ukulelemorfar

Inget svar från Volvo än. Inser de inte hur förmånligt mitt erbjudande är? Eller förstår de inte att man måste våga satsa för att vinna?
En bekant har skaffat så kallad miljöbil det vill säga en som köras på E85. Men eftersom det är så dyrt med E85 och bilen då drar mer kör bekanten på bensin istället. Den så kallade miljöbilen drar då närmare 0,8 per mil. Vår ickemiljöbil drar inte ens 0,7. Vilken av bilarna är miljövänligast?
Tänk om alla bilfabrikanter satsade på att få effektivare motorer som drar mindre bränsle, oavsett om det är förnyelsebart eller fossilt. Låt inte miljöbränslet bli en ursäkt för att behålla de gamla ineffektiva motorerna.

Jag trodde jag hade kommit på den perfekta tiden att besöka bankomaten, strax före 0730, på väg till jobbet. Under hela hösten har jag varit ensam och utan att störa någon har jag först kunnat ta ett kontoutdrag för att kolla vad som hänt på kontot sedan sist, och sedan kunnat stoppa in kortet igen för att ta ut pengar. Man tar ju inte den tiden på sig om det är kö bakom.
Men helt plötsligt har fler än jag hittat denna tid och de senaste gångerna, senast igår har det varit god tillströmning på folk när jag dykt upp. Låt vara att det inte har varit några köer, men ändock ett jämnt flöde.
Jag har en idé. Skulle man inte kunna boka bankomattid? Man skulle kunna reservera några minuter på morgonen som var bara för en själv.

Igår ägnade jag mycket tid åt reklam för ukuleledagen lördag 7 februari. Tyvärr krockar kvällskonserten med första deltävlingen i melodifestivalen, men ärligt talat, så ljummet som i år har nog aldrig spekltaklet känts. Skulle ni fråga mig skulle jag knappt kunna räkna upp en enda artist som ska delta. Förutom Scotts, men utan att vara elak så är de knappast några som får mitt hjärta att bulta snabbare.
Har ni funderat på att tendensen är att man i alla dessa tävlingar tävlar om annat än man egentligen ska tävla om. Tydligen kan man redan nu ringa och rösta i körslaget, långt innan programmet har visats. Var det inte körernas framträdande i programmet man skulle rösta på?
Samma gäller Melodifestivalen. Man kan ringa hela eftermiddagen och under hela programmet. Hade man menat allvar borde det ju varit så att först sjunger alla artister sina bidrag, sedan ges det en stund att ringa och rösta. Då skulle alla tävla på samma villkor. Med dagens system har den som sjunger först en fördel. De som gillar den låten har mycket mer rösttid, givetvis förutsatt att man väntar med att rösta tills man har hört låten.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång hävdade att om det verkligen handlade om att det var melodierna som räknades så skulle alla bidrag framföras instrumentalt i radio. Klok dalmas den mannen. Inte konstigt att han valt att bosätta sig i före detta prästgården intill den kyrka vi en gång gifte oss.

Äntligen tänkte jag när jag läste rubriken på sid 2 i dagens SvDs kulturdel. Äntligen någon som läser mig och vill sprida mitt budskap. Men så tänkte jag, inte är det väl det jag siktar mot. Rubriken lyder: "Lars Nilssons verk skapar ödesmättad stämning."
Helt rätt. Det handlar om en annan Lars Nilsson, vars konstutställning Ruiner nyligen haft vernissage.

I helgen börjar Fairports traditionella vinterturné i England, den 25 i ordningen. Tyvärr bommar jag den i år, snyft, snyft. Men det var i alla fall en liten kompensation att se Happy Jazz Please på Dalslands konstmuseum igår. Tala om att göra skäl för sitt namn. Och det var nästan fullsatt dessutom. Keep on smiling.

Någon gång i urtiden när vi fortfarande bodde kvar i en Stockholmsförort var jag på föreläsning med Paul E Nyström, som långt för Internets och digital-TVs ankomst reste runt och föreläste om alla fasor som via massmedia drabbade våra barn och ungdomar. Bland exemplen fanns Magnus Uggla och Fantomen.
Det fanns mycket i hans föredrag som jag vände mig mot, men han gav oss ett råd som jag minns och ibland lever efter. Han sa så här: "Om du funderar på att köpa en kvällstidning så läs tidningens löpsedel och fråga dig om det var det viktigaste som hände i världen igår. Om du svarar ja så köper du tidningen. Jag lovar det blir inte många per år."
Testa själva någon gång. Jag har svårt att se att dokusåpokändisars tillfälliga hälsobesvär och liknande kan anses vara världsnyheter. Tänk om de istället kunde lyfta fram det av läsvärde som trots allt finns i även dessa tidningar.
Tyvärr säljer skiten ganska bra och ibland är det lätt at tro att det finns en bit sanning i det yttrande Stikkan Andersson blev så utskälld för: "Folk är inte så dumma som man tror, de dummare."

Lyxhotellen i Stockholm har svårt att fylla sina rum numera. Är knappast förvånad. Bokade nyligen hotellrum för en övernattning där i mars. Webbsidan skröt om över 100 hotell med bra rabatter. Var nästan lögn att hitta ett enkelrum under 1000 kr om man inte ville bo 20 minuters t-baneresa från Centralen eller med dusch/WC i korridoren alternativt fönsterlöst. Det fanns två accepabla alternativ att välja mellan.
Jag undrar hur många som bor på Stockholmshotell en vardagsnatt som betalar sitt hotellrum själv. Hela systemet verkar bygga på att det är affärsresenärer för vilka företaget slänger upp pengarna. I London kan jag utan svårighet hitta centrala enkelrum för runt £50 (600 kr) om jag accepterar dusch, toa i korridoren, och en dryg hundralapp dyrare om jag vill ha en suite. Sedan finns hela skalan uppåt till tusentals kronor. Men där finns valfriheten. I Stockholm finns det en viss valfrihet. Dyrt, jättedyrt eller fasansfullt dyrt.

Till sist ett erbjudande till Volvo. Ni har dettufft, men jag ska ställa upp och hjälpa er. Det är så jag är, vänlig, hjälpsam och generös. Enligt dagens tidningar förlorade ni 31 000 kr på varje bil ni sålde. Låt mig hjälpa er att reducera den förlustn. Om ni ger mig 10 000 kr lovar jag att INTE köpa en Volvo. Ren vinna-vina-situation. Jag tjänar 10 000 kr och ni reducerar er förlust med 21 000 kr. Hör av er.

Löpsedlarna skriker ut om "Lotta Engbergs hemliga operation". Men den är väl inte så hemlig längre. Hon har tydligen varit borta från TV på grund av den. Men har vi märkt det? Hon var ju med i På Spåret för ett par veckor sedan.
Obs! Raderna ovan är inget angrepp på Lotta, som är en alldeles förträfflig dam, utan på kvällstidningarnas hyenainstinkter.
Hemma har vi beslutat att beställa kommisarie Lynley-DVD-filmer i trepack direkt från CDon. Samma pris, men så slipper man slösa med papper genom att få en kvällstidning med på köpet.

Igår hade vi högtidsstund i vardagsrummet, i alla fall jag. Drygt tre timmars nonstopspelande med inriktning dalsländsk folkmusik. Även om jag måste erkänna att vi mot slutet fuskade lite och drog en improviserad blues i G-dur på nyckelharpa, munspel och gitarr.

Incidenten i Göteborg med pastan som togs upp från golvet och sedan skickades till skolmatsalen påminner mig om en liknande incident i Fawlty Towers, fast då med en schnitzel i huvudrollen. Kocken yttrade de klassiska orden: "What the guest can't see the chef gets away with."

Och fundera lite kring julhandeln. Hur mådde vi egentligen i julas? Dagligvarorna gick enligt DN upp med 3,6 %, dvs mer mat (eller dyrare). Däremot backade en rad klassiska julklappar; guld och smycken -10,3 %, leksaker - 3,6 % och bok och papper - 8,7 %. Så vi frossade mer, men blev mindre givmilda. Och vi fick vårt straff. Apotekets försäljning + 14,2 %.

På tal om tisdagens blogg. Två drömmar till:
1. Att få tag på en 11-strängad Bolingitarr
2. Att få lyssna på Göran Söllscher i Kulturbruket på Dal.
Och i väntan på att mina drömmar ska slå in:

 

Var på kulturkonferens i Götet igår. Vi diskuterade bland annat kommunernas roll i kulturen. En av deltagarna hävdade att vi har ett ansvar gentemot de konstnärer (konst = tavlor, musik, balett ...) som inte kan försörja sig på sin konst, ungefär som vissa tycker att staten ska stödja vissa industrier som inte har avsättning för sina varor. En annan att han/hon gärna ordnar en konsert med en jättebra pianist även om det bara kommer tre åhörare.
På morgonen läser jag i tidningarna om den studerade på Konstfack som spelade psykiskt sjuk och fick både polis och vårdapparaten att agera. Sedan hävdade hon att det var en del av ett konstprojekt, hennes examensarbete. Läs Hanne Köllers inlägg i DN på sidan 4. Hon tar in en dimension av detta som är betydligt djupare än de som bara för fram kravet att Konstfack ska betala de 11 800 kr som spektaklet kostade skattebetalarna.
Jag skrev för länge sedan att man kan betala för något på två sätt. Antingen betalar man direkt, t ex i form av en biljett eller att man köper en tavla, eller indirekt, genom skatt eller att man köpa en vara från ett företag som sponsrar. Det gäller fortfarande. Varför anser en konststuderande på Konstfack att skattebetalarna utan vidare ska betala för att hon har fått en galen idé om sitt examensarbete? Varför stoppar ingen lärare på Konstfack henne?
Jag möter hela tiden en attityd i kulturvärlden som menar att det går en skiljelinje mellan kommersialitet och kvalitet? Gör det? Säger vem?
Jag ser istället en tydlig skiljelinje mellan konstnärer (definition ovan) som försörjer sig själva, på publikintäkter och försäljning, och sådana som blir försörjda av samhället eller kulturmecenater. De förra skulle aldrig acceptera att spela inför tre personer.
Det finns en självgodhet inom kulturvärlden, där budskapet är: "Vi är så fina och så betydelsefulla så om inte folk förstår vad vi gör, eller om de inte vill ta del av det, är det deras problem, inte vårt."
Jag säger inte att alla ska bli dansband eller att alla okritiskt ska anpassa sig till rådande moden. Men det vore uppfriskande att se fler konstnärer (inklusive musik och dans osv) fundera över hur de ska nå ut till flera med sin konst. Om jag har ett budskap vill jag ju att folk ska ta del av det. Det kan faktiskt innebära att jag någon gång då och då måste kompromissa lite grann. I varje fall om jag väntar mig att andra ska ställa upp och betala min lön.

Idag är det årsdagen av befrielsen från Auschwitz. Lisa Bjurwald skriver om detta i en mycket tänkvärd artikel i DN, och om hur starka antisemitiska strömningar infiltrerar debatten om händelserna i Gaza. Hon menar att man kan rikta berättigad kritik mot staten Israels agerande utan att hemfalla åt rasism. Jag håller med.
SvD har en mycket intressant artikel om hur folkmordet gick till i det tyskockuperade Ukraina. Där fanns inga koncentrationsläger, men landet är fullt av massgravar. Judar fick gräva ett dike, sedan ställdes de upp vid kanten och sköts. Vissa föll i massgraven enbart svårt skadade men fick ligga kvar och dö. Utrotningspatrullerna hade strikta ekonomiska direktiv, en kula per jude, inte mer.
Om man, som jag, tror på godhet och att varje människa innerst inne vill väl får man sin föreställningsvärld skakad dagar som denna.

Igår gick Sudukon åt skogen. Försöke i morse kombinera toalettbesök med suduko, men det sket sig.
DN rapporterar att McDonalds gick med "fet vinst" förra året. Jag är lite ambivalent mot företaget. På plussidan finns att de faktiskt är den enda restaurang jag vet som redovisar exakt hur många kalorier och hur mycket näring deras mat innehåller. Kan ni tänka er att vända på menyn på Operakällaren eller Riche och få en näringsdeklaration? (Vem vet, de kanske har en. Jag har aldrig varit där så jag vet inte.)

Även om jag hade velat skaffa Springsteenbiljetter hade jag misslyckats. Satt på heldagskonferens när de släpptes. Som inledning till grupparbetet skulle vi berätta om en dröm vi har. Antingen har folk dålig fanstasi eller så vågar man inte säga något personligt. Det blev väldigt mycket "att alla barn ska må bra". Ursäkta, men jag tror faktiskt inte att det är det man har i sina tankar innan man somnar. Jag verkade nog väldigt egotrippad när jag sa; "Stå på scen under Cropredyfestivalen."

Radion börjar bli irriterande. Var enda program verkar ha som mål att man ska störta iväg till datorn, ta sig in på programmets hemsida och få extra information eller extra material. Och är det inte en reklam för hemsidan är det troligen en trailer för ett kommande program. Vad tog den gamla hederliga hantverksskickligheten vägen, att göra program som innehåller all information om ämnet i själva programmet?
Den enda radiotrösten just nu är att Doj-doj bara sänds på måndagar.

TV har drabbats av en annan åkomma. Alla reklamkanaler verkar ha gaddat ihop sig. De jäklarna lägger reklamen parallellt. När det är annonser i programmet du tittar på och du vill zappa lite under tiden kan du ge dig f-n på att det är reklam på alla andra kanaler samtidigt. Jag har inget emot några sekunder med ICA-Stig, men när Pernilla Wahlgren dyker upp och berättar för sin mamma om någon ny mirakelkräm eller fin hårfärg hon har hittat, då börjar jag sjunga högt och ljudligt för att överrösta pinsamheterna. Har den damen någon trovärdighet kvar efter all reklam hon gjort?

Och låt oss avslutningsvis sända en medlidandets tanke till kejsarpingvinens manliga del. När honan väl har klmät ur sig ett ägg står sedan hanen hela vintern och ruvar detsamma. Vad honan gör förtäljer inte historien. Hon kanske är ute och roar sig på pingvinnattklubbarna i Antarktis. I alla fall skärper hon sig när ägget är kläckt. Du turas paret om at vakta den lille.

Jag måste erkänna att jag är avundsjuk. Vi såg några Vem vet mest-repriser igår och de hade med en fråga om Blondinbella, men ingen om mig. Är inte alla bloggare lika viktiga? Jag är dessutom helt säker på att Blondinbella inte upplyser sina läsare om Roberts Burns fördelsedag och liknande viktigheter.

Och så levde jag upp till halva mitt bloggnamn igår kväll. Vi övade ukulele inför ukuleledagen om två veckor. George Hinchcliffe har rätt. Det är svårt att vara prententiös med en ukulele. Men det går att spela i stort sett vad som helst. Jag vill inte avslöja vad vi övade på, det får ni se 7 februari, men ukulelen är en bra ursäkt för att skämta med musik. Tangos blir valser, punkrock blir mjukjazz och man kan få till osannolika blandningar.
Jag tycker att låtar ofta får en ny mening när man spelar dem på nya sätt. Jag minns en kille på folkmusikklubben i Swansea som gjorde om "Dancing in the dark" av Springsteen till långsam blues. Helt plötsligt återupptäckte jag låten. Samma sak när jag lörde mig Birger Sjöbergs "Det första gång" på engelska. Då först insåg jag hur vacker den är, och spelar som muk country blir den ändå bättre.
Just den låten visar att det är viktigt att olika typer av musik kommer in i ens liv vid rätt tidpunkt. Första gången jag lärde mig Sjöbergs mästerverk var i fyran. Ärligt talat. Kan en omogen tioåring förstå kärlekspoesi? Inte kunde jag det i alla fall, och låten fick töntstämpel tills jag återupptäckte den via engelskan.

Efter att ha sett Sveriges matcher i handbolls-VM mot både Frankrike och Ungern måste jag säga att handboll är en sport för tuffingar. Ishockeyn ligger klart i lä. Ishockeyspelarna är ju inpackade i stötdämpande material runt hela kroppen, handbollspelarna har möjligen ett ofunktionellt knäskydd. Och framför allt. Handbollsspelarna kan ta en smäl eller två utan att börja slåss. Håller med NWTs debatt.
Varför ska man egentligen slåss på en ishockeyrink? handbollsspelarna visar att det går att delta i en tuff, aggressiv sport med mycket kroppskontakt utan att hemfalla till pugilism. Vore det inte bättre att de som vill puckla på varandra med knytnävarna redan från början satsade på boxning? Men det är klart, den som i en boxningsring kastar handskarna blir väl avstängd för resten av livet, inte bara utvisad för resten av matchen.

Söndagsmorgon igen. Var det verkligen en vecka sedan sist? Ingen TTela-blogg, men SvDs profilkryss att knäcka. Måste börja med att ta redan på vem som äger dem mustaschprydda överläpp som är i stort sett det enda man ser av den krysset handlar om.
Förresten hade SvD i morse en intressant intervju med en finanshandlare som skolat om sig till lärare, och njuter av det. Mer om honom på den andra bloggen jag försöker underhålla. http://nyttomskola.blogg.se

Gårdagen ägnades mycket åt skrivande. Ett nytt nummer av Nytt om skola skulle sättas ihop. Alltid spännande att sätta sig vill vardagsrumsbordet och sortera det vi med gemensamma krafter rivit ut ur tidningarna de gångna två veckorna, dvs allt vi hittat om skola. Vi har kommit på att man aldrig har tid att gå tillbaka och titta igen Den som hittar något river ut det direkt. På så sätt är det under skoldebattsintensiva veckor nästan omöjligt att hitta en hel dagstidning hemma hos oss.
Det var också bakgrunden till att vår son, för många år sedan när han var liten, en dag frågade sin farfar: "Farfar, river du och farmor också sönder tidningar på morgnarna?"
Även om Björklund i stort sett hållit sig lugn de senaste veckorna räckte det till att fylla ett nummer, och jag fick till och med in några forskningsresultat från engelsk skola, bland annat ett om att manliga lärare har mer disciplinproblem än kvinnliga. Kanske därför det är så svårt att få män att bli lärare?

Gårdagens TV-höjdare var nog enligt SVT tänkt att vara programmet om Carola, ett gullegullreportage som skulle visa henne som en annan människa än den hon framställs som i media. Och nog har hon väl utvecklats, från den säkra 17-åring (eller så) som skulle lanseras internationellt och som tyckte att varför ska man sjunga i folkparker om man kan sjunga i Globen, till en nästan medelålders kvinna som söker kärleken. Och det finns enligt TV-bilderna mycket mer Carola (viktmässigt) nu är för 25 år sedan.
Men jag vet inte om jag riktigt köpte allt. För mig är Carola en superb sångerska som aldrig riktigt fått musikalisk styrsel på sin karriär. Hon är mer singelsångerska (singel = skiva) än albumartist, mer kändisindustri än musik, en man oftare läser om än lyssnar till. Lite tragiskt på sätt och vis.

Nej, dags för attack på SvDs kryss. Ha en bra söndag och glöm inte bort att fira Robert Burns 250-åriga födelsedag. Förresten om ni flyger RyanAir till det de kallar Glasgow hamnar ni istället i närheten av Ayr, bara ett stenkast från Burns födelseort Alloway. En av de få orsaker till att flyga RyanAir jag kan komma på. Numera tar "lågprisbolaget" 330 kr per incheckad väska och riktning. Och den får högst väga 15 kilo. Om jag utöver min fria 20-kilosväska vill ta med gitarren till London tar SAS 200 kr per riktning, och då går den som specialbagage.

För er som inte vet:
Robert Burns föddes 1759 i den lilla byn Alloway på skotska sydvästkusten. (Den är nu närmast en förort till staden Ayr, och man kan i Alloway bese Burns födelseplats och några av de platser som figurerar i hans dikter.)
Han tänkte i sina yngre vuxenår emigrera och för att få ihop pengar skrev han ner ett atal dikter, varav vissa var bearbetningar av folksånger. Boken blev en så stor succé att han stannade kvar i Skottland och blev med tiden Skottlands nationalpoet nummer 1, större än Bellman och Taube någonsin har varit hos oss.
Hans samlade produktion är enorm, över 600 dikter, varav merparten sjungs. Skivbolaget Lin spelade vid det senaste sekelskiftet med hjälp av en stor del av den skotska folkmusikeliten in samtliga hans sånger (även om Burns aldrig skrev melodierna själv). Trots avsaknad av solon fyller samlingen 13 välmatade CD-skivor.
Hos oss är väl Auld Lang Syne mest känd, även om den melodi vi använder ligger ganska långt från den som anges i boken med Burns samlade verk. En annan känd Burns-dikt är My Luve Is Like a Red Red Rose, som Taube översatte till svenska och satte ny melodi till. Men jag föredrar den traditionella skotska melodin, som faktiskt också fungerar bra ihp me Taubes svenska text.
I Skottland är nog hans mest uppskattade dikt den hårresande berättelsen om Tam O'Shanter som lyckades lura djävulen. Den sjungs dock aldrig, men det fins en pub i Ayr uppkallad efter dikten.
Vill man söka Burns-rötter ska man också bege sig till Dumfries där han levde en stor del av sitt liv.

Det finns många bra Burns-tolkare. Rod Paterson, som bland annat sjungit med Jock Tamson's Bairns och The Easy Club, är en, Dick Gaughan en annan, Andy M Stewart (Silly Wizard) en tredje. T o m Fairport Comvention har spelat in en av sångerna, Now Westlin Winds på CD:n The Wood and the Wire. Men bäst av dem alla är nog Eddi Reader (hon som sjöng Perfect med Fairground Attraction en gång i tiden och sjöng den höga ordlösa stämman på Eurythmics There Must Be An Angel).

Några länkar:
På min och Kickies hemsida www.lakiskriv.se under sektionen Storbritannien finns bilder från både Alloway och Dumfries.
Nyligen har det kommit ett sånghäfte och en skiva med Burns på svenska. Tyvärr har de satt nya melodier till texterna, men ändå. http://caledonia.se
Lyssna gärna på Eddi Reader på hennes MySpace-sida www.myspace.com/eddireader Just nu ligger där bara Burns-låtar.
Eller titta på henne på YouTube. Gå bara in på www.youtube.com och skriv in orden Eddi Reader Robert Burns i sökfältet så får du fram massor.
Jag bjuder på första: (Som aptitretare) Ha en bra 25 januari.

Svar till Ullbaritt.
Det vete tusan hur de hade marinerat kycklingen. Men den var ruskigt god.

Ni trodde väl inte att en uppräkning av festligheter skulle vara det enda idag, eller?

Jag har en radikal idé. Kan inte SMHI fixa så att det bara faller snö nätterna mot lördag och söndag. De dagarna kan man ju skotta i lugn och ro, utan att känna sig stressad för att man ska iväg till jobbet.

Så ska vi väl inte klaga över att vissa mejerier inte fyller förpackningarna helt. Det gör de ju bara för att hjälpa oss att gå ner i vikt. Vi luras att tro att vi klämt i oss en hel liter mjölk, men så var det bara 98 cl. Vips har vi sluppit 20 gram extra åt att bära på. Jag läste för länge sedan (i avsomnade Rekordmagasinet tror jag) att diskuskastaren Ricky Bruch och två-tre idrottskompisar under ett träningsläger tillsammans drack 18 liter mjölk till frukost. De hade tjänat mycket på att bli lite smålurade.

Min kycklingallergiska livspartner var på fest igår kväll så jag passade på att göra mig lite kyckling till kvällsmat, riktig kyckling med ben i. Jag vill helst ha klubban. Kycklingfiléer och sådant kan man ha när man gör kinesmat eller Chicken Tikka Massala, som faktiskt är en rätt som skapdes i Glasgow, trots sitt indiska namn och starka kryddning.
Har ni tänkt på att kyckling är en av de där rätterna som man alltid avslutar med att äta med händerna. De där sista köttbitarna går aldrig riktigt att pilla loss med hjälp av kniv och gaffel. Den enda skillnaden mellan oss är att vissa ger upp verktygen tidigare, medan andra i det längsta försöker skrapa loss allt mindre köttbitar.
Det är kul att man när man äter kyckling på Kentucky Fried Chicken (och då kycklingbitar och inte deras kycklingburgare) tillsammans med maten får en våtservett för att kunna göra sig presentabel när måltiden är över. KFC har världens saftigaste kycklingbitar, men jag misstänker att man får dricka många förminskade mjölklitrar för att kompensera för den feta smeten runt om som håller bitarna så saftiga.

Jag har ett härligt kycklingminne från slutet av 1970-talet. Jag och en musikerkompis var i London en vecka med målet att se så många konserter och köpa så många skivor och nothäften som möjligt. Drygt 20 kilo på Bromma och närmare 39 på Stansted talar sitt tydliga språk. Detta vara på den tid då pundet stod i cirka 7 kr så shopping var ett måste.
Men vi var båda också förtjusta i kinesmat, och vi hade lärt oss regeln. Undvik ställen med vita dukar och kolla att det är fler asiater än européer innan ni går in. Per åt alltid "sweet and sour pork", som serverades olika på varje nytt ställe, och jag åt något med kyckling. En av de sista kvällarna, före konserten, var vi på ett litet ställe på Westbourne Grove. De serverade en fantastisk "lemon chicken", med kycklingbitar som hade marinerats i kyckling ett långt tag.Något av det godaste jag någonsin ätit.
Några år senare var jag tillbaka på egen hand. En av de första kvällarna bestämde jag mig för att återuppleva denna kulinariska höjdpunkt. Med stora förväntningar begav jag mig till Queenswayområdet och Westbourne Grove. Inte bara var restaurangen nedlagd, huset var rivet. Ett av mitt livs stora besvikelser. (Jag måste nog ha haft ett bra liv om en nedlagd restaurang var en av mitt livs stora besvikelser.)

På Spåret-deltagarna upphör aldrig att förvåna. Att man inte fixar Abisko på 10 poäng utifrån ledtråden nötkreatur i slutet kan jag förstå, men att inte fixa Oxford på 8 poäng när man redan fått ledtrådar om Morse och dragdjursfordon är oförlåtligt. Varför är man inte kändis som man kan få vara med och tävla?

Nej, det blir inget om Ian Dury, även om han en gång skrev en låt med denna titel. Nej detta är en miniguide för er som vill fira lite extra de närmaste dagarna.

Imorgon 25 januari firas Burns night, dvs minnet av Skottlands store skald Robert Burns. I år är det extra festligt eftersom det är exakt 250 år sedan han föddes. Så fram med den skotska pölsan, whiskyn och säckpipan! Och kom ihåg att om din whisky stavas whiskey på etiketten så är den inte skotsk, och får därmed drickas någon annan dag.
Ett speciellt inlägg om Robert Burns kommer imorgon. Jag ska bara samla länkar till det.

Och missade du att fira nyår? I så fall får du en ny chans på måndag för 26 januari firar kineserna sitt nyår. Dags för lite ris och sötsur sås kanske.

Och vill du fira hela året har fyra stora kompositörer jubileum under 2009; Purcell (engelsman av födsel och ohejdad vana), Händel (tysk som blev engelsman), Haydn (som skrev en rad av sina stora verk i England) och Mendelssohn (som säkert också var i England någon gång.)
Om ni besöker London under året kan ni ju passa på att besöka Händelmuséet på Brook Street (parallellgata till Oxford Street och muséet ligger ungefär vid Bond Street) eller Purcellmonumentet som står på vänstra sidan gatan på den gata som löper från Victoria Station till Westminster Abbey. Kliv av bussen efter att ni passerat puben "The Albert". Kliver ni av lite tidigare kan ni förresten se den underbara katolska katedralen Westminster Cathedral i tjusig bysantinsk stil. En av Londons gömda pärlor.

Snöskottning väntar, så det blir en kortis.

Funderade mer på det där med Ericson. Det verkar som om hela näringslivet lever i någon slags masspsykos. "Alla andra säger ju upp folk, så då måste kanske vi också göra det." Och det handlar inte längre om att undvika förlust, utan att maximera vinst.

Vid fikabordet i går förmiddag kom man fram till att dykning och alkohol inte hör ihop. Jag håller med helt. Det är jättesvårt att dricka alkohol, och för den delen alkoholfritt också, när man befinner sig under vatten.
Förresten är jag mycket frågande till den här ständiga strävan till bad och dykning som vissa ger uttryck för. Det verkar som om de har fått hela evolutionen om bakfoten. För det är ju så här:
Det första livet skapades i vatten. Så småningom lyckades vissa livsformer utvecklas så att de stundtals kunde ta sig upp på land. Den fortsatta utveckling ledde till helt landboende varelser, som människan. Under denna process utvecklades gälarna till lungor och fenor och simhud försvann.
Att åter söka sig ner i vattnet är ju då att nonchalera miljontals år av strävan att komma därifrån. Om det finns en gud och denne gud hade velat att vi skulle vistas i vatten hade han eller hon utrustat oss med gälar och simhud mellan tärna. Nu har vi lungor och en hud som inte mår bra av för allt för lång exponering av vätska. Behövs det fler bevis?

George W Bush meddelar att han inte ångrar någonting. (Kanske dags för en cover på "Je Ne Regrette Rien", Edith Piafs gamla slagnummer) och det må han ha full rätt att inte göra. Vilket dock säkert gör honom till den enda människan på jorden som under de senaste åren inte har gjort någonting som han ångrar.
När jag fortsätter läsa blir jag mörkrädd. Bush säger att han lämnar Vita Huset med exakt samma värderingar som han hade när han kom dit för åtta år sedan. Vad säger karln?
Man kan tycka vad man vill om hans presidentutövande, men faktum är att här har vi en man som ledde sitt land efter de mest spektakulära terrorattentaten någonsin, som på felaktiga antaganden kastat sitt land in i krig, och som mot slutet av sitt maktinnehav sett den amerikanska företagsmodellen rasa, och han har inte ändrat sitt tänkande eller sina värderingar. Hur är det möjligt? Beviserligen är han varken döv eller blind?
Jag kommer osökt att tänka på Alf Henrikssons klassiska: "Förmågan att idag tänka annorlunda än igår är det som skiljer den vise från den envise."

Ett nytt bevis för den grasserande girigheten i samhället kom igår när Ericson meddelade tre saker:
* Man gjorde en rekordvinst 2008.
* Man delar ut sex miljarder till aktieägarna.
* Man sparkar 5 000 personer, varav 1 000 i Sverige.
Om man hade nöjt sig med att dela ut tre miljarder (50 %) till sina aktieägare, som faktiskt inte bidragit till att skapa vinsten, hade man dels kunnat behålla alla anställda ett år till, dels haft minst en miljard över till investeringar inför framtiden. Det är faktiskt de anställda som med sitt arbete skapat vinsten.
Nästa gång jag köper en mobil så blir det vad som helst, men inte en Ericson.

I ett angrepp på Alexander Bards definition av liberalism citerar Håkan Boström på DNs ledarsida idag Waldemar Svensson, en av den svenska liberalismens ideologer. Svensson menade att vi måste stödja oss på högre principer om vi ska växa som människor. Jag citerar direkt ur artikeln: "En fri person var någon som vågade gå mot strömmen, stå upp för sin åsikt och inte lät sig köpas. Det moderna samhället hotade dock den personliga friheten. Sekularisering, urbanisering och materialism skapade osjälvständiga, viljelösa och giriga medborgare som främst lät sig ledas av en jakt på pengar och status."
Tyvärr tycker jag mig just nu dagligen se bevis för att han hade rätt. Vågar vi stå upp för att hejda trenden?

Men det finns människor som ger mig hopp.
Benny Andersson växer allt mer i min aktning. Senast har han skänkt 500 000 kr till Folkmusikens hus i Rättvik för att hjälpa dem ur en ekonomisk kris, och förhoppningsvis rädda verksamheten. Benny vet var han har sina rötter.
Bill Gates satsar via sin stiftelse tillsammans med Rotary 630 miljoner dollar under fem år för att försöka att slutgiltigt utrota polion.
Tack för att ni bevisar att det inte bara är girigheten som härskar.

Och så kan man undra. Enligt Dagens Samhälle har en kommun i Östergötland tillsatt en "ny produktionschef för området barn och ungdom". Låter spännande på ett sätt jag är säker på att man inte menat.
Och vad kan bättre skänka ro och harmoni åt skälen än att få sätta dit 81:a och sista siffran i en Suduko som till en början såg omöjlig ut och som man flera gånger varit på väg att ge upp.

Jag vill inte påstå att jag älskar spenat, men jag tycker om spenat. Särskilt lagom kryddad stuvad spenat till fisk eller stekt fläsk.
Jag gillar att laga mat, och att stuva spenat är inget undantag. Mikrovågsugnen är idealisk för ändamålet. (Utom när man som jag igårkväll tar för liten bytta så det rinner över.)
Men ... och ett stort men ...
Jag HATAR att diska när jag har lagat och ätit spenat. Det är spenatkluttar överallt, i diskborstar, i disktrasor ... Och det är lögn i helsike att få bort dem. Kan ingen uppfinna lättdiskad spenat?

Tidningarna domineras idag av Obama. Roligaste inslaget är Reblikanska föreningens helsida i DN, där man under rubriken "No we can't" gratulerar alla länder som har rätt att välja sin egen statschef, och konstaterar att i det demokratiska Sverige är statschefsskapet istället förbehållet en viss släkt.
Vilken enorm press Obama måste ha på sig. Om besvikelsen formas i glappet mellan förväntningarna och utfallet krävs det väl närmast en utomjordisk prestation om han ska lyckas motsvara det folk nu hoppas på. Men han kanske är rätt person att skapa den framtidstro som behövs.
Sedan vet jag inte om det är så lämpligt att ha en statschef som svär. Enligt tidningarna svor Obama offentligt inför hela världen igår, i och för sig presidenteden, men ändå.

Per Gessle har alltid varit en poptjuv. Nu har han även knyckt från Fairport Convention och Dave Swarbrick. I sin senaste låt, en som är ganska Silly, really I mean it, sjunger han "less you seem to know". Vilket omedelbart får alla att tänka på titelspåret från fairports Rosie, där Dave Swarbrick skaldat och sjunger "The more I learn, the less I seem to know". Swarb hade i alla fall modet att påta sig själv okunnigheten, inte lämpa över den på någon annan som Gessle gör.

Det finns faktiskt ett roligt halvsamband i Swarbs liv. I början på 1970-talet hittade han en text om John Lee, en man som den engelska rättvisan på 1800-talet misslyckades med att hänga, trots tre försök. Det blev till en sångsvit som Fairport spelade in, låtar om mannen som överlevde sin egen avrättning.
Swarb är en av de få som fått läsa sin egen dödsruna. I början av seklet låg han mycket svårt sjuk (det blev lungtransplantation) på sjukhuset och en av Englands mest respekterade tidningar nåddes av ryktet att han hade dött. De publicerade dagen efter en halvsides dödsruna över en av Englands största fiolspelemän genom tiderna.
Swarb lär ha haft mycket roligt åt det, och på den turné som genomfördes när han tillfrisknat tryckte han dödsrunan i faximil i turnéprogrammet. Tidningen hotade med stämning för intrång i upphovsrätten, men Swarb replikerade enligt ryktet: Vi kan ju stämma varandra och se på vilken linje juryn går.

Tyvärr ingen livevideo på Youtube, men här är skivversionen, med knaster och allt. Den delikata elgitarren spelas av Jerry Donahue.


Eller lyssna på Simon Nicol sjunga Breakfast in Mayfair från Babbacombe Lee. Det är en av mycket få låtar Simon skrivit. Om någon är intresserad skrev jag en svensk text till den på 1980-talet.

Nu är det bekräftat. Det finns en länk mellan mig och Barack Obama. Den är inte ens långsökt. Eller vad sägs om detta:
- Bruce Springsteen och pete Seeger sjöng på den stora galan för Obama.
- En låt de sjöng var "This Land Is Your Land".
- Den låten skrev av Woody Guthrie.
- Woody spelade under en period med Tom Paley.
- Jag har också spelat med Tom Paley.
Däremot vill jag kraftfullt förneka alla eventuella rykten om att Obama tillfrågat mig om att bli hans rådgivare i undervisnings- och musikfrågor.

Igår morse höll jag på att gå upp i atomer. Lokalradion har börjat med ett kort programinslag för barn mitt i min frukost (cirka tio i sju), vilket i och för sig kan förlåtas. Men första veckan sänder de den värsta radioplågan som någonsin skapats, Doj Doj. (Hoppas jag har stavat namnet fel!) I sin tillgjordhet, flåsighet och löjlighet är Doj Doj en förolämpning mot våra små.
Trots detta återkommer programmet med en dåres envishet. Antingen finns det trots allt någon som gillar smörjan, eller också kör radion utnötningstaktik, att vi så småningom ska lära oss stå ut med det.
Antingen får jag byta frukosttid eller radiokanal!

Men annars var det en bra dag, avslutad med 3,5 timmar med Dalslands Spelmansförbund. Att det är så roligt att spela. Och när jag kom hem låg det två CD-skivor i brevlådan, den senaste Fairport-live-skivan, inspelad i Cropredy i höstas och med Chris Leslies version av "Cell song", samt Bob Fox och Stu Luckleys nyinspelningar av duon två succéalbum från 1970-talet. Bakgrunden till detta är värd att berättas.
På 1970- och 1980-talen fanns ett mycket aktivt skivbolag inom den engelska folkmusik. Förutom Stu & Bob spelade de in artister som Dick Gaughan. Inget av de album som spelades in på detta bolag har sett dagens ljus som CD-skivor. Bolagets ägare sitter på rättigheterna och när CDn började konkurrera med vinylen hävdade han att först skulle han sälja slut lagret av stora svarta med hål, sedan skulle han ge ut inspelningarna som små blanka. Det är en ståndpunkt han står fast vid. Han anses med rätta vara en av de största skurkarna inom engelsk folkmusik. (Ja, ja, Gaughan är skotte. Brittisk folkmusik då.)

Jag slölyssnade på VM-bandy igår medan jag gjorde kåldolmar. Jag vet att det är fel säsong för dolmarna, men de hade ju extrapris på både vitkål och blandfärs i veckan som gick, så varför inte. Nåväl, tillbaka till VM-bandyn. Det verkar som om domarna var giftassugna. Enligt referatet friade de titt och tätt.

I övrigt blir det inte så mycket mer idag. Mitt morgongym har öppnat, så bloggskrivandet ersattes av snöskottning (och ett ivrigt, inte helt framgångsrikt) letande efter folkmusiknoter inför kvällens spelövning. Så passa på att titta en gång till på länkarna från igår.

Och så en mycket sorglig notis:
Rob Braviner, Fairports ljudansvarige och medmanager har avlidit, knappt 50 år gammal. Han var med Fairport när de första gången besökte Mellerud, men vid vårens besök var han kvar i England, redan då drabbad av den ohälsa som nu tagit hans liv. En hel Fairportvärld sörjer en av de bästa ljudmixare som funnits. Lyssna t ex på dubbel-CDn "Off the Desk", där man har tagit ljudet exakt som det gick ut i högtalarna till publiken, utan några som helst ändringar eller justeringar. Den slår det mesta.

Och när ni ändå lyssnar och tittar. En av mina favoritsångare (och gitarrist!!!!) sjungande en av mina favoritlåtar. Först kommer The Water of Tyne, som i och för sig också är bra, och så Big River, skriven av Jimmy Nail, men Bob har gjort den definitiva versionen.
Gå med i kampanjen för att få tillbaka Bob Fox till Sverige för konserter. (Kanske i november, vem vet??)

Här är den:



Hämtad från Richard Thompsons projekt "1000 years of popular music" där han börjar med en låt från 1000-talet och mot slutet hamnar här. Finns i en härlig utgåva där man får allt på både CD och DVD i samma förpackning.
Köp genast!

Det säljs dåligt med CD påstås, och branschen sägs vara i kris. Kanske dags för min CD-leverantör att byta namn till CDoff. (Vits hämtad från gårdagens bilresa Mellerud-IKEA, med både mig och sonen i bilen.)
Och varför inte en radiostation som uppmanar till social samvaro under devisen: "Musiken du absolut inte vill höra."

Minnesgoda läsare minns säkert skandalen i Scandinavium. Igår tog Brynäs sin rättmätiga revansch, I Läkerol Arena invaggade man först sina göteborska motståndare i falsk säkerhet genom att låta dem göra 1-0 i första perioden och hålla fast ledningen i andra. Men sen! 3-0 till Gävleborna i tredje perioden, Så ska det vara. Måtte Frölundaiterna att matchen varar i 60 minuter.

Vi verkar ha en Kate Blanchett-weekend. I väntan på att Frost skulle börja på Kanal 9 hamnade vi oplanerat i "Notes on a scandal" på Canal + igår kväll. Fantastiskt drama med Blanchett och Judi Dench. Förstår att den fick en rad Oscarsnomineringar, och i slutscenen vill man bara skrika en varning till den nya rollfigur som dyker upp. Missa inte!

Så delade man ut en massa P3 Guld-priser igår. Ett nytt bevis för ens ålderdom. Flera grupper jag aldrig har hört talas om. En gång i tiden kunde jag rabbla hitsen för de populära grupperna, och för det mesta hade jag också koll på medlemmarna. Nu är jag glad om jag vet vad som är namn på låten och vad som är namn på gruppen.
Dock verkar Trackslistan (som vi hörde delar av på väg hem från IKEA) vara de uträknades revansch. Förre idolvinnaren Agnes, som nyligen stod utan skivkontrakt, ligger på topp 3, och Britney Spears, som för en kort tid sedan utmålades som vrak i den samlade världspressen, har två låtar med. Utan att direkt gilla någon av dem kan jag sympatisera med känslan de måste ha, "Där fick dom".
På tal om Britney Spears så kolla in (på CD eller DVD) Richard Thompsons version av "Ooops I Did It Again". Det är något visst att se en lång (RT är mycket lång) baskerbeklädd man i 60-årsåldern väsa fram "I'm not that innocent" mellan tänderna. Och får ni tag på en version där han i slutet gör om låten till ett 1600-tals lutstycke à la John Dowland så är ni att gratulera.
Förresten borde alla lyssna på John Dowland. Hans "In Darkness let Me Dwell" är en av alla tiders bästa sånger, oavsett genre.

Ett citat från torsdagen konsert, uttalat strax innan Stellan sjöng Herr Besserwisser. "Ni som tror att ni vet allt irriterar oss som verkligen gör det."

Lotta Engberg är en förtjusande dam, vars barn min dotter suttit barnvakt åt, och vars barn också gått på en skola jag var rektor för. Hon är en mycket duktig sångerska, och dessutom en bra pianist. Men hon ska nog hålla sig till att sjunga på svenska, något hon bevisade i gårdagens På Spåret.

Och så en vits med anledning av gårdagens På Spåret.
- Vad är det för skiva du har där? Är det månne Pughs debutplatta?
- Ja dä ä dä.
(Hysteriskt rolig.)

Jag har startat en ny diet, fredagssemledieten. Att jag och frun köpte semlor till eftermiddagsfikat får jag ta på mig, men att jag tidigare på dagen blev bjuden på semlekrans är inte mitt fel. Tacka nej? Vore oartigt. Bara ta pyttebit? Då tvingar jag ju de andra stackarna att äta en stor bit och att gå upp i vikt. Man får ta sitt ansvar och göra sin del.
Var det inte så John Kennedy sa: "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land."

Efter På Spåret såg vi Kate Blanchett i rollen som Elizabeth I på någon Canal +-kanal. (Det går ju inte att hålla ordning på vad alla de heter.) Rapsodiskt och fragmentarisk film som kräver att man kan lite om engelsk historia. Men missförstå mig rätt, jag tycker att filmen är bra.
Det irriterande med historiska filmer är att hålla koll på vad som är fakta och vad som är fiktion. Var verkligen Sir Walter Raleigh med vid slaget mot den spanska armadan 1588? Han blev i och för sig adlad 1585, men? Och så kallt som det brukar vara i vattnet längs de engelska kusterna, hur troligt är det att han kastade sig i vattnet från ett brinnande skepp för att senare plockas upp av något av egna skeppen i mörkret? Mannen dog ju inte förrän 1617, avrättad av James I, kusinbarn till Elizabeth I, och son till Mary Queen of Scots som Elizabeth beordrade avrättningen av.
Det fanns med, men ...
Men som sagt, ett härligt drama, och fin kostymfilm.

Nu ska vi snart till Göteborg, via Rämjes musik, vattenhålet mellan Vänersborg och Uddevalla. Enda problemet är att Olle Rämje lär bli besviken. Varje gång vi visar oss tror han (på relativt god erfarenhetsmässig grund) att han ska få sälja en gitarr eller något liknande.

Jag kom på det. Det gäller städning, och framför allt vår städiver inför att vi ska få besök.
Varje gång vi har bjudit hem någon får vi i förväg städnoja. Allt ska vara så fint och tjusigt, och se så prydligt ut. Helt plötsligt verkar hemmet som ett dockskåp, Och så tror jag de flesta av oss reagerar. Och vad leder det till?
Jo, alla tror vi att alla andra har perfekt städat och sorterat i sina hem. Därför får vi själva dåligt samvete när vi tror att vi inte har det så perfekt som alla andra.
Det bästa kanske vore om vi städade lite mindre innan gästerna kommer, och vågar visa upp att vi inte är så perfekta. Och då kanske andra också vågar slå av på sitt stöddille. På så sätt kan vi alla bli lite mindre stressade och gå omkring med lite mindre dåligt samvete.
Join my new movement: Vi städ' int'!
Förresten är det bättre att lägga krutet på att städa efter festen

Vi spelade på Dalslands konstmuseum igårkväll. Nästan två timmar stod vi på sen, och alla som var där verkade gilla musiken, för de kom fram spontant efteråt och tackade, och några ville ha skivor. Enda problemet: Vi var 3 på scen och 14 i publiken. Jag vet var en av er andra var, men resten?
Men ärligt talat vi hade jätteskoj ändå. Det är så härligt att få spela en kväll, oavsett hur mycket publik man har.

Och vad gör USAs tillträdande president åt kilmathotet? Jo han får en ny säkerhetsbil, en Cadillac som får en Volvo s60 att se ut som en japansk småbil, med 125 mm tjock kaross av bepansrad plåt. Givetvis en diesel för att hålla ner bensinförbrukningen, som trots detta drar 3,4 liter per mil. Knappast en miljöbil som befrias från trängselskatt om han kommer till Stockholm.

Text-TV igår kväll avslöjade att Volvo under 2003-2007 gått med åtskilliga miljarder i vinst, men att aktieägarna vid årsstämmorna dessa år beviljat sig själva så stora utdelningar att vinsten vänts till förlust. Istället för att investera pengarna långsiktigt för att säkra företagets framtid har man tilfredsställt sin egen girighet. Tala om kvartalskapitalism.
Så kan man undra över ekonomijournalisternas kompetens. Ingen av de tre tidningar jag har läst under morgonen har tagit upp detta. Har just läst Stieg Larssons första, "Män som hatar kvinnor". Den kritik han i den boken framför mot ekonomijournalister är därmed bekräftad.

Länge leve SAS-ledningen! För att mota krisen i företaget går ledningen före och sänker sina egna löner med 6 % samt stoppar bonusar. Tala om att föregå med gott exempel. Yterligare en anledning till att mina Londonresor sker med SAS och inte ett visst irländskt lågprisbolag.

I början på mötet kom jag på det. En genial tankegång, kanske något komplicerad, i flera steg. Men fullkomligt logisk och reellt klargörande. När jag hade delgivit de närvarande la jag till att de kunde läsa den på bloggen idag. Och det var min mening, men när jag nu sätter mig vid datorn för att skriva ner denna nyfunna sanning har den checkat ut från mitt hjärnhotell. Det är helt blankt och tomt i det rum jag hade inkvarterat den i.

Vilket osökt får mig att tänka på denna historia:
Han var förvisso en pundare, men han bar den eviga sanningen inom sig. Tyvärr uppenbarade den sig bara när han var rejält påtänd, och varje gång han vaknade upp ur ruset så hade han förnimmelsen av att ha sett ljuset och sanningen, men ingen aning om vad den bestod i, en i sig mycket irriterande känsla.
Så en gång, strax innan han tände pipa, la han en penna och ett anteckningsblock bredvid sig. Ruset kom och det var häftigt. Och där var den, den eviga sanningen. Med darrande händer skrev han ner den.
Han hade häftig huvudvärk morgonen efter, men vad gjorde det. Han hade ju den eviga sanningen nedtecknad. Men spänning tog han upp blocket och läste vad han skrivit: "Bananskalen är större än själva bananen."

Finns det en koppling? Media rapporterar på morgonen att kaffedrickande motverkar demens. Och jag som bara druckit cirka fyra koppar i mitt liv, varav den senaste något år innan jag och frun inledde det äktenskap som för länge sedan har passerat silverjubiléet. Men jag mindes åtminstone det.

Varken TTela eller GP dök upp i morse. Det eggade mig till otrohet. Jag beslutade mig för att lösa DNs sudoku istället för uteblivna TTelas. Problemet är att DN har två, en lätt och en svår. Jag bestämde mig för att det är under min värdighet att lösa sudokus som betecknas som lätta, och redan har en massa siffror i rutorna, så jag gick på den svåra.
Om jag straffades för min otrohet eller för mitt högmod låter jag vara osagt, men med drygt tre fjärdelar lösta, och den känsla av flyt man får när några riktigt svåra passager är utklurade, insåg jag att jag gjort fel någonstans, och att det skulle ta för lång tid att hitta felet, så jag tvingades att ge upp.

Vissa forskningsresultat är trösterika. Någon berättade vid lunchen igår att hon hade hört någon på TV som berättade att männsikan har någon typ av överfyllnadsskydd mot det mesta. Vi kan inte äta hur mycket som helst, vi blir mätta. Andra saker tappar vi lusten för när det blir för mycket. Men skyddet saknas för två saker, droger och sötsaker.
Så om jag har tolkat det hela rätt (och hoppas det) är det alltså inte vårt eget fel om vi stoppar i oss för mycket choklad och liknande. Det är så vi är skapade. Vi har inget inbyggt stopp, och är man karaktärsbefriad så ...

Undrar om det bristfälliga skydded även gäller fruktsocker. Jag märker att jag kan stoppa i mig hur mycket frukt som helst. Sätt mig framför en dator några timmar med en skål vindruvor eller söta clementiner bredvid. Skålen kan aldrig vara full nog, den är slut när jag har jobbat klart.

Jag tog ut pengar i bankomaten på Torget igår. Medan jag väntade på mina pengar och mitt kort meddelade skärmen att banken kunde hjälpa mig att placera min pengar. Men det var ju ingen konst. Jag la dem bara i det yttersta plånboksfacket som vanligt. Vad ska man behöva hjälp med sådant för?

Men först lite tidningskrönika:
Tänk vad man kan tolka saker olika. Enligt dagens TTela ser framtiden ljus ut för SAAB, och man ska eventuellt få bygga en ny bilmodell i Trollhättan, enligt SvD funderar GM seriöst på att läga ner SAAB.
Man kanske skulle bli börsmäklare. Enligt dagens tidningar är det så att börsmäklare vars ringfinger är längre än deras pekfinger är framgångsrikare i yrket än andra. Och eftersom mitt ringfinger är ganska långt så. (För militärer spelar nog inte de individuella fingrarna någon roll, de ska ju peka med hela handen.)
Och så fick jag en aha-upplevelse när jag läste SvD. Vid en tidig morgonpromenad i Köpenhamn för dryga året sedan blev jag ikappgången av en kvinna som frågade om jag ville ha lite kul. Jag svarade att det inte gick så dags eftersom Tivoli inte öppnar förrän 1100, varefter hon dröp av. Nu skriver tidningen att Köpenhamn är Nordens prostitutionscentrum. Aha!
(Min väniga svägerska kommenterade händelsen senare på dagen: "Så en kvinna sökte upp dig, men det var väl mörkt då?")

Precis när man tror att man inte längre ska behöva köpa Expressen mer eftersom Midsomer-serien är komplett börjar de sälja The Lynley Mysteries med måndagstidningarna. Har de ingen respekt för vare sig vå ekonomi eller det bristande utrymmet i våra DVD-hyllor? Och vem har skvallrat om att bästa sättet att få familjen Nilsson att köpa Expressen är att skicka med en engelsk deckare.

TV4s komedi och guldkanaler visar ibland riktiga pärlor. Just nu går den danska Matador i repris. Varför ska just danskarna vara så bra på TV-serier? Matador, Krönikan, Örnen ... Inser de inte att de är lillebror till Sverige och ska satsa sin kraft på att importera svenska serier.
Förresten gillar jag de danska orden för vår och höst, forår och efterår. Finns det någon tydligare markering av att det är sommaren som räknas?

BBC Entertainment kör reprisen på första Blackadderserien, den som utspelar sig under medeltiden, och som i eftertexterna anger "Additional dialogue: William Shakespear". Mr Bean får ursäkta, men för mig är Blackadder Rowan Atkinsons bästa roll. Skarpast är (i mitt tycke) fjärde serien, den som utspelas i skyttegravarna i Flandern, där de blodiga politiska satirerna får en skarp underton av kritiken mot krigets vansinne.
Men det är klart, det allra bästa Mr Atkinson gjort gjorde han under tiden med Not the Nine O'Clock News. Hans rolltolkning som den sexfixerade fransman som ser Nelson's Column som en fallossymbol och St Paul's Cathedrals kupol som ett kvinnobröst är hysteriskt rolig.

I övrigt är det väldigt mycket Bruce Springsteen och hans "57 channels and nothing on" just nu. Om man inte är intresserad av alla de galor där olika branscher hyllar sig själva. Kanske dags för en supergala, där man utser årets bästa gala, och årets bästa galapresentatör osv.

Usch för förkylningar, och usch för första natten när förkylningen bryter ut! Så nu vet ni det.

Per Gessle fyller 50 år idag. Grattis! Ibland har karln humor. Jag minns när Gyllene Tider firade 10-årsjubileum och PG föreslog att de skulle göra detta under devisen "Gyllene Tider 10 år - snart lika gamla som sina fans". Men skivbolaget sa nej. Men att Per Gessle skulle bli gammal? Nej, bara påståendet är "Silly really". (Där fick jag till det.)

Skivbolaget Tamla Motown fyller också 50 år, även om datumet är mer obestämt. Måste vara ett av världens mest inflytelserika skivbolag någonsin, det första som på allvar fick vita i USA att köpa skivor med svarta artister, och detta i en tid när svarta i vissa delstater inte fick gå i samma skolor som vita, och tvingades sitta längst bak i bussen. Jag tror att Tamla Motowns framgångar på 1960-talet hade större betydelse för de svartas kamp för lika rättigheter än vi kan ana. Tala om Musikens Makt.

Tidningarna kunde fått till en smaskig rubrik om vårt vardagsrum igår. Trots två dagar till tjugondag Knut började vi avjula. I vardagsrummet var den första åtgärden att klä av granen. Egentligen borde man, för att spara tid i december, ställt ut den i förrådet färdigklädd. Men den tar så mycket plats utfälld. Dessutom skulle vi säkert panga några av icke-plast-kulorna på väg ut. Så där stor vår gran en stund helt avklädd i vardagsrummet, nära ett av de fönster vår granne kan titta in genom. Vilken nakenchock!

Nu ska man skrota alla glödlampor. Orsaken är att en stor del av den energi en glödlampa förbrukar går till värme istället för ljus, vilket vem som helst som försökt skruva ur en nyss tänd glödlampa vet. Principen för en glödlampa är ju att glödtråden hettas upp så mycket att den börjar lysa.
Men, och ett stort men ... Under vissa förhållanden innebär faktiskt detta ingen energislöseri. Om man har element i varje rum med bra termostater kommer glödlamporna som är tända i det rummet att hjälpa till med uppvärmningen och så sätt minska energiförbrukningen i elementen.
Har man direktverkande el som värmekälla uppstår här ett nollsummespel när man byter ut glödlamporna mot lågenergidito. Eftersom de senare är mycket dyrare blir det altså en merkostnad totalt sett, utan att det blir någon miljövinst.
Och tro inte att lågenergilampor innehåller mindre miljöfarliga ämnen än glödlamporna.
Däremot håller jag helt med om att man för utomhusbelysning ska använda lågenergilampor. Likaså gör man en vinst om man har termostatlösa element.

Den nya influensan är tydligen riktigt allvarlig. De sa på Rapport att i den skånska sjukvården har till och med datorerna blivit smittade av virus.
Mer "Is this art or is this rubbish". Dn rapporterar att några abstrakta målningar som väckt visst uppseende inom konstkretsar i Australien, och tagit med på en samlingsutställning, efter att de avbildats i utställningskatalogen visat sig vara "målade" av ett barn som ännu inte fyllt två år.

Idag släpps första numret av Nytt om Skola, ett projekt jag arbetat med sedan i början på oktober. Så just nu är jag nog ganska odräglig att vara nära, spänningen är lite för stor. Ska tekniken fungera? Ska folk gilla det de får?
Så ni får ursäkta. Mer än så här blir det inte.

GPs rubriksättare har tydligen stavningsproblem. Deras förstasida igår berättade med stora bokstäver att Sverige snart ska drabbas av en ifluensa. Eller också är det någon ny sjukdom jag inte känner till.
På tal om sjukdomar läste jag någonstans att en tredjedel av alla som åker till länder som Thailand kommer hem med resistenta tarmbakterier som reseminne, de flesta dock utan att vara medvetna om dem.

Fick besked igår att min arbetsplats om några veckor ska få komma med i projektet Hälsokraft. Det består av två delar. Först ska någon hälsofanatiker tala om för en hur man ska leva, vilket bröd man ska ha till sina smörgåsar och vad man får ha på dem. Sedan blir det en allmän individuell kontroll av ens hälsa där man får veta att man har för hög vikt och för dålig kondition, och tillsammans med den som undersöker en förväntas man upprätta en aktionsplan för att vikten ska sänkas och konditionen höjas.
Som jag ser det har jag två val:
Antingen påbörjar jag min årliga post-Christmas-slimming-down-action redan nu, så jag har lite mindre övervikt och lite bättre kondition inför domens dag.
Eller så gör jag tvärt om. Jag äter upp min ännu mer (om det nu är möjligt efter julens, nyårets och Londonresans excesser). Då ökar mina chanser att mellan hälsokontrollen och den uppföljning som ska genomföras framåt sommaren visa på anmärkningsvärt goda resultat.
För övrigt mår jag nu riktigt bra, trots att min fru aldrig har haft så mycket äkta man som just nu.

Jag grubblade över valet när vi var och handlade igår. Men först frestade Konsum med årets första semlor (riktigt goda dessutom) och sedan hade Hemköp godis för 3,95 kr/hg. Om jag väljer den första vägen sker starten först på måndag.

Nu ska jag boka konsertbiljett. Nästa gång jag är i staden på andra sidan Nordsjön spelas Beethoven tredje symfoni (Eroican) i Royal Festival Hall. De billigaste biljetterna kostar bara £9 och det finns några kvar.
Har ni tänkt på att när det är pop- och rockkonserter i stora konsertsalar, som RFH, är det biljetterna närmast scen som är dyrast. Rockartisterna vill man se. Men när det är klassiska konserter med hel orkester återfinns de dyraste biljetterna en bit bak i salongen. Det är där man får den suveräna ljudupplevelsen. Ett litet tips: På pop- och rockkonserter får man alltid bäst ljud om man sitter så nära mixerbordet som möjligt.
Ett av mina stora musikminnen är just en konsert i Royal Festival Hall när Nicholas Hardencourt dirigereade både Beethovens fyra och femma en och samma kväll. Den Ödessymfoni som då spelades är en av de kraftfullaste uppvisningar av en symfoniorkester jag någonsin hört. Hoppas på något liknande i slutet av mars.

PS. Har kommit på en nackdel med at skriva blogg. När jag vill berätta om Londonresan för kompisar säger de. "Jag vet, jag läste det på din blogg." Ska jag vara glad för att jag har läsare eller ledsen för att jag inte får berätta?

Morgonens mest läsvärda är Anna Larssons kolumn i SvD där hon granskar fenomenet Blondinbella. Läs och fundera.

Det känns lite futtigt att behöva laga frukost själv efter att ha bott på hotell några nätter. Än futtigare att få hålla sig till det gamla vanliga, gröt/flingor, te, juice och macka. Jag saknar en trevlig frukostvärd/värdinna som inleder konversationen med: "How would you like your eggs?" Särskilt eftersom frågan implicerar möjligheten att få mer än ett dylikt. "Two poached eggs, with bacon, a sausage and some baked beans, and a mixture of toast" är den replik jag övat hårt på senaste tiden.

Däremot känns det passande att gå till jobbet i isande vind och snöfall och i Ipod-lurarna ha Al Stewart sjungande om båtarna på "The Murmansk Run". Då känner man att så illa är i alla fall inte vädret.
Al Stewart är en av mina forntida hjältar. Hans "A Small Fruit Song" från tredje albumet (vi talar 1969/1970 nu) fick mig att ansluta mig till beundrarskaran. Och så var han tydligen först i rockhistorien med att sjunga det där ordet som rimmar på suck men som börjar med f på skiva. Det var på hans långa utläggning kring det egna kärlekslivet på andra skivan, "Love Chronicles", även om jag alltid tyckt att "Old Compton Street" var en bättre låt. På den skivan hade han förresten den goda smaken att i princip ha Fairport Convention som kompband, även om de uppträder under "assumed names". Stewart spelade in på CBS och Fairport på Island.
Al Stewart började sin karriär på folkmusikklubbarna, framför allt som Dylantolkarna. Han har berättat hur han kom över Highway 61 Revisited dagarna innan den kom ut i England, och på den officiella utgivningsdagen spelade han på en klubb samtliga låtar från plattan. Sedan delade han lägenhet med bl a Paul Simon en period och hävdar att han lärde sig skriva låtar genom att stå utanför Paul Simons dörr och lyssna när han skrev sina.
(Förresten, har jag inte skrivit om Al Stewart förut? Det känns lite deja vu.)

SAS kräver numera att man betalar för musikinstrument som specialbagage, vilket innebär 200 kr i varje riktning för t ex en gitarr (som bl a jämställs med golfbagar, dykutrustningar, vattenskidor och vapen). Så lockar man med rabatt, bara 170 kr per riktning, om man förhandsbokar sitt specialbagage på nätet. Så jag var inne idag och försökte. Men alas, musikinstrument går inte att boka via nätet, de måste bokas via telefon, och då gäller priset 200 kr. Vad har SAS emot musik? Varför ska en person som vill ta med sig ett jaktgevär till England för att skjuta värnlösa djur få rabatt, medan en som vill ta med sig en gitarr, i och för sig för att utsätta värnlösa folkmusikklubbsbesökare för svenska låtar, inte få det?

Ulf Lundell sa en gång att en inställd konsert också är en konsert, och låt mig parafrasera honom: "En utebliven blogg är också en blogg." Och eftersom huvudet fortfarande inte är riktigt med efter den sena hemkomsten för drygt 30 timmar sedan får jag meddela att morgonbloggandet återuppstår imorgon fredag. Då ska jag vara spirituell igen.

Sedan måste jag säga att Johan Glans föll i min aktning när jag läste replikerna på min senaste blogg. Om man talar om skönhet kan man väl inte ens nämna Ragnar Dahlberg och Jessica Andersson i samma mening, eller? Att jämföra en simpel cafévärd med en ikon? Fy på dig Johan!

Det är samma sak varje gång. Ena stunden är man i full gång på semestermålet, utan andra bekymmer än var man ska äta nästa måltid eller om man ska ha en London Pride, Greene King IPA eller ett gästöl i baren, andra stunden har man kraschlandat i verkligheten. Igår fick vi sitta kvar i planet på Landvetter en stund och vänta så att de kunde ta bort den snöhög som hindrade planet från att nå gaten. Man undrar ibland över varför engelsmännen klagade om hårt vinterväder. Men tack vare underbara grannar slapp vi i alla fall skotta när vi kom hem strax efter midnatt.

Nu har vi packat upp väskorna, och konstaterat att vi handlade mer än vi trodde, och om jag ska tro bilderna jag just laddat över i datorn hann vi med väldigt mycket på fyra dagar. Bara 11 veckor till jag ska åka igen. Men då ska det bli fotografering på allvar. Den här gången kom jag bara upp i 189 bilder.

Men trots allt. Skönt att vara hemma igen.

Shopping in London is always nice, but some stores seem to be struggling. Zavvi (ex Virgin, ex Tower) has been put under recievership. They are selling all their stock with a 10 % reduction on everything. But who is complainging when you can but The Complete Inspector Morse series (more than 30 episodes) for as little as £36?

Once again we hace been handed proof of the British poor understang of what a real winter is. The papers talk about Arctic conditions because somewhere in Britain it was -10 C last night. There is ice on most of the Serpentine in Hyde Park and the morning news taught travellers how to get by in the appaling weather conditions. They actually had half an inch of snow in London yesterday, but it melted away as soon as it hit the ground.

Did I complain about the Spamalot musical closing? They had their last night last Saturday. The signs outside the theatre are still there though.
And the Christmas tree in Trafalgar Square was taken down yesterday, along with many of the Christmas decoretions in the streets. And the Christmas fair at Leicester Square has closed as well.

We visited Westfields yesterday. It is a new enormous in door shippong centre at Shepherd's Bush. Name a shop and you will find it there, along with cafes and restaurants, and nice armchairs and sofas for men to sig in when their wives are shopping. Somewhere I read that there are more than 300 shops in Westfield, without counting them I must say it seems possible.

Last night we went to a musical, Billy Elliot. Everyone I have met who has seem it has raved about it, and even Time Out gives it a recommendation. And I agree. It is one hell of a musical. I love the film, but the musical is every bit as good, and with very simple means the crew has created superb effects. See it if you come to London. It is worth every penny.

And do not miss the Priness Diana Memorial Fountain in Hyde Park, just wets of the bride and south of the lake. You vill understand why when you see it.

Time to go to Heathrow. Will be back with a report in Swedish on Wednesday evening.

We had an exciting day yesterday. Lunch at The Stockpot in Panton Street, near Piccadilly Circus. They are not as cheap as they used to be, but still one of the best places in London if you want a hot meal and a drink for less than £10. And they do dishes no other restaurant does, like broccoli with blue cheese sauce and chips, or escalope milanese.

Then we were off to Boylen Stadium, Upton Park, for West Ham-Barnsley in the FA Cup. Lovely stadium, reasonably priced souvenirs and a good game. 3-0 to West Ham. I think Craig Bellamy was the man of the match. I wonder how many kilometres he ran. And what a speed.
Just one thing I wonder. We had tickets in Dr Marten's Stand. But why do they call it stands? They are full of seats and you are not allowed to stand there.

Then it was the Cellar Upstairs Folk Club at Exmouth Arms near Euston Station. Cellar Upstairs is a guarantee for a good night out. Just a £6 entrance fee for almost three hours of music. Some of the floor singers were excellent, with lovely versions of The King and Monday Morning, and Graham Larkby doing Auld Lang Sammy by John Otway and a hilarious version fo Send in the Clowns, but this time concerning the lack of toilet paper rolls in Charing Cross Station. And I got the chance to play a few tunes with Tom Paley, borrowing his lovele 1929 Martin guitar. If he is ever burgled and the only thing that is missing is the guitar he can tell the police were to look.
Headliners Duck Soup were good as well, with some strange instruments. Have you ever heard of the marimba being used in folk music? I can tell you it works very well.

Today has been freezing cold. Maybe it was because of this Covent Garden seemed almost deserted at 10 am. But I got another "Hobo" to add to my collection.
The lunch at Ye Olde Cheshire Cheese off Fleet Street was good as ever. Their Scoptch Roast Beef is highly recommended, the Lemon Merangue Pie as well.
Then off to see Tate Modern. I am sorry to say it did nothing to make me a follower of modern art. On the contrary. After a while I remembered a monologue by George Hincliffe of The Ukulele Orchestra of Great Britain, the one when he tals about his days as a cleaner in the arts department of a museum and as such daily is faced with one of life's crucial questions. Is it art or is it rubbish? After spedning an hourt at Tate Modern i realise how easily mistakes vould be made.
But the Chandos in the north east corner of Trafalgar Square is a nice place for a rest. Nice atmosphere and £7.98 for 3,5 pints and two packets of crisps (there were four of us) is more than price wrothy.

There are no rings or dots over a's or o's so I am doing this in English. Good exercise for my daughter weho is currently doing a university course in the language.
We arrived yesterday evening in good time. The plane was half an hour before schedule and instead of circling round Heathrow for a while they found or gate immediately. So we were at our hotel an hour before the estimated time.
Stepping into the very small foyer of Morgan House is much like coming home. We have used this hotel, ideally situated in Belgravia, for more than ten years and have stayed in almost all of their 11 rooms. This time we are in room 4, for a change an en suite room. At our age you might as well anjoy a little luxury.

We managed two pub visits last night and in between them we secured tickets to see Billy Elliot at Victoria Palace Theatre on Monday. I have been to that theatre once before, in the early 90s, to see Buddy Holly, a musical that is running again in some other part of London.

At Victoria station they have got a new mac hine where you can make your own postcards. You just supply the machine with a picture of yourself and then chose a layout, with some famous London scenes, and there you are. A personakl postcard from London featuring yourself. Just £1 each. Pity we had already bought all the postcards we needed when we discovered it.
And isn't it amazing? With the current pound rate it is cheaper to send a postcard from London to Mellerud than from Mellerud to Skara.

And I am launching a formal protest against all the long buses that have substituted the double deckers. If you want to do your sightseeing from an ordinary bus it is impossible to see anything if you cannot get on to the top deck. I don't like the new mayor of London but I back his desicion on bringing back the classic Routemaster, when you could jump on and off whenever it pleased you. Just make it quick. I will be back here in March.

Now time for Denmark Street in search for odd guitar cables and capos for 12-string guitars.

En halvdags arbete idag och sedan ner till Landvetter för avfärd mot städernas stad, London.
Dags för en lista. 10 skäl att gilla London.
Obs! Skälen är inte rangordnade.

Historien
London innehåller nästan 2000 år historia från romarnas ankomst år 43, till dagens skyskrapor. Och överallt finns minnen av detta. Det var här Braveheart avrättades. Här skrev Charles Dickens sina böcker. Här lät man en matematiker bygga mer än 50 kyrkor. Håll bara nyfikenheten uppe.
Och så alla platser fyllda av historia, som Towern, St Pauls Cathedral, Westminster Abbey, Banqueting House osv.

Folkmusikklubbarna
Court Sessions i Tooting på fredagar och Cellar Upstairs på Exmouth Arms nära Euston på lördagar är mina vattenhål. Men det finns flera, som Islington på torsdagar, Cecil Sharp House på tisdagar, Croydon på måndagar och Twickenham på söndagar. Ta gärna chansen att sjunga en låt själv. Själv får jag förhoppningsvis spela lite tillsammans med Tom Paley imorgon.

Pubarna
En stor öl är drygt 57 cl, dvs en pint, det vet de i London. Och de har också vett att skilja på öl och lager.
Och maten sedan. Var annars kan man få en riktigt fish and chips, eller en lasagne med pommes frites. För att inte tala om en traditionsenlig Sunday Roast.

Parkerna
Dock inte när man kommer i början på januari. Men vår, sommar och höst. Och allt som händer där. Försöker fortfarande hitta var i Hyde Park Rolling Stones spelade i juli 1969. Jag var där!

Hobgoblin Music
Numera på Rathbone Place, en tvärgata till Oxford Street, strax väster om Tottenham Court Road. Här finns akustiska instrument ni aldrig sett förut. Fråga efter en dulcimer eller en cittern och de har ett antal att välja mellan, eller en low whistle. Dessutom har de folkmusiknoter i stor mängd.

Denmark Street
Liten tvärgata till Charing Cross Road. Fylld med musikaffärer, i första hand inriktade på rock, men även ett stort utbud akustiska gitarrer.

Themsen
Om vädret är fint så ta en promenad på sydsidan, hela vägen från Westminster Bridge till Tower Bridge. Mycket att se, som Shakespears Globe, och underbara vyer om du tittar norröver. Blir du trött eller törstig finns ett antal pubar längs vägen.

Fotbollen
Tjura inte om du inte får biljetter till Arsenal eller Chelsea. Det är lika roligt att se Fulham, Tottenham, Charlton, West Ham (dit vi ska på lördag) och så vidare. Men strunta i resebyråernas ockerpriser. Biljetterna bokar du direkt på nätet på föreningens hemsida. Det blir billigare.

Broarna
Jag må vara knäpp, men en gång satte jag ihop ett kompendium om Londons broar. Från klaffbron vidTowern, över den moderna London Bridge och modellerna på sidan av Vauxhall Bridge till de gulliga Chelsea och Albert Bridges. Eller resterna av den demonterade järnvägsbron strax öster om Blackfriars Bridge.

Omgivningarna
En heldag på Hampton Court Palace, med guidningar genom olika tidsepoker, en utflykt till Greenwich, ta Docklands Light Railway dit och båten tillbaka, med Dockland både inifrån och utifrån samt den gamla sjöfararmetropolen. Passa på att äta en Sunday Roast på Shepherd Neame-puben där. Eller norrut Muswell Hill. Ta en promenad längs Fortis Green och se puben där Kinks hade sina första spelningar och huset där Fairport Convention bildades (huset heter just Fairport). Eller närbelägna Alexandra Palace, med sina söndagsmarknader och platsen där BBC sände de första TV-programmen från.

Men ta med bra promenadskor, och läs gärna in dig i förväg på vad du ska se. Det blir bättre då.
Förresten. jag glömde Covent Garden, och Cecil Sharp House, och allt man kan se på Trafalgar Square, och museerna, och Gandhistatyn på Tavistock Square, och mediabutikerna, och ... Hjälp! Hur ska fyra dagar räcka.

Och får jag inte tag på en dator när jag är där kommer nästa blogginlägg först 8 januari, men lyckas jag hitta en dator kan det bli en rapport eller två. Men då får ni kanske klara er utan å, ä och ö.

Hade en härlig nyårsafton med ett eftermiddagsbesök hos barnbarnen och deras föräldrar. Vi tog med oss de små till fyrverkeriet på torget i Götene. Heder åt Götene som har lagt det vid 16-tiden, så man kan ta med barnen, och så att man slipper fyllan. Dessutom har de ett av Sveriges absolut häftigaste fyrverkerier, varje år ihopkopplat med ett musikstycke. Och tro mig raketerna och musiken är verkligen varandras komplement.
I år var det en inledande fanfar och sedan Whitney Houstons "One Moment in Time". Helt underbart. Breathtaking skulle en engelsman ha sagt.

Konstaterar att jag nog inte ska ge mig in i finansvärlden på allvar. Min timing är för taskig. Två exempel:
1. Beställde en massa pund inför Londonresan. Tyckte att det var onödigt att hämta ut den 30 december och ha dem liggande hemma några dagar så beställde till morgondagens förmiddag. Somnade lyckligt 30 dec med en pundnotering kl 22.15 på 11,20, mycket lägre än jag budgeterat för. Beslutade mig för att gå till banken direkt när de öppnar 2 januari.
Så har de rackarna valutahandel även på nyårsafton. Pundet gick upp 22 öre igår, vilket blir en hel del när man ska ha kontanter för fyra heldagar i en huvudstad som numera är allt annat än billig.
Får trösta mig med att pundet trots allt är en krona billigare än när jag och sonen var över i augusti.
2. Söndagens DN kom först i tisdags. Jag la undan den för att läsa idag, när det inte kommer några morgontidningar. Vilket innebär att jag läste alla DNs tips om de åtgärder man ska vidta inför nyåret för att sänka sin skatt för 2008 först när chansen var förbi.

På tal om söndagens DN. Visste ni att Sverige är ett av Europas mest kulturella länder? Enligt statistik från 2007 hade 63 % av svenskarna tagit del av något kulturevenemang, mot ett EU-snitt på 46 %. Vi spenderade 5,6 % av vår hushållsbudget på kultur (EU 4,4 %) och 93 % av oss utövade själva skapande kulturaktiviteter (62 %). Det ni!
Och så lärde jag mig att bloggande kan vara riktigt lönsamt. Blondinbella, 18 år, har som ambition att vara ekonomiskt oberoende när hon är 20. Någonstans finns det något jag inte fått riktigt grepp på.
Men man kan ju undra vem som langar alkohol till Blondinbella? Hon är som skrivet 18 år, och har två år kvar tills hon får handla på Systemet. Trots det anger hon vin och champagne när ska berätta vad hon dricker. Vem förser henne med det? Eller tjänar hon redan nu så bra att hon kan gå på restaurant så fort hon blir törstig?

Har inte avgivit några nyårslöften, annat än att inte oroa mig för vikten. Jag tror jag kan hålla den uppe utan att lova något.
Däremot några nyårsambitioner:
1. I år ska jag ta mig samman och slutföra projektet med en ny turistguide till London! Det är mer än 15 år sedan "Guida dig själv i London" kom ut och det är dags att den får en uppfräschning med kompletteringar och tjusigt bildmaterial.
2. Både ukuleledagen 7 februari, Kanalyran i början av juli och gitarrfestivalen 23-24 oktober ska bli evenemang som man ska tala om länge efteråt.

Ha en god fortsättning på det nya året!