Brevvänner
På Radio Väst har de under de senaste dagarna diskuterat om folk fortfarande har brevvänner? Skriver vi brev som läggs i kuvert, frankeras och skickas med snigelposten? Det fick mig att fundera över min brevvänshistorik.
I bokhyllan finns en pärm med brev jag fick från de svenska brevvänner jag hade i tonåren. Tyvärr verkar jag ha tappat pärmen med de internationella, något jag verkligen beklagar. Man kan fråga sig om någon av dagens ungdomar om 50 år kan bli nostalgiska och läsa vad deras vänner skrev till dem för länge sedan?
En fördel med brevväxlingen var att den var långsam. För de utländska gällde ofta att det tog en vecka för brevet att komma fram, sedan tog det några dagar innan man svarade, och så tog svaret tid. Ett brev i månaden i varje riktning var en rimlig hastighet. Det gjorde också att man skrev längre, för det fanns ju mer att berätta. I vår stressade tid är vi ju mer inne på korta meddelande och snabba svar.
Jag hade en hel armada av brevvänner, som mest under gymnasieåren. Här är de jag kommer ihåg.
Det började med Vollan i Tranås, en tjej jag träffade på konfirmationslägret i Åre. Vi skrev till varandra under 5-6 år, och träffades ett par gånger under tiden. Jag skrev också mindre frekvent till vår gemensamma konfirmationskompis Lena. Det var Lena som fick mig att upptäcka Joan Baez och en ny musikvärld. Vollan gillade Hollies så jag gillade dem också.
Så hade jag en kortvarig brevvän på Gotland, men det dog snabbt ut eftersom hon sällan skrev något intressant. Tvärtom var det med Anita i Borås som skrev långa intressanta brev, och Helen i Lund, som jag började brevväxla med sent.
Min pappa var i Japan när jag gick i åttan och via honom fick jag två brevvänner där, en tjej och en kille. Deras engelska var något begränsad, men det var ändå intressant att lära känna hur de levde. Killen skickade mig en gång två LP-skivor med populära japanska band, Spiders och Tempters. De gjorde sitt bästa för att låta engelska men misslyckades grymt med det.
I Guyana hade jag under en period två brevvänner och i England en. Den senare var Sue i Birmingham. Det roligaste hon skrev var en gång när hon skulle impa och skriva något på svenska. Vi undertecknade ofta breven med Love. Hon hittade ett engelsk-svenskt lexikon på bibliotek, men glömde att skilja på ordklasserna, så brevet undertecknades ”Älska, Sue”. Tja, varför inte? Men vi träffades tyvärr aldrig.
Min bästa internationella brevvän var Karen i Kanada. Vi skrev djupa brev om tankar och känslor, inte den sedvanliga uppräkningen av vad vi hade gjort senaste tiden. Vi brevväxlade under min gymnasietid och jag fick från henne en inbjudan att komma över och bo hos hennes familj några veckor under sommaren. Jag hamnade i ett olösligt problem. För att få råd att åka över behövde jag jobba hela sommaren, men då hade jag ju inte tid att åka, men om jag inte jobbade hade jag inte råd. Det var med sorg jag tackade nej.
Men brevvänstiden var en spännande period som lärde mig mycket. Är ledsen om dagens ungdomar går miste om något liknande.
