ukulelemorfar

När jag utbildade mig till sjukvårdare inom civilförsvaret fick jag lära mig en överraskande sanning. Om vi har många skadade att ta hand om sätts den bästa och mest rutinerade läkaren vid ingången till sjukhuset eller behandlingscentret. Jag trodde han skulle operera eller behandla, och det trodde de flesta av mina kurskamrater också. Men hen sätts alltså i sorteringen, för att med sin rutin avgöra vilka som är behov av omedelbar hjälp och vilka som kan vänta. När man tänker efter är det ganska logiskt.

Så ett hopp på 25-30 år. Som skolchef hade jag just tagit beslutet att lösa ut en av våra rektorer. Det gällde att snabbt hitta någon som kunde fylla luckan under rekryteringstiden. Jag gick på en av skolans bästa lärare, tillika en av de informella ledarna. Hon svarade: "Jag vill hellre arbeta med mina elever." Jag replikerade: "Har du tänkt på att som rektor är alla skolans elever också dina elever." Hon tänkte några sekunder, sedan svarade hon ja. När tjänsten blev ledig sökte hon och fick den och var sedan rektor fram till pensionen.

 

Vilket leder till frågan: Var gör en skicklig pedagog störst nytta? Som lärare eller som ledare för andra lärare? Ska bra lärare bli rektorer och inte längre undervisa, eller ska vi låta "de andra" bli ledarna?

För mig är svaret givet: För att bli rektor ska du vara en erkänt duktig lärare. Det räcker inte, du måste också kunna en hel del om ekonomi, vara en duktig organisatör, vara duktig på att hantera konflikter och så vidare, men i min värld gör du dig icke besvär som som skolledare om du inte är en skicklig pedagog. 

Låt mig utveckla mina skäl för detta:

1. Som rektor är du ledare för den pedagogiska verksamheten på skolan. Du ska ha förmåga att bedöma kvaliteten på denna och sätta in åtgärder där det behövs. Du ska också kunna delta i och leda pedagogiska diskussioner, ställa intelligenta frågor och föra resonemanget vidare. Det krävs att du själv har erfarenhet av undervisningen och av att lyckas med den.

2. För att accepteras i din roll som pedagogisk ledare är det bra om en av tillsättningsgrunderna var att du själv är en duktig ledare. Du slipper arbeta så hårt för att skapa dig legimitet i rollen.

3. Det är faktiskt inte så stor skillnad på att leda en klass och en grupp lärare. Det är samma pedagogiska och psykologiska grundprinciper som gör att du lyckas. Om du inte har lyckats leda barn och ungdomar skulle jag säga att din chans att leda vuxna inte är så stor. 

 

Som sagt, att vara rektor kräver många kompetenser, en rektor är lite en "Jack of all trades", men att vara en duktig pedagog är den viktigaste av dem. Men jag saknar ofta detta när rektorstjänster annonseras. Jag minns med saknad hur en kommun i Uppland i början på 1990-talet upprättade en kravprofil för nya rektorer. Som nummer 1 stod: "Tycka om att arbeta med barn och ungdomar". Jag vill också minnas att "vara en duktig lärare" stod högt på listan". Dags att återinföra något liknande.

Jag konstaterar också med glädje att flera av de duktiga lärare jag har haft förmånen att vara rektor för har gått vidare till rektorstjänster, en är till och med skolchef i sin kommun.

Vilken elev skulle vilja gå i en skola där man på morgonen plockar upp sin planeringsbok och sedan sitter ensam i sin bänk och arbetar med sina förvalda arbetsuppgifter på egen hand hela dagen? Och vilken elev skulle vilja gå i en skola där man utsätts för en rad föreläsningar timme efter timme dag efter dag? Eller att arbeta i grupp hela dagen, varje dag i veckan?

Den eviga sanningen att omväxling förnöjer gäller även skolan.

Låt oss lå fast att:

* Det finns saker man lärt sig bäst genom att någon förklarar dem eller visar hur man gör.

* Det finns andra saker man lär sig bäst om någon lotsar en genom förloppet genom att ställa lagom ledande frågor.

* Det finns saker man lär sig bäst när man arbetar i grupp.

* Det finns saker man lär sig bäst när man får arbeta på egen hand.

Det mesta kräver lite av varje. Ta att spela gitarr till exempel (som ni nog har fattat av tidigare bloggar gillar jag gitarrer). 

Det är bra att ha någon som kan visa en hur greppen tas, hur man växlar mellan ackord eller vad man kan tänka på när man improviserar fram solon. På samma sätt behöver man då och då spela tillsammans med andra för att utveckla sitt spelande, testa vad som fungerar och snappa upp nya idéer. Men det behövs också tid för individuell övning, när man automatiserar grepp och löpningar. Det går inte att lära sig spela gitarr på riktigt om man bara håller sig till en inlärningsmodell.

På samma sätt är det med matematik, engelska, historia och alla andra ämnen vi läser i skolan. Det är blandningen som gör det. Lärarens professionalitet ligger i att avgöra vilken metod som ska användas när och hur de kombineras till en helhet.

Detta är den eviga skolsanningen: Det är inget fel med vare sig katederundervisning, grupparbete eller individuell övning, felet är när en av formerna får ta över för mycket, eller när någon av dem glöms bort.

"... att springa åt samma håll som alla andra är inte nytänkande."

Jag hittade citatet i en ledare i dagens GP. Den handlade om allas vurm för Lean, men det fick mig att börja fundera kring skolutveckling, och framför allt vår förmåga att okritiskt anamma modetrender och se dem som lösningen på allt. Vad sägs om följande lista (ett litet urval av alla modetrender som svept över under mina år i skolan).

I slutet på 1960-talet skulle vi revolutionera matematikundervisning. "Hej matematik" hette läromedlet som byggde på det nya. Att plugga additions- och multiplikationstabeller var omodernt. Istället skulle vi lära de små att hantera delmängder. Man skulle kunna kallat det "Hejdå matematik" och satsningen får ta på sig en stor del av skulden till de dåliga matematikresultaten i svensk skola ett antal år senare.

När jag gick på lärarhögskolan svepte en vänstervåg över landet och den påverkade också pedagogiken. Pablo Freire blev en stor förebild för många av oss. Han hade alfabetiserat stora mängder vuxna i Sydamerika. Vurmen för Freire fick sig dock en törn när vår idol ifrågasatte om en metod för att lära vuxna analfabeter att läsa verkligen var lämpad för svenska 7- och 8-åringar.

Som relativt nybakad lärare fastnade många av oss för Freneit och arbetets pedagogik, med lite dragning åt Dewey's Learning by doing. Jag tycker fortfarande att det finns mycket bra i detta, men tyvärr fastnade vi i en diskussion kring hektografens nödvändighet. Min invändning att Freneit nog hade använt en modern kopieringsapparat om det bara hade funnits sådana på hans tid togs inte på fullt allvar av alla.

Så kom den första IT-vågen med Kompisdatorer och målet att alla skulle bli programmerare. 

I början av 1990-talet kom flera parallella popvågor. Montessori blev på modet och i kölvattnet följde först en åldersblandningstrend. När Stockholmsforskaren visade på att elever som gått i åldersblandade klasser var sämre i bland annat matematik stämplades han genast som bakåtsträvare. 

Åldersblandningstrenden kopplades till den nya individualiseringen. Var och en skulle söka kunskap och läraren skulle vara handledare. Katederundervisning blev helt plötsligt ett skällsord. Institutet för Individanpassad skola skördade framgångar och fick bland annat stöd av arbetsgivarföreningen. Numera anser väl de flesta av oss att den vågen är en av orsakerna till dagens kunskapstapp i svensk skola. Man kan inte bygga upp förståelse i matematik och NO genom att sitta och läsa i en bok och svara på frågor, och Learner Autonomy i engelska är väl OK inom vissa moment, men att nöta in ett bra uttal och en bra intonation kräver en lärare.

Och så kom SIQ och vi skulle arbeta med kvalitetsutveckling. Men eftersom ingen riktigt visste hur vi skulle bedöma kvalitet i skolan nöjde sig SIQ med att bedöma vårt arbete med att utveckla kvalitet. Föräldrar och elever dränktes i enkäter om skolmat, information och allt utom själva undervisningen. Den första skola som fick SIQs skolutmärkelse hade arbetat fint med sina administrativa rutiner men inte med något som hade med själva undervisningen att göra. I rest my case.

Man kan ju fundera över vilka dagens trender är, de som vi kommer att skratta åt om 10-15 år och som vi kommer att ge skulden om vi inte lyckas höja kunskapsnivån. Jag vet bara en sak: Alla som påstår sig ha funnit den slutgiltiga sanningen om hur skola ska fungera har fel. Det finns ingen enda väg eller slutlig lösning. Det hela handlar om att plocka idéer på många håll. Men det är ett ämne nog för ett helt eget inlägg.

Tillfrågad av en kursdeltagare om vad han tyckte om Montessoris pedagogik sa Henry Pluckrose en gång: "Do not become followers of a dead corpse." Han la till att det var en pedagogik som fungerade bra för 1930-talets italienska arbetarbarn, och det finns säkert delar vi kan låna, men ...

Ursäkta att det inte kommer blogginlägg om skolan varje dag. Men det krävs både tid och inspiration att skriva.

Nästa inlägg kommer kvällstid måndag 24 november.

 

 

För några år sedan fick jag en förfrågan om att hjälpa en ung tjej med gitarrspelet. Hon kunde några få ackord, men ville lära sig mer om hur man kompar sig själv när man sjunger.

Under ett år träffades vi en timme ungefär var tredje vecka och spelade tillsammans. Jag lärde henne fler ackord, hur man tar barré, vad det är för vits med septimaackord, hur man får tryck i gitarren och lite mer. Vi avslutade det hela med att ge en gemensam konsert.

Jag vill inte skryta, men tjejen gick framåt ordentligt, och blev en riktigt kapabel kompgitarrist. Men vi fick två bieffekter. Den första gällde henne. Eftersom det handlade om att kompa sig själv blev hon under året, helt utan att jag kan ta åt mig äran, en mycket bättre sångerska. Den andra gäller mig. Jag blev en klart bättre gitarrist under året, och fick en helt annan förståelse för mitt eget sätt att spela gitarr. 

På samma sätt har jag varje gång jag håller workshops på ukuleledagen i antingen ackordsteori eller hur man arrangerar för ukulelegrupper fördjupat mina kunskaper rejält. Man lär sig helt enkelt väldigt mycket av att gå in i lärarrollen.

Redan Postman och Weingartner konstaterade detta i en av sina epokgörande böcker på 1980-talet. Den som lär sig mest är läraren. 

Det hela är egentligen inte så märkvärdigt. För att utföra en uppgift själv behöver du viss kunskap, men du behöver inte alltid förstå allt du gör. Det viktiga är att det fungerar, inte varför det fungerar. Du kan spela ackord på gitarr utan att förstå hur de är uppbyggda, du kan lösa integraler och derivator utan att helt veta varför du gör på just det sättet, och du kan prata ett språk intuitivt, utan att ha några som helst grammatiska kunskaper.

Men när du ska lära ut (usch vilket fult ord det har blivit, men det är kortare att skriva än "skapa förutsättningar för inlärning") måste du ha ett helt annat djup i din kunskap. Och under utlärningsprocessen skapar du för dig själv en djupare förståelse för det du lär ut.

Det berättas om Vygotskij att han kläckte många av sina teorier och idéer under sina föreläsningar. När han pratade inför andra fick han ett annat perspektiv på det han pratade om. Hans utlärning blev en grund för ny inlärning.

Så vad får detta för konsekvenser för skolan? Jo, för att fördjupa elevernas kunskaper och hjälpa deras utveckling borde de regelbundet sättas i situationer där de får agera lärare. Det kan vara att i smågrupper förklara för de andra hur de har löst ett matteproblem, eller få i uppgift att förbereda något som de andra ska lära sig, eller att man då och då samarbetar med klasser med yngre (och äldre). För det är faktiskt en sak att kunna något, men något helt annat att hjälpa en annan att lära sig samma sak. Det senare kräver mycket djupare kunskaper, och djupet gör att det kommer att bli kunskap för livet på ett helt annat sätt.

Jag är emot den stora utbredningen av nationella prov. De tar för mycket tid från undervisningen för eleverna och för mycket planeringstid från lärarna. Speciellt allvarligt blir det när den ordinarie läraren är bort från klassen för att rätta proven och en vikarie bedriver undervisningen. Det blir lite bakvänt. Proven verkar vara viktigare än undervisningen.

De allt fler proven verkar vara ett utslag av vårt kontrollbehov, och ett resultat av betygssystemet. Proven i årskurs 6 och 9 har som främsta mål att säkerställa att betygen är "rättvisa".

Bortfallet av lektionstid blir en större när lärare ägnar tiden för undervisning till att förbereda eleverna för proven genom att låta dem öva på gamla prov. Lärarna är ju pressade. Deras elever måste ju ha bra på proven så att läraren själv framstår som en god pedagog.

Jag anser att fixeringen vid nationella prov är en av orsakerna till kunskapsfallet i svensk skola. Värdefull undervisnings- och planeringstid går till spillo.

 

Men ....

Det finns en aspekt på de nationella proven som faktiskt är positiv. De tydliggör kursplanernas kunskapssyn och kan rätt använda påverka undervisningen i rätt riktning. Lår mig ta ett historiskt exempel:

På 1980-talet introducerades processkrivning i svensk skola. Eleverna skulle ges möjlighet att skriva på samma sätt som de som skriver professionellt, det vill säga ges chans att förbereda sig ordentligt och i förväg tänka igenom det som skulle skrivas. På samma sätt skulle texterna kunna bearbetas innan de lämnades in, på samma sätt som en författare eller journalist gör.

Alla var överens om att grundtanken var bra, men det gick trots det trögt med införandet. Lärarna hängde inte på. Men det ändrades när Skolöverstyrelsen meddelade att uppsatsskrivningen i standardproven (den tidens NP) skulle utgå från processkrivningsmetodik. Helt plötsligt började alla högstadielärare öva sina elever i det nya. 

På samma sätt introducerade man några år senare tematisk problemlösning i standardproven i matematik, med liknande undervisningseffekter.

 

Jag har sett en del av de prov som de senaste åren givits i årskurs 6 och kan konstatera att de lärargrupper som seriöst diskuterar provens uppläggning måste komma till en del intressanta slutsatser. Till exempel att målet i engelska inte är att kunna en massa glosor, utan att kunna använda sitt språk. Eller att NO- och SO-undervisning inte går ut på att lära eleverna en massa lösryckta fakta, eller att grammatikplugg på mellanstadiet är underordnat läsning och skrivning.

 

Så det finns positiva effekter av proven, men jag står fast vid att det är för många prov som tar för mycket tid. Och ska man ha kvar dem så låt dem rättas av externa provrättare, så eleverna slipper vikarier för att deras ordinarie lärare rättar prov.

För mig är den ryske pedagogen Vygotskijs tankar en del av lösningen om vi ska höja resultaten i svensk skola. Men vad kan en ryss som dog 1934 kunna säga dagens skola? Låt oss börja från början.

Vygotskij introducerades för grundskolefolk i samband med Skola för bildning, det betänkande som ledde fram till Lpo 94. Han nämns bara i förbifarten, men hans teorier präglar mycket av betänkandet.

Mitt intresse väcktes när jag och en person från Skolverket skulle presentera Skola för bildning för rektorerna i en västsvensk kommun. Skolverkets utsände sa: "Det där med Vygotskij kan vi ta lite summariskt kanske." Min nyfikenhet började gå på högvarv och jag började leta information, vilket det inte fanns så mycket av på svenska. Men jag hittade ett par engelska böcker om honom.

Men varför väcktes han till liv så sent som på 1990-talet? En förklaring gavs av en gästande rysk professor i pedagogik som berättade om Vygotskijs anseende under Sovjettiden. "It was not forbidden, but certainly not recommended, to mention him."

Så i Skolnytt 1995/96 skrev jag en serie artiklar om Vygotskij och hans tänkande.Det var innan den första svenska boken om honom kom (vilket skedde 1998).

 

Vad lär då Vygotskij. Här är ett mycket kort sammandrag av hans huvudsakliga teorier som har bäring på arbetet i skolan:

När det gäller barns utveckling anser han att den går i vågor. Stabila perioder med långsam utveckling växlar med kritiska perioder när det sker en snabb utveckling. Barnets handlande och tankar formar i samspel med andra och blir så småningom en del av personligheten.

Vygotskij hävdar att lärande går från det kollektiva till det individuella, Man lär sig i ett socialt sammanhang. Det gäller till exempel språkutvecklingen. Det utvecklas i samspel med andra och blir så småningom ett redskap för barnet att kontrollera tankar och handlingar.

Språk och tanke hör ihop. Vi tänker genom språket, språket skapar förutsättningar för tänkandet, samtidigt som tänkandet utvecklar språket. Vygotskij menar att vi ständigt bär med oss två typer av talet. Det yttre är det som vi använder för att kommunicera med andra, den inre monologen för att planera och reflektera.

 

Hans viktigaste bidrag till pedagogiken är dock teorin om utvecklingszonerna, och framför allt den om den proximala, eller potentiella, utvecklingszonen. Varje barn befinner sig inom olika områden i en utvecklingszon, den potentiella zonen är den som ligger precis ovanför denna. Den definieras av att barnet/eleven i denna zon klarar av att utföra uppgifter om han/hon får lite hjälp. Hjälpen kan komma från en vuxen eller genom att två elever tillsammans löser en uppgift som är för svår för dem att lösa var och en för sig.

Vygotskij menar att elever för att utvecklas maximalt så ofta som möjligt ska befinna sig i denna potentiella utvecklinszon. Det ska vara utmanande, men lagom utmanande. Lärarens uppgift blir att matcha eleven mot detta och se till att stödet för att eleven ska klara uppgifterna finns.

 

Som sagt. Jag är Vygotskijan och tror fullt och fast att det är hans teorier som borde prägla arbetet i våra skolor.

Det måste varit våren 1974 som jag och en kompis på Lärarhögskolan gjorde en studie av Brandbergen, det område som under perioden 1969-1975 förvandlades från skog och bergknallar till en förort för 12 000 invånare. Studien var en del av vår utbildning.

En av de vi intervjuade var en representant för HSB. HSB förvaltade på de den tiden många av de nya förorter som växte upp runt Stockholm, i huvudsak på södra sidan. Det var det stora miljonprogrammet som pågick, det som skulle bygga bort bostadsbristen. HSB-personen berättade om att en ny tids nomader hade uppstått. De kunde genom sitt förvaltande se hur familjer ständigt flyttade runt. Det bodde 6-12 månader i en ny förort, kom till slutsatsen att de inte trivdes och så drog de vidare till en änny nyare.

Vi träffade en lågstadielärare som berättade om skolkonsekvenserna av detta. När hösten började hade hennes årskurs 2 bestått av 14 elever. Nu i april hade hon 22. Men det var inte så att hon hade fått 8 nya. Nej, under skolåret hade sex elever flyttat från orten och hon hade fått 14 nya. Man kan förstå att hon var närmast uppgiven. Hur skulle hon kunna skapa sammanhållning i en klass där i genomsnitt i veckan flyttade in eller ut? Hur skulle hon kunna lägga upp en långsiktig plan för undervisningen och elevernas lärande?

För någon vecka sedan kom jag under en middag i samspråk med en förälder till skolbarn i en kranskommun till Stockholm. Drygt 40 år senare fick jag en berättelse om något liknande, men nu inte orsakat av familjers flyttande utan av det fria skolvalet.

Hon berättade att det på gångavstånd från dem fanns ett stort antal skolor att välja på, både för lärare och skolledare i jakt på bättre arbetsvillkor eller lön och elever vars föräldrar ständigt söker den "optimala" skolan för sina barn. Hon började i svårigheterna att få till en dialog med en skola där man regelbundet byter rektor, och där man aldrig får någon förklaring till bytena, och den otrygghet det kan skapa när eleverna aldrig från termin till termin kan vara säkra på att de får behålla lärare de tycker om.

Men så kom hon in på det verkliga problemet. Det är hur klasserna ständigt förändras. I samtliga barns klasser försvinner efter varje läsår ett antal klasskamrater till skolor i grannskapet, och det tillkommer nya. Kompisrelationer slås sönder och de kvarvarande eleverna måste varje år hitta sin roll i den nya sammansättningen. Rutiner som läraren arbetat in med klassen måste arbetas in på nytt, och de processkunskaper (se ett tidigare blogginlägg) man arbetat med kanske de nya klasskamraterna inte känner till.

Cynikern i mig ser ett samband. Denna ständiga omstrukturering av klasser i våra storstadsområdena försvårar det långsiktiga arbetet med att utveckla elevernas lärande och kunskaper. Det gör att mycket av lärarnas och elevernas kraft går åt till att skapa nya strukturer och hitta nya roller istället för att satsa på kunskapsutvecklingen. Det kanske rent av är så att det fria skolvalet, och framför allt hur det tillämpas, är en av orsakerna till svenska elevers fallande kunskapsnivå? Jag bara frågar. Jag tycker att det vore värt en djupare analys, kanske som forskningsobjekt.

Skolan är ingen tillverkningsindustri där man baserat på kvartalsbokslut kan bestämma sig för att flytta sitt aktieinnehav från ett företag till ett annat. Skolan är en långsiktig process där en grundval för kunskapsinhämtandet elever och lärare (och skolledare) behöver ges förutsättningar att skapa djupa och utvecklande relationer. Det gick inte för läraren i Brandbergen våren 1974, och det verkar inte att gå i Storstockholmsskolor 40 år senare. Har vi inte lärt något av historien?

För att ett yrke som ska få räknas som en profession ska utövarna ha en kunskap som är unik för dem. Man kan fundera på vilken kunskap som är unik för lärare.

En lärare måste ha goda ämneskunskaper inom de ämnen hen undervisar. Men ämneskunskaperna gör inte läraren unik. Det finns inom varje ämnesområde många som har djupare kunskaper än lärarna. 

En lärare måste vara duktig på att strukturera ämnesstoffet för att skapa inlärningsmöjligheter för eleverna. Detta kräver dels goda ämneskunskaper, dels förmåga att sortera, prioritera och skapa struktur. Men inte heller detta är unikt för lärare. Det finns författare och journalister inom olika ämnesområden som ställs inför samma krav.

En lärare måste vara en duktig presentatör och föreläsare. Men det här inte heller unikt. Det är många som inom sitt yrke håller föredrag och presentationer.

En lärare måste vara duktig på att skapa relationer, framför allt med sina elever, men också med föräldrar och kollegor. Inte heller detta är unikt för lärare.

Men det som är unikt för lärarna är kombinationen, att kunna allt detta och kombinera det till en helhet. Och det är här lärarnas professionalitet ligger, att kombinera ämneskunnandet med relationsskapande och arbetet med att skapa strukturer som uppmuntrar lärande. 

Om nu bra lärare ska ha bra lön så måste vi ju veta vad som utmärker en bra lärare. Vi måste också bestämma vem som avgör om läraren är bra eller inte, och vad denne person grundar sin bedömning på. De sista två frågorna återkommer jag till i andra blogginlägg än de här.

Men vad är en bra lärare? Jag tror svaret beror på vem man frågar. Låt mig utgå från de som är skolans huvudpersoner, eleverna, och vad de brukar svara. Min undersökning är helt ovetenskaplig, och bygger på vad högstadieelever i tre kommuner har sagt när jag frågat dem.

Både under min tid som rektor i Götene och i Skara gjorde jag under sista skolveckan på vårterminen en utvärdering med niorna på skolorna. I smågrupper fick de skriftligt besvara frågor om hur de tyckte att deras tre år på skolan hade varit och vilka råd de ville ge de som till hösten skulle börja i sjuan där. (Att låta dem göra detta i grupp ger den arbetstyngde rektorn lite färre lappar att gå igenom, och gör att man slipper en massa "löjliga" svar. Gruppdiskussionen leder till större allvar.)

Fråga tre var alltid: Hur är en brta lärare?

Alla gånger jag gjorde dessa utvärderingar kom alltid samma egenskap högst upp på listan. En bra lärare ska ha humor. I stort sett alla grupper som någonsin har fyllt i enkäten har svarat dessa. 

Jag tror inte att de med humor menar att en bra lärare ständigt ska berätta roliga historier. Men en bra lärare ska kunna skratta då och då, och se det lustiga i saker och ting, kanske inte heller alltid ta allting så gravallvarligt. Och utifrån det elever har sagt när jag pratat med dem så handlar det om att skratta med eleverna, inte åt dem.

Sedan kom alltid egenskaper som att vara rättvis, att kunna hålla ordning, att vara duktig på att få elever att förstå och så vidare. Nästan aldrig fanns "god ämneskunskaper" med på listan. Men det kanske var underförstått. En lärare som inte behärskar sitt ämne är ju sällan bra på att lära ut.

Det år jag var studierektor i Haninge tränade jag samtidigt ett basketlag med flickor ur årskurs 8 på skolan. När vi åkte iväg på bortamatcherna glömde tjejerna ofta bort att jag var deras studierektor (och i flera fall före detta lärare). Då berättade de fritt ur hjärtat. Det var mycket tydligt vilka lärare de gillade och vilka de inte tyckte var vatten värda. (Som tur för vissa var detta långt innan någon tänkt på individuella löner för lärare.)

En bild av deras ideallärare växte fram. Givetvis skulle humorn finnas där, men det var en annan egenskap som smällde lika högt. De lärare de alltid talade berömmande om var de som i deras ögon verkligen brydde sig om eleverna. Det var den lärare som såg när någon var ledsen och var beredd att stanna några minuter efter lektionen slut för att prata, den lärare som hade förståelse för att eleven inte alltid var på topp, och att man någon gång kunde glömma läxan. Det var de lärare som umgicks med elever istället för att formellt patrullera när de hade rastvakt. Det var också de lärare som gjorde det roligt och spännande att gå på lektioner, de som kunde få eleverna genuint intresserade av det som skulle läras in.

Mina iakttagelser är 15-20 år gamla, men jag tror de gäller än. Jag tror att det eleverna främst vill ha är lärare med humor, som genuint bryr sig om sina elever och som får dem att tycka att det är roligt att gå på lektionerna. Jag tror också att det är dessa lärare som får elever som har goda studieresultat. För vem vill inte göra sitt bästa om man har en sådan lärare.

Nästa blogginlägg kommer tisdag kväll.

Ni kanske blir chockade, men jag är trött på att höra politiker säga "Bra lärare ska ha bra lön". Förutom att det är en självklarhet, på samma sätt som bra sjuksköterskor, bra gruvarbetare och alla andra duktiga yrkesutövare ska ha bra lön innehåller uttalandet en hel del underförstått.

Min första fråga är: Varför säger de inte att lärare i allmänhet ska ha bra lön? Är inte ett av problemen att lärare i decennier har tappat i förhållande till många andra yrkesgrupper? Är inte ett annat att den som satsar på annan högskoleutbildning av samma längd både kan vänta sig en bättre ingångslön och en bättre löneutveckling? För att ta tala klartext, är inte problemet att lärarkollektivet ligger dåligt till lönemässigt?

Uttalandet innehåller en underton att alla lärare inte är bra, något som troligen är helt riktigt. Staffan Lindén konstaterade i en av sina roliga böcker om skolan för drygt 40 år sedan att det givetvis redan då fanns dåliga lärare, likaväl som det fanns dåliga, och så ägnade han en hel sida åt att räkna upp yrkesgrupper, och avslutade med "för övrigt se svenskt yrkeslexikon".

Men i sjuksköterskornas kamp för bättre löner hör man aldrig någon säga "javisst, bra sjuksköterskor ska ha bra löner", där handlar det om kollektivet. Och när riksdagsmännen får löneförhöjning får alla det, aldrig hör man talas om att "givetvis ska bra riksdagsmän ha bra löner".

Under mina 22 år som chef på olika nivåer för skolor i fyra olika kommuner har jag kunnat konstatera att den absoluta majoriteten av lärarna är kompetenta och ambitiösa. Jag har gott om riktiga stjärnor på alla skolor, en en mycket stor skara som gör sitt arbete på fullgott sätt, några som inte riktigt når fram, samt enstaka anställda som kanske borde söka sig en annan yrkesbana. Den engelska skolinspektionen, som besöker alla lärare flera gånger under sina inspektioner, skrev i en rapport för många år sedan att cirka 3 % av de engelska lärarna borde lämna skolan. Jag har kommit fram till ungefär en på trettio borde göra något annat. Men de andra gör sitt jobb.

När politiker pratar om krisen i skolan och elevernas kunskapsbrist riktar de underförstått ern anklagelse mot den svenska lärarkåren. "Ni klarar inte ert arbete." När de inför skadeståndsmöjlighet för elever och föräldrar, när de lastar på dokumentationskrav och nya nationella prov understryker de sitt budskap. Och som spiken i kistan kommer "bra lärare ska ha bra lön". Tolkningen blir enkel. Lärarkåren håller inte måttet, men det finns några få stjärnor som ska få rejäla lönelyft.

Titta på detta med förstelärare. Cirka 10 % av lärarna kommer så småningom att få 5 000 kr mer i månaden än de andra. Vilken enorm skillnad det måste vara på dessa och de andra 90 %. Och vilken kraftfull signal till de som idag går i gymnasiet. Satsa cirka fem år av ditt liv på att bli lärare, för 10-15 år efter det ni har gått ut kommer var tionde av er få en kraftig löneökning. Hur ska studenterna kunna motstå ett sådant lockbete. (Obs! Ironi.)

Jag anser att lärarkårens status måste höjas. Ett sätt är att höja lönerna för alla lärare. Javisst, de där 3 % kommer att få följa med, men vad är alternativet? Och givetvis kan vissa lärare få en kraftigare än ökning än de andra, förutsatt att rektorerna har tid och redskap för att ta reda på vilka som är stjärnorna i klassrummen. Men det är ett kommande blogginlägg.

Tills vidare är min bön att slagordet ska vara "Lärare saka ha bra lön", inget annat.

 

Ett problem i dagens skola är att det genom betyg och allt det som hänger med fokuseras så ensidigt på ett av skolans uppdrag, ämneskunskaperna. Det demokratiska uppdrag som gavs när grundskolan infördes verkar ha kommit helt i bakgrunden, likaså några andra uppgifter skolan har, eller borde ha.

För mig är det självklart att skolan ska hjälpa eleven att utveckla kunskaper, och att denna kunskapsutveckling ska följas upp och dokumenteras. Den tänkta kunskapsutvecklingen ska också ligga till grund för planeringen. 

Men, och ett stort men. Det finns många typer av kunskap, varav rena ämneskunskaper är en.

En gång på 1990-talet, när min dåvarande skola kom med i det stora Skolverksprojektet Mål och resultat, presenterade jag en tredelad modell för målstyrd undervisningsplanering som jag tycker håller en. Här är min utgångspunkt för den.

När det gäller kunskaper har skolan ett tredelat uppdrag. Vi ska låta eleverna utveckla kunskaper inom tre områden:

* Rena ämneskunskaper

* Processkunskaper

* Sociala kunskaper och färdigheter

En kort beskrivning:

Vad rena ämneskunskaper är vet de flesta. Glosor, geografiska fakta och samband och så vidare. Man får inte glömma bort dessa. Ämneskunskaperna är viktiga, både fakta och förståelse. Det finns ett klart samband mellan faktakunskaper och förståelse, men det är nästan ämne för ett eget inlägg.

Processkunskaperna är lite mer svår definierade, och ämnesövergripande. Det handlar om att lära sig hur man lär sig. Hur letar jag fakta? Hur ställer jag samman fakta och analyserar dem? Hur kan jag kritiskt granska deet jag hittar? Hur skriver jag en rapport? Hur gör jag en muntlig presentation inför klassen? Hur genomför jag en laboration? Hur planerar jag mitt arbete så jag blir klar i tid?

Allt detta är mycket viktiga kunskaper för en elevs utveckling. Att utveckla processkunskaper är grunden för de vidare studierna och för det vidare livet. Vad hjälper det om jag har mängder av ämneskunskaper, men inte klarar av att stå inför en grupp och tala, eller inte vet hur jag sätter samman en välskriven rapport?

De sociala kunskaperna är också viktiga. Här ligger framför allt förmågan att samarbeta med andra, förmågan att se sin egen roll i detta. En viktig del i de sociala kunskaperna är självkännedomen. Hur fungerar jag tillsammans med andr? Vad behöver jag utveckla i samspelet.

För mig är det självklart att läraren, eller lärarna, i planeringen tänker tredimensionellt. När man planerar ett avsnitt eller en period tänker man på hur man ska utveckla elevernas kunskaper inom all de tre områdena. Område två och tre passar dessutom väldigt bra för ämnesövergripande samarbete. Hur arbetar man tillsammans i ämnena för att öka elevernas förmåga att göra muntliga presentationer? Hur utvecklar man gemensamt deras kritiska tänkande eller deras förmåga att planera?

Det är en gammal sanning att det man mäter blir det man lägger fokus på. Idag mäter vi genom betyg och ämnesprov ämneskunskaperna. Vi har mallar och matriser för elevernas utveckling inom ämnet. Men var finns matriserna och mallarna för elevernas behärskande av de processer som leder fram till ämneskunskaperna? Var finns mallar och matriser för elevernas sociala förmåga, deras förmåga att arbeta tillsammans med andra mot gemensamma mål?

Riktigt rädd blir jag när jag hör lärare berätta om att de omdömen och utvecklingsplaner de ska skriva enligt ledningen enbart ska utgå från de rena ämnesmålen. Jag ser detta som i högsta grad kontraproduktivt. Genom att ensidigt fokusera på ämneskunskaperna och glömma bort de andra uppdragen tror jag att vi på sikt kommer att se hur ämneskunskaperna i svensk skola kommer att försämras.

 

Med tanke på alliansens utspel om betyg från årskurs 4 upprepar jag stora delar från ett tidigare blogginlägg. Det är dags att stoppa vansinnet. Här är åtta skäl emot tidiga betyg.

 

Jag gör två dagars paus i bloggandet. Nästa inlägg kommer lördag 8 november. Men var lugna, jag har minst sex inlägg kvar.

Världen är inte ämnesindelad. Indelningen är en människans konstruktion, tänkt som ett redskap för att kunna förstå världen bättre. Men ibland står ämnesindelningen i vägen för vår förmåga att se helheter, och som värst kan den leda till snuttifiering.

Ämnesindelningen skiftar också, både mellan olika nivåer i utbildningssystemet och mellan länder. En av de största skollögner som uttalats de senare åren var när vår förre utbildningsminister påstod att det bara var i Sverige vi läste NO, och att den övriga världen hade ämnena uppdelade redan i grundskolan. Han hade helt uppenbart inte besökt något engelskspråkigt land, där man oftast läser det samlade science.

Det är viktigt att skolan, även om man arbetar ämnesvis, låter eleverna se helheten, antingen genom ämnesövergripande arbete, eller i projekt av den typen. Så gjorde vi på den tiden när jag var mellanstadielärare. Läste vi Indien läste vi om helhetsbegreppet Indien, geografin, historien, religionen och naturen. Det går inte att förstå det ena utan det andra.

Låt mig reflektera över min käraste materiella ägodel, gitarren, en källa till mycken glädje i mitt liv. Vilket ämne hör den hemma i?

Det första svaret jag får är säkert musik. Givetvis, gitarren är ett musikinstrument, och det är ju självklart att vi både ska lyssna på gitarrmusik och lära oss spela lite på den. Men tänk vidare.

Musik är ju starkt förknippad med fysik, och då framför allt avsnittet akustik. I akustiken får eleverna lära sig att långa strängar ger lägre ton än korta, att ljud kan förstärkas genom resonansbottnar, att kraftiga svängningar ger starkare ljud än mindre kraftiga och så vidare. Allt tillämpbart på gitarren.

Akustiken är sedan starkt förknippad med biologi, och då männsikokroppens funktion. Hörsel, akustik och musik hör ihop. 

Och hur mycket teknik innehåller inte en gitarr, även en akustisk sådan. Olika metoder för att få strängarna att sitta fast, mekaniken i stämskruvarna som möjliggör finstämning, den där stålvajern som sitter i halsen på en stålsträngad gitarr för att den inte ska böja sig och så vidare. Tar vi sedan in en elgitarr blir lyckan komplett.

Musik och matematik är starkt förknippade, och även om vi inte börjar räkna bråk med hjälp av noter så innehåller gitarren mycket matematik. Det enklaste är att avståndet från bryggan till tolfte bandet ska vara lika stort som det från tolfte bandet till stallet. Fundera till exempel på hur det längs upp halsen blir kortare och kortare avstånd mellan bandstavarna? Hur ser det matematiska sambandet ut. 

Jag är säkert inte den enda som byggt en elgitarr i slöjden, även om min blev särdeles ospelbar. Så där hör gitarren också hemma. Här kan vi dessutom göra en annan intressant iakttagelse. I engelsk skola är slöjd en del av ämnet teknik, och i Danmark har man på många ställen kombinerade textil- och träslöjdssalar, med samma lärare i båda slöjdarterna. (1919 års undervisningsplan för folkskolan talar inte om trä- och syslöjd, den har uppdelningen slöjd för pojkar och för flickor.)

Att man dessutom kan läsa om både gitarren och dess historia (hupp ett ämne till, fanns det gitarrer på frihetstiden) och dess geografiska utbredning (kräver lite kartstudier) och hur olika gitarrvarianter finns på olika håll i världen på både svenska och engelska (och säkert också andra språk) är bara en bonus.

Så vilket ämne är egentligen en gitarr? I princip alla.

Jag har ett radikalt förslag: Förbjud läxor! Förläng istället skoldagen för eleverna så att de hinner med det de ska göra i skolan. Och tro mig, det kommer att bli effektivare för både lärare och elever.

När jag vikarietillsättare som studierektor reagerade jag ofta på de lektionsplaneringar de sjuka eller av annan orsak frånvarande lärarna läste in på telefonsvararen, och som jag skulle vidarebefordra. En standardlektion på högstadiet på den ort jag då befann mig såg ut så här:

1. Förhör läxan.

2. Arbeta lite i boken.

3. Gå igenom ny läxa.

Enligt mina högst preliminära beräkningar gick i vissa ämnen så mycket som 25-30 % av lektionstiden åt till att förhöra och gå igenom läxor. Jag suckade en gång på lärarrummet: "Tänk så mycket vi skulle hinna göra på lektionerna om vi slutade med läxor."

Läste för någon dag sedan att Skolverket gått ut med råd om läxgivning. Om vi nu ska ha läxor var det inte en dag för sent. Jag undrar varför inte Skolinspektionen vid sina besök avkräver varje skola, lågstaium, som gymnasieskola, en skolgemensam policy. För om vi nu ska ha läxor måste de väl vara väl genomtänkta och fylla ett syfte? Eller ger vi dem bara för att de ska ges? I engelsk skola är det självklart att varje skola ska ha ett sådant dokument, och har skolan inte det blir den hudflängd av den engelska motsvarigheten till SI. (Kommer ihåg att jag en gång för många år sedan i Skolnytt publicerade ett underlag för hur man arbetar fram en sådan policy.)

Men nuförtiden tjänar tydligen läxorna ett annat syfte. De är med och minskar arbetslösheten. Hörde på radion igår om ett företag som var oroliga för vad som händer om man slopar RUT-avdraget för läxläsning. Företaget har mer än 400 anställda, låt vara deltidsanställda, men ändå. Ett företag med 400 anställda för att läsa läxor med eleverna? Vart är den svenska skolan på väg? 

Grundskolan infördes för att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, skulle få samma chans. Den skulle vara en möjlighet till klassresor. Gymnasieskolan reformerades därefter med samma grundtanke. Nu är vi med raska steg på väg i motsatt riktning. Läxor och betygshets är en starkt bidragande orsak. Har du pengar kan du köpa dina barn ett försprång. Och bo dessutom på rätt ort. För här på de mindre orterna, långt från större städer, finns det inga läxläsningsföretag som har etablerat sig.

Tills vi har löst problemet med att alla skolor har klara och tydliga läxpolicies, med vad man ger i läxa, hur mycket tid läxorna ska få ta och hur man beaktar att de läxor som ges kan klaras av alla utan att föräldrarna köper inte läxhjälpare, finns bara en lösning: Förbjud läxor och förläng istället skoldagen någon halvtimme så eleverna hinner färdigt på plats, med professionella lärare som hjälp.

 

"Nothing succeeds like success" var en av de första saker jag fick lära mig i pedagogiken. Året var 1972 och som halvt omogen sistaårstonåring förstod jag väl inte riktigt relevansen av talesättet för det yrke jag just valt att utbilda mig till. Men med åren kom jag att greppa det och efterhand såg jag fler och fler bevis för dess giltighet.

Kaosteoretikerna talar om självförstärkande cirklar. Det som börjar i det lilla kan om det uppmuntras och stöds bli till något stort. En fjärils vingslag i Sydamerika kan, under rätt betingelser och bildligt talat, utvecklas till en storm i Asien.

När "en skola för alla" blev slagordet i 1980-talets Skolsverige myntades också begreppet "specialpedagogiskt förhållningssätt". Utgångspunkten var att bygga vidare på elevens styrkor, inte att peka ut hens svagheter. Genom att låta eleven lyckas skulle eleven utvecklas snabbare och bättre.

En som tog vara på detta var Tommy Svensson, förbundskapten i fotboll och den som ledde Sverige till ett VM-brons i USA 1994. Tommy är gammal folkskollärare och han har berättat hur han vid landskamper visade ihopklippta videofilmer från tidigare matcher. Det han hade klippt ihop var sekvenser där spelarna i laget lyckades, där fintade bort en motståndare, gjorde en fin brytning eller sköt mål. Det handlade bland annat om att stärka självförtroendet. Och det lyckades.

I dagens skola tycks vi ha glömt bort denna gamla sanning. Vi har kastat ut barnet med badvattnet. I vår iver att våra elever ska nå alla kunskapsmålen i alla ämnen och bli bättre i PISA känner vi oss tvingade att tala om för dem vad de inte kan. Med ett F stämplar vi den 12-åring som, kanske av omognad, inte lärt sig att simma 200 meter eller missat något annat enstaka kunskapsmål. I betygsvarningar pekar vi på alla de brister eleven har, och vissa elever får hela kataloger över sina brister en gång per termin från hösten i årskurs 6. Och överallt florerar begreppet "omprov", där eleven får göra om allt det den misslyckats med, kanske många gånger.

Jag ifrågasätter inte att vi har mål för vad eleverna ska kunna. Jag ifrågasätter inte att vi utvärderar hur de lyckas med detta. Men jag ifrågasätter redskapen och metoderna vi väljer. Varför fokuserar vi inte på det de kan och låter detta bli ett avstamp för att så småningom behärska även det andra? Varför göra om ett och samma prov många gånger? Varför inte gå vidare och säga  "Vi kommer tillbaka till det senare när du har lärt dig mer"?

För mig, som mest hade femmor, var betygskuverten stimulerande att öppna varje termin. (Även om jag tycker att jag borde fått större utmaningar.) Men för många av mina kompisar var de en plåga, och andra hade gett upp, de sket fullständigt i vilka betyg de fick, det var ju ändå mest ettor och tvåor.

Om man nu måste ha betyg, varför inte ha en skala i varje ämne eller moment som visar på utveckling. Sedan kan man vid givna tillfällen tala om vilken nivå eleven nått i det ämnet eller momentet. På så sätt kommer "betygen" att höjas vid varje tillfälle. Engelsmännen har (åtminstone haft) detta system, Ingvar Lundbergs LUS-skala är en annan variant av det.

Jag säger inte att alla elever alltid ska arbeta med det de redan kan för att få känna att de lyckas. Tvärtom. Men det ska jag återkomma till i ett senare inlägg. Men jag säger att en grundförutsättning för att svenska skolan ska lyckas är att eleverna i den får känna att de lyckas.

Och Tommy Svensson utökade efterhand sin videovisningar med att också visa enstaka klipp där en spelare misslyckades med det han förutsatt sig. Men då följdes det av en diskussion kring hur han skulle ha agerat för att lyckas.

 

"Sångundervisningen i folkskolan har till mål att väcka håg för sång samt sinne för tonkonsten ..."

Citatet är hämtat från Kungliga folkskolöverstyrelsens förslag till undervisningens för rikets folkskolor, publicerad 1919. Det  är det övergripande målet för ämnet sång (det som numera heter musik).

"Väcka håg för" är för mig ett av skolans huvuduppdrag, att väcka elevernas intresse för ämnet och momentet. I Lgr62 och 69 kallades det motivation och var den första av fem undervisningsprinciper. På lärarutbildningarna på 1970-talet ägnades mycken möda i ämnesmetodiken åt just detta. Hur får vi eleverna intresserade av ämnet och arbetsområdet?

När kommunen jag då var skolchef för i bärjan av detta sekel var med i det stora nationella skolutvecklingsprojektet Attraktiv skola var vårt måtto "Lust att lära". Vi såg elevernas lust att lära som nyckeln till den attraktiva och framgångsrika skolan. Väcker man lusten är mycket av det andra löst.

Under min period i en annan kommun anlitade jag två gånger den engelska pedagogen Henry Pluckrose (vila i frid) att hålla tvådagarskurser för mina lärare. Båda kurserna var fyllda med skratt och ytterst lustfyllda. Det var ett av Henrys huvudbudskap, om vi har roligt tillsammans kommer det vi lär oss att stanna kvar inom oss. För honom skulle skolan var "play". Det engelska ordet play har en mycket vidare betydelse än det svenska lek, och Henry definierade det som "play is anything you do with your whole heart".

"Låt hjärtat va' med" skulle kunna vara ett bra måtto för skolan. Lusten ska vara sådan att den får eleverna att vilja veta mer, att syssla med det man gör i skolan även när det kommer hem.

Ta till exempel läsningen. Ingvar Lundberg hävdar att det krävs 5 000 timmars läsning för att utvecklas till en mogen läsare, en som kan läsa mellan rader, se undertexter och dra paralleller till annat man läst. Det kräver läsning utanför skolan, en lust att läsa. Även om vi försummar nästan allt annat kommer grundskolans timmar inte att räcka till att uppfylla kvoten. Vi måste väcka läslusten.

Så är det med många andra ämnen. Det räcker inte med idrottstimmarna i skolan för att hålla sig i form, du blir ingen musiker eller sångare utan att ägna del av din fritid åt detta, och den som genom skolan lärt sig uppskatta siffror och beräkningar kommer att ha fått ett fantastiskt redskap för att hantera delar av sitt liv, och genom att använda matematiken praktiskt kommer skolarbetet att gå lättare.

Men hur ser den undervisning ut som väcker denna lust?

Det finns många vägar, men en sak är säker, en skola präglad av prov, formella läxor och "tvång" motverkar syftet. Att plugga för att man måste, med hot om sänkt betyg, lär inte väcka lust hos någon. Betyg och prov är mycket tveksamma vägar för att väcka elevernas kunskapslust och få dem att utveckla kunskaper för livet. Givetvis ska vi följa elevernas kunskapsutveckling, och framför allt hjälpa dem att se sin egen utveckling, men antal poäng på ett prov och en bokstav i slutet av varje termin är ett primitivt sätt att göra detta, ett återfall i ett kvantitativt tänkande som jag trodde att vi lämnade bakom oss redan när 1919 års undervisningsplan för folkskolan skrevs.

Som före detta skolmänniska, som fortfarande har kontakt med skolan via fru, dotter, son och barnbarn, och som med stort intresse följer händelseutvecklingen och skoldebatten i media måste jag säga att skolan verkar vara på väg åt fel håll. Vi springer med raska steg rakt in i forntiden. Det ensidiga fokus som nu finns på ämneskunskaper kommer på sikt att utarma skolan och göra våra elever sämre förberedda inför framtiden.

Under en stor del av min aktiva lärar- och skolledartid upplevde jag den enligt mig falska motsättningen mellan ämneskunskaper å ena sidan och en mer allsidig personlighetsutveckling å den andra, emllan delaljkunskaper och mellan mer generella kunskaper. I dagens skola har förespråkarna för de rena ämneskunskaperna vunnit. 

Titta på vad som händer:

* Betyg redan i höstterminen i årskurs 6, dessutom i varje enskilt ämne inom SO- och NO-blocken.

* Individuella utvecklingsplaner som ska vara skrivna utifrån kunskapskraven i varje ämne.

* Nationella prov i årskurs sex i fem olika ämnen, men eftersom skolan inte får reda på vilka ämnen inom SO och NO som kommer att testas måste man förbereda eleverna för prov i nio olika ämnen.

De jag talar med, och det är fler än de som står nämnda ovan, pratar om provraseri redan i årskurs fyra, och att förberedelserna inför de nationella proven tar mängder av tid från undervisningen, och genomförandet än mer. Undervisningen utarmas av betygs- och provhets.

Men skolan ska vara så mycket mer än en ämneskunskapsfabrik. Skolan ska ge eleverna en möjlighet till en allsidig utveckling, ge dem utrymme att lära sig samarbeta med andra, att utveckla intressen, att förbereda sig för ett framtida vuxenliv.

Jag ser flera risker med dagens utveckling:

* Skolan kommer att bli allt mindre lockande för eleverna. Den blir ett tvång, inte en plats dit man går fylld av lust, eftersom lärarnas möjligheter att göra den lockande beskärs av prov- och betygshets.

* Möjligheterna till ämnesövergripande projekt, och projekt som inte direkt anknyter till kunskapskraven, minskar, vilket bidrar till den första punkten. 

* Elever som har en senare utvecklingskurva än sina kamrater kommer att tappa sugen och släppa taget. Vad kommer att hända när lärarna på en skola jag har kontakt med nästa vecka följer sin rektors rekommendation och skickar hem så kalladebetygsvarningar till årkurs 6-eleverna, det vill säga listor på alla mål i läroplanen de inte har uppnått? Hur många kommer med kraft och iver att kasta sig över detta och plugga dag och natt för att klara av det? Vissa kommer att få hem pappersbuntar av romantjocklek.

Med mera, med mera ...

Jag kommer att återkomma med en rad inlägg kring den pågående skolutvecklingen och vad jag anser bör göras för att mota in skolan på rätt spår. Tyvärr kan jag inte lova ett inlägg varje dag, men jag ska försöka ett par i veckan åtminstone. Så håll utkik här och tipsa gärna era vänner. Vi behöver en seriös skoldebatt i detta land, en debatt kring vad skolan egentligen ska syssla med, och hur elever bäst ges möjlighet att förbereda sig för framtiden.