ukulelemorfar

Jag och sonen funderar på att åka över till London för att se Ukulele Orchestra of GB i augusti. Kollade Ryanair (mot mina principer, men) för att se vad de tog. Suveränt, biljettpris t o r 109 kr/person, men ... Så var det skatter och kostnad för incheckning on line osv, så slutsumman hamnade på 1 650 kr för oss båda, men ändå cirka halva priset mot SAS. Men ...
Vill vi ha med oss en väska t o r (och våra ukuleles är lite för stora för att gå som handbagage om de håller strikt på reglerna) så kostar det ytterligare 260 kr, och sedan kostar resan Stansted-London t o r cirka 250 kr per person, mot extrakostnaden för att ta sig Heathrow-centrala London som är cirka 50 kr, och vill ha ha prioriterad ombordstigning ...
När jag räknat klart var det hundralappar som skiljde, och så kom avgörandet. Flyger vi SAS är vi inne i centrala London senast 1030 på morgonen dag 1 och kan stanna kvar där till 1600 dag 2, med flygande mattan (Ryan, fattar ni) är vi i centrala London tidigast 1330 dag 1 och måste åka därifrån vid 1200 dag 2. I princip en dag extra i London för några hundralappar. Gissa vad vi ska flyga med!

Amerikanarna är häftiga på straff, men 150 års fängelse för ett bedrägeri, låt vara ett stort sådant? Med tanke på den genomsnittliga medellivslängden verkar det i längsta laget. Även med reduktion för gott uppförande lär dödsboet så småningom vara skyldig amerikanska staten ett stort antal decennier, eller behåller de kistan i fängelset tills straffet är verkställt?

Kvällstidningarna kompenserar sommarens dokusåpabrist med Michael Jackson. OK, karlen var jättestor på 1980-talet och en musiklegend. Men detta snaskande i detaljer. Tur att det inte just nu finns några engelska deckare på DVD som man måste köpa en tidning för att komma åt. När nästa Wallander kommer på lördag är det förhoppningsvis inte fullt så mycket MJ.
Vill ni läsa det bästa som skrivits med anledning av ikonens död så kolla dagens DN och Niklas Ekdals krönika på sid 4 i A-delen. Skarp analys.

Dags att gå till jobbet. Och när det blir för hett gör jag mig ett kort ärende in på Konsum (frukt eller dryck måste fyllas på kontinuerligt). Deras luftkonditionering är superb, något man inte kan säga om mitt kontors.

På plussidan:
+ Gräset längs staketet mot grannen är klippt.
+ Det är rensat längs kantstenen mot gatan (nästan två timmars jobb).
+ Grillad marinerad fransyska är mycket gott, Kosterfiskarens bernaisesås likaså, precis som Grebbestadsbryggeriets 3,5-öl.
+ Mellerud vann gårdagens hemmamatch och lämnade jumboplatsen i serien.
+ Det ska bli fint väder på Kanalyran.

På minussidan:
- Vi hann inte se klart hela senaste Wallander-DVD-n igår. Den är 4 (!) timmar lång. Tufft val ikväll. Se klart filmen eller se på finalen i U21-EM.
- Sveda på ryggen och i nacken.

Men ändå. 5-2 till plussidan.

Vad är det egentligen som är så bra med heta soliga sommardagar? Att man måste dricka hela tiden, men mest bara vanligt vatten? Att man inte kan ha normala kläder på sig utan att svettas floder? Att man inte inte orkar göra något åt den trädgård som verkligen behöver göras något åt? Att man måste hälla ut kubikmetervis med vatten på samma åtgärdskrävande trädgård? Att man blir trött och dåsig? Att man måste springa mellan altanen och köket hela tiden för att så snabbt som möjligt ställa in all mat i kylskåpet så den inte ska skadas av värmen?
Någon som har ett vettigt svar på varför vi är sådana soldyrkare?

Läste i DN idag att man hittat en flöjt som är över 30 000 år gammal. Ett bevis på att musiken funnits längre än civilisationen. Däremot är man osäker på hur och varför musiken uppstod. Var det för dess koppling till sex, dess betydelse för vårt sociala liv eller dök den bara upp? Svaret är: Ja!
En bekant brukar alltid rekommendera musik som ett sätt att undvika konflikter. "Den som spelar slåss inte", är hans devis. Men han har glömt bort hur Stephen Stills och Neil Young pucklade på varandra bakom scenen när David Crosby och Graham Nash gjorde sina solonummer. Men det är klar, Neil och Stephen spelade ju inte just då.

Pete Doherty fick minst sagt ljumma recensioner för sina framträdanden i Borlänge på Peace & Love. Någon som är förvånad? Killen är i de breda kretsarna mer känd för sitt missbruk än för sin musik. Får en att fundera varför det i första hand är rockmusiker med missbruksproblem som omhuldas av kritikerna (tills dess missbruket gör dem oförmögna att leverera, som Dohertys senaste framträdande).
Är det vår längtan till det farliga och spännande som lockar? Samma längtan som får oss att sätta oss i berg- och dalbanor och liknande tortyrredskap? Eller vår undermedvetna längtan efter det ansvarsfria livet, där man bara kan göra vad man vill?

Någon borde granska Michael Jacksons ekonomiska rådgivare. Hur kan en man som haft så stora framgångar både som artist och kompositör dö utfattig (även om han inte levde efter sin ekonomiska status)? Ett klart bevis för att det inte är inkomsterna, utan kontrollen över utgifterna som skapar en god ekonomi.

Jag undrar vad Aftonbladet vet som vi andra inte vet. Expressen och GTs löpsedlar förkunnade att Micheal Jackson är död, medan AB påstod att han är "mystiskt död". Låter spännande.
Men jag tycker synd om alla som köpt biljetter till hans konserter i London. De kanske får tillbaka biljettpengarna, men knappast eventuella utlägg för flygresor. Men London kan ju vara trevligt även utan MJ.

Offrade första halvlek av Sverige-England för middagens och husfridens skull. Medan grillen tog fart hann jag se de första minuterna. Ett tips till svenska landslag, oavsett ålder: Släpp inte in mål under första matchminuten. Det är möjligtvis i basket det kan accepteras, men absolut inte i fotboll. Det blir så jobbig fortsättning om man gör detta.
Obs! Detta skrev jag när jag slog mig ner för att se halvlek nummer två. Det som hände sedan var sånt man läser om i sagor. Vilken upphämtning! Vilket spel! Var det verkligen svenska spelare i de där gulblå dresserna? Synd bara att de inte fick dit pricken över i:et, en seger på straffar. Men tala om att falla med äran i behåll. Och heja England i finalen!

Sedan måste jag säga att grillribs mer känns som tjocka stekfläskskivor än något som har med revbensspjäll att göra. Tur att jag bara köpte en förpackning.

Lotta och Anders i all ära, men når de samma höjder som Glenn, jag och andra nådde igår på Älvans kvitterkväll i centrala Mellerud? Bara inledningen. när vi lyckadesköra ett antal allsånger som besökarna inte hade texten till. Hur skulle vi kunna veta att de bytt ut allsångshäftena, och att en del av de gamla sångerna då fallit bort? Och hur kom det sig att vi när vi planerade så väl lyckades pricka in just de sånger som fallit bort?
Nåja, det ordnade sig, och jag fick med mig samtliga besökare i min kampanj "Vägra Göteborgsvarvet". Ingen av dem tänkte någonsin anmäla sig, vilket är klokt med tanke på att nästan samtliga är pensionärer, och inte alltid så nyblivna sådana.

Grillningen har sedan några veckor flyttat över till baksidan. På våren grillar vi på framsidan av huset för att solen ska skina på oss och ge oss värme, på sommaren på baksidan för att undvika solen och få oss lite svalka, vilket är ganska svårt när man sitter alldeles intill en het grill.
Förrätten (en av årets första matjesillsburkar) ackompanjerades av en burk Carling, ett engelsk öl som är alldeles nytt för Systemet, men en gammal bekantskap för oss vana Englandsresenärer. Det är något så ovanligt som en engelsk lager, faktiskt den enda sådana man regelbundet hittar på engelska pubar. Flintasteken sköljde vi ner med ett rosévin.
Rosévin är för mig en typisk sommarupplevelse. Övriga delar av året föredrar jag rödvin, men till grillning går rosé, och vitt, alldeles utmärkt. Kan ha något att göra med att man serverar det väl kylt.

Kort sammanfattning:
* Man ska ha gott om krafter om man ska tillbringa fem dagar i London med en 5- och en nästan 7-åring. Alternativet att sätta dem framför TV:n en stund för att få lugn och ro fungerar inte. Samtidigt är det stimulerande att se världsstaden med friska ögon. Femåringen upptäckte t ex en skulptur på ett tak vid Piccadilly Circus som ingen av oss tidigare noterat.
* Engelsmännen har höjt portot för vykort till Sverige till 56 pence (cirka 7 kr).
* Times jättesuduko i helgerna är något alldeles extra. Fem Sudukos som flätats samman till ett. helt suverän. Helgens hade beteckningen "easy" och beräknad lösningstid var 50 minuter. (Fixade den på dryga halvtimmen.)
* Det är dyrt att gå på attraktionerna. Towern, Zoo, akvariet m fl kostar ca £50 (650 kr) för två vuxna och två barn.
* Visste ni att Henry VIII kröntes till kung 20 juni 1509? Det vet vi. Utan att vara medvetna om det hamnade vi mitt i jubileumsfestligheterna på Towern i lördags.
* Men det är billigt att resa i London. £5.60 (drygt 70 kr) för ett travel card som låter en resa fritt på bussar, tåg och t-bana i centrala London en hel dag. Och barnen var gratis.
* Väljer man bara rätt ställen är det billigt att äta också. Vår dyraste måltid för alla fyra gick på £30.
* Kan det finnas någon symbolik att den SAAB man har på Science Museum står i samma hall som T-forden och Stephensons ånglok The Rocket, dvs att SAAB enligt engelsmännens syn är ett historiskt fenomen?
* Jag har fått ett nytt expertområde: Londons allmänna toaletter.
* Den trevligaste Wetherspoonpub vi hittills hittat i London ligger vid Towern. När ni kommer fram till vägen efter besöket så ta till vänster istället för höger (som leder till T-banestationen) så hittar ni den.

Fullständig rapport om London med barn, inklusive tips, bilder och prisuppgifter, kommer så småningom på webbplatsen.

Yes! We did it!
Det nya världsrekordet för ukulelespel är 851 ukulelespelare som tillsammans framförde Sloop John B två gånger i rad (man måste spela tillsammans i minst 5 minuter för att det ska räknas). Därmed mer än dubblade vi siffran från Stockholm förra året.
Rekordet slogs lördag 20 juni kl 15.55 (GMT) på Devonshire Square i London.
Jag var inte bara där. Jag var med också. Och här har ni ett reportage om alltihop:



En fylligare Londonrapport kommer senare idag (eller imorgon).

Detta är faktiskt mitt blogginlägg nr 300. Jag är lite smått imponerad själv faktiskt. Jag brukar inte vara särskilt uthållig när det gäller sånt här. Men åldern kanske påverkar en mer än man tror ...

Ytterligare ett citat ur mailet med livsvisdom som jag citerade igår: "Make peace with your past, so it won't screw up your present." Smaka på det. Tänk om man kunde leva upp till det, att alltid se nuet och framtiden och inte gräma sig över gamla oförätter och missade chanser. Ibland är det kanske t o m bra att man inte alltid fick som man ville, eller att alla drömmar inte slog in.
Och vad sägs om följande visdomsord ur samma mail: "Don't compare your life to others. You have no idea what their journey is all about." Vi tror så mycket om andra och deras liv, och vi har alltid lite "gräset är nog grönare på andra sidan staketet" i oss. Som det där med städning, som jag nämnt förrut. Eftersom vi alla städar innan vi tar hem gäster tror vi att alla andra har så välstädat, inte som det kaos vi själva lever i. Och vi vet ju inte vilka försakelser de gör, eler vilka gräl som ligger bakom, den där nya bilen vi också skulle vilja ha, eller Thailandsresan. Det som gör oss missnöjda är oftast inte vår egen situation, utan jämförelsen med hur vi tror att andra har det.

Idag ska jag bara upp på jobbet någon timme för att städa lite och koda bort telefon och e-post. Sedan bär det av söderut, med första mellanlandning för lunch i Överby och upphämtning av barnbarn. Sedan är det Landvetter för vidare befordran till London. Fem heldagar i staden med en 5- och en 7-åring. Lär inte bli 22 ölsorter och ett stort antal pubar denna gång, inte heller musikaler eller folkmusikklubbar. Men det ska bli kul att se London med barns ögon, och låta besöket styras av vad som kan vara roligt för dem.
Jag kommer inte heller att jaga Internetcaféer, så inlägg nummer 301 får vänta tills vi är tillbaka i Sverige 24 juni. Ha en bra midsommar.

Mitt förhållande till Sudokos är komplicerat. Misslyckas jag blir jag sur, är de för lätta känner jag mig lurad. Gårdagens i Ttela var alldeles lagom, dagens var på gränsen till det senare.

Varför kan de inte inte ha magnetremsavkännaren i kortläsarna åt samma håll? Det borde väl finnas någon standard? Igår svor jag nästan högt efter att fyra gånger ha försökt ta mig in på ett ställe skyddat med kort och kod. Jag drog kortet och slog koden, men inget hände. Försökte t o m med en annan kod. Inget hände. Så studerade jag avläsaren mer noggrant, vände magnetkoden till vänster och vips! Jag kom in.
Kan de inte ha en liten pil på avläsaren som visar detta? Som den där lilla pilen bredvid bensinmätaren på bilen som visar på vilken sida tanklocket sitter. (Det tog många år innan jag kom på det.)

Och varför ska pundet stå i sitt högsta läge under hela våren just idag när jag ska växla in det vi behöver till midsommarens Londontrip?

Coop Forum annonserar om plasttofflor. Man får enligt annonsen två för 99 kr. Annars kostar de tydligen 79 kr/st (i alla fall enligt annonsen). Men vem köper tofflor styckvis? Jag brukar i alla fall köpa ett helt par varje gång.

Men jag kan avsluta med ett trösterikt citat jag fick via mail för några dar sedan: "When it comes to chocolate, resistance is futile." Och snäll som jag är kommer här en svensk tolkning: "Motstånd är meningslöst när det gäller choklad."

Så kom den nya skollagen igår. Men mycket saknas. Usch på dig Björklund, vilket föredöme blir du nu för Sveriges lärare och elever när du lämnar ifrån dig ett ofärdigt jobb.

Har börjat förbereda mig för midsommarhelgens Londonresa med barnbarnen. Bland det mest spännande är att följa BBCs femdagars väderprognos. Just nu verkar alt positivt. Växlande molninghet torsdag, fredag och en stor sol, fast inte kvävande värme, på lördag. På lördagen är det dessutom tänkt att jag ska bli världsrekordhållare i ukulelespel, dvs en av cirka 1000 om alt lyckas.

Gårdagen var väl inte riktigt den varma sommar vi ala längtar efter, men jag hann i alla fall klippa gräset, och så grillade vi en flintastek som avnjöts med svensk färskpotatis och två sorters melon, innan det var dags för andra halvlek i England-Finland.

Igår kändes att sommaren nästan är här på riktigt. Vi fick klar altanen och grillade där för första gången i år, jag fick ner de där vinbärsbuskarna som ska markera tomtgränsen och som jag köpte för dryga veckan sedan, de sista staketstolparna åkte upp och frun ställde ut alla inneblommor på sommarbete.

Vi var på invigning av Gunnars Bydgemuseum i Bolstad, en härlig samling av gamla saker. Vad sägs om en skrivmaskin med separata tangenter för små och stora bokstäver? En likvagn avsedd att dras av hästar? En potatiskvarn? Med mera. Stort tack till alla entusiaster som skapat detta, och framför allt till Gunnar Josefsson som under sin livstid samlade på sig föremålen.

Och så fick Mellerud stryk igen. Tyvärr börjar det lukta division III. Två vårmatcher kvar mot andra bottenkollegor. Sex poäng är nödvändiga. Det börjar bli som vitsen om Derby County när de med buller och bång åkte ur Premier League för några år sedan, och av lokalbefolkningen döptes om till Derby County Nil.
Två fiskare står vid ett vattendrag i Derbyshire och väntar på napp. Den ena tittar på klockan och säger:
- Så har Derby County förlorat igen.
- Hur vet du det? frågar den andre.
- Tja, det är ungefär två timmar sedan avspark.

Men i norra Stockholm händer det saker enligt tidningarna.
- SvD rapporterar att Sollentuna ska införa Euro som valuta. Innebär det att man måste växla vid kommungränsen?
- DN skriver om en ny konsthall på gång i Sundbyberg. Den ska ligga i Marabouparken. Sedan blir reportaget mycket lovande. Det hävdar att Marabouparken skapades av choklad. Men alla förhoppningar kommer snabt på skam. Det är vinsten från chokladtillverkningen som lagt grunden, inte chokladen i sig. Och jag som redan var på väg att kolla almanackan för att boka in ett smakfullt besök.

Det var gitarrtema på TV2 igår. Måste säga att jag blev besviken på reportaget om gitarrhjältarna. Det var för det första så förutsägbart, alla de vanliga namne, och de korta klippen med folk som sa allmänna saker. Varför inte lite analys? Och varför nämndes inte en av de riktigt stora, Frank Zappa? Dessutom verkade reportaget, med tanke på hur fräscha en del av de intervjuade såg ut, ha minst 10 år på nacken. Behållningen var att få reda på var Pete Townshend fick sin vevande stil från.
Men de fem minutrarna med Yngwie Malmsteen var roliga. Speciellt när Malmsteen berättade om hur han ser på sitt kompenerande. Och hans Swenglish var underhållande.

Har mindre ont i ben och knän idag än jag trodde att jag skulle ha. 56-åringar med begynnande artros ska nog inte spela brännboll. En match gick bra, i den andra började knäna svikta och i den tredje var jag nästan oförmögen att springa. Men vi nådde vårt mål, efter tre raka förluster kunde de som hade anat på eftermiddagen återvända hem. Eftersom jag ansvarade för ljudanläggningen på plats fick jag stanna till the bitter end.
Jag slog ett härligt rekord under andra matchen (tror jag). Blev bränd tre gånger i rad innan jag nådde fram till första vändingskonen.

Hemma igen bestämde vi oss för att skippa planerna på något enkelt. Tack alla livsmedelsbutiker för att ni har öppet till 1900 på lördagar. Pepparbiff till mig och lövdito till min hjärtas dam.
Men återigen en miss. Vi ville ha harticot verte till, men det visste vi ju att vi hade i frysen hemma. Jag lyckades dock inte hitta något dylikt i grönsakslådan så vi fick bli utan. Senare på kvällen när jag ville ha ett glas vatten till vinet hittade jag bönorna. Jag hade lagt dem på fel ställe i frysen.
Nåja. Vi tar dem till lunch idag istället.

Jag har det bekräftat att jag inte var den första som igår tittade på tidningarnas förstasidesrubriker och tänkte: Va, ska Kinderägg köpa SAAB? Men det vore väl logiskt. Kinderägg sysslar ju med överraskningar, och de säljer choklad med leksaker i. För många är ju bilen en leksak och man kunde väl skicka med lite choklad som inköpspremie. Sedan kan man ju alltid fundera över hur det ska gå när ett företag som tillverkar 20 bilar om året ska ta över ett som tillverkar några hundra om dagen. Lite som om en elevrådsordförande plötsligt skulle bli statsminister.

Vi skulle äta Tortillas med köttfärs och tillbehör igår, och jag gillar att göra en blandning av stekt lök och stekta konserverade champinjoner att lägga i. Öppnade en burk och skulle just låta innehållet ansluta sig till löken i stekpannan när jag upptäckte att jag öppnat en sparrisburk istället. Så det blir omelett med sparrisstuvning någon gång idag, och det är ju också gott.

> 40 mm regn igår och i natt. Kommer att bli en blöt brännbollsturnering idag, och då syftar jag inte på drycken som en del brukar ha med sig till brännbollsturneringar för vuxna.

Förresten är jag "Veckans bloggare" i Mellerud nästa vecka. Det innebär att jag i kommunbloggen kommer att skriva lite om vad jag sysslar med i arbetet. Första inlägget, en presentation, skrev jag redan igår. Kolla på kommunens hemsida, www.mellerud.se.

Nej det var inte datorn som krånglade, det var jag som klantade mig. 15 minuters arbete med att transponera Madonnas Cherish från D-dur till C#-dur, parallellt som jag placerade ackorden på rätt ställe och analyserade skivversionen kontra den karaokedemo som vi ska ha som grund för vårt komp till låten, försvann helt plötsligt när jag tryckte på fel knapp.
Lärdom: Spara flitigt när du arbetar med ett dokument. Men visst hade det varit skönare att skylla på datorn.

Nåja, drygt 20 minuter senare kunder jag skriva ut mästerverket, se slutet på gårdagens Monty Pythonavsnitt på TV4 Komedi coh sedan stoppa i Firewall i DVD:n. Återigen kunde vi konstatera hur bra de engelska Wallanderinspelningarna är. Rolf Lassgård är mycket bra som kommisarien, men Kenneth Branagh lyfter rollen ytterligare ett snäpp. Och när man väl vant sig vid utan som "Wålländö" och "Najböög" är det bara att njuta.

Och ute fortsätter Björn Skifsvädret. Ni minns väl "Det regnar, regnar".

Idag ska vi spika programmet till spelmansstämman i augusti. Ytterligare en anledning för musikintresserade att besöka Mellerud.

Hade det planerat så bra. Sotaren skulle komma mellan 0830 och 1100, och i väntan på honom skulle jag arrangera låtarna för Kanalyreidolen. Jag laddade upp med brännskivor, notpapper och pennor. Hann börja bränna demoskivorna till bandet när sotaren dök upp redan 0840. Så en stor del av jobbet ligger kvar. Men hann tillbaka till jobbet i tid för fikat. Alltid något.

Vaknade i natt av att regnet smattrade på altantaket. Kom att tänka på (och jag har en deja vu-känsla om den här) hur vi ibland vid svensk översättning förvanskar låtar. Bacharacs och Davids duggregnslåt "Raindrops Keep Falling on My Head" blev i Sverige "Regnet det bara öser ner".
Min favorit bland regnlåtarna är annars "Crying in the Rain", om killen som bara gråter när det regnar för att ingen ska upptäcka hans tårar. Sliskigt sentimental.

Så slog vi Malta till slut. 4-0 är väl inget att yvas över direkt, men andra halvlek var helt acceptabel.
Kom osökt att tänka på en vers som i tonsatt form finns i den första "Vi gör musik"-boken, bibeln i musikundervisningen i lärarutbildningen i början på 1970-talet:
"Det sägs att greven av Malta
Har ganska så lätt för att halta
Men det lär du aldrig få skåda
För han haltar lika på båda"

Usch vilken hemsk bild de har på mig i dagens TTela. Men, jag vill konstatera det själv, inte höra frun säga det.

En epok går mot sitt slut. Igår såg vi den 22:a DVD-filmen med kommisarie Lynley. Bara en kvar i serien (och den komer på måndag). Slut lagom till semester. Den vi såg igår var en av höjdpunkterna i serien, där misstankarna kastades mot olika personer. Och så kan fundera hur klokt det är av en kommisarie att gå till sängs med en betydligt yngre kvina, som dessutom enligt manus ska mördas medan hon befinner sig i hans lägenhet.

När filmen var slut halkade vi in på slutet av The Vicar of Dibley på TV4 Komedi. Jag måste erkänna att för nostalgiker fyller TV4 Komedi och Guld sin funktion. Vi har avnjutit Matador, Mash, Skål och många andra höjdare på kanalerna. Just nu är det The Vicar of Dibley (som vi förresten har komplett på DVD så jag vet inte riktigt varför vi ser den på TV) och c/o Segemyhr som fångar vår uppmärksamhet.
Det finns en stor skillnad mellan de båda serierna. Vicar gjordes i ett fåtal avsnitt, Segemyhr fick pågå för länge. De första avsnitten av den sistnämnda är briljanta, medan man så småningom tappar intresset för den. Det hann man aldrig göra med Vicar. Patricia Rutledge, som spelar Hyacint Bucket i "Skenet bedrar", som gjordes i fem omgångar plus några julspecial, fick en gång frågan varför man inte gjorde fler avsnitt. Hon svarade: "Jag får hellre den frågan än 'Håller ni på än'?"
Alla de riktigt bra engelska serierna har begränsat antal avsnitt. Fawlty Towers, The Thin Blue Line (2*6), Black Adder (4*6 i olika tidsepoker) osv.
The Vicar of Dibley är ett mästerverk, fylld av härliga biroller, som den urblåsta kyrkvaktmästaren Alice, Owen den sexfixerade, Jim som börjar varje mening med "No no no" osv. Introt får mig alltid att längta efter att ta bilen till de engelska motorvägarna och sedan njuter jag fram till att eftertexterna börjar med "Bless you for watching", och förresten efteråt också. Finessen med att den karl- och chokladtokiga prästen Geraldine som avslutning försöker få Alice är förstå en vits eller rolig historia varje gång är ett genidrag. Det blir liksom en programdessert som sätter pricken över i:et.
Har ni inte sett den så har ni många roliga timmar framför er när den på nytt börjar sändas.

Långdansen från Småland och Jesper Janssons hambo ringer fortfarande i öronen. Vi hade nämligen spelkväll igår. Tre timmar nästan nonstop med trion hemma hos Alban, i ett underbart rum med väggarna fyllda av säckpipor, flöjter och diverse stränginstrument. Lyckades till och med väcka upp mina mycket slumrande, och mycket begränsade, kunskaper på balalaika. De består i sin helhet av första verswen på "Månen lyser", en rysk låt jag lärde mig av en av killarna i Södra Bergens Balalaikor i en annan tidsålder.
Posten levererade lydigt Dalslandsdelen av Svenska Låtar så jag hann packa upp den innan jag åkte. Kändes riktigt folkmusikaktigt att anlända med den, samt samtliga Einar Hansanders häften med Dalsländsk folkmusik. Inte för att jag behöve slå upp något i något av dem, men det kändes rätt.
Känner behov av att kunna spela minst en polska instrumentalt vid Warwickbesöket. Ikväll tror jag att jag ska arra upp nr 199 i Svenska låtar, en underbar vispolska vi arbetade mycket med igår.

Jag har påbörjat förberedelserna för min halvtimme på Warwick Folk Festival. Har ju bara drygt 1,5 månad på mig, och måste kunna alt utantill och ha en väl avvägd repertoar, plus lite extramaterial i bagaget. Måste också lära mig någon polska på gitarr. Usch det börjar bli stressigt.

Kvart över fem hade några av gästerna till gårdagens middag änu inte kommit. Vår teori om att de skulle se klart hur Söderling fick stryk av Federer först hade redan spruckit. Jag slog en signal. Det var vi som skrivit fel datum på inbjudningen. Men de kom ändå, och lite försenade kunde vi avnjuta en härlig trerätters söndagsmiddag, med en av våra få återstående flaskor engelskt vin till förrätten. Det engelska temat höll i sig även vid varmrätten, med i och för sig australiensiskt vin, men inköpt på Heathrow.

Det bästa med gäster är att man får så städat och fint. Att laga maten tog dryga timmen, att städa huset cirka tre.

Nej, inte så, men dagen efter ...

... Jespers födelsedag. Vi hade en härlig utflykt till Källby för att gratulera femåringen, och fick samtidigt en härlig uppvisning av vår snart sjuårige dotterson i vad man kan göra på en studsmatta. Skulle jag försöka något av det hade nästa blogg skrivits från närmaste sjukhus, om den över huvud taget hade blivit till alls.

... Sveriges nesliga förlust mot Danmark. Svenska landslaget verkar tämligen uddlöst just nu. På de chanserna borde man gjort tre mål. I och för sig missade Danmark matchen bästa målchans, men deras mål kom ju efter en av de värsta försvarstabbar jag sett ett landslag göra. Kombinationen uddlöst anfall och slarvigt försvar är inte så bra om man vill gå vidare till VM. Men bröderna Elm gjorde bra ifrån sig, likaså Elmander. Törs man hoppas på alla tre från start mot Malta?
Det bästa med matchen var att vi äntligen fixade till bra bild på kablemottagning, och lyckades få in TV6. Nu ska jag bara göra en snyggare uppsättning av sladden mellan vägguttaget och TV:n.

På vägen till Källby var vi i Överby och handlade lite smått. Hittade en dubbel samlings-CD med Hasse&Tage som vi körde i bilstereon. En härlig påminnelse om vilka som är Sveriges genom tiderna bästa komiker. Det finns inte en stå uppare (möjligtvis med undantag av Ronny Eriksson i högform) som är i närheten av Tage Danielssons Harrisburgmonolog. "Och då måste vi förstå att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens kunde hända där, vilket vore mycket mer sannolikt med tanke på att det var där det hände." Under naivitetens täckmantel lyckas Tage ofta leverera beska sanningar.
Så började jag tänka på hur många fantastiska monologer, dialoger och sånger som inte rymdes bland dubbel-CDns 30 spår. Dags att ta fram Svenska Ords trälåda, plus skivorna på de revyer som kom efter att den givits ut, och spela över till CD för avnjutande i bilen. Om ni har vägarna förbi Tomellilla på Österlen i sommar så missa inte Hasse & Tage-mussset där. Mer information.

Tack till Mikke som letade reda på den.
Sjung och var glada. Det är ju vår nationaldag idag.

DU GAMLA, DU FRIA  (ursprungligen Du gamla du friska)

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand.
Din fana, högt den bragderika bära.
Din fana, högt den bragderika bära.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Kom faktiskt ihåg att det var vår bröllopsdag igår. Vi firade med helstekt fläskfilé, svensk färsk potatis och en flaska rosévin. Efteråt var sin Sverigebakelse. Och eftersom vi var på vårt generösa humör fick den besökande sonen samma sa. 33 år som gifta. "En evighet" som 19-åringen konstaterade. Får mig att inse att jag måste varit mycket ung, om ens född när det hände. Förresten har vi nog något inofficiellt rekord för antalet präster på ett bröllop. Vi hade, om jag minns rätt, fyra stycken närvarande, även om bara två stycken var aktiva.

Insåg i natt att jag inte kan vara så gammal. Om man skriver min ålder med romerska siffror krävs det bara två bokstäver, lika många som det krävs för att skriva mitt äldsta barnbarns ålder. Och sätter vi våra åldrar i bokstavsordning kommer min ålder före hans. Efter sommaren kommer vi båda att ha ökat med en bokstav, men han kommer att ha ökat sin ålder med nästan 17 %, och jag med mindre än futtiga 2 %.

Mycket Pinter Sister-känsla (ni vet, deras stora hit var "I'm so excited") när jag läste e-posten igår eftermiddag. Jag ska göra mitt första förbokade framträdande i England lördag 25 juli på Warwick Folk Festival. 1140-1210 (på förmiddagen) spelar jag på deras folkmusikpub som äger rum i Warwick Arms, Jury Street. Vi kanske ses där?

Inga dagstidningar idag, så jag ska försöka komma ikapp med musiktidningarna. Lira, Spelmannen, Fuzz, Mojo och fRoots ligger på nattduksbordet och slänger ilskna blickar på mig. De tycks säga "Varför köper du alt prenumererar om du inte läser?"

Jag inser att det är mitt fel.
Men det verkade ju så lovande. 25 grader och solsken. Och 31 maj borde vara ett säkert datum. Så jag packade ner de långärmade skjortorna och hängde in de kortärmade i garderoben. Varma vinterbyxor fick vika för ljusa sommardito. Tjocka jackor och rockar byttes mot ljusa sommarsaker.
Och se vad som hände. Regn, moln och bara snäppet över 10 grader.
Förlåt!

Så var det dags att fira nationaldag, Danmarks alltså. Eftersom tydligen en del av vår släkt på 1800-talet utvandrade till Bornholm anser jag mig ha rätt att fira även idag. Man kanske skulle svänga förbi butiken med gröna skylten på väg hem och köpa en burk Carlsberg. Eller ta en dansk snaps till kvällsmaten. Eller sätta på den danska versionen av Jesus Christ Superstar. Alternativen är många.
Eller gå in på MySpace och lyssna på Sussie Nielsen, en av mina danska favoritsångerskor.

Imorgon ska vi inte hylla Danmark. Imorgon ska vi fira Jespers födelsedag. Han blir faktiskt fem år. Och va kul för honom att hela Sverige flaggar. Sedan åker vi hem för att se Sverige tvåla till Danmark i fotboll. Det måste ju finnas något skäl till att de har lagt matchen just 6 juni.
Tyvärr visas den på TV6, en kanal vi bara har i sovrummet av någon anledning. Men ingen fara om man får tro DN. De påstår i sin sportbilaga att matchen startar 20.00 imorgon (vilket stämmer med andra tidningars uppgifter, så det tror jag på), men redan 17.25 samma dag ska den sändas i repris i Kanal 9, som vi har även i vardagsrummet. Antingen har tekniken nått mycket längre än jag är medveten om, eller också har någon gjort fel.

Visste ni förresten att Sverige inte har någon nationalsång? Du gamla du fria (som till en början hette Du gamla du friska) har aldrig blivit antagen som nationalsång av riksdagen. Dessutom lär det finnas två verser till någonstans som sällan sjungs. Det ni!

Yes! För en gångs skull har "the card stacked in my favour" (frasen hämtad från Anthony John Clarkes underbara Irish Eyes). Jag ska bli världsrekordhållare om två veckor. Det ni! Världsrekord! Inte kämpa mig till någon medioker tid i Göteborgsvarvet.
Och vad ska jag bli världsrekordhållare i? undrar ni nog. Och snälla ni undra det, annars kan jag inte svara.
Jo, i ukulelespelning! Lördag 20 juni kl 1500 på Devonshire Square i London (tror jag det var) är målet att samla 1000 ukulelespelare som tillsammans ska spela Sloop John B (men jag tar nog Jag hade en gång en båt). Det är en del av en ukulelefestival i storstaden den dagen.
Och vad ska medföljarna, frun och barnbarnen, göra? Tja, de kan väl stå där och beundra mig när jag blir den första Mellerudsbon jag känner som slår världsrekord, och givetvis fota det för hemsidan.
Någon mer som är i London den dagen och vill delta?

Halva dagen igår satt jag och matade in enkätresultat i ett Excelprogram. På idéstadiet lät det där med en fritidsvaneenkät bland kommunens alla 4-9-klassare som en bra idé. När man sitter där med drygt 700 enkäter (och gud vet hur många kryss på varje) som ska matas in i datorn kan man börja ifrågasätta det hela.
Har konstaterat att eleverna är dåliga på att läsa instruktioner. Hur många saker skulle ni kryssa för om instruktionen var "Sätt högst två kryss"? Inget är helt OK, ett likaså, för att inte tala om två, men fyra eller fem? Sedan är det ju inte deras fel att vissa andra frågor var lite krångliga.

I dessa tider förtjänas det återigen att upprepas. Studentexamen avskaffades för sisådär 40 år sedan. I år kommer inte en enda elev att ta studenten. Många slutar däremot gymnasiet, och cirka 70 % av dem som vrålar ut att de tagit något som är avskaffat sedan länge har till och med fått ut ett slutbetyg. Om de verkligen hade varit studenten hade övriga 30 % diskret smugit ut via någon bakdörr på skolan.
Undrar varför just studenten återfötts, för det fanns faktiskt en tid i början på 1970-talet (jag vet för jag var med) när man bara slutade gymnasiet. Visst hade vi fest. Men vi påstod inte att vi tog studenten. Men varför säger inte dagens nior att de tar realen. Den levde faktiskt på några håll i vårt land minst lika länge som studenten?

Många kvällar går åt till repetitioner inför Kanalyran. Igår träffade vi vår tllfälliga barnkör igen. Alla ville vara med och sjunga solo, gärna flera gånger. Vilken entusiasm.
Ikväll ska jag träffa de Kanalyredeltagare jag inte träffade i tisdags för slutgiltigt låtval och lite övning. För en av tjejerna i tisdags, som inte riktigt visste vad hon vill sjunga, föreslog jag att vi skulle botanisera lite i Bruce Springsteens repertoar. Jag kan inga av hans låtar, sa hon, har aldrig lyssnat på honom. Oooops. Vad får de egentligen göra på musik- (eller engelsk-) lektionerna nu för tiden?
Trots att jag gillar karln skarpt erkänner jag utan omsvep att jag inte ska åka till Stockholm och se honom. Har faktiskt aldrig sett honom live, och ärligt talat, skulle jag göra det skulle jag nog göra det mest för att se hans gitarrist, Nils Lofgren, en stor favorit sedan 1970-talet. Skivorna han gjorde då, minns inte namnet på den första, men den andra var "I Came to Dance" (I'm not a Bob Dylan but I never miss a beat) är två av de bästa som gjordes det decenniet. Och hans konsert på Konserthuset i Stockholm i den vevan är en av de bästa jag någonsin varit på.
Så kom gärna tillbaka utan Bossen!

Jag skulle skrivit det här igår, men jag glömde.

Tänk er scenerna.
Kl 21.15 i kommunhusets trapphus. Tillbaka efter drygt tre timmars möten kring Melleruds kommuns nya översiktsplan. Trött, ont i huvudet. Tre uppgifter framför mig: Nycklarna till Tingshuset där vi varit ska läggas i Medborgarkonterets brevlåda, PC-kanonen ska ställas in på Medborgarkontoret och den bärbara datorn ska upp på mitt tjänsterum.
Kl 21.18 tillbaka i entrén. Uppdragen slutförda. Dags att gå ut och sätta sig på cykeln och rulla hemåt. Känner på nyckelknippan i min hand. Ingen cykelnyckel. Upptäcker att jag står med Tingshusnycklarna. Mina egna ligger i Medborgarkontorets låsta brevlåda.
Kl 21.25 på gatan utanför. En road hustru hämtar mig och cykeln med bilen. Som tur är får jag den avtagbara dragkroken på plats i första försöket. Har aldrig hänt förut, men den inser nog att det inte är läge att krångla.
Kl 08.00 på Medborgarkontoret. Hämtar nycklarna hos några uppspelta medarbetare.

Påminner om en tidig lördagsmorgon i Torquay i juli 1986. Avresa till London kl 0700 med 45 förväntansfulla språkresetonåringar. Vi har haft 18 underbara dagar på Englands riviera och nu väntar höjdpunkten, två dagar i London, innan det är dags för dem, men inte mig, att åka hem. Själv ska jag när första gruppen åker hem hämta upp en ny grupp på Stansted för ytterligare tre veckor i England.
Har stoppat varje resenär i dörren för att försäkra mig om att de har med sig allt, pass, biljetter, pengar ...
Drygt en halvtimme senare passerar vi Newton Abbot. Helen, andra ledaren, börjar snacka om kurskassan som inte riktigt stämde när hon avslutade kontot dagen innan. Det slår mig. I stort sett alla mina pengar och mitt kontokort liger hemma på rummet i värdfamiljen. Jag är på väg till London för flera dagar med drygt £5 på fickan.
Bussen stannar vid första bästa telefonkiosk. (Detta var 1986, före mobilernas tid.) Snabb signal hem till Chris (som turligt nog arbetar som snickare i just Newton Abbot) och Mary. Koll.
- Javisst, plånboken liger där.
- Ja, Chris ska just åka.
- Ja, han tar med sig plånboken.
- OK, vi väntar.
Tur att vi hade byggt upp en bra relation till ungarna (har bland annat en härlig födelsedagspresent från dem i form av en rosa T-shirt med en halvnaken Samantha Fox på som bevis för detta), annars kunde det ha blivit starka protester mot beskedet att bussen ska vänta här i dryga halvtimmen på att min plånbok ska anlända.

Idag rapporterar tidningarna om att även måttlig övervikt ger kraftigt ökad risk för artros i knäna. Och de skriver de NU, efter att jag har ätit gott och mycket i över 20 år. Inte undra på att man får ont i knäna. Jag skyller detta helt på massmedia.

Jag brottas med ett moraliskt problem. Ska man uppvakta folk som inte uppvaktade en själv när man själv hade högtidsdag, eller ska man vara långsint och låta bli. Det är klart att man skulle kunna ge dem riktigt dåligt samvete om man slog till med något stort, eller också minns de inte att de glömde bort ens egen bemärkelsedag och bara tar presenten för given.

Är det inte lite lustigt förresten att Sweden Rock Festival äger rum i en ort som heter Norje? Vi åkte igenom där i höstas när vi var på kort Blekingeturné (två spelningar samma dag). En annan lustighet i sammanhanget är att en av de närbelägna pensionärsföreningarna finansierar en stor del av sin verksamhet genom att sälja korv på hårdrocksfestivalen. Men det är klart, en del av musikhjältarna har snart nått sama ålder som korvförsäljarna.

Konstaterar att rapporteringen om SAABs framtid skiljer mellan TTela och Stockholmstidningarna. I den västliga pressen (och radion) ges SAABs rekonstruktion goda möjligheter, som inte påverkas av GM-konkursen. I den östliga beskrivs SAAB som en av GMs "sjuka delar", vars framtidsutsikter är mycket tveksamma.

Så får man på andrahandsmarknaden betala 6 000 kr för en biljett till Sverige-Danmark. Att se den på TV är gratis. Och då får man närbilder på spelarna, repriser på allt av vikt och sakkunniga kommentarer på köpet. Och vill man dricka en öl till så blir det billigare i soffan än på stadion. Undrar vad jag ska göra för alla pengarna jag sparar på detta sätt.

Ibland undrar man över sig själv. Har just bytt garderob, dvs plockat undan vinterkläderna och plockat in sommardito. Konstaterade förvånat att jag, som anser att kostymbärande ska begränsas till begravningar och egna bröllop, samt att kavajbärande i möjligaste mån ska undvikas, har tre kompletta kostymer och ytterligare 13 kavajer. Då har jag ändå räknat bort de som under vintern krympt i garderoben och inte längre går att använda. Tala om onödiga investeringar.

Så ett grattis till Örgryte som igår i allsvenskan på en enda match lyckades fördubbla sin totala poängskörd, något inget annat lag lyckats med på länge. Men det är klart, totalt 2 poäng efter vårsäsongen lär inte räcka särskilt långt.