ukulelemorfar

Jag var anställd som lärare på en statligt reglerad tjänst 1975-1987. Hur skiljde det sig från dagens kommunala anställningar? Men en varning, vissa av skillnaderna kanske inte beror på kommunaliseringen i sig, utan mer på samhällsförändringar. Troligen hade lärare haft en mer reglerad arbetstid och individuella löner även om de fortfarande hade varit statliga.

En fördel med den statliga regleringen var anställningstryggheten. Eftersom det ytterst var staten som var arbetsgivare kunde den som blev övertalig i en kommun erbjudas tjänst i en närliggande kommun om de hade några vakanser. Länsskolnämnden hade rätt att stoppa en kommun från att anställa på vakanser om tjänsterna kunde behövas för övertaliga från andra kommuner.

En annan fördel var att vi fick ersättning för kostnaden för receptutskriven medicin.

Vi hade också en garanterad löneutveckling. Som nyutbildad lärare placerades du i en lönegrad beroende på vilken typ av lärare du var. Därefter lyftes du en åldersklass var 18:e månad. Detta skedde tio gånger tills du efter 15 år nått din slutlön. Å andra sidan följde denna lön med om du bytte skola eller kommun. Att byta för att få upp lönen var inte möjligt. Enda chansen att tjäna mer var att ta på sig uppdrag som huvudlärare eller institutionsansvarig.

Jag långt efter vår kommunalisering sett liknande system i England, Nya Zealand, Australien och Kanada. I NZ fick man en uppflyttning varje år i tio år under förutsättning att rektorn skrev under ett intyg på att man hade utvecklats som lärare under det senaste året.

Det fanns också möjlighet att få studera en termin eller ett läsår med så kallat B-avdrag, det vill säga med ungefär 2/3 av lönen i behåll. Vad man studerade var dock styrt. Jag som mellanstadielärare med tillval i matematik och fysik kunde på detta läsa pedagogik, till speciallärare eller komplettera med ett ämne till (i mitt fall kemi) för att bli ämneslärare på högstadiet. Detta kunde utnyttjas ungefär vart tionde år och var inget man var garanterad. Systemet avvecklades i mitten av 1980-talet. I övrigt var chanserna till längre sammanhållen fortbildning mycket små. De flesta lärares kompetensutveckling bestod av fyra studiedagar per år, varav länsskolnämnderna stod för två för ämneslärare.

Lyckades jag få en högre tjänst, som studierektor, i en annan kommun hade jag rätt till betald flyttning, och min lärartjänst fanns kvar om jag så småningom ville gå tillbaka.

Precis som nu fick obehöriga lärare bara anställas för en termin i taget. Det fanns dock en pysparagraf. Den som varit anställd som obehörig under ett antal år (ofta fem-sex som minimum) kunde ansöka om ”lokal behörighet”. Denna beviljades av Skolöverstyrelsen och innebar att de räknades som behörighet på just den skola du vid beviljandet arbetade på. Du kunde inte åberopa den om du bytte skola, och lades din skola ner förlorade du behörigheten.

Arbetstiden var endast reglerad utifrån det antal undervisningstimmar (40-minuterstimmar) du hade att genomföra. Adjunkter och ämneslärare hade 24 vtr, speciallärare 26 vtr och låg-, mellan- och övningslärare 30 vtr. De senare fick detta så småningom reducerad till 29 vtr. Klassföreståndartimmen låg ovanpå. På 1980-talet infördes så kallad K-tid, det vill säga en maxtid för konferenser och föräldramöten. Den var max 16 timmar per fyraveckorsperiod.

Men som skrivet: Många av förändringarna sedan dess hade troligen hänt även om lärarna fortfarande hade varit statliga. Arbetstidsdiskussionen föddes i slutet på 1970-talet när en skolstyrelseordförande i Skåne stred för idén att lärarna skulle vistas i skolan 40 timmar i veckan och helst undervisa merparten av tiden. Han fick mothugg från hela skolvärlden och det påpekades att skådespelare inte stod på scen hela sin arbetstid eller att stridspiloter inte satt i sina plan 40 timmar i veckan. Men frågan var väckt, och införandet av K-tid var ett resultat av diskussionen som föddes.

Var det bättre eller sämre? Svaret är att det var en annan tid. Hur en statligt reglerad lärartjänstgöring skulle se ut idag är det ingen som vet.

Hur statlig var egentligen skolan före 1990? Var den mer eller mindre statlig än dagens skola?

Då (som nu) som nu fastställde staten alla de centrala styrdokumenten, läro-, kurs- och timplaner, samt skolförordningar. Staten ansvarade också via högskolorna för lärarutbildningen och utfärdade behörigheter. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna gav kommunerna stöd och stod också för tillsynen. Båda de instanserna är nedlagda och ansvaret ligger nu på Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Den stora skillnaden mot nu var att staten då, via länsskolnämnderna, stod för finansieringen av lärar- och skolledartjänsterna. Det innebar också att staten i detalj styrde dimensioneringen av dessa.

Länsskolnämnderna beslutade utifrån elevtalet på varje skola hur många klasser i varje årskurs fick inrätta. Därefter tilldelades skolan en grundresurs på ett antal veckotimmar (40-minuterslektioner) per klass (olika beroende på årskurs) och en förstärkningsresurs baserad på elevantalet. Skolan kunde få extra resurser för hemspråks- och svenska2-undervisning.

Skolans uppgift var att fördela dessa veckotimmar på lärarna. Det var inte tillåtet att lägga ut fler timmar, eller att hålla inne några för att använda pengarna till annat.

Skolan, eller rektorsområdet, fick också en skolledningsresurs att fördela på rektor, studierektor och tillsynslärare. Det var underförstått att dessa skulle ha en viss undervisningsskyldighet. Tillsättningen av rektorer och studierektorer gjorde av länsskolnämnderna. Kommunen fick yttra sig men inte besluta.

Genom länsskolnämnderna kunde skolorna efter ansökan få pengar för utvecklingsprojekt. Länsskolnämnderna stod också för viss lärarfortbildning, ofta ett par studiedagar per år med ämnesfortbildning.

Kommunerna hade ansvar (finansiering och genomförande) för resten, det vill säga skollokaler, läromedel, skolmat, kanslipersonal, elevhälsovård, lärarfortbildning och så vidare. Här förelåg mycket stora skillnader mellan olika kommuner. Haninge kommun gjorde i början på 1980-talet en rikstäckande undersökning av läromedelsanslagen. Den kommun som satsade mest la tre gånger så mycket per elev som den kommun som satsade minst. Detsamma gällde säkert också annan utrustning för undervisningen. Kommunen hade också arbetsgivaransvaret, inklusive arbetsmiljön, för lärarna.

I samband med kommunaliseringen av lärartjänsterna sa Olof Wennås att vi nu fick en ”statlig skola med kommunalt genomförandeansvar”. Då fanns inte Skolinspektionen som idag spelar en mycket aktivare roll i tillsynen av skolan än Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna någonsin gjorde. Under mina elva år som lärare och tre år som studierektor under den ”statliga tiden” kan jag inte påminna mig ett enda besök av någon statlig representant i syfte att utöva tillsyn. Jämför med hur ofta Skolverket och Skolinspektionen idag är ute.

(Sista artikeln kommer att handla om att arbeta som lärare på en statligt reglerad tjänst.)

När den så kallade kommunalisering av skolan genomfördes sas det att vi nu hade en statligt styrd skola med kommunalt genomförandeansvar. Staten fastställde styrdokumenten, som läro-, tim- och kursplaner, skollag och skolförordningar med mera. Kommunerna hade ansvar för att genomföra det. De första åren fick kommunerna ett särskilt statsbidrag för detta, det bidraget lyftes senare över till det generella statsbidraget.

Så när man efterlyser en statlig skola måste man fundera på om det gäller styrning eller genomförandeansvar. Jag återkommer till detta i artikel nummer fyra när jag kommer att jämföra nu och då. Men här några internationella exempel på skolans styrning. Jag vill påpeka att de inte är dagsaktuella.

I England och Wales levde man fram till 1980-talet helt utan nationell läroplan för grundskolan. Då infördes The National Curriculum, ett relativt detaljerat dokument med exempel på vad eleverna skulle kunna vid olika tidpunkter inom respektive ämne. Däremot antog man ingen timplan, bara en rekommendation om ungefär hur många procent av undervisningstiden som skulle ägnas åt respektive ämne, en summa som blev mer än 100 % eftersom man förutsatte ämnesintegration.

För cirka 20 år sedan infördes krav på en literacy och senare en numeracy hour varje dag i primary school (5-11-åringar). Det var en timmes undervisning som skulle följa ett visst påbjudet mönster, med lärargenomgång, diskussion och individuell övning.

I Danmark lyftes mycket av ansvaret för den enskilda skolan till lokala skolstyrelser med föräldramajoritet. Men rektor gavs ansvar för att stoppa alla beslut som stod i motsats till skollag och andra statliga styrdokument.

2002 var jag på ett veckolångt besök i Nya Zeeland, som då ständigt låg i toppskiktet på alla internationella undersökningar. Där var kommunerna helt frikopplade från skolan. Kommunerna fick inte ens bestämma var skolorna skulle ligga. Skolorna finansierades helt från staten med ett skolpengssystem, med stor frihet för rektor och lärare att forma sin egen skola. Många skolor utökade sin budget genom att ta emot internationella, betalande elever, främst kineser och japaner. Det blev så vanligt att staten bestämde ett tak för hur många sådana man fick ta emot.

1998 var jag i Newfoundland. I Kanada styrs skolan av delstaterna. I Newfoundland beslutade delstatens utbildningsdepartement allt, och jag menar allt. De stod för 95 % av den lokala skolans budget (resten förväntades skolan arbeta ihop själv på olika sätt). Departementet bestämde hur många lärare varje skola skulle ha och när det fanns vakanser var det departementet som tillsatte dem. Likaså bestämde man vilka huvudläromedel skolorna skulle ha i varje ämne och årskurs. Ingen rätt för skolan att byta. Ett system helt främmande för svensk skola.

Men, i Newfoundland såg jag också rektorer som var engagerade pedagogiska ledare, som tog del i planering, gjorde regelbundna klassrumsbesök och ofta formade sin skolas pedagogiska profil.

Så när vi pratar en statlig skola finns det många frågor att reda ut. Ska kommunerna ha något inflytande och i så fall över vad? Vilken frihet ska ges till de individuella skolorna? Hur ska staten kunna kontrollera att skolorna följer direktiven? Det vore roligt om de som förespråkar den statliga skolan kunde ge svar på hur de ser på dessa frågor. Innan de svaren har kommit har i alla fall jag svårt att ta ställning.

Idag reser många krav på att skolan ska förstatligas, eller som många menar återförstatligas. Men vad menar man egentligen? Och när man talar om att vi en gång hade en statlig skola, har man rätt? Jag ska i fyra artiklar i bloggen ge historik, göra några internationella utblickar och i största allmänhet problematisera frågan. Obs! Jag tar INTE ställning för eller mot, jag försöker bara ge bakgrund och kanske fakta som kan fördjupa debatten. För staten kan styra skolan på många sätt.

Jag vill påpeka att mitt perspektiv är grundskolans. Jag är själv mellanstadielärare i grunden och har dessutom arbetat som studierektor, rektor och skolchef, samt under närmare 20 år skrivit om skolan som redaktör för Skolnytt, ett informationsblad för grundskolerektorer.

Låt oss börja med det som kallas ”kommunaliseringen”.

Ända sedan grundskolan började införas 1962 hade ansvaret varit delat mellan staten och kommunerna (mer om denna ansvarsfördelning i del 4). Grunden var att staten fastställde läroplaner (Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 osv), skollag och bestämde hur många lärare och skolledare varje skola fick anställa. Kommunerna ansvarade för driften, och anställde lärare, medan staten anställde skolledarna. (Mer om detta i del 3.)

Det fanns kritik mot detta delade ansvar. Skolan blev en gökunge i det kommunala boet. Kommunerna hade ansvar för en verksamhet där de inte kunde fick bestämma om bemanning eller vilka chefer som tillsattes.

1972 tillsattes utredningen ”Skolan, Staten och Kommunerna”. Den kom med sitt slutbetänkande 1978. Där föreslog man att kommunerna skulle ges hela driftsansvaret för skolan.

Under 1980-talet skedde en rad reformer som gav kommuner och skolor mer inflytande. Från detaljerade timplaner fick vi stadietimplaner, skolors fysiska utformning blev friare och så vidare.

Efter många års debatt tog riksdagen 8 december 1989 beslut om att hela ansvaret för skolan skulle överföras till kommunerna. I princip innebar detta att ansvaret för lärar- och skolledartjänster fördes över till kommunerna. Lärare och skolledare gick från att ha varit anställda på statligt reglerade tjänster till att vara ”kommunala tjänstemän”. LR gick ut i strejk mot beslutet. Men trots detta genomfördes det hela 1991.

Samtidigt la man ner Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna. Istället bildades Skolverket och Statens Institut för Handikappfrågor i Skolan.

När man utvärderar besluten måste man ha i minnet att det hände mycket annat som påverkade skolan under början av 1990-talet. Staten öppnade för nästan fri etablering av friskolor. Tidigare hade bara friskolor som ansågs vara ett pedagogiskt komplement till den offentliga skolan fått tillstånd, som Montessori- och Waldorfskolor. Likaså hamnade vi i en ekonomisk kris, som ledde till nedskärningar i de nu kommunala skolorna, nedskärningar som troligen staten också hade blivit tvingade att göra. Dessutom svepte en individualiseringsvåg över den svenska skolan. Läraren skulle inte undervisa, bara vara handledare.

I de kommande delarna ska jag titta på vad vi egentligen menar med en statligt styrd skola, utifrån hur ett par andra länder tolkat begreppet, jämföra lärares villkor före 1991 och nu samt titta på ansvarsfördelningen mellan stat och skola då och nu.

Jag ställde en fråga på Facebook om vilken av följande jag (solo eller som del av en grupp) inte varit förband till: Göran Fristorp, Tommy Körberg, Ewert Ljusberg, M A Numminen och Cornelis Vreeswijk. Här kommer svaret och låt oss ta det i kronologisk ordning.

1974 anordnade Musikforum i Haninge en konsert i Söderbymalmsskolans aula. Huvudattraktion var Tommy Körberg som på den tiden åkte runt i Rikskonserters regi med en akustisk gitarr och sjöng irländska revolutionssånger. Jag fick äran att öppna konserten med en bunt egenskrivna sånger. Tyvärr kom det så lite folk så att intäkterna bara räckte til her Körbergs gage. Vi andra blev utan.

Våren 1977 vill fritidsgården i Vendelsömalm få ihop pengar till ett läger. Så man ordnade en gala i Vendelsömalmsskolans aula. Jag var där och spelade tillsammans med några ungdomar, blivande Kai Sy Teknon, Som "stjärna" hade man den då realtivt okände Ewert Ljusberg, som gjorde stor succé, främst med låten "25 minuter kvar" från hans första skiva Gnokul.

I mitten på 1980-talet hade jag gruppen Both Sides the Tweed, med Kent, Anci och Annelie. Vi sjöng mest brittiska folklåtar. Ett uppdrag vi hade (utan Anci som då var au pair i England) var att öppna festligheterna när Brandbergens Innecentrum återinvigdes. Den som avslutade musikeftermiddagen var Cornelis Vreeswijk,

1992 bildades Still No Bagpipes. En av de spelningar vi hade några år senare var på insamlingsgala för Hospice Gabriel i Lidköping. Dragplåster var Göran Fristorp.

Så då återstår rätt svar, M A Numminen, som jag aldrig värmt upp publiken för. Men jag skötte ljudet när han sjöng i Brandbergens Föreningsgård någon gång på 1980-talet. Han kritiserade mig för att jag la på för mycket eko på sången.