ukulelemorfar

Försökte följa Ullabritts råd om champagnebubbleräkning. Hällde upp en ml och började räkna. Blev störd och gav upp när jag kommit till 14 632. Gjorde en koll på miniräknaren. En ml ska innehålla drygt 67 000 små rackare. Borde skaffa mikroskop och något sätt att märka redan räknade bubblor.

Sonen var på snabbesök för att hjälpa mig att spela in en instruktionsvideo för ukulelenybörjare (ska släppas i samband med ukuleledagen 7 februari). Men vi hann med att plåga kvinnan i huset med lite dåliga vitsar, som:
- Min flickvän har jobbar i klädbutik.
- Jaså ... klädbutik ... hmmmm ...
- Just det.
Våra vitsar blir sällan bättre än så.

Första dagen hade 35 tittare hittat mitt inslag med Classic Ukulele på YouTube (dvs ungefär varannan jag mailat till). Gladast blev jag för ett mail från Dave Pegg: "Well played Lars" Kanske en spot på Cropredy på gång? Det hör till saken att Pegg själv spelar ukulele på den platta han gjorde med P J Wright för ungefär två år sedan.

Fick ett oväntat brev från Radio Kronoberg. Innehöll en tandborste, en fönsterskrapa och en pin och påstods vara pris i någon tävling. Undrar vilken? Har ett svagt minne av att jag mailade in ett svar i någon helgdagsmorgonstävlingen för drygt en vecka sedan, men kan inte påminna mig vad det gällde.

Funderade på hur jag ska räkna. Formellt sett är detta mitt 100:e blogginlägg, dvs JUBILEUM! Men samtidigt har ju tre inlägg bara varit länkar med filmer, och då skulle jag bara vara upp i 97. Men eftersom jag tar alla chanser att fira så tror jag att jag idag räknar på det första sättet. Senare kan jag ju räkna på det andra och fira mitt egentliga jubileum!
Skål på er! (Undrar hur många bubblor glaset innehåller.)
Vadå champagne redan nu? På Radio Väst sa de att man kan dricka champagne hela nyårsafton, inte bara vid 12-slaget.

Det har varit ett (för det mesta) härligt år. Några verkliga höjdpunkter:
* Jubileumsföreställningen Mellerud 10 år från i våras. Sonen sa efteråt: "Det här var det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv." Jag (som samlat på mig tre gånger så mycket ungdom) konstaterar att det åtminstone ligger på Topp 10.
* Sommarens semester när vi förverkligade en av mina drömmar, att se Bretagne och Normandie (massor av bilder på hemsidan). Värsta är att nu vill vi tillbaka!
Musikaliskt också:
* Både Fairport och Ukulele Orchestra of Great Britain i Mellerud under samma år. Chris Leslies version av "Cell Song" (från Babbacombe Lee) och the Ukes a capellaversion av "Pinball Wizard" är det vackraste respektive häftigaste i år. Också Ale Möller, Aly Bain (med världens vackraste fiolton) och Bruce Molsky på samma plats.
* Ett härligt Cropredy (så när som på lördagens väder) när jag upptäckte både Anthony John Clarke (och därmed låten "Irish Eyes") och en ny ung skotsk duo som jag just nu glömt namnet på (men sonen passade på att dricka öl med sångerskan i duon den rackaren, nej jag är inte ett dugg avundsjuk ...)
* Robb Johnson på Cellar Upstairs Folk Club i London i januari. Den killen borde tas till Sverige med det snaraste. "Moron Land" är den häftigaste attacken på det nutida England jag hört.

Nyårslöften och framåtblickar får ni imorgon.
GOTT NYTT ÅR alihop.

Lasse spelar Beethoven och Haydn


Stellan sjunger sin utedassvisa i jubileumsshowen i april.

Läste i SvD att en flaska champagne innehåller 47 miljoner bubblor. Hur vet dom det? Vem har räknat? Och hur räknar man bubblorna i en flaska champagne? Dom små rackarna rör ju på sig hela tiden.
Förresten är detta med champagne bluff. (Nu känns det deja vu, har jag inte påpekat detta förut?) På väg från Wiesbaden i Tyskland till Montargis söder om Paris körde vi i somras åtskilliga mil på motorvägen genom distriktet Champagne, varifrån all äkta dylik ska komma. Vi så inte en enda vinranka! Både i Tyskland och övriga Frankrike såg vi vinodlingar, men i Champagne inte ens ett embryo till en enda ynka liten druva.
Fransmännen är avslöjade. De importerar säkert druvor från England för att göra sin älskade champagne. Det engelska vita vinet är förresten minst lika bra som det franska.
När vi var i England dagarna före den för 365 dagar sedan passerade nyårsafton körde de på frukost-TV blindtest mellan Cava och Champagne. I stort sett ingen kunde tala om vilken som var den äkta champagnen, och eftersom flera butikskedjor sålde egen Cava för 60-70 kr flaskan kan ni ju gissa vad vi köpte med oss hem.

Blev förresten lite småputt på SvD. En av deras recensenter rekommenderade DVD-boxen "The Ealing Studio Comedies". För er som inte är så bevandrade i filmhistoria producerade Ealing Studios under 50-talet några av världens bästa komedier, som "Jag stal en miljon", "Ladykillers, "Whisky Galore" och "Mannen i den vita kostymen". Trots att jag redan har et par av dem på DVD är boxen ett måste. Men den finns inte att köpa hos CDon, trots att de hävdar att de har allt som finns officiellt utgivet i Sverige. Det är inte första gången snobbarna på SvDs kultursidor stoltserar med filmer och skivor som inte finns att köpa för läsarna. Skärpning tack!

Ett av mina favoritcitat är "Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna". Liten utvikning kring detta
När han i februari 1998 ,som förband till Fairport Convention i Leamington Spa, Warwickshire, UK introducerade låten "Hold Your Horses" ställde David Hughes (duktig engelsk låtskrivare, främst texter, och DADGAD-gitarrist) följande fråga: "Om en man står mitt i en skog, bara träd runt omrking och utom hörhåll för alla , och denne man säger något, har han fortfarande fel?"
Någonstans är det tydligen så, om jag ska tro min fru och några andra kvinnor i min bekantskapskrets att allt olyckligt som händer i huvudsak kan ha två orsaker: Antingen beror det på att en man har gjort något, eller på att han inte har gjort det.

Vid middagsbordet diskuterade var det är farligast att köra bil, i Mellerud eller i Göteborg. Jag hävdade med emfas att det är betydligt större risk att krocka med en spårvagn i Göteborg än i Mellerud. Han kontrade med att risken för älgkollision troligen är större i Mellerud. Jag påpekade försynt att det finns fler spårvagnar i Göteborg än älgar i Mellerud. Det var då sonen drog upp frågan om mopedframfart. Jag gjorde en snygg sorti och drog mig ur diskussionen.

Om det är samma Stellan jag och "anonym" associerar till är "anonym" inte särskilt anonym längre.

Det var väl inte direkt influensan som slog till igår, men mitt i decemberkylan var båda jag och frun lite hetare än vanligt. Det blev återbud till de tänkta förnöjelserna på kvällen och en stilla dag med sömn och TV-stirrande. Vi gjorde en klar bom när vi zappade vidare från Fulham-Chelsea när Chelsea tog ledningen med 2-1 och som vi trodde säkrade segern. Ursäkta Fulham.
Men The Lynley Mysteries på BBC Entertainment var bra tröst. Sharon Small i rollen som Barbara Havers kan ta upp kampen med Frost om den engelska deckargenrens främsta surpuppa till detektiv. Ingen kan som Havers se det mörka i alla hjälp som sträcks fram. Och två Irene Huss-filmer samma dag är helt OK, även om jag har svårt för Ruben Salamander (säkert felstavat) i rollen som kock och äkta-detektiv-man. För mig är han för evigt djävulen som bodde i radhuset intill Cecilia Ljung och Peter Settmans ängel.
Hoppas nu bara att detta inte var en förstudie till influensan. Förstudier är ju på modet, och ger goda chansen till EU-bidrag. All tillväxt verkar visst vara beroende av förstudier, men förhoppningsvis ska våra temperaturer drabbas av den pågående nedgången. Hur ska vi annars kunna ta oss ut och köpa det näst sista avsnittet av Midsomer Murders som kommer idag?

Svenskarnas övertro på sin förmåga i det engelska språket har nått nya höjder. Eller det kanske är så att TV-programmet "Sing a long" (javisst, annonserat med mellanslag efter "a" i TV-tablåerna i minst fem av dagens tidningar) handlar om att man ska sjunga långa sånger, istället för att sjunga med i korta. Äntligen ett program för nya versioner av "Stairway to heaven", "Matty Groves", "Child in Time", "Hey Jude" (med hela trallavsnittet) osv.

Och så svängde det tydligen ordentligt på Stallbackabron (eller Sallbackabron som det står i rubriken i TTela) igår. Det var kökrock där. Eller läste jag fel?

"Gott slut" måste vara den värsta hälsningsfrasen i det svenska språket. Det låter som man tillönskar någon som tänker ta sitt liv ett lyckat försök. Ställ upp i min nya rörelse: "Vägra gott slut"

Jag är sur. Vaknade vid 7-tiden och gick med stor förväntan ut till brevlådan. Äntligen söndag och tid att verkligen läsa söndagstidningar. Jag riktigt längtar efter intervjuer med intressanta personer, djupanalyser av skeenden i världen och framför allt SvDs söndagskryss. Vilken profil avhandlas idag?
Brevlådan var tom! Vilken besvikelse. Får nöja mig med att skriva blogg, och hoppas att det bara är en försening.

Jag läste om bloggar i en av kvällstidningarna. Tydligen är det meningen att man ska skriva om mode, smink och parfymer och sådant, kommentera sina senaste inköp och liknande. Så OK. Jag vill ju inte undanhålla er information av sådan vikt.
Vi var på mellandagsrean igår. Jag anser nämligen att man ska åka på mellandagsreor just på mellandagarna. Annandagen är väl ingen mellandag? Det är ju en av juldagarna! För denna princip är jag beredd att offra min chans att komma åt de mest attraktiva erbjudandena, men ett sådant offer gör jag gärna. Dessutom är det mycket glesare i butikerna om man kommer på just mellandagarna.
Jag, rättare sagt frun, hittade en urtjusig kavaj åt mig på Dressman. 200 kr (nej, jag har inte glömt någon nolla) är väl i och för sig i överkant vad jag är beredd att betala för en kavaj som kommer att användas med blott marginellt större frekvens än någon av de slipsar jag skrev om igår. Men OK. Det är ju ändå jul så man får väl satsa lite extra.

När det gäller manliga parfymer (läs rakvatten) är jag dock betydlig mer exklusiv. Jag skulle aldrig använda sådant som finns till salu här i Sverige, oavsett priset. Jag specialimporterar mitt rakvatten. Om jag skulle få för mig att bara köpa en flaska åt gången skulle den gå på cirka 2 300 kr. (Men då ingår flygbiljett Göteborg-London t o r och en hotellnatt i detta pris.)
Just nu är lagret välfyllt, så det är möjligt att nyårsresan bli rakvatteninköpslös (tror ni någon använt det ordet förut?). Jag har två flaskor av Superdrugs egna rakvatten, ungefärligt pris £2.50 flaskan, och en av Boots, lika svindlande dyr, i badrummet. (Eller var det tvärtom?) Dessutom en (för Sverige) exklusiv fransk variant, inköpt i ett billighetsvaruhus i Diepe i somras.
Så känner ni rakvattensdoft ni inte käner igen kan det vara jag.

En av mina julklappar var en bok med titeln "101 saker att göra innan du dör". Jag har börjat bläddra och inser att jag måste hitta en vettig ordning att göra dem i. Ärligt talat, några av sakerna skulle nog ta livet av mig direkt, som att hoppa bungyjump. Så då är det ju bra att ha gjort så många som möjligt av de andra först. Det vore taskigt att dö av aktivitet nr 3 eller 4.
Så är det ju frågan när man får börja räkna. Räknas sådant man har klarat av innan man fick boken, eller ska jag börja från noll? "Lär dig spela ett instrument" är en av aktiviteterna. Räcker de jag redan kan, eller ska jag lära mig ett till? Och kan jag räkna 500 sålda ex av "Den frågvisa chefen" som den bästsäljare man ska skriva innan man dör? Om båda godkänns har jag ju bara 99 saker kvar, och då verkar det hela mycket rimligare.

Jag är tillbaka. Jag lyckades hålla mig borta från bloggen hela julhelgen, om man undantar några länkar till bra grejer på YouTube, men dem får sonen ta på sig ansvaret för. Han brukar lägga ut sådant på sin blogg och jag frågade honom hur man gör, och eftersom jag är en stor anhängare av John Deweys pedagogiska idéer så var jag ju tvungen att pröva själv. (Dewey myntade en gång begreppet "Learning by doing".)

Vår lokaltidning tog tydligen vad jag skrev om de bristfälliga bevisen för tomtens icke-existens på allvar. I vart fall rubriksättarna verkar tro på tomten. De kommenterar den tragiska historien med en tomte som sköt tre med en rubrik som börjar "Maskerad tomte ..."
Jag undrar hur det går till när en tomte maskerar sig? Till att börja med måste han ju dölja skägget? Men hur gör man det? Byta kläder till något annat än rött är ju enklare, att gömma undan säcken med klappar likaså. Men skägget ...

Frun rensade en garderob på annandagen och utropade triumferande att jag hade 32 slipsar, vilket kan tyckes vara en stor samling för en som hyllar på principen att slipsar i första hand ska bäras på egna bröllop och andra begravningar. Jag vill inte skryta men jag lyckades faktiskt klara hela 1980-talet utan att böra slips en enda gång. Men Guinness Book of Records missade tydligen denna bedrift.
Med nuvarande slipsbärningstakt bör mitt lager räcka till ungefär ett decennium utan att jag ska behöva ha samma slips två gånger. Men då får jag nog ta till det dryga tiotal fullkomligt gräsliga slipsar som återfinns i lådan. Förresten har jag bara 31 slipsar numera. I ett försök att bevisa för frun att hon hade fel skänkte jag omedelbart bort en av slipsarna, en ful mörk sak med Homer Simpson på, till sonen.

Och TV gör sitt bästa för att förvirra våra tidsbegrepp. Igår (fredag/annandag jul) förklarade ett av reklaminslagen på TV9 att rean skulle börja imorgon fredag, medan Canal+ Sports studioinslag mellan fotbollshalvlekarna talade om att det var Premier League-lördag.
Finns det förresten något samband mellan Volvos problem och TV9s beslut att börja sända "Ett fall för Frost" (som inte riktigt fångar finurligheten i den engelska titeln "A Touch of Frost", där Jack Frost också är en symbol för den engelska vintern, besjungen i folksånger, av Jethro Tull och av Kate Rusby med flera)? Tror man att det faktum att kommissarien kör omkring i en gammal Volvo herrgårsvagn som sett sina bästa dagar ska påverka försäljningen i positiv riktning? Eller är det möjligen SAAB som varit framme för att smutskasta en konkurrent?
Förresten utsätter TV oss för ett grymt experiment ikväll. När Lewis börjar på TV1 är det 30 minuter kvar på upplösningen av dubbelavsnittet av Frost på TV9. Jag mår redan illa av att behöva göra valet.

Lite mer att titta på i väntan på nästa blogg.

Här är ett par gitarrister som vi har på listan inför gitarrfestovalen 23-24 oktober 2009.
Martin Simpson var tyvärr redan bokad, men han kanske kan komma ett annat år. En av mina stora favoriter.


Muriel Anderson är fortfarande aktuell. En av världens bästa kvinnliga fingerpickers.



Ken Nicol är inte släkt med Simon i Fairport. Han är dubbelt aktuell, eftersom han parallellt spelar i Steeleye Span som ska turnera i Skandinavien hösten 2009. Kanske vi får se dem i Mellerud.

I väntan på min nästa blogg får ni lite roligheter här:

Pepparkakorna är bakade och sillen är inlagd. Julgranen står på plats, fortfarande inte klädd. Tänk, vi har nog den enda plastgranen i Sverige som barrar. men det är klart, den har några dar på nacken.
Bara lite färskvaruinköp kvar, sedan kan julefriden bryta ut med full kraft.

Men först, ett litet nyhetssvep från dagens tidningar:

Drottning Siliva vill ha barnbarn. Kanske det skulle hjälpa på traven om hennes barn fick bjuda hem sina älskade på julafton. Det är intressant att CG och hon gifte sig ungefär samtidigt som jag och min fru. De fick sitt första barn ett år före oss, men vi har två barnbarn och de inget. Kul att veta att man ligger före kungen på något område.

Kalle Anka på julafton tappar tittare. Tror sjutton det. En gång i tiden var det unikt att få se Disneys figurer på TV. Det hände mycket sällan. Nu har Disney flera egna TV-kanaler där Kalle och andra pumpas ut. En gång i tiden var det också jultema i de flesta Disneyfilmerna som visades. Kalle i djungeln är väl rolig, men julanknytningen? Och halva programmet är mest reklam för nya filmer.
Tips: Visa den härliga Disneyversionen av Charles Dickens julsaga, den om Scrooge ni vet, istället. Kanske tillsammans med julverkstan och någon mer julanknuten kortis.
Själv ser jag Karl Bertil istället. Älskar inledningen: "Ty detta var på den tid då julen fortfarande firades till åminnelse av Kristi födelse." Sedan lyssnar jag på Anthony John Clarkes "The Wrong Way Round", där Jesus återvänder till jorden och förbryllad går runt i julruschen och känner sig främmande för allt tingel-tangel. "And all that jingle-jangle, I don't know that song".

Och så den stora nyheten: De ska börja bygga riktiga dubbeldäckare igen i London. Ni känner väl till den klassiska routemastern, där man kan hoppa av och på även om det inte är en hållplats! Livet är nog värt att leva trots allt.

Efter drygt 3 månaders dagligt bloggande (nästan i alla fall) tänkte jag unna mig ett par dagars julvila. Så nästa blogg kommer först på lördag (om inte begäret tar överhanden, men det finns ju julöl och julesprit att döva det med). Tills dess:
En riktigt GOD JUL på er allihop.
Och kom ihåg:
Det finns inga slutgiltiga vetenskapliga bevis för att tomten inte existerar!

Sonen kom hem för julen igår. Det innebär dueller i ordvitsar, dueller som får den hemmavarande kvinnliga delen av familjen att sucka djupt. Vi förstår inte varför. Vad som till exempel om följan de:
- Och vad arbetar du med?
- Vatten och avlopp.
- Va?
- Just det.
... eller ...
Vet ni vad amerikanarna kommer att fråga Usama när de hittar honom?
- Where have you been Laden?
... eller ...
Jultomten verkar vara en riktig fruntimmeskarl. Han dyker ju alltid upp när far i huset gått ut för att handla.

Var med i ett travsystem som en på jobbet satte ihop. 576 rader à 50 öre. Vi fick fyra rätt. Det var inte så pinsamt i sig, men tydligen vann de flesta favoriterna för utdelningen på sju rätt var bara drygt 4 000 kr, och hade vi fått ihop fem rätt hade vi ändå inte fått några pengar, för det var ingen utdelning på femmorna.
Kom ihåg vad en bekant sa till mig på 1970-talet. Han hade i princip försörjt sig på att spela på hästar under ett antal år, men V5 (som det då hette) gav han sig aldrig in på. Det är svårt nog att pricka en vinnare i ett lopp, sa han. Fem i rad är nästan omöjligt.

Det är vid den här tiden på året som jag brukar komma på att vi borde ha gjort en julskiva eller åtminstone satt ihop en julkonsert med bara ukuleles. Namnet är givet, JUL-kulele. Nu har jag kommit på underrubriken också. "Klassiska jullåtar spelade som ni aldrig har hört dem förut, och aldrig vill höra dem igen."
Men, som skrivet. Loppet är kört i år igen. Får satsa på 2009 istället. Gäller att få ändan ur vagnen tidigare då.
Tills vidare får jag nöja mig med att spela min "Austrian Jig" på gitarren. Det är en uppjiggad version av en bekant julsång från Österrike. Ni kan ju gissa vilken. Hoppas jag kan få låna en gitarr nästa gång jag är på Cellar Upstairs i London så den kan få sin världspremiär.

Om jultomten har transportproblem i veckan kanske han kan få låna min bil. Jag har just tvättat den, så nu är den julren.

På tal om tomtar. Det har öppnats ett tomtemuseum i Mellerud som kallar sig Nordiska Tomtemuséet. Utanför står fyra flaggstänger med var sin flagga. Fyra?! Även om man bortser från det faktum att Färöarna faktiskt har en egen (och även Grönland, men de ligger ju lite offside) så har faktiskt Norden fem länder. Vad har Island gjort för ont? Är det deras dåliga ekonomi som gör att muséet inte väntar sig besökare därifrån? Eller är initiativtagarnas geografikunskaper bristfälliga? Man kan undra.

Jag kanske är lite sentimental, men jag gillar feel-good-filmer, speciellt i genren romantiska komedier. En av mina favoriter är Love Actually. När man ser den första gången är den lite rörig, en massa trådar med folk som är släkt och vänner kors och tvärs, och en herrans massa olika romanser som pågår parallellt. Efter ett par tittar börjar man se alla de små detaljerna, som hur ofta ordet actually dyker upp.
Vi såg filmen igen igår, och då valde vi DVDn istället för reklamkanalens visning. På så sätt kunde vi själva bestämma när vi måste pausa för kissande och sådant.
Och vi var klara precis före sista avsnittet av Svensson Svensson. Jag tycker att sista serien varit lite blek, men detta avsnitt var superbt. Speciellt när Gud i Sven Wollters tappning talade om för Gustav Svensson att han gjorde stor nytta. Det var män som han som gav kvinnorna möjlighet att avancera inom näringslivet. Klockrent.

Jag lyssnad på Lena Anderssons nya (och första) CD "This one" igår förmiddag. Mycket o-mellerudsk. Låter som om den vore inspelad på andra sidan det stora vattnet (och jag menar det riktigt stora vattnet i väster). Tuff country, men fortfarande njutbar. Bra tips för den där sistaminutenjulklappen. Måste lyssna fler gånger.

Blev förfärad när jag läste morgonens tidningar. En forskare har upprepat 60-talsexperimentet där ovetande studerande fick utdela elstötar till en försöksperson i tron att man skulle testa sambandet mellan inlärning och straff. Deltagarna stressades till att dela ut stötar, som om de hade varit verkliga, hade kunnat döda personen som mottog dem. I själva verket var det en skådespelare som på en panel kunde se hur stark stöten förmodades vara och spelade smärta i paritet med detta.
Det nya försöket var något annorlunda upplagt, och gav mer stöd för den elstötsutdelare som ville dra sig ur. Trots detta lät 70 % sig medverka i det som närmast kan betecknas som tortyr.

Ett sådant experiment får mig alltid att börja fundera. Om jag blev satt i en sådan riktig situation, skulle jag ha kurage nog att stå emot? Skulle jag våga gå emot överordnade och gruppen och säga, jag deltar inte? Eller skulle jag bli en medlöpare, ständigt skyllande ifrån mig på det ena eller andra?
Man kan aldrig förutse hur man skulle agera. Det enda man kan göra är att ständigt fundera på frågan. Hur ser jag till att jag i ett annat samhällsklimat håller fast vid mina humanistiska värderingar och inte låter mig utnyttjas av ondskan? Och hur uppfostrar jag mina barn och hur inspirerar jag mina medmänniskor att göra detsamma?

Lyssna gärna på Mikael Wiehe och Björn Afzelius när de på sin gemensamma skiva från 1987 (av Wiehe skämtsamt kallad Fågelskivan) sjunger "Valet", från början en Pete Seeger-sång, som Wiehe satt en fantastisk text till. En låt att bära med sig genom livet.

Jag ber om ursäkt för att jag ljög i gårdagens blogg. Shepherd Neames julöl har tagit slut på Systemet, i alla fall i vår butik.
Så konstaterar jag att det inte bara är FC Trollhättan och Ttela som har svårt med prepositionerna. Busshållplatserna i Dalsland är väldigt negativa av sig. De annonserar att det är "mot Vänersborg", "mot Åmål" och så vidare. Kan de inte vara för något?
Basketspelare är nog de idrottare som värmer upp hårdast inför en match. Deras matcher börjar med uppkast. Usch!

Njuter ni också av höstens övergång från sommartid till normaltid. Helt plötsligt får man en extra timme att sova ut på. Vaknar man tidigt kan man titta på väckarklockan, konstatera "Nä, så mycket är den inte", vända sig om och somna om.
Nu får vi en extra chans att göra detta, fast i mindre skala, natten mellan nyårsafton och nyårsdagen. På grund av att jordens snurrande inte är helt 100 %-igt synkroniserad med vårt tidssystem måste man vart nionde år skjuta in en extrasekund precis vid årsbytet, och i år är det dags. Så vi får en extrasekund att sova ut på nyårsdagen. Passa på att njuta.

Har ni förresten tänkt på att en av våra moderna julklassiker är en melodistöld (och jag är säkert inte den första som påpekar det). Lennons "Happy Xmas (War Is Over)" har lånat melodin från folksången "Stewball", eller "Skewbald" som den heter i vissa versioner. Den melodi Lennon sjunger är samma som Hollies hade en 10-i-topphit med i mitten på 1960-talet. En av de där låtarna man kan spela på tre ackord, för övrigt samma ackordföljd som t ex Tages "Sleep Little Girl" eller Taubes "Flickan i Havanna".
Lennon är dock inte den enda som lånat melodier rakt av. Bob Dylans "Masters of War" (med en av hans mest pacifistiska texter någonsin) har tagit hela melodin från folksången "Nottamun Town", bland annat inspelad av Fairport Convention på deras andra LP, "What We Did In Our Holidays", den enda skiva jag vet som har en bild från en svart tavla på omslaget.
"Nottamun Town" (och Dylans efterapning) går förresten alldeles utmärkt att spela på en Appalachian dulcimer om man stämmer den DDAC, men det är en annan historia.

Enligt sporten i TTela idag arbetar FC Trollhättan mot skolan för att utveckla nya talanger. Vore det inte bättre att arbeta med skolan?

Nu är jag nästan redo för julen. Julklapparna är inslagna. Dryckerna är införskaffade. (Otroligt att Shepherd Neames julöl inte redan är slut på Systemet.) Inköpslista över vad som ska ätas är upprättad, om dock ej effektuerad. Jag har till och med tränat på julsångerna.
Kvar att göra:
- Städa. (Varför har vi inte utnyttjat avdraget för hushållsnära tjänster. Förresten, löjligt namn. Om någon kommer hem och städar hos mig så är det ju inte nära mitt hushål, där är ju i själva hushållet. Hushållsnära för mig vore om de städade hos grannen.)
- Handla mat. (Jag tycker butikerna borde ha som parkeringsplatserna i Göteborg. Ni vet, man kör på en gata och så talar skyltar om hur många P-platser det är kvar på olika ställen. På Torget kunde vi ha skyltar som redovisade kösituationen vid kassorna i de olika butikerna.)
- Klä plastgranen. (Hade vi bara haft ett större förråd kunde vi ställt in den färdigklädd i vintras. Hade sparat en massa tid.)
- Baka pepparkakor. (Min princip är att de ska kavlas till man kan se ådringen i träbordet genom degen. Då är de tunna nog.)
Tur att jag bara har cirka 20 timmar kvar på jobbet innan julefriden bryter loss hemma hos oss. (Ofrivilligt rim.) Och den uteblivna snön ger ju lite extra tid att disponera.

Så håller jag på att planera en stöd-CD för jordbävningsoffren i Skåne. (Jag äger ju ett tredjedels hus där och kan behöva lite slantar för att rusta upp det.) Hittills har jag hittat följande låtar vi ska spela in:
I Feel the Earth Move (gammal Carole King-klassiker)
Shaking All Over
Whole Lotta Shaking Going on (givetvis med fru Engberg)
Fler förslag?

Makterna är emot mig. Efter gårdagen och morgonen är jag helt övertygad om detta.
Två exempel:
Saker gömmer sig för mig. När jag letar efter den gör de sig osynliga, för att titta fram när hustrun letar. Honungsburken som nyss var helt osynlig står plötsligt mitt på bordet, precis framför platsen jag sitter på. Mitt sönderkladdade ex av regeringens nya läroplansproposition är puts väck, tills hustrun lyfter på ett papper på bordet jag nyss satt vid. Och vips! Där är den!
I tre år har jag lydigt betalat 900 kr per termin för sonens skolmat på gymnasiet. I våras gick han ut. Vad händer? Kommunfullmäktige tar bort avgiften. Kan man få återbäring retroaktivt?

Vi hörs igen imorgon, om inte makterna spelar mig fler spratt.

Radio idag, i alla fall lokalradio, verkar mest vara inriktad på att få folk att ringa in eller maila. Vi ska lämna apparaten och gå in på Internet och titta på luckor, vi ska ringa in och gissa på än det ena och än det andra. Fattar de inte att många lyssnar i bilen, och då ska man helst inte ringa?
Och musikläggarna verkar helt ha glömt bort att lyssna på texterna. Igår spelade man Nisse Hellbergs härliga fotbollslåt om lukten av läder (för det är väl en fotbollslåt?). Men den handlar ju om att våren är här och att fotbollssäsongen börjar. Kanske bra att spara den till april.
Sedan ska vi rösta om allt. Vi ska utse Jerringprisvinnare, P3 Guldsegrare, Rockbjörnar .... Fattar inte medierna att det är myckety roligare när en expertjury utser vinnarna, och vi andra sedan för ställa till med lyssnar-, tittar- eller läsarstorm när de utser fel vinnare. Nu måste vi ju själva ta ansvar för resultatet. Usch!

Igår slog jag in skickejulklapparna samtidigt som frugan bakade. Det började kännas att det närmar sig jul. I adventsstaken brinner dessutom tre ljus, ytterligare ett tecken på att julen nalkas.
Nu fattas det bara lite snö. I och för sig ligger det några drivor kvar sedan förra veckan, men det är inte riktigt samma känsla som om hela marken vore vit.

Såg på TV att de ska göra en lång serie i massor av avsnitt om våra sedlar. De första programmen skulle tydligen handla om 20-kronorssedeln, för de talade om Selma. Vilket osökt fick mig att tänka på att det nog snart är dags för semlor. För något år sedan försökte man lansera semlor med saffran i. Jag provsmakade faktiskt en. En fruktansvärd upplevelse. 1+1 blir inte alltid 2.

Efter att ha sett Tomas von Brömsen och Majornas 3dje Rote på Kulturbruket köpte vi skivan. Lyssnade på den för första gången i helgen och rekommenderar den varmt. Utmärkta musiker och sångare, bra melodier och roliga och meningsfulla texter. Genom låtarna anar man inspirationskällor som Ry Cooder.
Den första parallellen jag drog var dock till FJK, en trio som på 1970-talet föddes ur Fria Proteatern om jag minns rätt. De var en fantastisk livegrupp, och den enda skiva jag har med dem lever väl inte helt upp till livekänslan. Men de är vad jag vet den enda grupp som gjort en svensk översättning av "How Can a Poor Man Stand Such Times and Live", en klassiker som ovan nämnde Cooder gjort den definitiva versionen.
(Och skulle någon vilja sjunga en svensk version av "The Very Thing That Makes Her Rich Will Make You Poor", som Cooder också spelat in, så har jag en text liggande.)

Låtar från Ry Cooders "Chicken Skin Music" snurrar med jämna mellanrum i min Ipod. Det är den första skivan han gjorde med dragspelaren Flaco Jimenez. "Lift Him Up" är en av mina verkliga favoriter på plattan, en låt om hur även männen behöver stöd. Och Cooder är nog den enda som spelat in "Stand By Me" utan den karakteristiska inledande basgången, dum-dum-dum. Och han går iland med det.

Något helt annat:
Bara 30 % av polisanmälningarna om våld mot kvinnor leder till åtal, något pressen idag förfasar sig över. Jag kan dela indignationen. Men jag saknar en jämförelsesiffra. Hur stor % av de totala polisanmälningarna om våld mot någon leder till åtal? Det är först när vi har den siffran som vi kan ta ställning till vad problemet är, om det polisen rent allmänt misslyckas med att utreda våldsbrott, eller om det är just brott mot kvinnor de har svårt att klara av.
För mig är våld alltid ett problem, oavsett vem det riktas mot.

Så var Sverige inte längre världsmästare i innebandy. Då får vi väl hitta på någon ny sport som vi kan sedan kan bli bäst i tills de andra lär sig hur man utför den.

På vägen till Göteborg lyssnade vi på ett antal julskivor i bilen. Kom att tänka på att det spår på Peter Jöbacks nya version av sin julskiva där han sjunger duett med sångaren i Eldkvarn måste kuna kallas sång i Plura-lis.

Vi bodde på Park Avenue i Göteborg. Det är inte så att vi söker lyxen (som badrock och tofflor till låns i badrummet), men det var det enda på gångavstånd från Konserthuset som hade lediga rum när jag bokade. Inte så konstigt, de säger sig ha mer än 300 rum, varav 45 sviter, dock finns det ingen info om sviter av vad.
I källaren ligger puben Bishops Arms, där vi genom att sitta vid ett bord för åtta personer under en timme träffade en massa trevligt folk. På Bishops Arms bör man, för att ta del av hela ölsortimentet, vara svensktalande. På hotellet fanns reklamlappar som talade om att de har 27 fatöl, men i den engelska översättningen står det att de har "25 draught beers". Undra vilka två som inte är tillgängliga för engelskspråkiga.
Så kan jag konstatera att jag inte bara har stått på scen med Maria Lundqvist, jag har åkt hiss med henne också.

"Jul i folkton" är lika bra som konsert som den är som CD, fast med helt andra låtar. Men det är lite folkmusikens supergrupp över det hela. Vad sägs om Ale Möller, Lena Willermark, Roger Tallroth, Sofia Karlsson, Esbjörn Hazelius, Lisa Rydberg och Olle Linder på scen samtidigt? Dömt att lyckas.
På 1970-talet lanserade Oscar Hedlund skillnaden mellan musiker och musikant. Man kan vara musiker utan att vara musikant, men inte tvärtom. En musikant kan sitt hantverk, men det är mer än så, han utstrålar spelglädje, han är nyfiken på sin och andras musik och han tar risker i musiken. En musikant är altid lite oförutsägbar.
Med den definitionen måste Ale Möller vara en världens främsta musikanter. Jag vet ingen som så ledigt kastar sig mellan musikstilar och som t o m kan förvandla "Ser du stjärnan i det blå" till ett stycke folkmusik. Parallellt så kastar han sig mellan instrumenten. Jag slutade räkna efter sju olika, varav ett är ett jag inte kan namnet på. Och så har vi humorn. Hans släng åt  "Bonde söker fru" var härlig. Likaså hans passning åt alla de julshower som åker runt och serverar folk låtar de redan kan utantill. Ale försäkrade att i den här julkonserten spelar de bara musik de själva gillar.
Och vad ska man säga om Olle Linder. Superb både på kontrabas och slagverk. Hans tamburinsolo måste få många trummisar at ångra att de har lagt ner pengar på ett helt trumset. Varför släpa på allt detta när det räcker med en tamburin?

Men min verkliga stjärna i showen var fiolinissan (och sångerskan) Lisa Rydberg. Jag blev bildligt talat knockad av henne redan när hon var här i Mellerud med Sofia Karlsson för drygt ett år sedan. Förutom en underbar ton i fiolen ser hon alltid ut att vara 100 %-igt fångad av den musik hon framför. När hon sluter ögonen och vickar på höften i takt med musiken får man den där känslan att här är en person som älskar sitt jobb. Den känslan bär långt ut i salongen. Det är omöjligt att släppa henne med blicken, även om det är någon annan som för tillfället är menad att vara centralfigur på scenen. Tänk om vi kunde locka henne till vår spelmansstämma i höst.

Det är klart. Boken i sin helhet finns nu att läsa, eller ladda ner, på www.lakiskriv.se
Det kostar inget heller.

Ersättning för utebliven söndagsblogg.
Alla tjuvläsning lördag 13/12 strictly forbidden.

Heder åt Stefan Persson på HM. Han betalade 682 miljoner i skatt förra året. Det är pengar som räcker att driva en kommun med drygt 12000 invånare ett helt år. Hoppas Stefan fick några pengar över till sig själv.

Landets märkligaste museum måste vara Tanmuséet i Hovra (mellan Ljusdal och Sveg). Man kan ju undra över vad de ställer ut där.

Tänk om det inte hade varit Lill Lindfors som skrivit "Musik ska bygas utav glädje". Vad hade den hetat då?
Om en bluesare hade skrivit den kanske "Musik ska byggas utav smärta", om en punkare hade gjort det kanske "Musik ska byggas utav vrede".
Räkna kallt med att Mukulele (www.myspace.com/mukulele) kommer att göra något på detta på ukuleledagen i Mellerud 7 februari 2009.

Hallåan i SVT hade flera olika teorier om varför På Spåret är populärare än någonsin, och det var inte trummisen. Hallåan talade om de tävlande och om Oldsberg. Utan att förringa deras insatser har jag en annan teori: Folk gör vad som helst för att slippa se Idol på TV4.
Jag vill bara påpeka att jag tog Sundsvall på 8 och Skagen på 10. Och jag visste att Joni Mitchell skrivit Woodstock, även hennes egen inspelning av låten egentligen är en cover. Törs jag hoppa på att Oldsberg ringer inför nästa säsong?

Så är det Lucia igen, en högtid som egentligen är ganska märklig. Fundera på detta:
* I ett protestantiskt land firas ett katolskt helgon utan egentlig anknytning till det land där hon firas, och dessutom ett helgon som inte firas speciellt mycket i hemlandet.
* Detta, troligen mörkhårade och brunögda helgon, firas genom att vi klär ut en vanligtvis blond och båögd flicka att föreställa henne.
* Det datum vi har valt ut för firandet är det som i den gamla almanackan hade den längsta natten på året, när folk skulle hålla sig inne eftersom det fanns onda makter i omlopp.
* Vårt firande är en salig blandning av Lucialegenden och den gamla västsvenska lussetraditionen, som ursprungligen inte hade något med italienska helgon att göra. Låt mig försäkra: Västgötska lussegubbar är inte alltid så trevliga. (Betänk namnlikheten, Lusse = Lucifer)
* Även sångerna ett Luciatåg framför är en osannolik mix. Här finns en napolitansk fiskarvisa, en rad nyskrivna Luciavisor, sånger som hör ihop med Jesu födelse (och därför rätteligen hör hemma på juldagen), visor ur Staffanstraditionen (som ursprungligen firades på annandag jul), lite allmänna barnvisor, samt en och annan visa om hur de tre vise männen (som dök upp på trettondagen) leddes av en stjärna.
Och inte är traditionen så gammal heller. 1927 anordnades det första officiella Luciafirandet i Sverige av Stockholms Dagblad.
Därmed inte sagt att jag inte njuter av ett välsjungande Luciatåg. Extra roligt blir det när de har grävt lite djupare i vår rika sångskatt och inte bara sjunger de gamla vanliga sångerna. (Och låt mig försäkra: "Låt mig få tända ett ljus" är ursprungligen varken en jul- eller Luciasång, den har en helt annan grundbetydelse.) Man kan ju inte alltid vara bokstavstrogen.

Vill ni ha lite udda, men ruskigt bra julskivor? Leta efter en den kanadensiska folkmusikgruppen Barra McNeills gjorde för ett par år sedan, någon av Maddy Priors (Steeleye Spans sångerska) skivor där hon sjunger carols till medeltida instrument, St Agnes Fountain (med bl a Chris Leslie från Fairport), Folk & Rackares "Stjärnhästen" (finns nog bara på vinyl), "Jul i folkton" med bl a Sofia Karlsson och Ale Möller, eller varför inte The Ukulele Orchestra of Great Britains sprillans nya jul-CD. Den senare är till viss del inspelad på ett hotellrum på Wärds i Mellerud.

Jag tar bloggledigt imorgon söndag. Ska ge Göteborgarna en ny chans att visa sin goda gubb-sida. Jag glömmer för ett ögonblick att göteborgare enligt en ny undersökning är sämst i Sverige på att släppa över fotgängare vid övergångsställen.
Därför får ni idag en kort bonusblogg kallad "Söndagsläsning".
Men på måndag är jag tillbaka med full kraft.

Gårdagen gick i snöskottningens tecken. Jag skottade snö för första gången i höst, för andra gången i höst och för tredje gång i höst, allt inom cirka 14 timmar. Hade det varit fotboll skulle jag kunna påstå att jag gjort ett hattrick. Men jag har ju aldrig hatt så ...
Jag erkänner gärna att jag är snöskottspedant. Ska det skottas ska det skottas rejält. Hela gången och garageinfarten ska om möjligt vara helt snöbefriade. Inga små snösträngar längs kanterna accepteras. Börjar man så krymper snabbt garageinfarten ihop, och till slut har man bara en smal stig att gå på. Så vill vi inte ha det.
Problemet är att man får göra det själv, eftersom de andra i huset inte lever upp till den höga kvaliteten på snöskottning. Men det är ett problem man får leva med. Om inte ger det motion.

Klagade för frun att jag saknar skrivinspiration efter all snöskottning. "Skriv om mig", sa hon. Undrar om det vore så klokt. Jag tror jag avstår. Man ska inte utmana ödet.

Och igär, i Läkerol Arena, visade Brynäs hur man ska behandla sina gäster. Inte nog med att man efter att ha lett med 1-0 lät gästerna kvittera. I förlängningen bjöd man till och med på extrapoängen genom att låta Modo göra 2-1. Det är generositet och gästfrihet det. Där kan de så kallade goa gubbarna i Göteborg lära en del.
Förresten har min svägerska suttit barnvakt åt Peter Forsberg en gång i tiden. Jag vet inte vad det har med saken att göra, men visst är det häftigt.

Och idag blir det dubbelblogg.

Ni kan tala ljusstakar, granar, julstjärnor, tomtar, vad ni vill. Men för mig är den verkliga symbolen för helgerna som väntar Amaryllis. Vi köper dem i omgångar så att vi ständigt har nya på väg att slå ut. Och idag, 11 december, slog de första ut. Vilken lycka. Snö utanför och utslagen Amaryllis i köksfönstret. Nu är julen på väg.

De spelade en av mina nya favoritlåtar på radion i morse, "Radion spelar Johnny Cash". En mysig liten sak, som givetvis inte kom in på Svensktoppen, med en del oväntade vändningar i refrängstexten. Första gången hickar man till. "Radion spelar Johnny Cash, nån sa fan va hon är fräsch". Vet dom inte att Johnny Cash var en man, och dessutom är död. Och så kommer förklaring. "Nina Persson är min ängel"
Men har ni tänkt på att den, inte i melodi och text men i stämningsläge, påminner mycket om "Vakna nu Annelie", eller ni kanske är för unga för att minnas den? Den spelades mycket i slutet av 80- eller början av 90-talet minns jag. Också en underbar låt.

Efter den kom ett dansband, med en text som fick en att undra. Frun sa: "Vilken hemsk låt, kan det vara xxxxxxx?" Nej, sa jag, det är säkert yyyyy (namnet utelämnade för att inte reta upp eventuella fans till dessa band, för texten rimmar ju inte. (Nu vet kunniga läsare vilka jag talar om.)
Vi väntade med spänning på radiorösten som skulle ge oss facit. Och se, jag hade rätt. Jaaa ..., började jag, men kom på att i de musikkretsar jag rör mig är det knappast en merit att pricka in vilket dansband radion spelar.

Men först:
Mitt morgongym har öppnat för säsongen, något sent men ändå. Gymmet är gratis och erbjuder en rad spännande rörelser under 15-30 minuter. Jag tror att deras träningsprogram får med i stort sett alla muskler. Idag var det uppvärmningsläge, bara cirka 5 centimeter lätt snö som skulle bort. Ska man tro väderleksrapporterna lär det bli betydligt svettigare senare idag och under morgondagen.

Tack Ullabritt för de tröstande orden om mitt uteblivna Nobelpris. men som skrivet, jag får nog köpa en frack så småningom, fast närmre tiden för min prisceremoni. Att köpa nu skulle innebära för stor risk för att få köpa en till så småningom.
Jag vet inte om vi är ensamma om problemet, men vi har så märkliga garderober hemma hos oss. När man hänger in saker för vinterförvaring, eller sommardito, så har de krympt när man ett halvår senare tar fram dem igen. Det märkliga är att de bara krymper på bredden, aldrig på längden. Jag har en mängd teorier om det senare, bland annat på vilket håll fibrerna i tyget läggs när man syr kläderna, men min bristande sykunnighet har hindrat mig från att testa dessa vetenskapligt.

Jag är uppväxt i en tid då pojkar skulle träslöjda och flickor sy. För att förebåda de jämlikhetssträvanden som redan då var på väg, i en värld där ordet genus mest användes inom grammatiken, fick vi dock sammanlagt två terminer av det andra könets slöjd. Den första tillbringades för min del i Seminariets övningsskola i Gävle med att för hand syn in follen på det förkläde vi skulle ha i träslöjden när vi gjorde den obligatoriska träsleven. Den andra, i Hagaskolan i vendelsö, vet jag inte riktigt vad jag gjorde. Jag har ett svagt minne av en fotbollströja i ett tyg som var alldeles för stelt, men det kan vara en ond dröm från den tiden.

Ytterligare en skandal med stort S har uppdagats. Adelsmannen som trodde han kunde arrangera konserter och evenemang har varit en följetong i pressen den senaste veckan. Men nu har han gått över gränsen. Jag kan köpa att norrmän berövas både E-type och utlovad julmat. Att Christer Sjögren tvingas flytta sin show i Göteborg till en lokal som sedermera utdöms tar jag med en klackspark. Mitt sinne kan uppröras över att en idrottsförening i Norrland inte har fått utlovad ersättning, men idag rann bägaren över.
Inte nog med allt detta uppräknade, nu har han försummat att betala Jessica hennes utlovade decemberlön! "Nu har de skitit i de blå skåpet", som Loffe Carlsson skulle ha sagt. (Och förklara gärna för mig vad det uttrykcet egentligen betyder.) Hur kan man lura henne på pengar? Det är bäst för herr adelsmannen att han inte visar sig i närheten av Mellerud de närmaste dagarna.
Och Jessica, om du läser detta och behöver tröst så finns jag här. Men det visste du väl redan.

Allt var inte nattsvart i Göteborg. Jag lärde mig till exempel hur man stämplar sina 100-kort i spårvagnar och bussar. Maten på Fairplay (puben i Nordstan) var god, även om det gick väldigt mycket pommes frites på varje gram kött. Men jag gillar tjock pommes frites, so no problem.
Så när som på Scandinavium är det väl annars inte så stor skillnad på Göteborg och Mellerud. De har broar över Göta Älv, vi har en viadukt över järnvägen. De har tåg till Mellerud, vi har tåg till Göteborg. De har konserthus, vi har Kulturbruk. Och när det gäller restauranger tror jag vi har fler per capita än de har. Men som sagt ishall har vi inte, så man får väl erkänna att de ligger lite före oss på något område.
Tänk sedan lite längre. Om Värmland kommer med i Västra Götalandsregionen, blir då inte Mellerud ett perfekt regioncentrum? För några år sedan lanserade vi en slogan, "Mellerud mitt i Skandinavien". Mitten av Sverige ligger ju i östra Jämtland. Lägger vi till Norge får man flytta detta lite västerut, och med Danmark tillagt lite söderut, och då hamnar man med all säkerhet just i Mellerud. Mellerud som centrum i Västra Götalandsregionen kan vara ett första steg.
Hade det inte varit för att vi saknar allväders friidrottsbanor kunde det vara dags att söka OS 2016, eller 2020. 2012 ska ju hållas i London, och då lär det väl inte bli Europa igen fyra år senare. Men det är klart, till 2020 ska vi väl hunnit fixa till friidrottsbanorna.

Så är det dementitime igen. Jag vill kraftfullt förneka alla eventuella rykten om att jag tackat nej till Nobelpriset i litteratur p g a att jag saknar frack och därför ändå inte skulle kunnat gå på middagen ikväll. Må så vara att Halleluja Magistern använts som kurslitteratur vid Uppsala universitet (vilket jag är otroligt stolt över) och citerats i ett examensarbete på lärarutbildningen i Kristianstad, men trots detta har Nobelkommitten inte upptäckt dess litterära kvaliteter än.
Jag är inte heller ett dugg sur för att jag inte blivit bjuden till middagen ikväll. Vad är väl en massa konstiga rätter med obskyra namn, och valfrihet noll när det gäller vad man ska äta, mot fruns hemlagade sjömansbiff med en rejäl klick svartvinbärssylt?

Tidningarna förbigår detta med tystnad, men jag var där så jag vet vad som hände. Ingen ska säga att jag är en dålig förlorare, men sanningen måste fram.

Tycker inte ni att man ska behandla sin gäster med respekt? Tycker ni inte att detta särskilt gäller om man tar emot gäster med en viss kulturhistorisk tyngd? Och tycker ni inte att detta är särskilt viktigt om man själv utger sig för att vara "goa gubbar"? Visste väl det.
Igår hade Frölunda chansen att visa allt detta. De hade Brynäs på besök, en förening med 12 ishockeyguld i sin CV, mot Frölundas futtiga 3. Men det var ingen hejd på den bristande respekt man visade och de orättvisor som drabbade de stackars gästerna. Jag tar några slumpvis utvalda exempel ur min oändligt långa lista:
* I matchprogrammet saknades namnen på nr 8 och 16 i Brynäs. Programmet nämnde inte ens att de skulle finnas några med de numren. Inte undra på att båda drog på sig långa utvisningar mot slutet av matchen. Och säg, visst är det intelligent att vänta att dra på sig en 2+2-minutersutvisning tills det bara är 1.30 kvar av matchen?
* Frölunda fick göra entre genom en tjusig (nåja) indian, med massor av fyrverkerier (som hade åsamkat Frölunda höga böter om detta varit en fotbollsmatch), medan Brynäs fick komma in via spelabåset.
* En Frölundaspelare hyllades med blommor FÖRE matchen. Inte en enda blomma delades ut till någon Brynäsare, trots att de åkt hela vägen från Gävle denna kväll för att visa upp sig för Göteborgarna.
* Domarna var fruktansvärt partiska. Före det avslutande (idag närmast obligatoriska) slagsmålet hade Brynäs fått sex utvisningar mot Frölundas futtiga tre. Domarna visade dessutom klara tendenser till främlingsfientlighet. 3 av Brynäs utvisningar drabbade en stackars norrman (2 ggr) och en stackars finne.
* Frölunda hade oskicket att göra mål under en av Brynäs utvisningar. Klart osportsligt att utnyttja motståndarens numerära svaghet. Brynäs var mer gentila. Måna om att kampen skulle föras på lika villkor såg de oftast till att snabbt få en egen spelare utvisad så snart Frölunda var en man mindre på banan.
* Frölunda tillämpade dessutom en hög, i högsta grad aggressiv forechecking, och förnekade på det sättet Brynäs att visa upp sitt härliga passningspel.
* Och varje gång Frölunda gjorde mål jublades det och sköts raketer bakom målet (se ovan angående böter). När Brynäs gjorde mål möttes detta med tystnad.

Inte konstigt att Brynäs i pressen framställs som kvällens förlorare. Men förlorade de egentligen? Det kan diskuteras.
Låt vara att Frölunda vann den inledande tiominutersperioden med 3-0 (innan Brynäs hunnit hämta sig från den långa resan), men de avslutande 50 minuterna vanns faktiskt av Brynäs med 2-1. Vilket är viktigast, och vad ska belönas, en löjligt kort period av lyckat spel eller nästan en hel match slit? Jag bara frågar. Inte får den som bara löser de första två uppgifterna på matematik på ett glimrande sätt, men misslyckas med resten, högre betyg än den som misslyckas på de två första, men klarar de 13 återstående?
Jag kräver att Svenska Ishockeyförbundet snarast behandlar frågan och ger Brynäs de tre poäng de så väl förtjänade.

Två andra observationer:
* Karaoken har slagit igenom även på ishockerinkarna. Den unga dam som fick chansen att visa sina vokala färdigheter före matchen valde underligt nog "Du gamla, du fria". Det måste kommit överraskande för matchvärdarna eftersom de inte fick bakgrundsmusiken att fungera, så hon fick sjunga hela sången a capella, låt vara med publikens stöd. Och hon kunde faktiskt hela texten utantill och visade detta genom att demonstrativt vända sig bort från skärmen med texten och istället titta ut över publiken.,
* Domarna är lata. De kunde inte bemöda sig om att åka ut till sekreteriatet och hämta matchpucken inför första nedsläpp. Istället fick funktionärerna köra in den till mittcirkeln med hjälp av en radiostyrd modell av en lastbil. Sorglit att skåda.

Jag är nog inte så duktig som jag trodde. Hade bara 15 av 20 på SvDs test om var man kan om Beatles medlemmar. Funderar på att läsa igenom facit noga och försöka igen ... Jag har ju ändå skrivit en bok om Beatles en gång i tiden.

Körde fast på deras Profilen-kryss också. Lyckades leta rätt på vem det handlade om, en fransk diplomat som jag redan glömt namnet på, men som lyckades med konststycket att arbeta både för den siste Louis (Ludvig på svenska), Napoleon och den regeringen som kom efter Napoleons fall. Bara att behålla livhanken under terrorns dagar efter att ha arbetat för den avrättade kungen är en bedrift i sig. Vad han hette? Tja, Charles M.... de någonting.

Men "Halleluja magistern" är pdf-ad och klar. Ligger hos brorsan (= webmaster) för publicering. Meddelar när detta är klart. Men vill ni inte vänta på beskedet så titta in på www.lakiskriv.se någon gång då och då.

Ikväll ska jag med sonen på Frölunda-Brynäs. Det brukar sluta med att en av oss går därifrån besviken och en glad och upprymd. Sonen var förresten av den rätta läran en gång i tiden, tills tonårstrotset och otillbörlig kamratpåverkan fick honom att förråda sitt fadersarv.
Undrar om jag ska testa om Göteborgarna är så goa gubbar som det hävdar och ta på mig min tjusiga Brynäströja. Skulle det upplevas alltför provocerande att ha den när man sitter precis framför Frölundaklacken?
Dessutom tror jag att jag läser biografin över George Harrison, "Behind Sad Eyes", på tåget.

Men hockeyvärlden verkar ha blivit galen. En spelare uppväxt i Grekland !!!! leder målligan i Allsvenskan (dvs inte Elitserien). Var har dom is i Grekland?
Fast i affärsvärlden råder trygghet. Den svenska VDn för det företag som köpt en av våra stora exportprodukter får i SvD frågan om hon kan tänka sig att svensk vodka tillverkas i t ex Jamaica. Svaret blir: Absolut inte.

Tisdagsbloggen blir en kvällsblogg. Går direkt från morgontåget från Göteborg till jobbet. Hoppas det blir en promenad på lätta steg.

Det finns få känslor som kan mäta sig med den att bli färdig med ett större projekt, att ha slutfört något man föresatt sig. Igår blev jag klar med ett sådant, att skriva in "Halleluja magistern", min ungdomsroman från 1976/77 i datorn och nödtorftigt layouta den. Så snart kära vänner kommer den att vara tillgänglig på Internet via min och fruns hemsida. Ladda era skrivare, i pappersform blir den 60 A4-sidor.

Igår hade vi också julavslutning med Dalslands Spelmansförbund. Lite mat, lite dricka och en massa spelande. Istället för en strukturerad spelövning blev det spontanspel och lite önsketimmen (önsketimmarna rättare sagt) över det. Och för första gången lyckades jag nästan ta mig igenom alltihop utan att använda de medhavda noterna.  Vilken känsla.
Och vilka låtar! Alla ni som har fördomar om knätofs borde vara med en gång. Det här är stark musik, och framför allt ska den upplevas live, precis som alla annan riktigt bra musik. Därmed inte sagt att ni inte ska köpa Spelmansförbundets skiva när den någon gång framöver blir inspelad och klar.

För övrigt lyckades jag med följande under lördagen:
* Konstatera att lysröret över diskbänken inte är 45 cm långt, som det lysrör jag köpte för att sätta in istället för det som slutat lysa. (Kan ett icke fungerande lysrör kallas för lysrör.)
* Göra bedömningen att Arn II är klart bättre än Arn I.
* Undvika både Dansbanskampen och Stjärnor på is. (Tack Spelmansförbundet.)
* Skicka ut förnyad PR om mitt nya projekt till närmare 100 svenska kommuner.
* Tillsammans med frun skriva nästan alla julkorten och posta de som ska till Storbritannien. Vi borde få någon slags medalj för vårt enträgna stöd till Posten. Det är inte vårt fel att de inte får affärerna att gå ihop. 

Mindre än tre veckor kvar till jul. Dags att fundera på vad barn och barnbarn ska få i julklapp.

Det verkar som vi har ett stort behov av trygghet i vår snabbt föränderliga värld. Det tycks som vi letar efter välbekanta fenomen att klamra oss fast vid när allt annat byts ut och utvecklas.
Svensktoppen är ett sådant exempel. Det görs massor av bra ny musik i det här landet, men mellan halv elva och tolv på söndagarna är allt som förut, samma låtar vecka efter vecka, månad efter månad, och i ett fall år efter år.
Dansbandskampen har tagit upp kampen med Svensktoppen om trygghet. Samma band vinner vecka efter vecka. Det välbekanta och trygghetsskapande premieras. (Förresten spelade Scotts sångare på min dotters första bröllop. Avdelning "Jag mötte Lassie".)

Och i TV-tablåerna återkommer samma program år efter år. På Spåret är ett av dem, och jag ser det som ett sundhetstecken att Oldsberg och Hellberg varje fredag lockar betydligt fler tittare än Idol.
Kalla mig trygghetsnarkoman, men jag missar aldrig På Spåret. Det är något visst med frågesporter där man bara tävlar om äran, och där de som sitter i burarna ger en själv en sportslig chans att visa sig duktig inför de andra i vardagsrummet. Jag vill inte skryta, men jag knäckte både Trollhättan (har nog kört för mycket på E45) och Trondheim före dem igår. Och jag visste att Lilla Edet ligger 2 mil söder om Trollhättan. Men jag fick ge mig på tredje resmålet. Jaså, var det Han? Oj! (Ber om ursäkt för den.)
Och visst har väl På Spåret husbandet med landets snyggaste trummis, eller?

Två små funderingar bara:
Man kanske borde kräva någon form av geografiska kunskaper och allmänbildning hos de medverkande. En av de fyra igår suddade definitivt ut mina fördomar om dumma blondiner.
Hur kan man göra ett inslag med en massa frågor om Trollhättan utan att ha med Jessica? Vilken besvikelse. (Och för er som säger "Vilken Jessica" hänvisar jag som vanligt till mina tidigare bloggar.)

Känsliga läsare bör stoppa här. Men jag kan inte låta bli. Så ni med taskig humor kan fortsätta.

* Kan en man som är dömd för brott mot sexköpslagen begära resning?

* Tiden har roligt när det går fort.

- Jag äter soppa utan sked.
- År inte det knivigt?
- Gaffla inte!

Gammal goding i repris:
- Vilket vackert vattendrag.
- Åååh!
- Nej snarare en bäck

Ytterligare en:
Vits för fågelskådare
- Hur mås det?
- Håll truten!

Och så en avancerad, men gammal.
Vits för folk som har hört vits för fågelskådare.
- Hur stor det till?
- Håll käften.

De senaste två courtesy of Vitskompaniet i Haninge (dvs undertecknad och Bengt Blom)

Idag fyller Little Richard 76 år. Grattis! Men är det inte dags att sluta kalla honom "Little".

DN presenterar en undersökning som visar att lycka smittar. För en gångs skull känner jag mig manad att ge mig ut i trängseln och försöka snabba upp lite smitta. Men det är klart, det kanske inte är i julhandeln frodas. Och att trän ga sig in hos julfirare om snart tre veckor kanske inte är ett alternativ.
Det finns dessutom ett undantag. Lycka smittar tydligen inte  på arbetet. Så där kan vi fortsätta att vara griniga och sura.

Igår började vi på allvar att planera Melleruds gitarrfestival 23-24 oktober i höst. En av de första uppgifterna var att hitta lämpliga headliners. Det blev en orgie i YouTube-tittande. Superskickliga gitarrister är inte precis någon bristvara (se ett tidgare inlägg). Eftersom smaken är olika och vi delade med oss fick jag se en hel radda fingerfärdiga män som jag aldrig tidigare hört talas om.
En fundering: Var är alla duktiga kvinnor? Det måste ju finnas bra kvinnliga gitarrister också. Den enda jag på rak hand kan komma på är Bonnie Raitt, den första kvinna som blev känd för sitt slidespelande. Och så försökte vi hitta en viss duktig kvinnlig klassisk gitarrist, men vi kom inte på namnet.
Hjälp! Har ni tips om bra kvinnliga gitarrister så hör av er.

Fick ett nytt bevis för minn i ålder räknat allt omfångsrikare ungdom. Den banbrytande TV-programmet Humle och Dumle firar i dagarna femtioårsjubileum. Vad säger det om ens egen ålder när de program man såg som lite har blivit så gamla? Åldras de fortare än en själv? Räknar de dubbla år? Något mystiskt är det.

Igår presenterades också vetenskapliga bevis för att det finns något som skulle kunna kallas gubbsjuka. Är det en slump att dessa två saker kommer på nyheterna samma dag?
Nåväl, kom att tänka på den gamla historien (Brömsen fick dra gamla historier, så varför inte jag):
- Morfar, du kan väl inte jaga flickor i din ålder?
- Dom är inte alls i min ålder.

Igår var en kontrasternas dag. Började morgonen med att skriva på bloggen om superdeppiga låtar, avslutade med en fantastisk konsert på Kulturbuket med Thomas von Brömsen och Majornas 3:e rote. Att ett band med så konstigt namn kan vara så bra. Det var musik när den är som bäst, bra melodier med roliga eller djupa texter, framförda av sångare och musiker som verkligen kan sin sak. Och Brömsen är inte bara skådespelare, han är duktig musiker också. Att han kunde spela klarinett visste jag, men han visade sig vara en jäkel på low whistle och någon konstig exotisk flöjt utan hål där tonhöjden bara regleras med överblåsning. Imponerande! En av årets verkliga höjdare på Kulturbruket.
Men det ska bli kul när Göran Premberg säger till Fairport Convention att han också har spelat på Kulturbruket i Mellerud. Känner jag Simon rätt kommer han att se Premberg djupt i ögonen och säga: "But we have been there twice."

Är förresten snart klar med att ha knackat in hela "Halleluja magistern" i datorn. Sedan ska jag bara layouta och pdf-a. Ni lär ha den tillgänglig på hemsidan före jul. Och oroa er inte. Jag meddelar alla när det är dags, både via blogg och e-mail.

Förklaring krävs.
Det handlar om en liten pojke vars pappa var Kung/farao, men numera är död och begraven, dvs en mumie.
Skivan finns inte på någon officiell Richard Thompson-utgåva, men på många inofficiella, och i en samlingsbox med inofficiella inspelningar, men boxen är officiell. Nu börjar det bli krångligt.

Kom på att det jag skrev om Volvo igår också gäller SAAB. Saablar att jag inte tänkte på det då.

Dagens Nyheter lyckas idag med konststycket att skriva en helsida om platser med anknytning till Robert Burns, utan att få med orten Alloway där den skotske nationalpoeten föddes, och som förutom huset där han föddes (nu museum) också innehåller en attraktion baserad på hans mest lästa dikt, "Tam O'Shanter".
Vem Burns var? Jag säger bara "Auld lang Syne" och "My Love Is Like A Red Red Rose".

Vad jag tycker om lärarutbildningsutredningens förslag får ni läsa på min andra, nystartade blogg, "http://nyttomskola.blogg.se".

Så det där med deppighet. Satt på en pub i Stockholm i måndags med en kollega och diskuterade ämnet. Vi har ett gemensamt skäl till deppighet. Kom att tänka på Richard Thompson. Vem kan tävla med honom när det gäller att skriva fullkomligt nattsvarta sånger, totalt befriade från allt hopp och all framtidstro?
På första skivan med Linda (I Want To See the Bright Lights Tonight) finns "End of the Rainbow" som börjar "I feel for you you little horror safe at your mother's breast". RT sjunger om att han ska vara juste och berätta för den nyfödda vad som väntar i världen. "There is nothing at the end of the rainbow, nothing to grow up for anymore". Tala om desillusion.
Eller den smeksamma valsen som förkunnar att "Waltzing is for dreamers and losers in love" med den underbara raden "Miss I don't know you, but can't we pretend, that we care for each other until the band reach the end".
Men svartast av dem alla är slutspåret på CD:n Mirror Blue, "Taking My Business Elsewhere" där berättaren sitter på en bar som snart ska stänga och bittert konstaterar att hon inte kom som hon lovat.
När man är riktigt nere kan man alltid sätta på Richard Thompson och konstatera att det finns nog de som har det värre.
Hur samma man kan ha skrivit "Dear Janet Jackson", med den odödliga raden "Kids are such a joy, just go and ask your brother" och "My Daddy Is A Mummy" (nej det handlar inte om en transvestit, tänk en gång till) är en gåta.

Den ekonomiska krisen tvingar oss att skärpa vårt språkbruk. Efter att ha läst morgonens tidningar inser jag att det numera är stor skillnad på att "köpa Volvo" och att "köpa en Volvo". Att många vill göra det senare är nog en förutsättning för att någon ska vilja göra det första.

Förr i tiden fick statligt anställda dyrortstillägg på lönen om de arbeta i någon storstad. Det borde de fortfarande få.
Var på snabbesök i Stockholm igår. Blev chockad:
* På Centralen tar de numera 10 kr för att gå på toa! En prisökning med 100 % sedan sist jag var uppe (i somras). Tala om inflation. I Göteborg kostar det 5 kr, och på Victoria Station i London (dyrast i den stan, så när som på Harrods) 30 pence, motsvarande 3,80 kr.
* En sms-biljett till tunnelbanan kostar 30 kr. Kostar bara 20 kr i Göteborg.
* En pint öl på puben på Vasagatan gick på 66 kr. Tur att jag hade kreditkortet med mig.
Stockholmare! Protestera!

Jag har undrat om det blev något fel när vi fick vår värmepump installerad för en vecka sedan. Före installationen var det minusgrader, efter har det varit plus hela tiden, nästan + 10 som mest. Var det inte huset den skulle värma?

Och så har reklam-TV-tittande fått en mening. I båda avbrotten under CSI igårkväll kunde man beskåda jessica (och säger ni nu vilken Jessica är ni inte trogna läsare av min blogg) sjunga "Give a little bit of your love to me". Så gärna. Hör bara av dig så fixar vi det.