ukulelemorfar

Det är tydligen problem med länken i gårdagens meddelande. Men adressen är rätt så kopiera den och skriv in i adressfältet i webbläsaren så är allt OK. Minst en person har under gårdagen blivit kär i låten.

Konstaterade i morse att bloggande är förenat med livsfara. En bloggare i Burma har blivit dömd till 20 års fängelse. Jag kommenterar inte detta övergepp av rädsla för att den burmesiska regeringen ska läsa min blogg.

Var på kulturkonferens i Göteborg igår och konstaterade att de som sitter högt upp i kulturhierarkin och de som arbetar på riktigt med kultur talar olika språk. De där ovan (är jag en av dem?) pratar gärna om kulturella infrastrukturer och liknande, de som arbetar talar om hur man praktiskt gör för att nå ut. Vill höra mer av de senare. Jag behöver inte bli upplyst om att kultur är viktigt och om vikten av samarbete mellan olika kulturinstitutioner. Sådant vet jag, och de flesta, redan.
En fråga som ständigt poppar upp i mitt huvud vid kulturkonferenser är: Varför tror alla som får en kulturell idé att de automatiskt ska få pengar från kommuner, regioner och stat även om det inte finns någon publik för deras idé? Förstå mig rätt. Visst måste vi via skattemedel vara med och skapa förutsättningar för att kulturen ska blomstra, men betyder det att varje skådespelare, dansare, konstnär, musiker har rätt att få understöd?
Det finns två sätt att betala för saker. Antingen betalar vi direkt för varan (usch, man får inte kalla kulturprodukter för varor då tänker man kommersiellt), t ex genom att köpa en entrébiljett, en tavla, en CD eller liknande. Eller också betalar man indirekt, via skatten eller genom att betala mer för en produkt vars tillverkare är med och sponsrar något.