”Sweet Home Alabama” har vi hört tillräckligt av.
PS.
Min recension av LaGaylia finns i veckans Melleruds Nyheter på sid 5. Tidningen finns som nedladdningsbar pdf på www.mellerudsnyheter.se Inga betalväggar.
Att vara kränkt
Jag satt i ett samtal med en förälder som ansåg att hennes barn blivit illa behandlat av både lärare och rektor. Jag vet inte riktigt vad jag hade sagt när hon klart uttryckte att hon kände sig kränkt av påståendet eller frågan. Jag svarade att jag kände mig kränkt av att hon trodde att jag hade minsta tanke på att säga något i syfte att kränka henne.
Episoden berättar lite om problemet med den definition av kränkning vi nu använder, att en kränkning ägt rum så fort någon känner sig kränkt. Det innebär att många blir oskyldigt anklagade för att kränka andra. Problemet behandlas utförligt i David Eberhards bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” (2009).
Givetvis måste vi ta hänsyn till varandras känslor och vara lyhörda för hur andra reagerar på vad vi säger och gör. Men det måste också vara så att mottagaren av våra repliker och vårt agerande försöker tolka vad vi menar och vilka våra avsikter är. Om jag utgår från att världen är emot mig och att alla vill mig illa kommer jag att tolka andras agerande utifrån detta, och då lär jag ständigt bli utsatt för det som upplever som kränkningar.
Samtidigt att anser jag att ordet tunnats ut och förlorat sin egentliga mening. Allt blir till slut kränkningar. Kanske dags att gå tillbaka till ursprungsmeningen. Nationalencyklopedins ordbok från 1995 ger följande definition av ordet kränka: ”behandla (ngn) nedsättande genom att angripa den personliga hedern i ord eller handling” alternativt ”sexuellt våldföra sig på”. Som synonymer anger boken förödmjuka, skymfa, såra och vanhedra.
Enligt boken är att kränka en aktiv, medveten handling. Med vår nuvarande definition blir det istället en annans tolkning av vad som gjorts.
Detta kanske inte hade varit ett problem om inte BEO, och ibland press, köper tolkningen, och när man inte vill ta hänsyn till situationen, när en elev trots flera tillsägelser vägrar att rätta sig efter vad läraren har sagt och sedan kan få skadestånd när läraren flyttat på honom. Med den tolkningen skulle arresterade brottslingar kunna hävda att de blivit kränkta när polis belagt dem med handfängsel. Att bli tillrättavisad när man gör något dumt eller bryter regler är i sig inte kränkande, även om det upplevs så. Givetvis kan den som tillrättavisar uppföra sig på ett kränkande sätt, och då kan det vara rätt att tala om kränkning, men detta är sällan fallet.
Så jag tror vi måste börja diskutera på allvar vad vi menar med kränkningar. Vi måste också bli ärliga mot varandra. Om jag blir ledsen över vad någon säger till mig kanske det enklaste sättet är att tala om det för vederbörande. Troligen kommer jag då att upptäcka att det inte alls var illa ment. Shakespeare sa ”skönhet ligger i betraktarens öga”, på samma sätt kanske kränkningen bara existerar i mottagarens huvud.
