ukulelemorfar

Har just tillbringar tre nätter på President Hotel och eftersom många i gruppen "Vi som älskar London" ställer frågor om hotell lämnar jag här en beskrivning och ett omdöme. President är ju ett av de hotell som kommer upp först när man söker paketresor med flyg och hotell på på British Airways hemsida och låter priset styra.

 

Sammanfattande omdöme: Ett prisvärt mellanklasshotell, med bra läge, utmärkt frukost och en trevlig bar i bottenplanet. Vi kommer inte att tveka inför at använda det igen. Jag ska testa deras enkelrum vid min resa i september.

 

Beskrivning:
President ligger vid sydöstra hörnet av Russell Square, på bekvämt avstånd från t-banestationen (med direktlinje till Heathrow) och många busslinjer i närheten. Det finns också flera matställen, bland annat den trevliga lokalpuben "Friend at Hand" och "London Pub" i närheten.

Det är ett stort hotell med uppskattningsvis 450-500 rum.

I bottenvåningen finns en restaurang, på morgonen frukostmatsal och på kvällen carvery, samt en trevlig bar/nattklubb. Frukostmatsalen är möblerad i sektioner vilket gör att det känns lugnt även om det är mycket folk. Maten kan hämtas på flera ställen. Vi testade också at äta kvällsmat en kväll. Köttet och fisken var utmärkt, men de kokta grönsakerna och potatisen var inga höjdare. Vi betalade £50 för två personer och trerätters, inklusive en pint öl och ett stort glas vin.

För tidig ankomst och sen avresa går det att lämna bagage vid receptionen. Vid avresa kostar det 50 p per väska att lämna bagage för senare avhämtning.

När vi bokade valde vi continental frukost, men utan extra kostnad fick vi "full English". Det som serveras är toast, croissant, fyra sorters flingor, ost, kall skinka, marmelader, apelsin- och äppeljuice, te/kaffe, bacon, kokt och stekt ägg samt äggröra, hash browns, steka tomathalvor, vita bönor, bacon och smala korvar (de senare något av en besvikelse för mig). Det finns också något som liknar yoghurt (som jag inte provade) och en bärkompott. 

Rummet var hyfsat stort. Utan problem fick vi plats med två resväskor och två handbagage. Vi hade två sängar (cirka 80 cm breda) med rikligt med uddar och bra täcke. I rummet fanns även en fåtöljliknande stol, skrivbord, en rymlig garderob med både fack och gagar, bra sängbelysning, ett sängbord och TV med fler kanaler än man behöver. Vid skrivbordet lättåtkomliga kontakter för att ladda telefoner och datorer. Wifit var gratis och utmärkt med ett snabbt Internet. Rummet har heltäckningsmatta, liksom korridorerna,

Badrummet hade kombinerad bad/dusch, med bra kraft, och tvättställ. Hotellet höll med småflaskor med schampo och duschkräm samt tvål, en uppsättning per person. Ett extra plus för de stora mjuka badlakan som ingick.

Toaletten fanns i ett seprat litet rum som även innehöll en bidé.

Det jag saknade var ett säkerhetsskåp på rummet. Inte heller finns AC, men man kan låna fläkt i receptionen.

Jag vet att jag är partisk, men jag anser fortfrande att Kanalyreidolen på Kanalyran i Mellerud är en av de ambitiösaste talangtävlingar vi har haft i den här delen av landet.

Det hela började när dåvarande Kanalyregeneralen Nina Berg 2004 bad mig att vara med i juryn för en ny tävling på yran. Deltagarna skulle sjunga till karaokebakgrunder. Jag ställde upp men vi kom också överens om att deltagarna skulle få öva dagen innan, med mikrofoner.

Efter tävlingen, som vanns av Matilda Lundström, pratade jag med min kompis Glenn, före detta proffsmusiker, om att låta deltagarna sjunga till ett riktigt kompband. Jag fick grönt ljus, och jag och Glenn plockade ihop ett band bestånde av oss själva och några av sonens kompisar, killar i högstadieåldern. Detta band höll ihop i runt tio år.

Upplägget var detsamma år från år.

1. Auditions. 

Från början var det tänkt för 8 deltagare, mest på grund av hur mycket bandet skulle hinna lära sig. Så alla som anmält sig fick komma på audition hos mig. Jag avsatte cirka 15 minuter per sökande och kollade om de kunde sjunga till gitarr, hålla tempo och så. De som inte passerade nålsögat fick tips om hur de kunde utveckla sin sångförmåga, till exempel genom att gå med i en kör. Mer än en blev ratad vid första försöket, men kom med när de sökte om.

Men ska inte alla få vara med? Mitt svar är att jag inte vill utsätta någon för att stå på scen på en stadsfestival och inför släkt och vänner göra bort sig genom att sjunga falskt eller osynkat.

2. Välja låt och öva

De som togs ut fick träffa mig igen när vi tillsammans valde en låt som passade deltagaren, lagom svår, och sedan hitta rätt tonart och komma överens om ett arrangemang. För det mesta träffades vi sedan en gång till för att öva låten. Under de flesta åren hade vi ett tema för låtarna, som 60-tal, kärlek eller liknande.

3. Bandet övar

I god tid före övningsdagen fick bandet noter och länkar till låtarna vi skulle spela. Sedan satte vi av i stort sett en heldag för att lära oss låtarna riktigt. Målet var att bandet skulle ge en stabil grund för deltagarna att luta sig mot.

4. Deltagarna övar med bandet

Sedan var det dags för en heldag när varje deltagare fick 20 minuter med bandet, utan andra åskådare. Som avslutning salade vi alla, lottade en låtordning och körde igenom alltihop när ala fick lyssna på varandra. Om någon sedan ville (och alltid var det någon) stannade bandet kvar en stund så de fick öva sin låt igen.

5. Showtime

Jag brukade träffa deltagarna cirka en timme före framträdandet. Tilsammans sjöng vi upp oss, gick igenom startordning och hur det hela skulle gå till.

Vinnaren utsågs varje år av en jury, som var hemlig tills priset delades ut. Vi utsåg bara en vinnare, alla andra var tvåor. Priset var att tillsammans med bandet få spela in sin låt, ofta i studion där Streaplers spelar in sina skivor. Med sig hem fick vinnaren sedan låten i två versioner, en fullständig med sång och en karaokeversion de kunde använda i olika sammanhang.

Sista gången Kanalyreidolen anordnades var 2014. Anledning till att den dog var att vi under det sista åren fick allt färre anmälningar. Från att de första åren legat på 15-20 stycken var vi på slutet nere i 8-9, vilket gjorde att jag fick ställa tjejer (för det var till 99% tjejer som anmälde sig) på scenen som egentligen borde avvaktat något år. I och för sig täckte vi upp med backupsångaren som kunde gå in och stödja, men det kändes inte rätt.

Men jag har många härliga minnen från dessa år, och en del av deltagarna har jag kompat i olika sammanhang även efteråt.

I cirka 20 år har jag då och då skrivit musikrecensioner för en amerikansk webbtidskrift. Det handlar om CD, konserter och böcker om musiker. En del av mina recensioner har citerats av grupper och artister jag skrivit om och då och då skickar de sina alster direkt till mig istället för via tidskriften. Men ibland blir det snedtändning.

För så där tio år sedan fick jag en CD inspelad av en medlem i en av mina favoritgrupper. Det var en helt instrumental skiva och jag satte den i CD-spelaren med höga förväntningar. Besvikelsen var enorm. Förutom en superb komposition var skivan urtråkig, inte dålig utan tråkig.

Jag tänkte att jag måste ha hört fel, så jag körde den igen, och igen, och igen ... Jag lyssnade hemma, i bilen, på en tågresa, ja i en vecka lyssnade jag otaliga gånger utan att hitta något som jag fäste mig vid, förutom skivans kortaste spår som jag aldrig tröttnade på.

Så jag skrev en spår-för-spår-recension, där jag försökte beskriva varje låt och sedan mina reaktioner inför den. I många fall "too long". Jag avslutade med "The teacher in me says you can do better."

Reaktionen var våldsam. Min redaktör fick ett långt brev om hur okunnig och illvillig jag var, inlusive hot om att aldrig mer skicka någonting till tidskriften för recension. Jag fick brevet och skrev till upphovsmannen och förklarade varför jag skrivit som jag skrev, och att jag följt hans grupp i över 30 år och så vidare. Jag fick ett oförskämt svar som avslutades med "Never contact me again". Vilket jag inte gjort.

Som tur var har han hoppat av gruppen så numera kan jag lyssna på dem utan att störas av hans närvaro. Men jag hörde hans nya grupp på en festival för ett par år sedan, och jag får erkänna att jag inte var imponerad. Men jag skrev ingen recension. Jag misstänker att jag hade förutfattade meningar.

Jag var i London för första gången lördagen den 4 juli 1969. Och hur kan jag vara så säker på datumet? Det står faktiskt i en del böcker, dock utan att jag är omnämnd. Så låt oss ta det från början.

Sommaren 1969 var jag på en fyraveckors språkresa i Christchurch, en förort till Bournemouth på sydkusten. Jag bodde som ensam svensk i en familj och hade en fantastisk tid. Via mitt dåvarande husorgan New Musical Express nådde oss deltagare nyheten att Rolling Stones skulle ge en gratiskonsert i Hyde Park.

Fyra av oss beslöt att åka dit tillsammans. Att kolla med våra föräldrar i Sverige var det inte tal om. Tiden var för knapp för brevväxling och på den här tiden var internationella telefonsamtal något man fick beställa. Vi ville inte heller oroa våra ledare, men värdfamiljerna behövde ju informeras.

Min familj tyckte det var en rolig idé. De gick igenom med mig hur man åker tunnelbana och vad jag skulle se upp med i storstaden.

På morgonen 4 juli står jag på järnvägsstationen i Christchurch med en nyinköpt ”day return” till London och en väska med matsäck och lite extrakläder. Då kommer mina tre tilltänkta reskamrater och berättar att deras värdfamiljer stoppat deras resa. Så vad skulle jag göra? Ett snabbt beslut, jag åker.

Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag kom till Waterloo Station. Nere i tunnelbanan letade jag på kartan rätt på hur jag skulle ta mig till den enda station med parken i sitt namn, Hyde Park Corner. Väl där var det bara att följa strömmen. Jag var inte ensam om att gå på konsert den dagen.

Kl 13.00 började det. Första band på scenen där långt i fjärran var King Crimson. De var då helt okända, utan någon skiva i bagaget, men de slog fullständigt knock på oss. Deras Moody Blues-liknande mellotronmattor och Greg Lakes röst var som skapade för en solig sommardag i Hyde Park.

De andra banden förbleknade, och inte ens Stones själva, med nye gitarristen Mick Taylor, lyckades överträffa öppningen.

Konserten tog slut och jag följde strömmen tillbaka till t-banan. Att köpa biljett var det inte tal om, alla slussar var öppna, vilket gav mig lite dåligt samvete. Men jag kom till Waterloo, hittade mitt tåg och var tillbaka hos min familj lagom för att se ett reportage om konserten på kvällsnyheterna. Tydligen hade vi varit drygt en kvarts miljon på plats.

Jag har ofta letat efter platsen där konserten ägde rum, men inte lyckats lokalisera den, och i alla böcker står det bara att den var i Hyde Park, inte var i parken.

Tio dagar senare var jag tillbaka, denna gång med hela gruppen som avslutning på språkresan. Då föddes en livslång kärlek till London, men det är en annan historia.

Så här efteråt kan man ju konstatera hur tiderna förändras. I samband med evenemanget uttalade sig Mick Jagger om att Stones inte behövde intäkter från konserter eftersom de tjänade så bra på skivförsäljningen. För oss som under senare år har sett hur Stones mjölkar ut vartenda öre de kan ur sina konsertturnéer känns det uttalandet lite främmande.

(Detta är inledningsavsnittet till min bok "London i mitt hjärta - Minnen, historia och restips", första delen av första kapitlet. Rear numera bort boken för 50 kr (90 kr inklusive porto). För beställningen kontakta mig på Facebook eller skicka ett mail till [email protected]) 

Såg dokumentären om Svenne Hedlund för andra gången igår kväll. SVT1 hade den goda smaken att visa den i repris.

Jag var aldrig Hep Stars största fan, även om jag har både Farmer John och No Response på singel, köpta då når det begav sig, men dokumentären är fantastiskt ömsint och bra, med många höjdpunkter. Som när Svenne berättar om hur en hotellkedja nobbade alla popband utom Hep Stars. Eller Clabbe af Geijerstams förklaring av skillnaden melan då och nu. "Då stod ljuset stilla och banden skuttade runt på scenen, nu står artisterna stilla medan ljuset roterar."

Se den på SVT Play om ni inte redan sett den. Och har ni det så se om den.

 

Jag är inte bara språkpolis, jag är faktapolis också. Felaktiga fakta kan störa mig enormt, även när jag läser romaner.

Påbörjade en roman av en svensk författare, som ska få förbli anonym eftersom det jag nu ska påpeka är lika mycket ett redaktörsmisstag. Vitsen med att ha en redaktör är att hitta sådant här.

Huvudpersonen är värd för ett radioprogram som i mycket liknar Klaravagnen. På sidan 18 ringer 63-åringen "Bertil" in. Han har varit änkling i tio år. Han berättar att han och frun var gifta i 38 år. Matematikern i mig vaknar. 38 + 10 = 48. 63 - 48 = 15. Han skulle alltså ha varit 15 år när han gifte sig. Även på den tiden var väl barnäktenskap förbjudna i Sverige.

På sidan 26 händer det igen. I programmet spelas Wet Wet Wets version av Love is all around. Den beskrivs som musik från Love Actually. Hoppsan. Den var faktiskt med i Fyra bröllop och en begravning. I Love Actually var den förvandlad till Christmas is all around, och det var absolut inte Wet Wet Wet som sjöng och spelade. Tro mig, jag har sett Love Actually fler gånger än jag kan räkna till, och kompat sonen när han sjöng julvarianten av låten.