ukulelemorfar

För exakt tre år sedan dog min pappa. Hans önskan att få dö i hemmet blev aldrig verklighet, istället tillbringade han den sista dagarna på Ystad lasarett där hans organ gav upp hoppet om att hålla honom vid liv. En av mina stora sorger är att vi skiljdes i oenighet vid vårt sista längre telefonsamtal. När jag ringde honom på sjukhuset någon dag innan han dog var han allt för svag för att kunna prata.

Min pappa var envis som synden, ibland en svaghet, men ofta en styrka. När min pappa bestämt sig för att genomföra något så gjorde han det. Hans enda ”misslyckande” jag kan minnas var drömmen om en stor modelljärnvägen på övervåningen i vårt hus i Vendelsö. Men det kan ju vara hans tre söners totala intresse för projektet som ledde till projektets fall.

Min pappa hittade redan under gymnasietiden sin kärlek, mamma Ewy. På den tiden ordnade man först jobb och inkomst, sedan gifte man sig och först därefter skaffade man barn. Pappa berättade han att han sökte sig till SJ för att där fick man betald utbildning. På så sätt kunde han och mamma snabbare skaffa sig förutsättningar för att gifta sig och bilda familj.

Järnvägskarriären inleddes i Landskrona, men snart blev det arbete i Borlänge, sedan Gävle/Dala-distriktets kontor i Gävle och slutligen centraladministrationen i Stockholm. Pappa arbetade med budgetfrågor och senare trafikforskning. Vad jag förstod var han en i generaldirektörens stab.

Under den första Stockholmstiden lyckades han med konststycket att läsa in en fil kand i ekonomiämnen på normal studietid, tre år, samtidigt som han arbetade heltid och hade familj med tre barn hemma (och mamma arbetade också heltid).

Efter pensioneringen flyttade pappa och mamma ner till Österlen och ett specialbyggt hus. Pappa började forska. Först släktforskning, så jag behöver inte kartlägga min släkt på hans sida, pappa har letat fram allt som går att finna. Sedan blev det fartygsförlisningar runt Österlenkusten och historien kring Sandhammarens fyr. Han och några vänner lyckades förvärva visningsrättigheter till fyren, fick Leaderpengar för att göra i ordning området, sätta upp informationstavlor och bygga en modell av den flyttade norra fyren. Idag är Sandhammarens fyr ett besöksmål som lockar flera tusen besökare varje år. Och i närheten finns räddningsbåten som min farfars far var en av roddarna på.

Jag tillbringade många år med att visa att jag inte var lik min pappa, men numera ler jag när någon jämför mig med honom. Min pappa var inte en sådan som bara pratade, även om han var en suverän berättare, han såg till att saker hände, och hans forskning kring Sandhammaren har gjort att han lämnat efter sig något som kommande generationer kan ha glädje av.

För ett antal år sedan var sonen till en av våra kändisar på besök här i Mellerud. Jag ställde frågan om han var kändisens son och hans svarade: ”Ja. Jag har inget emot att man frågar mig det, för jag är stolt över min pappa.” Idag skulle jag svara samma sak om någon frågar mig om jag är Arnes påg.

Trivia: Om ni besöker Örnahusen på Österlen hittar ni en väg i byn som heter Herman Nils väg. Den är uppkallad efter min farfar, Herman Nilsson (som till Nils Andersson). Han ägde en av lanthandlarna i byn.

Frank Zappa så en gång att han inte bedömde gitarrister efter hur snabbt de spelade utan efter deras förmåga att improvisera fram intressanta melodislingor. En av de gitarrister som för mig står för det Zappa efterlyste är Nils Lofgren. För mig är han en av de mest variationsrika och fantasifulla av de gitarrister som kom fram på 1970-talet.

Efter att ha lett trion Grin och spelat med Neil Young gjorde Lofgren i mitten på 1970-talet två suveräna soloplattor ”Cry Tough” och ”I Came to Dance”. I den vevan så jag och brorsan honom på Konserthuset i Stockholm, en av de mest minnesvärda konserter jag varit på. Förutom sin virtuositet på gitarr har Lofgren också en fin känsla för att skriva lyssningsvärda låtar, både melodi- och textmässigt. Han kan dessutom sjunga, och tillåter bandets medlemmar att ta plats.

Ett av de roligaste inslagen var en studsmatta på ena sidan av scenen. Då och då ryckte han sladden ur gitarren och använde studsmattan för att slå frivolter. Han är nämligen före detta elitgymnast.

Känslan från den konserten finns på dubbel-live-LP:n ”Night after Night” (1977). 15 av hans bästa låtar, i förlängda versioner, samlade på ett ställe. En av mina favorit-live-plattor. Bara avslutningslåten ”I Came to Dance” är värd skivans pris. Som han sjunger: ”I'm no Dylan but I never miss a beat”. Och gitarrslingorna i låten ...

Kanske en del av hans storhet ligger i att han kom till rocken från utsidan. Han började med att spela klassisk musik på dragspel.

Nu för tiden är han mest känd som gitarrist i Bruce Springsteen's E-Street Band. Den som har läst biografin över Bruce eller bossens memoarer vet hur mycket han värdesätter Lofgren. Vi som följde hans tidiga karriär är inte förvånade.

Och så rubriken: Lofgren är född i USA, men hans pappa föddes i Sverige,

De flesta av oss har väl någon närt drömmen om bli upptäckta, bli allmänt kända för något. Kanske inte gå så långt att man får rubriken i Hänt i Veckan eller att man får en egen TV-serie, ”Nilssons värld”, men näst intill. Själv har jag närt en rad sådana drömmar.

Det började tidigt, med drömmen om att bli fotbollsstjärna. I mellanstadieåldern skulle jag bli Sveriges nya ”Zamora” Nyholm, den tidens landslagsmålvakt. Drömmen dog obarmhärtigt i sjuan i en match med Vendelsö IKs andralag mot Ösmo. På 2*30 minuter om jag minns rätt letade sig 25 bollar förbi mig och in i mål. Denna upplevelse kopplad till den växande medvetenheten om att jag var bollrädd ledde till ändrat fokus.

I samma veva lärde jag mig spela gitarr. Nu skulle jag bli popstjärna! Vi bildade band och mödosamt lärde vi oss nya ackord på våra billiga skolgitarrer. Kanske vi skulle ägnat mer tid åt att öva och mindre åt att hitta på fyndiga bandnamn och rita affischer åt oss själva.

Men musicerandet fortsatte och gruppen blev mer akustiskt inriktad, med både egna låtar och udda tolkningar av andras musik. Julius Krojk blev bara världsberömda i Vendelsö, men vi fick i alla fall ett skivbolag att betala två timmars studiotid åt oss för att göra en demo, men strax efter det sprack bandet.

Jag hade redan börjat kompa visprästen Lars-Åke Lundberg, vilket jag gjorde till och från i sju år. Vi hann med att spela på Göteborgs konserthus och Scandinavium, några radio- och TV-framträdan och jag finns med på tre skivor med honom. Men knappast en framtidskarriär.

I mitten på 1970-talet skulle jag bli författare. Jag trodde min lycka var gjord när mitt tredje försök, Halleluja Magistern, våren 1977 kom ut på AWE/Gebers. Men det blev ljumma recensioner, tidig rea och manuset efter refuserades.(Jag gerut en ny upplaga av boken i juni, fast i egen regi.)

Så inleddes en tränarkarriär, först i fotboll sedan i basket. Jag fick Steg 2-utbildning, där Tommy Söderberg och Hasse Backe var två av instruktörerna, och jag gjorde grupparbete med Anders Limpars pappa. Men ett flickfotbollslag i St Erikscupens elitserie och ett basketflicklag som låg snäppet under Sverigeeliten var resultatet.

Så gjorde jag skolkarriär, från mellanstadielärare till skolchef, och tro mig, som rektor skriver man massor av autografer, en på varje faktura som passerar skolan, och som skolchef i en liten kommun är man ofta i pressen. Jag skrev också ett informationsblad för rektorer under 15 år som nådde ut långt, men inte ens några kollegor jag gick kurs med insåg att det var jag som skrev det de läste varannan vecka. Men jag fick viss upprättelse när en i Mellerud besökande TV-kändis frågade: ”Vet du vem min svärfar är? Han vet vem du är.” Det visade sig att han var rektor och prenumererade på Skolnytt.

Som nybliven pensionär har kändisdrömmarna mattas. Kan jag sälja några böcker och kanske få spela på äldreboenden någon gång i månaden är jag nöjd. Men jag kanske kunde bli ståuppare? Jag är ganska regelbunden medverkande på DNs Namn- och nytt-sida. De publicerar i genomsnitt var tredje vits jag skickar in, senast en i dag. Vem vet. Någon kanske hör av sig?

Men tills vidare får jag vara nöjd med att Kickie upptäckte mig våren 1973,

Om man som jag var medlem i Hollies fan club och sedan lyssnade mycket på Crosby, Stills, Nash & Young så är det inte konstigt att man blir köpsugen när man hittar Graham Nash's självbiografi ”Wild Tales” på musikavdelningen på Waterstones vid Piccadilly Circus. Det är också helt naturligt att man faller för frestelsen och gör ett inköp.

Boken fick vänta lite på sin tur, men för några veckor sedan var det dess tur att ligga överst på nattduksbordet och igår kväll nådde jag slutet. Det tog tid, drygt 300 sidor, och ibland läser man böcker långsamt för att njuta fullt ut av dem. Så också med denna, en av de mest välskrivna artistsjälvbiografier jag läst.

För er som inte är så bekanta med Graham Nash så är det berättelse om en kille som föds i Salford, en fattig förort till Manchester (den Ewan McColl skrev ”Dirty Old Town” om) under andra väldskriget, lär känna Allan Clarke under de tidiga skolåren, så småningom bildar Hollies med honom, för att när gruppen är som störst bryter upp från både band och äktenskap för att flytta till Californien, av kärlek till Joni Mitchell och för att få sjunga med två nya vänner där, David Crosby och Stephen Stills. Genom gruppen vaknar han politiskt och är med och ordnar konserter mot kärnkraft, för miljön, för fattiga barn med mera, tillsammans med folk som Bonnie Raitt och Jackson. Så småningom får han en orden från engelska drottningen för sina insatser, blir invald i Rock and Roll of Fame två gånger, både för C, S, N & Y och Hollies, och blir inbjuden att träffa flera amerikanska presidenter.

Mycket av berättelsen handlar om hans vänner, först Allan Clarke och sedan David Crosby. Genomgående skriver han om glädjen att få sjunga och att skapa musik.

Några reflektioner:

Hollies beskrivs som ”eight-pints-a-night-blokes” med målet att producera hits, även om det görs med kärlek. När han via Mama Cass träffar Crosby, Stills och Joni M beskrivs det som ett uppvaknande, med lite hjälp av olika icke alkoholhaltiga droger. Konflikterna inom Hollies innan han lämnar blir uppenbara. Han vill experimentera mer med musiken, de är nöjda med låtar som Jennifer Eccles. De säger nej till låtar som Marrakesch Express och Teach Your Children.

Under Hollies-tiden handlar mycket om sex, snygga tjejer som väntar på alla ställen de spelar, och han beskriver att det kanske inte var så konstigt att hans första äktenskap sprack. I USA står drogerna i centrum. Han skriver att CSNY sällan går upp på scen eller spelar in utan att först ha tänkt på. Cannabisen och kokainet flödar. Den som fastnar är Crosby, som spenderar i stort sett allt han tjänar på drogerna, och är nära att dö på kuppen.

En bok för alla som vill ha en inblick i hur det är att vara firad stjärna, men behålla glöden. Det var först på slutet jag upptäckte att den är skriven 2013. Men försök att hitta den.

Påskdagen fick mig att äntligen ta mig samman och ta fram min sällan använda 12-strängade Ibanez. Jag misstänker att den fortfarande har originalsträngarna från inköpet för mer än tio år sedan. Det är så längesedan att butiken där den köptes hunnit både flytta och lägga ner. (En av många musikprylar i vårt hus som härstammar från Rämjes Musik i Väne Ryr.)

När jag plockat av strängarna såg jag hur skitig gitarren var. Fram med olja för att ge greppbrädan glans och möbelpolish för kroppen. För huvud och baksida räckte en bra dammtrasa.

Helt plötsligt kände jag en väldig avund gentemot Bruce, Clapton och de andra storheterna. De har råd att hålla sig med gitarrtekniker som ser till att deras redskap ständigt är nysträngade och har lagom spänning halsarna.

Och inte bara det. Såg Jackson Browne på Liseberg för ett par år sedan. Han använde en tre-fyra olika gitarrer med olika ljud och stämningar. Tror ni han hade koll på dem? Knappast. Varje gång han skulle ha en ny kom en man in från sidan med den som skulle användas för nästa låt, och bar ut den som inte behövdes för stunden. Själv får jag sköta allt själv när jag under en spelning ska byta instrument. Orättvis är bara inledningen. Dessutom är jag säker på att Jackson (och många andra) dels får bättre betalt än jag för att spela och att de inte heller måste släpa PA eller gitarrförstärkare.

Men låt vara. Sist Fairport Convention spelade i Mellerud (2008) pratade jag med Simon Nicol när han bytte strängar (alldeles själv) på sin medhavda halvakustiska gitarr. Han hade en hel box med strängar, ett set för varje konsert på turnén. Då kände jag lite samhörighet med min idol sedan 70-talets början. Samtidigt undrade jag varför han inte använde samma typ av strängar som jag, så kallade ”coatade” som håller klangen mycket längre.

I morse fick jag ett ryck och kollade in Raj Montana Bands nya skiva via Spotify. Jag var väldigt förtjust i dem när det begav sig, men blev nu lite besviken. Var de inte bättre? Var tvungen att ta fram deras, i mina ögon bästa LP (ni minns de där stora svarta som kräver att man mitt i lyssnandet vänder på dem), ”September” från 1981. Jovisst, de var bättre då. Vilken tryck och vilka låtar, och gitarrsolona … Kolla själva!

Min bror sa att han igår betackade sig för ”Glad påsk”-hälsningar. Jag utgår från att han tänkte på att det var långfredag, dagen då Jesus enligt bibeln avrättades. Jag håller med, känns lite fel att önska någon glad någonting på en dag som är helgdag för att minnas att någon miste livet. Sedan må engelsmännen kalla det Good Friday bäst de vill.

Men låt mig peka på en annan konstighet som inte uppmärksammas. Men först ett konstaterande att vi nordbor är konstiga. Vid jul firar vi att Jesus föddes, men vårt stora firande är dagen innan, på julafton. Analogt funderar jag på att sluta fira min födelsedag och istället fira rejält dagen innan, på min födelsedagsafton. På så sätt får jag eventuella presenter en dag tidigare, och kan ägna min födelsedag till rekreation efter festen. Smart, eller hur?

Men åter till påsken. Om vi ska följa bibelns berättelse är det ungefär så här:

Palmsöndagen: Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.

Skärtorsdagen: Jesus tvättar lärjungarnas fötter och de äter sista måltiden tillsammans.

Långfredagen: Jesus korsfästs.

Påskdagen: Jesus uppstår på tredje dagen i enlighet med förutsägelserna.

Men påskafton? Tom! Här händer inget mer än att alla går omkring och tror att Jesus är död, avrättad av romarna. De sörjer sin döde ledare, ovetande om den stora vändningen dagen efter.

Det är denna sorgedag vi firar stort med ägg, sill, köttbullar och en massa annat som den tidens israeler aldrig hade kommit i kontakt med. Varför? Det är lika ologiskt som att vi firar dagen före födelsen. Varför vara glada en dag när alla trodde att den som grundade vår religion var död?

Men för all del: GLAD PÅSK!

Musikaliskt påskminne

Det började hösten 1971. Jag och Ante var med och kompade visprästen Lars-Åke Lundberg på en midnattsgudstjänst i Gustav Vasa-kyrkan vid Odenplan i Stockholm. Vanligtvis hade man gästartister, som Samla Mammas Manna och Turid, men den här gången spelade man musik från Jesus Christ Superstar i högtalarna. Det hela knöts ihop genom att några präster mellan låtarna läste bibelpassager som passade ihop med texterna.

Efteråt sa Lars-Åke att vi skulle göra något liknande i Vendelsö kyrka. Ante protesterade och sa att vi skulle inte spela några skivor i kyrkan, vi skulle sjunga JCS själva. Vi log åt honom. Ungdomligt övermod, han gick ju bara i nian.

Men Ante satte igång. Han plockade ut ackorden (massor av dimackord och liknande, och gott om 7/8- och 5/4-delstakter) till ungefär 2/3 direkt från skivan. Håkan, vår körledare, började öva med kören, vi valde ut solister och som kompband lärdes ett förstärkt Julius Krojk upp. Givetvis fick vår präst Lars-Åke sjunga Jesus, och Staffan ur Julius Krojk blev Judas.

Vi hade inte tillräckligt med folk så Lunkan fick sjunga på Pilatus och Herodes. Han löste det genom en papphatt med ertt H på ena sidan och ett P på andra, rollbyte = vänd på hatten. Den svenska texten till Herodes sång underkände han, så han skrev en egen, i mitt tycke bättre.

Vi bestämde oss för premiär i Vendelsö kyrka under påskhelgen 1972. Under våren nåddes vi av oroande nyheter. Flera planerade uppsättningar av JCS stoppades av rättighetsinnehavarna. Skolor, kyrkokörer och andra tvingades ställa in under hot om skadestånd. Vi bestämde oss att vi kör ändå, men under mycket hysch-hysch. Inga annonser, ingen förhandspublicitet. Men med en stor kör tog biljetterna till båda föreställningarna snart slut.

Det blev succé. I princip var det en konsertversion med de bästa 2/3 av rockoperan. Och det var vi ungdomar som fixade det. Så när som på Lars-Åke och Håkan var jag med mina nästan 19 år äldst i ensemblen.

Vi fortsatte i ett år. Genom Lars-Åkes rykte fick vi åka runt och spela JCS på många platser i mellansverige. Givetvis i flera Stockholmskyrkor, som Nacka, Farsta och Högalid, men vi var också i Eskilstuna, Örebro, Västerås och Skänninge, och kanske på någon mer plats.

Jag har varit med om att sätta upp JCS två gånger till på Brandbergsskolan, men allt startade med att Ante förklarade att det inte skulle spelas grammofonmusik i Vendelsö kyrka. Jag är honom evigt tacksam.

Hösten1986 fick jag som vikarierande studierektor på Brandbergsskolan följa med Haninges skolledare på deras årliga veckolånga utbildningskonferens. Den här gången gick den till Helsingfors, med utbildningspass både på båten och hotellet.

Vid ett av de första passen blev vi ombedda att formulera mål för vårt liv och vårt arbete. Min rektor, också han vikarierande och cirka 20 år äldre än jag, skrev som livsmål: ”Att uppnå pensionsåldern i så gott skick så jag kan njuta av den.” Som 33-åring tyckte jag att det var ett väl defensivt mål. Här skulle världen, åtminstone skoldelen av den, erövras.

Som nybliven pensionär förstår jag mer hur han tänkte, och funderar över hur jag står mig i förhållande till hans mål. Jag, som alltid har ansett mig fullt frisk, konstaterar att jag varje morgon äter fem läkarordinerade piller, och två till varje kväll, samt jag går och väntar på tid för en knäoperation. Men jag har i alla fall huvudet i behåll, även om jag då och då glömmer småsaker, som varför jag just gick ut i köket, eller vad det var jag skulle plocka upp med ”plock-upp-från-golvet”-verktyget jag just hämtade. Men det är småsaker.

Jag får skylla en del av detta på den indragna tidningsutbärningen. Sedan vi inte längre får papperstidningar i brevlådan varje morgon har antalet lösa sudokos och korsord per dag minskat drastiskt.

Man ska också förbereda sig för sin pension sägs det. Det är viktigt att hålla sig aktiv. Min pappa köpte i god tid en fin stjärnkikare och började läsa böcker om astronomi. När han väl slutade jobba glömde han bort detta och började släktforska istället, för att sedan övergå till gräva fram historien bakom skeppsförlisningar utanför Sandhammarens fyr, och slutligen historien om fyran i sig självt. Nu är den ett besöksmål på Österlenkusten, komplett med informationstavlor och allt, och den står där som ett monument över vad pappa och hans kamrater gjorde.

Själv hade jag stora ambitioner. Dags att sortera böcker och skivor, lyssna på minst en klassisk skiva om dagen och läsa minst en bok i veckan, samtidigt som jag skulle utveckla min musicerande. Men jag har lagt mycket tid på politiken, skrivit en del uppskattade saker för Melleruds Nyheter, hjälpt till med artistbokningen till årets Kanalyran, och faktiskt spelat och sjungit åtminstone 8-10 timmar i veckan.

Men jag är ju fortfarande bara nybliven pensionär, bara övat i drygt tre månader. Jag har många år kvar för det andra.

Lokal service

I fredags kväll tappade jag en plomb på framsidan av en hörntand. Förstår inte varför. Satt på en pub i Gävle och drack öl, inget som borde få en plomb att ramla ur.

Hemkommen i Mellerud ringde jag min tandläkare i måndags morse. En snabb koll om det var jätteakut (inte) och så fick jag en tid kl 08.00 i onsdags. Kom dit, och efter 11 minuter i tandläkarstolen hade jag en fyllning som känns mycket jämnare och finare än den som ramlade ur (gjord av en annan tandläkare för många år sedan). Inklusive restid till och från mottagningen tog det 35 minuter.

Händelsen fick mig att fundera över hur viktigt det är att ha lokal service, att få saker fixade eller göra sina inköp utan långa resor. Att dessutom vara känd av de serviceleverantörer man anlitar, att ha en relation till dem. När jag ringer tandläkaren, banken eller den byggfirma vi har anlitat flera gånger vet de genast vem jag är och vi kan snabbt reda ut vad som behövs. Skulle något bli fel finns de nära tillhands för att rätta till det.

Detsamma gäller affärer. Att ha en musikaffär på orten när jag behöver nya gitarrsträngar eller andra smådelar till något instrument, att kunna hitta presenten till svärfar eller någon annan på hemmaplan, att vara känd på apoteket när jag ska hämta ut mer medicin osv. Man kan beställa det mesta på nätet, eller köra 5,5 mil enkel resa till Överby shoppingcenter, men det är mycket bekvämare att ha det på hemmaplan.

När jag jobbade diskuterade vi mycket om detta. Många beställer mycket på nätet. OK, kan bli billigare, men på sikt slår det ut de lokala handlarna. Se vad som hände med skivaffärerna, långt innan Spotify och annat slog igen bidrog Cdon till att radera ut dem på de flesta orter. Likaså har Adlibris och Bokus bidragit med till att bokhandlarna försvunnit från många platser. Bekvämt att beställa på nätet, men vi skulle likaväl kunna bett vår lokala handlare att ta hem Cdn eller boken. (Jag är i högsta grad medskyldig, sent skall syndaren vakna.)

När folk berättar om hur de går in i skoaffären och provar modell och storlek för att sedan gå hem och beställa skorna på nätet för att tjäna en hundralapp eller två brukar jag fråga: Och vad får dig att tro att en skohandlare som inte får sälja skor kommer att finnas där nästa gång du behöver ett nytt par?

Så värna ditt lokala näringsliv.

Jag har lovat att hålla 1 maj-talet i Åsensbruk i år. Jag fick frågan efter att jag för två år sedan hållit ett dylikt på Torget i Mellerud, men förra året var ju valår och då fick vår dalsländska riksdagskvinna Paula H hålla det istället. (Hon är mycket duktigt på sådant.)

Med mindre än tre veckor kvar har jag börjat fundera på vad talet ska innehålla och vilken struktur det ska ha. Ju mer jag grubblar desto rörigare blir tankarna.

Några frågor jag brottas med:

• Hur länge kan jag hålla på? Forskningen visar att vi förmår hålla koncentrationen på en talare i cirka 5 minuter om den inte då och då kommer med något som får oss att hoppa till.

• Jag har fria händer, men hur mycket ska jag uttrycka mina egna åsikter och hur mycket ska jag framföra partiets? Hur mycket ren ideologi och hur mycket praktiska frågor?

• Ska jag satsa på det lokala eller ska jag tala mer om det internationella? Det ärt ju EU-val 26 maj, hur mycket ska det prägla talet? Jag är ju gammal vapenvägrare så det kanske är det kanske är läge att tala om fredstanken bakom EU?

• Hur mycket ska jag provocera och hur mycket ska jag smeka medhårs? Första frågan talar ju för några provokationer …

En gång i tiden skulle jag gladeligen ställt mig upp och talat 10 minuter med bara några få stolpar, men med åldern blir man mer självkritisk. Jag minns Churchills svar på frågan hur länge han behövde för att förbereda sig för ett tal: ”Om jag ska tala i 5 minuter behöver jag 5 timmar, om jag får tala i fem timmar räcker det med 5 minuter” Jag tänker hålla på i cirka 10 minuter så det får väl bli något mitt emellan.

Den senaste tiden har två högre chefer fått gå med omedelbar verkan, Swedbanks och PostNords. Det kan ge upphov till funderingar.

Det första jag funderar på är rättviseaspekten dem emellan. PostNords styrelseordförande hävdar med emfas att den sparkade VD:n gjort ett fantastiskt jobb, och att det inte ska ses som kritik mot hans insats att han nu får gå. Som plåster på såren för denna orättvisa, att bli sparkad trots att man sköter sig, får han 14 miljoner.

Inom Swedbank har det uppdagats många missförhållanden. Åklagare utreder företaget, amerikanska myndigheter funderar på sanktioner. I detta läge förlorar styrelsen (där alla tyvärr inte haft tid att läsa larmrapporterna, vilket reser en del frågor) förtroendet för sin VD, vilket är mycket förståeligt. Hon får gå på studs, och som kompensation får hon drygt 20 miljoner.

Var finns rättvisan när en VD som inte klarat sitt uppdrag 43 % mer i avgångsvederlag än den som har skött uppdraget bra? Borde det inte vara tvärtom?

Det andra är avgångsvederlagens storlek. Jag är helt med på att en person som blir sparkad från en dag till en annan ska ha ett avgångsvederlag, kalla det omställningsersättning, så att hen har råd att betala hyran och köpa mat till familjen tills hen hittat ett nytt jobb. Men hur mycket? Behöver man verkligen 14 miljoner för att leva drägligt ett år?

Jag har kollat den lönestatistik som ligger på AMS hemsida och gjort några jämförelser.

14 miljoner motsvarar 9,4 genomsnittliga årslöner för en högre chef inom bank- och finanssektorn (de har bra löner). Det är lika mycket som en genomsnittlig specialistläkare (drygt 10 års utbildning) drar in på 15 år. Båda dessa kategorier lär leva bra på sina löner.

Tittar vi på nedre delen av löneskalan motsvarar 14 miljoner 58 årslöner för en som arbetar inom hemvården.

Jag lämnar åt läsaren att fundera över vad som är rimligt. En sista siffra bara, 14 miljoner räcker till portot för 1 555 556 vanliga brev eller vykort.

Första året efter Lärarhögskolan kände jag mig inte mogen att ha egen klass så jag tog arbete som musiklärare på låg- och mellanstadiet i en förortskommun till Stockholm. (Av hänsyn till de inblandade berättar jag inte vilken.) Jag undervisade 33 veckotimmar à 40 minuter (i skolan var då en timme 40 minuter) och hade 19 klasser fördelade på två skolor. Bara helklass, vilket på den tiden var i genomsnitt 25 elever.

Båda skolorna låg i väletablerade villaområden, men trots det fanns det en del ordningsproblem, framför allt i två av sexorna. I den ena hade skolan satt in tre lärare som arbetade parallellt, men trots det var det stundtals hela havet stormar. 12-åringar blir inte automatiskt väluppfostrade bara för att föräldrarna har stor villa, två bilar och tjusig båt.

I den andra sexan, på andra skolan, var ett antal elever stundtals utstuderat elaka mot sin lärare, en medelålders kvinna. Det var mer regel än undantag att hon var ledsen när hon kom in på lärarrummet efter lektionspassen.

En dag på eftermiddagsrasten kom hon in gråtande. Hon orkade inte ens återge vad eleverna sagt till henne. Då reste sig Marika, vår informella ledare, upp och deklarerade att nu fick det vara nog. Så talade hon om för oss vad vi skulle göra. Alla ställde upp.

När det ringde in var det bara en klassrumsdörr som öppnades, den sexa saken gällde. Alla andra klasser fick stanna kvar på skolgården.

När eleverna kom in i klassrummet fick de en chock. Uppradade vid svarta tavlan stod hela lärarkollegiet, alla utom deras egen fröken. Storögda satte de sig ner och undrade vad som skulle hända. En stunds tystnad så tog Marika ett steg fram.

• Vi är här för att vi har fått reda på att ni är elaka mot en av våra kompisar.

Helt plötsligt insåg de som låg bakom ”terrorn” att det här inte var något mellan dem och deras fröken. Det skulle påverka deras relation till alla andra på skolan också. Jag tror inte det blev perfekt i klassen efter det, men det värsta var över för vår kollega.

Marika (som faktiskt hette så) var en sådan där kollega som var ovärderlig att ha, som alltid kunde vrida allt till något positivt. En dag kom en annan kollega in fly förbannad.

• Och ungen kallade mig ”djävla hummer”.

Marika replikerade blixtsnabbt.

• Vilken komplimang. Vet du vad hummer kostar?

All vrede och upprördhet vändes i ett gapskratt.

...vådan av att ljuga för sitt barn.

En sak som jag tror dagerns uppväxande släkte besparas är torrmjölk. För er som står frågande inför begreppet kan jag berätta att det är mjölkpulver som vispas uti vatten. Mitt minne av det hela är att det är fullkomligt vidrigt.

Jag kom i kontakt med hemskheten under några år i slutet på 50- och början av 60-talen. Pappa hade byggt familjen en sommarstuga vid Skräckasjön vid Ulfshyttan (mellan Borlänge och Ludvika). Det var en stuga som under de första åren var helt utan alla bekvämligheter, som el och vatten. Dricksvatten fick vi från en källa på andra sidan sjön eller från kranarna på tågstationen, den likaså på andra sidan sjön. Toaletten var en planka över en grop.

Innan pappa efter några år kom på att man kunde ha gasoldrivet kylskåp levde vi med torrmjölken.

En dag tog nyfikenheten över. Jag visste ju var vanlig mjölk kom ifrån, men pulvret? Så vid middagsbordet ställde jag frågan. Pappa log och svarade snabbt:

”Enkelt. Man ger inte korna något att dricka så blir det torrmjölk”, vilket lät helt rimligt i en ung mans öron.

Jag började skolan och en vecka arbetade vi med kor, mjölk och sådant. Så det var väl ofrånkomligt att någon annan som blivit utsatt för det vita pulvret ställde samma fråga som jag hade gjort.

”Någon som vet?” kontrade vår lärare, Ruth Enmark.

Dags att visa sig på styva linan. Jag räckte upp handen och levererade det uppenbara svaret. Stort skratt i hela klassen. Jag rodnade och replikerade: ”Det har pappa sagt.” Det stora skrattet blev ett gapskratt.

Jag tror inte att jag någonsin förlät pappa för den nesa han utsatt mig för, och i fortsättningen tänkte jag mig för innan jag citerade sådant han sagt. Och givetvis har både mina barn och barnbarn sluppit torrmjölk.