ukulelemorfar

Läste i en tidning om hur Brandbergsskolan via en ny rektor räddats från nedläggning. När tidningen redogjorde för vad han gjort för att rädda skolan fick jag lite "Deja Vu"-känsla. Mycket kändes välbekant. Låt mig ta er tillbaka till mitten av 1970-talet, och lite från mina 11 år på skolan.

Brandbergsskolan öppnades 1975. Den låg mitt i ett nybyggt bostadsområde. När jag gick i nian 1968/69 hade vi orienteringar i skogarna här, nu låg det en stad för 12 000 invånare på platsen. 4 200 lägenheter plus 700 radhus.

På våren hade jag gått ut Lärarhögskolan och på sommaren blev jag uppringd och erbjuden jobb på skolan. Jag tackade nej. Jag hade redan fått jobb som musiklärare på mellanstadiet i två Tyresöskolor, och möjligheten att få syssla med musik på heltid lockade.

Min Brandbergsskolekarriärsstart försköts därför till hösten 1976, när jag dök upp på skolan som vapenfri tjänstepliktig. Jag hade en fri roll, var lite lärarassistent, lite elevassistent, jobbade lite på fritidsgården och lite på biblioteket, och tillbringade ganska mycket tid i musikinstitutionen. Men framför allt lärde jag känna skolan och folket där. (Något jag hade stor nytta av när jag nästa år var fast anställd som lärare.)

Rektor var Torkel Söderström och han hade året innan fått den krävande uppgiften att bygga upp en skola (byggd för 6-parallelligt högstadium plus 6 mellanstadieklasser) från noll. Helt ny personal, helt nya elever, varav ingen hade bott i Brandbergen mer än max sex år. Hur lyckas man med det?

Torkel hade i mina ögon en stor fördel. Han var en suveränt duktig pedagog. Jag hade haft honom som kemilärare i nian och hans lektioner var det man såg fram emot under veckan. Det var fyllda av humor, och har man roligt lär man sig. Men samtidigt som han var rolig och inspirerande var han tuff. Han markerade tydligt vad som var acceptabelt och inte.

Som rektor hade han flera fördelar.

Torkel såg all personal, inte bara lärarna, som lika viktiga. På alla högstadieskolor spelar vaktmästaren och kanslisten stora roller, men på Torkels skola (för det var vad det var) räknades även lokalvårdare, fritidsledarna och matsalspersonalen in. Lokalvårdarna rastvaktade ibland och hade alltid roliga grejer när vi personal spexade för eleverna på julavslutningarna.Det hela kallades BRY-andan.

Torkel hade som ledstjärna att skolan var till för eleverna. Han hade, enligt vad han sa, blivit prickad av JO två gånger. Båda gångerna hade han brutit mot de formella reglerna för att ta snabba beslut för elevernas bästa. Ett fall var när han på stående fot bad en helt olämplig lärare att med omedelbar verkan lämna sin tjänst. JO konstaterade att beslutet var rätt i sak, men att det skulle ha fattats av Länsskolnämnden.

På Torkels skola var det tillåtet att pröva nytt, även om det misslyckades. Däremot var han skeptisk till sådana som bara rullade i gamla hjulspår. Och om man försökte något nytt och det inte fungerade kunde man alltid räkna med Torkels stöd utåt om det kom kritik. Han var, utåt, lojal mot sina lärare. Hade han kritik tog han den direkt med läraren ifråga.

Och Torkel insåg att eleverna på en nystartad skola behövde något att vara stolta över, något som fick dem att öppet berätta "Jag går på Brandbergsskolan". Så idrottslärarna fick fria händer att anmäla lag i skol-DM i alla sporter där de trodde att vi hade chans att hävda oss. Vi var till exempel i kvartsfinal i fotboll med killarna i nian, och i början på 1980-talet nådde tjejerna i min sexa finalen i skol-DM i fotboll för klasslag. 

Vår framsynte musiklärare Per-Arne Ståhlberg fick också fria händer. Brandbergsskolans Luciatåg är fortfarande de bästa jag hört på en högstadieskola. Och under mitt år som VTP-are satte vi upp Jesus Christ Superstar, med ett sextiotal elever och ett halvt dussin lärare. Under slutfasen var vissa elever mer på repetitioner än lektioner, men Torkel tog smällen när de lärare som inte var involverade gnällde. Han förklarade hur viktigt det hela var för skolans rykte och elevernas trivsel.

Han fick, som vanligt, rätt. Vid läsårsstarten efters ommarlovat berättade skoldirektör Olle Flodby, som varit det i cirka 20 år, att han under våren hade varit med om det bästa under alla sina skoldirektörsår när han bevistade Brandbergsskolans uppsättning av JCS. "Jag grät av lycka när jag lämnade salongen", sa han till alla Haninges lärare.

(Detta ledde till fler uppsättningar, och så småningom till att Haninges musikklasser förlades till just Brandbergsskolan,)

Och Torkel fick rätt igen. Expressen visade något år senare betygsstatistik som skulle visa hur elever i de "fina förortskommunerna" klarade sig bätte än de i söderförorterna, vilket var helt rätt. Men när tidningen bröt ner siffrorna på skolnivå visade det sig att eleverna i "höghusskolan" Brandbergsskolan hade bättre betyg än eleverna på Vendelsömalmsskolan, som låg mitt i ett äldre, väletablerat villaområde.

Som lärare i nio år på skolan visste jag att jag hade Torkels stöd, men att jag också hade krav från honom på mig. Det jag gjorde skulle jag göra för elevernas bästa.

Det var också Torkel som i maj 1986 mer eller mindre tvingade in mig på skolledarbanan, något han ska ha stort tack för. Och under de 14 år jag var studierektor och rektor på skolor i tre olika kommuner tänkte jag ofta försatt i kniviga situationer: "Vad skulle Torkel gjort.?

 

 

Det var 2006, det år Lordi vann ESC. Någon gång i augusti befann jag och frugan oss på ett tåg mot Stockholm. Snett mitt emot oss satt ett gäng som tydligen var på väg till något revykonvent i Hälsingland. De diskuterade revyn de hade kört under våren och planer inför 2007. Det vore fel att säga att deras diskussion fördes i ett diskret tonfall, det verkade mer som om de ville att vi alla skulle kunna ta del.

Så började de prata om vårens Eurovisionvinnare. De måste ju göra något i revyn på Lordi, men vad? Idétorkan bröt ut med full kraft i gänget. Bortviftande fruns uppmaningar om att inte lägga mig i tog jag till orda.

- Ursäkta, jag hör vad ni diskuterar, och förlåt för att jag lägger mig i, men är det inte uppenbart? Lordi är ju troll och vilka andra finska troll finns det? Mumintrollen. En mjukisversion av låten med Lordi som mumintroll.

En kort stunds tystnad och så fick jag svaret.

- Fantastiskt. Skriver du revyer?

Jag försäkrade att jag inte gör det, och så pratade vi en stund och sedan återgick var och en till sitt. Därmed var historien slut, trodde jag.

 

I januari 2007 flyger jag och frun hem från Birmingham efter att ha varit på Association for Science Educations årliga konferens. (Där hade vi bland annat guidat 16 engelska science advisors till bästa indiska restaurangen i staden, men det är en annan historia.) Vid boardingen kunde vi plocka åt oss Aftonblades västupplaga, lätt läsning för en kort flygtur.

Vad hittar jag på nöjessidorna om inte en rubrik, eller om det var en ingress, som förkunnar något i stil med: "Lordi som mumintroll höjdpunkt i årets Falkenbergsrevy".

Kunde det vara? Värt att följa upp.

 

Väl hemma letade jag rätt på revyns hemsida och skickade ett mejl. Var det möjligen vi som hade träffats på ett tåg mot Stockholm ett halvår tidigare.

Jag fick ett snabbt svar. Visst var det så, och vad kul att jag hörde av mig. De hade funderat mycket på vem som hade hjälpt dem. Några dagar senare kom det en stor (STOR) blombukett hem, och senare på våren var jag och frun inbjudna som VIP-gäster till revyn. Fribiljetter till valfri föreställning och i pausen träff med ensemblen. Där gick jag nu under namnet Mumin.Lasse.

Sedan dess ser vi med spänning fram emot TV-sändningen va det årets Falkenbergsrevy. Visst är de duktiga, bland de bästa i Sverige, men de når sällan samma höjd som när de förklädda till Mumintyroll lekte Lordi.

Vi i generation fick lära oss att det spelade ingen roll vilka kläder man hade på sig, bara man var hel och ren. Gick byxorna sönder fanns i mitt hem två alternativ, antingen lagade mamma dem med hjälp av en lapp som inte alltför mycket skilde sig från originalfärgen på byxorna. Eller också packades de trasiga kläderna i lådor som skickades till mormor i Lunnarp (Österlen, Skåne för er som inte är så bevandrade i Sveriges georgrafi). Hon rev kläderna i remsor och i sin stora vävstol på vinden förvandlade hon klädtrasor till färglada mjuka trasmattor. Tala om återvinning. Vi har fortfarande kvar mattor mormor vävde för 40-50 år sedan.

Mormor skulle nog bli mycket förväntansfull om hon rörde sig i en stad idag. Så många trasiga jeans som bara väntar på att bli rivna i trasor och förvandlade till mattor. Det hör till saken att mormor hade en viss förkärled för att använda jeanstyg i mattorna. Hon hävdade att jeanstyg är slitstark, något man kan betvivla när man swer alla trasiga jeans som vandrar runt på gatorna idag.

Mamma hade nog blivit mest upprörd. Vad är det för föräldrar som låter sina barn gå omkring i så trasiga kläder? Inser de inte att barnen får skämmas för att föräldrarna inte har råd med hela byxor till dem, eller inte har kunskap i hur man lagar kläder?

Barn och barn förresten. De flesta som bär trasiga kläder har nog nått den ålder när föräldrarna vare sig köper eller väljer kläder åt dem.

Men det kanske vore ett tänkbart sätt att dryga ut pensionen om drygt ett år, köpa billiga jeans, med hjälp av sax och kniv göra lite revor och hål, och sedan sälja dem dyrt. Kanske skape ett eget märke, "Torn by Lasse". Kan bli ett mode.

Som Cornelis inte sjöng:

"Många dom går i trasiga jeans

Säg vad beror det på

De som styr det mode som finns

Kanske vill ha det så"

 

Paris är en fantastisk stad. Med två övernattningar hann vi med en långpromenad förbi bland annat Place de Republique, Place de Bastille, Port de Pleasance med mera, en heldag på Versailles, en båttur på Seine och lite mer, plus en del goda måltider med glada kypare, inkl galette och cider vid Versailles.

Några små intryck.

 

Tunnelbanan och RER-tågen är roliga. Vissa skyltar i tunnelbanan ger upphov till glada leenden, som den om att man ska hålla i sig för tågen bromsar kraftigt (vilket är mer än sant) eller att man kan få röra sig snabbt om man fastnar med händer mellan dörrarna när man står kvar på perrongen.

Det är också intressant vilket språk de använder vid utropen (och förresten på de flesta ställen i Paris). Första franska, naturellement, sedan engelska, of course, och så spanska. Aldrig tyska.

Lyssna förresten på hur den manliga rösten ropar ut stationerna i Metron (i alla fall linje 4 som vi åkte mest). De kommer två utrop. Det första strax för inbromsningen med en rfågande ton, dvs rösten går upp vid slutet av stationsnamnet. Sedan när tåget rullar in vid perrongen ett mer konstaterande utrop, där rösten går ner. Fascinerande.

 

Terrorattackarna färgar vardagen. På de flesta platser vid rörde oss fanns det tungt beväpnad polis/militär som bevakade vad som hände. Oftast går de tre och tre, utrustade med både pistol och maskingevär.

 

Restaurangernas "Formule" är bra och prisvärda. Vi klarade flera gånger med hjälp av dem av trerätters med en hyfsad dos alkohol för kring 30 Euro per person. Gott var det också.

Sedan gillar jag ordet för varmrätt/huvudrätt "Plate".

 

Hotellet vi bodde på, Midnight Hotel mellan Gare du Nord och Gare de L'Est, var en pärla. Stort rymligt rum, med garderob, skrivbord, värdeskåp, stort badrum, vattenkokare med mera (även om frun aldrig lyckades fundera ut hur Espressomaskinen i rummet fungerade. Frukosten var också en av de bästa vi fått i Frankrike. 

Hissen var en historia för sig. Stor nog för tre personer (maxvikten för dessa tre, 225 kr tog vi som en förolämpning. Tur dock att vi inte hade incheckat bagage med oss. Med en stor resväska hade det bara fått plats en person.

 

Man ska komma tidigt till Versailles för att undvika köer sägs det. Vi var inte tidiga nog, dör upp vid 9.45. Då ringlade köerna långa. Det tog 90 minuter att komma fram till entrén. Men det var värt både pengar och köande. Slottet är fantastiskt, speciellt avnjutet med en sound guide. Men om det är fantastiskt, vilket epitet ska man sätta på trädgården? Och folklivet utanför den entrébelagda delen. På gräsmattorna hade familjer picknick, barn och vuxna spelade fotboll och badminton, på Grand Canal var det fullt med hyrda roddbåtar. Som en solig söndag i Hyde Park.

 

Några minus:

Paris är på sina ställen en fullständigt sönderklottrad stad, med graffiti på platser man undrar hur förövarna kommit åt. Likaså är det på ställen väldigt skräpigt, och utanför de stora tursitmålen som vi gott om illa skötta rabatter och gräsmattor.

Uteliggarna och tiggarna gör sig påminda överallt. Jag upplever dem mer aggressiva och påträngande än i Sverige och London. Strax utanför hotellet hade några lagt ur madrasser och ställt en soffa. Vad vi kunde se var detta "hem" för fyra män. Här har parisarna ett problem att tacka.

Vi misslyckades fullständigt med att hitta någonstans där vi kunde köpa frimärken. Flera officiella skyltar mot postkontor ledde oss antingen till postkontor som hade stängt permanent eller åt håll där vi inte kunde hitta något. Det fanns också bra kartor på många ställen i stan, men de postkontor som stod utmärkta på dem existerade inte längre.

 

Men, vi kommer tillbaka. Detta var tredje gången i Paris, med nya upplevelser varje gång, och definitivt inte den sista.