ukulelemorfar

Bästa upplevelser
1. Titanicutställningen på SeaCity Museum i Southampton.
2. Att få stå i rummet på Osborne House där drottning Victoria avled 22 januari 1901 och känna historiens vingslag.
3. Båtutflykten från Poole Harbour till början av Jurassic Coast och de mäktiga vita klipporna där.
4. The Needles på Isle of Wight inklusive befästningen där.
5. Åsnorna på Carisbrooke Castle.

Sommarens bästa öl:
1. Sharpe's Doombar (men den är nästan alltid bäst)
2. Yachtman's Ale
3. Gone Fishing
4. Wadworth 6X
5. Spitfire Gold från Shepherd Neame

Sommarens bästa pubar:
1. Goat and Tricyle i Bournemouth. Wadworth pub med ett oräkneligt antal real ales på fat samt mycket god mat. En riktig local.
2. Bargeman's Rest i Newport. God öl, härliga mackor och fantastisk miljö.
3. Eight Bells i Carisbrooke, Newport. En riktig familjepub med god mat (om väl lite stora portioner)

Sommarens hotellanställd:
Den brasilianska tjejen på Appleworth Hotel i Bournemouth som sjöng Happy Birthday på både engelska och portugisiska för mig och inte tog betalt för mitt glas vin med hänvisning till att det var min födelsedag.

Sommarens shopping:
1. Hobgoblin Music i Southampton där jag köpte min nya irländska bouzouki. Vilken service.
2. Skoaffären i Poole där både jag och frun hittade nya sköna skor till ett suveränt pris.
3. Works i Bournemouth. Både Tony Robinsons memoarer och en tjock biografi över Paul Simon för £10. (Works-nutikerna är alltid bra.)

Sommarens bästa och roligaste läsning:
John O'Farrells "There's Only Two David Beckhams". Satirisk kärleksförklaring till fotboll.

Sommarens besvikelser:
Wetherspoon-pubarna har tagit bort sin goda lax från menyn.
Vi åt ingen Sunday Roast.

Dags att ladda för nästa besök, redan i augusti för Fairport Conventions Cropredyfestival och ett par dagar i London.

Och hur firar man sin födelsedag om man befinner sig i Bournemouth? Kanske med en tågutflykt till Southampton? Så gjorde i alla fall jag.
Det är roligt att åka tåg i Storbritannien. Det går järnvägar överallt och fdör det mesta fungerar det bra. Så bilen fick stå och vi tog bussen till Bournemouth Station. £14.30 för en off-peak day return till Southampton. Kom ihåg att i Storbritannien åker man inte tåg förrän kl 09.30. Då sjunker priserna, speciellt på day returns. I princip får man en returbiljett (förutsatt att man åker hem samma dag) för priset av en singel.
Vår utflykt delades i två delar, historia och shopping.
Historiedelen tillbringade vi på SeaCity Museum, en plats om rekommenderas varmt. De har två permanenta utställningar. Vi ägnade mest tid åt den första, den om Titanic. Som alla vet (hoppas jag) gjorde Titanic sin jungfruresa (och sista dito) med start i Southampton.
Utställningen handlar om livet ombord och man får följa ett antal av besättningsmedlemmarna från tiden innan avgång till skeppet sjunker. Bilder, skisser och intervjuer med överlevande, allt finns med. Snyggt och pedagogiskt presenterat och mycket gripande. Det är omöjligt att inte blir berörd. En av de bästa utställningar jag någonsin sett.
Den andra permanenta utställningen, Gateway, om emigranter och immigranter som passerat igenom staden, är säkert också fantastisk, men Titanic hade tagit musten ur oss.
En kort fika i museicaféet (med mycket moderata priser, ordentlig fika för två för under £11) och sedan såg vi den tillfäölliga utställningen. Den visade 100 naturfoton som var finalister i en världsomspännande naturfotograferingstväling som lockat närmare 50 000 bilder. Helt fantastiska foton, och minst ett av dem taget av en svensk.
Höjdpunkten på shoppingen var besöket på Hobgoblin Music. Det är en kedja som specialiserat sig på folkmusikinstrument och som finns på många ställen i England, bland annat i London. Jag provspelade två irländska bouzokis och gick därifrån med en av dem. En av killarna i butiken justerade halsen lite först, polerade upp den och justerade sadeln lite. Sedanb skickade han med ett extraset strängar eftersom han tyckte att de som satt på inte var helt fräscha. Tala om service.
Väl tillbaka avslutade vi dagen med lunch på en pub i närheten av hotellet. Det var en riktig "local" med hela åtta ales på fat, plus givetvis några lagers och cidrar. Dessutom kanonmat, en av de bästa fish & chips jag ätit. Väldigt mycket fisk innanför frityrskalet. Att puben dessutom tillhör Wadworth Brewery och serverar det speciella Fairport Convention-ölet 6X. Vi förbannade att vi bott något 100 meter från puben i tre dygn och först upptäckt den kvällen innan vi ska åka vidare.

Idag var det nostalgidags. Vi tog bussen till Christchurch för att jag skulle få återuppleva platsen där jag var på språkresa sommaren 1969. Det blev inte mycket återupplevande. Mina minnen av hur det såg ut 1969 var mycket dimmiga. Inte heller kom jag ihåg var familjen jag var inkvarterad hos bodde, eller var vi hade undervisningen. Det enda jag mindes var järnvägsstationen från vilken jag ensam tog tåget till London för att se Rolling Stones i Hyde Park. (Episoden finns beskriven i min bok "London i mitt hjärta".)
Men mycket annat var nostalgiskt. Bussen passerade flera bensinstationer (som vi själva gjort med bilen). Ljuva nostalgi. I England har man kvar Esso, Gulf och Texaco.
Christchurch High Street väckte också minnen. Den ser fortfarande ut som på tiden innan de stora kedjorna tog över. Här härskar fortfarande de enskilda butiksägarna. Och som pricken över i:et fanns det en liten vinyl- och CD-butik alldeles intill.
Sedan upptäckte vi att Christchurch har en fantastisk kyrka, storlek mindre katedral, med rötterna i saxisk tid (dvs före normandernas intåg 1066) plus rester av ett slott från tidig normandisk tid. Har inga minnen av dem från språkresan, men de måste ju funnits där då. Det måste floden och småbåtshamnen också.
Hur som helst hade vi en bra dag.
Vi avslutade som vanligt på Wetherspoonpuben i centrala Bournemouth. Idag var det Curry Night. Varmrätt och en stor öl för £8.40. Jag tog som vanligt en Chicken Tikka Massala, en av mina favoriträtter. Stora kycklingbitar och lagom stark sås.
I många år trodde jag, som många andra att Chricken Tikka Massala är en indisk rätt. Den smakar väldigt indisk. Men receptetet skapades i Storbritannien, vad jag förstår i Glasgow. Det är britternas motsvarighet till kebabpizza. En inhemsk rätt som skapas utifrån importerade mattraditioner.

Strax efter frukost i morse tittade jag igenom broschyrstället på hotellet. Jag hittade en broschyr om stadsrundturer med buss, den där hop-on-hop-off-typen, där man får guidning i hörlurar. Eftersom vi har goda erfarenheter av dylika från bland annat Oxford och Paris beslöt vi att hänga på. Enda problemet, i Bournemouth går de bara en gång i timmen och nästa var om 15 minuter från piren. Snabbt rusch och vi hann.
Som vanligt får man massor av nyttig information. Visste ni till exempel att den unge Winston Churchill nästa dog i Bournemouth? Ett våghalsigt försök att hoppa från bro till ett träd ledde till tredagars medvetslöshet. Eller att Stevenson skrev Dr Jekyll och Mr Hyde här? Eller att Harry Redknapp äger hus utanför Poole?
Vi hoppade av i Poole, platsen med världens näst största naturliga hamn. Bara Sidney lär vara större. Vi fick en idé och hoppade på en tvåtimmars båttur ut till början på Jurrasic Coast.
Det var en god idé. Vi fick se de stränder där engelska armén övade inför D-day, den ö där det första scoutlägret ägde rum under ledning av Baden-Powell 1907. B-P sitter förresten staty vid kajen i Poole.
Klipporna vid Jurrasic Coast var fantastiska. Vita klippor som stupade hundratals meter ner i havet, och vissa av dem som stora vita raukar i havet. Påminde om The Needles på Isle of Wight. Allt guidat av en kunnig, och humoristisk kapten.
Väl tillbaka besökte vi det som varje engelsk badort med självaktning måste ha, piren. Efter att ha varit i Brighton för ett par år sedan var den en besvikelse. Men parken som ringlar sig upp från havet mot shoppingcentrat är fin.
Imorgon blir det Christchurch.

Vi förflyttade oss från Isle of Wight till Borunemouth idag. Väl framme förvandlades de mindre regnskurar vi dittillls haft under dagen till ihållande, rikligt regn med hård blåst. Det verkade som vädret ville ta igen en veckas torka och hjälpa de döende gräsmattorna.
Vad gär man i en större stad när det regnar? Jo man shoppar. Och Bournemouth har gott om sådana möjligheter. Jag köpte en biografi över Paul Simon och Tony Robinsons självbiografi, båda inbundna, för sammanlagt £10 på Works och Kickie en väska och en massa smått på Primark plus 3 mascara för priset av 2 på Boots. Enda besvikelsen var HMV. Nog enda gången jag lämnat en av deras affärer utan påse.
En fundering efter besöket på ASDA, och ett tidigare på Tesco. Förr var de stora varuhusens egna cafeterior säkra kort om man ville ha en billig fika med bifogad kaloribomb, eller en enkel engelsk lunch, båda till lågt pris. Nu verkar den tiden vara förbi, Outsourcing är tydligen tidens trend. På Tesco var det Costa som stod för serveringen, på ASDA var cafeterian utbytt mot McDonalds.
Vi avslutade kvällen med öl, mat och vykortsskrivning på The Moon in the Square, en av Bournemouths tre Wetherspoon-pubar. Det finns de som fnyser år W-spoon, och det är sant att de är mer restauranger än gammaldags pubar, men maten är prisvärd och de har alltid en antal real ales på fat. Däremot skiftar priserna. På Isle of Wight var det verkligen billigt, i Bournemouth är det ungefär samma priser som i London.
Det enda nackdelen med W-spoon när man är på semester är att de är noga med att redovisa vad maten innehåller, inklusive energimängden. När jag är ledig och vill njuta av livet några veckor är uppgiften på menyn om att den portion chips (engelsk pommes fr4ites för de oinvigna) som serveras tillsammans med köttet innehåller 597 kcal.
Avslutade "There's Only Two David Beckham" igår kväll. Den som vet det minsta om fotboll MÅSTE läsa den. En av de bästa, mest fängslande och roligaste böcker jag läst på länge. Den finns på svenska också, "Det finns bara två David Beckham". Författaren heter John O'Farrell.

Vi körde Isle of Wight runt idag. Vi följde kustlinjen under stora delar och fick uppleva en del fantastiska utsikter. Ofta stupar klipporna brant ner mot vattnet, så från vägen får man en del spektakulära vyer. Ett par av de platser vi stannade vi längre ned, men först lite allmänna intryck.
För det första: CYKLISTER. Ensamma cyklister, cyklister i par, cyklister i mindre eller större grupper, turistande cyklister med ryggsäckar och annan packning, tränande tävlingscyklister, gamla och unga cyklister, hel Isle of Wight är fullt av cyklister en varm julisöndag. Varning!
Udda varningsskyltar. På flera platser har vi blivit varnade för ekorrar. Skämtar inte för ekorrar, ibland till och med röda ekorrar. Vilka skador kan de tillfoga bilen? På en plats blev vi varnade för vad som ut som ankor. Mycket riktigt, strax efter var jag tvungen att tvärbromsa för att inte döda ett par gräsänder som i sakta mak vandrade på vägen.
Vi besökte Yarmouth Castle. Lite svårfunnet, även när man lyckats parkera i närheten. Men en trevlig liten fästning, lätt gripbar, en gång i tiden skapad av Henry VIII för att skydda området från franska och spanska angripare
Dagens höjdare var The Needles, några fantastiska klippformationer i nordvästra hörnet av ön. Som vita berg stiger de upp ur havet. Här fanns också en befästning byggd på 1800-talet med avsikt att hindra främmande fartyg från att ta sig in till flottbasen i Portsmouth. Anläggningen användes så sent som under andra världskriget. Och om ni besöker (vilket ni måste om ni är på ön) så bomma inte "The Tea room". Helt i 1940-talsstil, med tidsenlig musik i högtalarna. Vi åt var sin sponge cake med kokos och ananas. Sagolikt gott. Med drycker bara cirka £13 för två.
Vi är mycket förtjusta i engelskt vitt vin, så varje gång vi har bilen med till England köper vi en del. Tyvärr måste man besöka vingårdarna för att få tag på det, få butiker tar in produkterna.
Det är en väl bevarad hemlighet, även för engelsmännen själva, men det finns flera hundra vingårdar i England. De flesta ligger i söder, men det finns minst en i Lincolnshire. Vår favorit är Three Choirs in Newnt, Gloustershire, men dit hinner vi inte denna gång. Idag besökte vi Adgestone Vineyard utanför Sandown. Efterprovsmakning bestämde vi oss för sex flaskor av deras "Dry Wight".
Vi slutade dagen med trerättersmåltid och drycker på Man in the Moon (Wetherspoon) i Newport. Det bästa med att äta på pubar är att man aldrig behöver vänta på notan eller fundera på hur mycket dricks man ska ge. Beställ vid baren, betala och få sedan maten levererad till bordet. Likaså kan man sitta hur länge som helst. Ingen begär att man ska gå när man har ätit upp. Vi har tillbringat många kvällar på pubar, skrivande vykort över en pint öl eller ett glas vin.
Man kan också notera hur många engelsmännen träffar sina bekanta på puben Vi svenskar bjuder hem varandra, i England går man på puben tillsammans och äter.

En av tjusningarna med att bo på små guest houses är att man ibland hamnar i intressanta frukostkonversationer med okända. Som i morse.
Husets ägarinna kom in och ville försäkra sig om att vi alla mådde bra. Hon klagade på den hotande vattenbristen på ön och så var vi fem vid tre olika bord igångh. Snart var vi inne på Englands förmåga att stänga ner vid minsta snöfall. Som sist de kom snö på Isle of Wight för några år sedan. Första gången på 27 år. Inte fanns det vare sig sand, salt eller plogar. Det snöar ju aldrig. Hela ön stängde ett par dar. Engfelsmännen lyssnade förvånat på hur vi svenskar tycker att allt under en halv meter är OK.
Av någon anledning kom vi inte på trenden med lokala ölbryggerier, en trend som startade i England för länge sedan, men nu även har nått Sverige. Vi konstaterade att det numera finns lokalt öl överallt.
Och på tal om lokalt öl. Här är min tre-i-topplista på Isle of Wight-öl efter ett dygn på ön:
1. Yachtman's Ale, Island Brewery
2. Ett öl med konstigt namn från Ringwood Brewery
3. Wight Gold, Goddard Brewery
All tre riktigt goda.
De två förstnämnda provade vi på puben Bargeman's Rest nere vid Newport Harbour. Det är en pub som lyckas förena storlek (massor av plats både ute och inne) med mysighet. Allt i puben går i sjömansstil, och de hade massor av olika ales på fat. Rekommenderas starkt om ni kommer till newport.
Newport Harbour låter stort, men hamnen ligge vid den lilla floden (läs ån) som når in hit. Plats för kanske 7-8 segelbåtar av normalstorlek.
Jag fick prov på engelsmännens generositet. Var på jakt efter boken "There's Only Two David Beckhams" (den heter så, det grammatiska felet får stå för författaren). Hade glömt att det är John O'Farrell som skrivit den så jag bad en expedit på W H Smith om hjälp. Han kollade i sitt register, gav mig författarnamnet, men konstaterade att de inte hade den inne. De kunde inte heller beställa den eftersom den var "out of print" och det inte fanns något ex i förlagets lager. "Men testa Waterstones längre ner på gatan", sa han och hänvisade till konkurrentbutiken. Mycket riktigt de hade ett sista ex.
På eftermiddagen besökte vi Carisbrooke Castle, på gångavstånd från vårt guest house. Jag ville dit mest för att Charles I satt fången där vid slutet av det engelska inbördeskriget, innan han, som första och enda engelska kung, blev dömd till döden och halshuggen. Jag hade väntat mig en ruin, men mycket var i god kondition och det blev ett minnesvärt besök.
På CC hade de i gamla tider (slottet är cirka 1 000 år) getter som drev det stora hjul som hissade upp och ner hinken som hämtade vatten från den 40 meter djupa brunnen. Man har fortfarande kvar getter som några gånger om dagen visar besökare hur detta gick till. Vi var på en visning, med en rolig och kunnig guide, som engelska guider oftast är. Efteråt bestämde jag mig för att i mitt nästa liv bli get på Carisbroooke Castle. Tänkt att bli ständigt ompysslad och matad, med det enda kravet att jobba max tre tvåminuterspass om dagen, om man vill. Om man tjurar och inte vill någon dag gör någon av ens kompisar jobbet. Tala om smörtillvaro.
Until tomorrow ...

Planen var enkel
Frukost på hotellet. Bilen till hamnen, färjan till Dover, drygt 20 mil till Portsmouth, med avbrott för en trevlig lunch någonstans, förjan till Fishbourne och så bilen till Newport och vårt guest house.
Första frågan dök upp sent torsdag kväll. Var har jag biljetterna till första färjan? I min noggrant organiserade semesterfolder fanns bara en bokningsbekfräftelse. Ringde färjebolaget, men hamnade hos en fransktalande telefonsvarare som bad mig göra val. Jag förstod vilka siffror jag kunde trycka på, men inte vad de olika alternativen bestod av. Efter lite internetande hottade jag numret till en engelsktalande service, som upplyste att bokningsnumret var tillräckligt.
P&O Ferries är utmärkta. Och vilken taxfree-shop. Inget jättesortiment, men priser som kan få Borde Shop i Puttgarten att blekna. £18 för kartonger med sex bra finer. Blir storhandling på vägen hem.
Vår GPS tyckte att bästa vägen mellan Dover och ortsmouth var M20 in mot London, M25 en bit och så en annan M-siffra mot Portsmouth. Skulle ta cirka 2.30. Gott om tid för lunch eftersom vi var ute på vägen strax före 12.00 och inte behövde vara vid färjeterminalen förrän 16.30. Så iväg. Allt var OK tills Radio Kent meddelade att M20 northbound var avstängd vid Junction 7 på grund av en kollision mellan två lastbilar.
Kort koll på kartan. Vi kör via Hastings och Brighton istället. Vi svängde av vid Junction 10 i riktning mot Hastings. GPS fick spade och försökte i flera mil att få oss att vända tillbaks. Vi hämnades genom att stänga av honom.
Enda felet med den nya vägen var traktorer som sänkte medelhastigheten och en belgisk bil som körde väldigt mysko. Men vi nådde Hastngs och la oss på ringvägen i riktning mot Brighton. Ingen bra idé. Det var verkligen en ringväg och strax passerade vi en plats vi redan hade varit på. På med GPS:n igen som fick leda oss ut.
Sedan var det köer vid ett antal rödljus, i ett tiotal rondeller, efter en skördetröska, vid ett par vägarbeten och så vidare. Lunchrast var det aldrig tal om. En påse snablar, en påse M&M och lite medhavd läsk fick duga. 16.45 nådde vi färjeterminalen, utan att ha lämnat bilen för annat än en kort kisspaus.
Men båtresan var ett nöje. Sol och +24. Vi stod på soldäck med vinden i våra hår och njöt medan Isle of Wight närmade sig färjan. Och vi fick belöning för vår möda. Vi stod längst fram och körde av först, i och för sig efter ett gäng cyklister, men ändå.
Incheckningen gick bra, trots allt. Det kreditkort jag hade garanterat bokningen med gick ut i maj i år, så vare sig Booking.com eller guest houset visste om vi skulle komma. Bokningsfirman hade försökt nå mig, men eftersom jag inte svarar på främmande nummer från USA hade de inte lyckats.
Men vi fick vårt rum och vår värdinna visade vägen till den lokala puben Eight Bells där vi avnjöt en sen superb middag, nersköljd med var sin pint lokal öl. (Bryggeriet heter Goddards och har roliga namn på sina öl som Ale och Eight och så.)
Nu väntar News at Ten, och imorgon ska vi utforska Newport.

Jag gillar att köra bil i Storbritannien. Vänstertrafiken bekymrar mig inte det minsta. Antingen kör man på små grusvägar på Isle of Skye och Dartmoor, eller så är det sexfiliga motorvägar i södra England. Oavsett vilket spelar vilken sida man kör på ingen roll.

Det enda problemet är rondeller. Trafiken kommer liksom från fel håll. Passageraren skymmer vad som händer och det blir lite av en chansning när man kan köra. Vi har löst det så att frun i passagerarsätet säger till när det är klart. Då kör jag. Har hon fel är det ju hennes sida av bilen som trycks in, så jag litar på att hon sätter säkerheten främst.

För vi hyr aldrig bil. Vi kör vår egen. Den brukar komma hem betydligt tyngre lastad än den lämnade fosterlandet.

Men numera ta det tid. Först drog de in båten från Göteborg till Harwich. OK. Det fick bli Newcastle och norra England. Så lades den rutten ner. Inget större problem. Göteborg-Fredrikshamn, 30 mil genom Jylland och sedan Esbjerg-Harwich. Fem-sex timmar längre, men fortfarande OK.

Sedan lade man ner Esbjerg-Harwich också för snart tre år sedan. Så i år blir det Göteborg-Kiel och så drygt 80 mil till Calais för färjan till Dover, med extra övernattningar. Mycket bilkörning och mycket kontinent.

Idag har vi kör drygt 50 mil, Kiel-Eindhoven, för en första övernattning.

Jag är kluven till de tyska motorvägarna.

På plussidan finns mängden av rastplatser med toaletter. Fina naturrika platser i direkt anslutning till vägen, med välskötta toaletter. Det verkar som om det finns gott om tyskar med samma problem som jag, liten, med livaktig blåsa. På plussidan finns också vägnätets utbredning. Man tar sig nästan överallt på autobanorna. Av dagens drygt 50 mil har bara ett halvdussin körts på ickemotorvägar.

Men vägbanorna börjar i många fall bli slitna. Ibland är de väl mycket lappade. Det verkar även det tyska vägverket ha upptäckt, och satt igång med reparationsarbeten modell större. Jag har inte räknat, men idag har vi passerat minst sex större vägbyggen, som ibland sträckt sig över tio kilometer, där maxhastigheten på 130 km/tim ändrats till 60 eller 80. De 5.40 som resan skulle ta enligt Google Maps blev cirka sju timmar, exklusive raster.

Maxhastighet förresten. En stor skylt när vi körde av färjan förkunnande att den på tyska motorvägar är just nyss nämnda 130 km/tim. Man informerar turisterna, men tycks ha missat att informera tyska bilförare, speciellt sådana som kör BMW eller finare modeller av Das Auto (VW). Ibland sveper de förbi en svensk maxhastighetsförare med en speed som får den svenska bilförarens fordon att skaka till.

Men incheckning på ett Van der Valk-hotell (superfina, stora hotellrum) och en påföljande buffet i en av hotellets restauranger förlåter det mesta. (Nej, jag är INTE sponsrad, jag bara gillar hotellkedjan och deras mat.)

Fortsättning följer …