ukulelemorfar

Under många år levde jag med illusionen att finsk knackkorv är det godaste som finns. Illusionen var dessutom till viss del verklighetsbaserad, men verkligheten är ju alltid relativ. Så låt mig relatera historien.

I mars 1981 reste jag och klass 5a på Brandbergsskolan till Leningrad, som St Petersburg hette under Sovjettiden. Om jag minns rätt var det 22 st 11-12-åringar, 8 föräldrar och jag som tog färjan till Helsingfors och därifrån buss på ryska vintervägar till den sovjetiska metropolen.

Bara själva resan dit var en upplevelse. Vi gick i isränna över havet, och fartygsskrovets dån mot isen gjorde att få av oss sov den natten. Och de ryska vägskraporna var tydligen av mycket dålig kvalitet. För det mesta fanns det bara en smala plogad del mitt på vägen, och även där körde man på snö. Jag vet att vi under under en del av resan körde 15 kilometer på en timme trots att bussen aldrig stod still. Varje gång vi mötte militärfordon fick vi veja ut i snön, och i en stad blev vi stoppade och k-pistbeväpnade soldater klev på bussen för att kontrollera våra pass igen.

Väl i Leningrad svängde chauffören vänster där det var förbjudet, vi blev stoppade av polis och fick böta.

Vi tillbringade tre nätter på ett ungdomshotell, såg Erimitaget och Neva, köpte var sin balalajka och lite ryska dockor, var på rysk cirkus och så vidare. Det enda som inte var så bra var maten. Feta fläskkorvar till frukost, rödbetssoppa av tveksam kvalitet till lunch och liknande. Att köpa godis och läsk var inte att tnka på. Sådant existerade bara inte.

Så när vi passerade gränsen til Finland tre dygn senare och i enlighet med paketresans erbjudande skulle få lunch kändes det som en befrielse. Där fick vi knackkorv och pommes frites. Det var som att komma till det kulinariska himmelriket. Jag har sällan upplevt mat så god som denna knackkorv.

I flera år gick jag och närde drömmen om att återigen få äta denna delikatess. Men i Haninge fanns inga affärer som saluförde korven. Alla hörde mina klagomål över detta och mitt lovprisande av finsk mat.

Till slut förbarmade sig en av min fruns kollegor över mig. När hon besökte släkten i Finland köpte hon med sig ett paket av de åtråvärda korvarna, och nästa gång vi var på besök hade hon speciellt för mig tillagat dem. Det var med stor förväntan jag förde gaffeln till mun, och ...

Vilken Västgötaklimax. Det var ju ungefär som vilken varm korv som helst. Inget speciellt alls. Men det var inte så att fruns kollega hade misslyckats med tillagningen, bara det att sånt som smakar himmelskt efter tre dygns matmässig misär inte är något att hänga i julgran när man ätit gott och rikligt dagarna innan.

Så om jag kommer till Finland igen så är det inte längre knackkorv som står högst på önskelistan.

Det är roligt att se hur allt fler börjar inse att det är lärarna som gör skolan. Vilken skola en elev går i spelar mindre roll än vilken lärare eleven har. Därför är det viktigt att de som blir lärare blir det av rätt orsaker, och att det är rätt personer som blir lärare. Ett brinnande intresse för det man ska undervisa i är viktigt, men om man inte samtidigt har ett brinnande intresse för att arbeta med barn och ungdomar hjälper det föga. Jag minns hur en av de (mycket duktiga) lärare jag var rektor svarade på min fråga om varför hon blev lärare: "Jag är obotligt förälskad i att arbeta med tonåringar." En bra utgångspunkt.

Det är sorgligt att inte fler söker lärarbanan, men ibland slår debatten över. Är höga betyg från gymnasiet en garanti för att man blir en bra lärare? Mitt oppositionella jag ställer genast två frågor:

1. Kan den som själv alltid har haft lätt för skolan (eller ämnet) förstå de elever som inte har det? Kan de sätta sig in situationen för den som inte förstår direkt?

2. Har den som tillbringat gymnasietiden instängd på sin kammare för att få höga betyg utvecklat den sociala kompetens som krävs för att lyckas i ett arbete som går ut på att umgås med ungdomar?

 

När vi formulerar en kravspecifikation för framtidens lärare saknar jag också en viktig beståendsdel i debatten. Varför diskuterar vi inte mer kring vad som underlättar elevers lärande? Och vi pratar, med all rätt, mycket om lärarnas ledarskap, men vilken typ av ledarskap vill vi se?

John Hattie ger i sin metastudie vissa svar, men inte alla.

 

Som rektor lät jag alltid eleverna utvärdera skolan och en av frågorna var vilka egenskaper en bra lärare (definierat som en lärare som får eleverna att lära sig mycket) skulle vara. Ni kan ju gissa vilka egenskaper de satte högst. (Svaret kommer i slutet.)

 

Givetvis ska en lärare behärska det eller de ämnen han/hon undervisar i. Annars blir läraren slav under läromedlet. En språklärare måste till exempel kunna tala undervisningsspråket flytande, en historielärare måste kunna dra historiska paralleller och hjälpa eleverna att se sambanden, och så vidare.Läraren måste också kunna skilja på viktigt och oviktigt inom ämnet. Och läraren bör ha en allmänbildning inom även andra områden än det egna ämnet.

Men lika viktigt är den pedagogiska förmågan. En lärare måste kunna strukturera stoffet (vilket kräver kunskap) och presentera det på ett attraktivt sätt. Läraren måste kunna analysera elevers problem med ämnet och hitta vägar runt dem. Och framför allt måste läraren ha en mycket bred repertoar av undervisningsmetoder.

 

Men det viktigaste av allt anser jag är lärarens förmåga att skapa en bra inlärningsatmosfär i klassrummet. Det handlar om att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan sig själv och eleverna, att hitta balansen mellan att vara vuxen och kamrat. Alla elever ska känna att läraren vill dem väl, och att de krav som ställs är för elevernas skull, inte för lärarens skull.

Det gäller också att skapa en tillåtande atmosfär, där misstag ses som en del av lärandet.
Och Vygotskian som jag är måste läraren i mina ögon kunna ställa rätt krav och ge rätt stöd åt varje enskild elev. Det gäller att se till att varje så ofta som möjligt befinner sig i sin proximala utvecklingszon, och får rätt stöd för att klara av det.

Om allt detta sulle man kunna skriva en hel bok. (Hej alla förlag, det var en jobbansökningsannons.)

 

Och vad sa nu eleverna på mina skolor?

Den absolut viktigaste egenskapen hos en lärare i högstadieelevernas ögon är humor. Det kommer alltid överst på de listor jag har fått. I humor ingår att kunna skratta åt sig själv ibland, och framför allt att skratta tillsammans med eleverna. Att skratta åt elever är tabu!

Därefter kommer ofta rättvisa.

Vid mer informella samtal med elever (som när man åker iväg med ungdomar för att spela fotboll eller liknande) kommer en kompletterande bild fram. Idealläraren är den som är beredd att offra lite av sin egen bekvämlighet för elevernas skull. Den som inte hastar iväg till personalrummet när det ringer ut, utan ger sig tid att stanna kvar och prata med elever som söker kontakt. Lärarna som försöker bli för mycket kompis avfärdas lätt, likaså de som fastnar i rollen som vuxna auktoriteter hela tiden. Som jag skrev, det gäller att hitta balansen. Och inga elever tycker i längden om lärare som inte ställer krav. De vill ha lärare som talar om vad som krävs, och som sedan hjälper dem att nå dessa krav.

 

Min stora fråga är dock: Hur handskas vi med dessa frågor i lärarutbildningen? Men min syn på den är egentligen en anan fråga.

Nej, jag äter inte hummer. Det är ett beslut jag tog för snart 15 år sedan, och det har inget med vegetarism, miljömedvetenhet eller snålhet att göra. Orsaken är mer komplicerad än så. Låt mig berätta hela historien.

I slutet av 1990-talet följde jag med på Skolledarförbundets studieresa till St John's, huvudstad i Newfoundland, östra Canada. Vi var där för att under fem dagar besöka skolor. Svenska skolor var på den tiden, långt innan Björklund tog över, väl sedda, men de kanadensiska var ett strå vassare, därav vår resa.

Det var en intressant vecka, som ställde mycket av det vi trodde på ända. Jag sammanfattade det hela i ett antal artiklar i dåvarande Skolnytt, och man kan säga att jag minst sagt var imponerad.

Vi hann också med en massa annat. Vi besökte platsen för den första radiosändningen över Atlanten, vi hade ett par trevliga fester med våra värdar och jag lärde mig några inhemska sånger. Och så var det hummern.

Newfoundland är traditionellt ett fiskarparadis, även om man vid den tiden inte fick fiska torsk längre, och en av delikatesserna är hummer. Detta visste ett par kvinnliga rektorer från Uppsala, som tydligen var vana hummerätare. De påpekade detta för vårt värdfolk och de senare lovade att ordna hummermiddag.

Så en kväll åkte vi ut till ett litet guest house utanför St John's där värdinnan lovat att servera hummer med tillbehör, och något mystiskt som kallades backapples till efterrätt. Värdinnan själv hade varit nere i hamnen på morgonen och köpt nyfångad hummer. Hon hade noggrant valt ut de humrer hon ville servera, en per person plus några extra för säkerhets skull. Dessa humrar hade hon sedan kokt enligt alla konstens regler, och serverade detta med bröd och sallader.

Det var gott, mycket gott, faktiskt bland det godaste jag någonsin smakat. Hummerköttet nästan smälte i mun, och salladerna och brödet var perfekt matchade till.

Men varför är jag då inte en regelbunden hummerätare, nu när det var så gott? Jo, de vana hummerätarna från Uppsala förklarade med en mun att detta var den absolut godaste hummer de någonsin hade ätit. Så jag inser att om jag någonsin igen skulle äta hummer så kommer jag bara att bli besviken. För hur stor är möjligheten att den ens kommer i närheten av den hummer jag smakade på i Newfoundland?

Och vad var nu backapples? Jo, varma hjortron med vaniljglass. Fransmännen som var första europeer i området hade hittat dessa gula hallonliknande bär som de saknade namn på. Det blev bäret som inte heter något (heter = apelle på franska) och så småningom förvandlades det av de engelskspråkiga som kom senare till backapples. (Fast det heter ju egentligen cloudberry på deras språk.)

Man säger att jag minns det som igår, men det är sant i detta fall. Det är en av de händelser som inte alls verkar så avlägsen, och jag ber om ursäkt för alla jag lurat med mitt taskiga tidsperspektiv. Men det är nu faktiskt cirka tio och ett halvt år sedan jag såg ljuset, trots att jag sprungit runt och pratat om att det hände för så där sju-åtta år sedan.

Men låt oss ta det från början:

Det var lördag 22 februari 2003. (Det är inte mitt utmärkta minne som berättar det utan mina dagboksanteckningar.) Jag och sonen var i London på vår vanliga FF-resa till Storbritannien. (FF = Fairport Convention-konsert och fotboll.) Det var också den dagen min son hade en när döden-upplevelse.

Vi börjar med den. Vi var på ett fullsatt Stamford Bridge och såg Chelsea-Blackburn. I det senare spelade två före detta Manchester United-spelare, Dwight Yorke och en annan. I 85:e gjorde en av dem 0-1 i målet strax nedanför våra platser. Eftersom sonen är en närmast fanatisk ManU-supporter var han på väg upp för att vråla ut sin glädje. Jag drog ner och tystade honom snabbt. "Tänk på att du är omgiven av 42 000 Chelsea-fans!"

Nåja. Till ljuset.

På kvällen gick vi på Cellar Upstairs Folk Club vid Euston Station som jag alltid gör om jag är i London en lördagskväll. Det var en komplett okänd grupp som skulle spela, en som på sin hemsida påstod att all musik låter bättre om den framförs på ukulele. Det lät inte speciellt lockande, så vi gjorde upp att vi i pausen skulle återvända till hotellet för godis och TV om de inte var bra.

Men ack så fel vi hade. Rummet var fullpackat med publik, vilket där innebär nästan 100, många av den typ som sällan frekventerar folkmusikklubbar. Och när gruppen satte igång förstod vi varför. Det var bra, det var varierande och det var roligt. Parodier och pastischer blandades med låtar som "You talk about my drinking but not about my thirst". En lång gruppmedlem sjöng opera, den enda tjejen (en var borta) mördade "Sex and drugs and rock'roll", som fick handla om deras spelningar i village halls på landsbygden, omdöpt till "Buns and cakes and sausage rolls". Och redan då spelade de "Life on Mars", "The Good, the Bad and the Ugly" och medleyt där de framför sju-åtta låtar samtidigt.Vi var fångade. Vi hade upplevt The Ukulele Orchestra of Great Britain för första gången.

Hemma i Sverige köpte vi var sin ukulele och resten är historia. The Ukes har spelat i Mellerud två gånger, jag har varit med och slagit världsrekord i ukulelespel, vi har kört en mängd ukuleledagar i Mellerud, vi har spelat in Mukulele på skiva, och vi har sett the Ukes fler gånger än jag kan räkna. Men numera är det på festivaler och i lokaler som Royal Albert Hall.

Igår var det dags igen. Denna gång i Vara Konserthus. Samma grupp, till en viss del samma låtar och samma härliga musikantskap och engelska humor. Och inte blir det sämre av att vi träffade många som brukar dyka upp i Mellerud för ukuleledagen första lördagen i februari varje år. Och givetvis en stund med bandet efteråt, även om det inte blev öldrickande tillsammans som när de spelade i Göteborg förra året. Det får vänta till nästa gång.

Moderaterna vill införa betyg från årskurs 3. Som om de tror att det skulle höja elevernas prestationer i skolan. Varför kan de inte studera vad forskningen säger innan de kommer med sina förslag. Skolan ska ju enligt skollagen bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Och observera att under de år på 1980- och 1990-talen när vi bara hade betyg från årskurs 8 klarade sig svenska elever betydlig bättre i internationella tester än nu.

Men här kommer åtta tunga skäl emot att ge betyg tidigare än nu (och kanske också mot att ge dem så tidigt som vi nu gör):

 

1. Mognadspridningen

I en "normal" grupp tioåringar finns det en spridning i kroppslig mognad från 7-13 år. Vissa av eleverna är på väg in i puberteten, andra är kroppsligen fortfarande skolnybörjare. Samma spridning finns i den intellektuella utvecklingen. Att bedöma alla utifrån samma kriterier är mycket orättvist. Risken är stor för att vi betygsätter deras mognad istället för deras prestationer.

Det är ju på grund av detta idrottsförbunden motarbetar toppningar och seedningar av spelare i tidiga åldrar. De vet att många talanger skulle försvinna om man bara satsade på de som är bra när de är små.

 

2. Det mätbara blir viktigast

Alla betygskalor bygger på att kunskap är något mätbart. Risken med betyg är att vi begränsar kunskapsarbetet i skolan till sådant som går att mäta. Vi fokuserar på sådant där det finns ett rätt svar. Detta kommer att hämma kreativitet och kritiskt tänkande, två mycket viktiga egenskaper hos våra unga.

 

3. Visar inte på progression

OK, du fick ett B i höstas och ett B nu. Men har du gått framåt eller inte? Står B:t för samma saker. Det vore mycket bättre att ha nivåbeskrivningar i varje ämne och sedan efter varje läsår eller termin ange vilken nivå eleven nått till. Då skulle kunskapsutvecklingen bli tydlig. Det finns redan sådana redskap, till exempel Ingvar Lundbergs läsutvecklingsschema. Engelsmännen har också haft ett sådant redskap sedan de fick en nationell läroplan för drygt 20 år sedan.

 

4. Fel fokus

Betyg innebär stor risk att elever lär sig av fel orsak. Man pluggar för att få ett betyg, eller ett bra provresultat. Viljan att lära sig och glädjen med kunskaper riskerar ersättas av strävan efter en högre siffra eller en bättre bokstav. Och när man väl fått detta kan man strunta i det man lärt sig. Det blir lära för skolan och inte för livet, för kunskapen i sig är inget värd när betyget är utdelat.

 

5. Lärare kan missbruka

På samma sätt lockas lärarna att motivera (eller hota) eleverna med betyg. Att visa eleverna på kunskapernas användbarhet eller glädjen att lära sig behövs inte. Det riskerar att bli piska istället för morot.

 

6. Stjäl tid

Speciellt för lärarna blir betygen, och de nationella prov som behövs för att garantera betygens likvärdighet, en stor tidstjuv. Fråga lärare i årskurs 6 och 9 om hur mycket tid de tvingas lägga på att genomföra och rätta de nationella prov som är kopplade till betygen. Det är mängder av lektions- och planeringstid som skulle användas mycket bättre.

 

7. Betyg motiverar bara vissa

Varför lägger den som alltid får vara avbytare i fotbollslaget av tidigare än den som alltid tillhör startelvan? Alla tränare vet svaret. På samma sätt har alla lärare som satt betyg märkt hur många elever som trots hårda ansträngningar inte lyckas höja sitt betyg efter några terminer ofta lägger av helt istället. Betygen är ofta en jättebra motivationsfaktor för de som har bra betyg. Men kom ihåg att de som arbetar hårdast i skolan ofta inte är de som har bäst betyg, de lever ofta på talang eller att de ligger långt framme mognadsmässigt. De som jobbar hårdast är oftast de som ligger kring medelbetygen.

 

8. Bristande vetenskapliga bevis

Det finns ingen forskning som visar på långsiktiga positiva effekter av tidiga betyg. I John Hatties stora forskningsstudie finns inte ens ordet betyg med i sökregistret. "Undervisning och övning inför prov" ligger på plats 98 av 150 faktorer när det gäller positiv påverkan på studieprestationer. (Läxor ligger på plats 94.) Däremot ligger fortlöpande bedömning på plats 5. Men idag tvingas lärarna lägga mer tid på betyg och att undervisa inför nationella prov.

 

Om vi ska höja resultaten i svensk skola är nog tidigare betyg en av de sämsta åtgärder vi kan vidta. Låt istället fokus ligga på att utveckla undervisningen. Ge lärarna tid att diskutera, planera och utvärdera, och rektorerna tid att besöka lektioner och sedan diskutera sina observationer med lärarna, istället för att tvinga fler till fortbildning i betygssättning, till att rätta nationella prov och rektorer till att arbeta med betygsstatistik. Kort sagt, låt även skolpolitiken bli forskningsbaserad.