ukulelemorfar

Sommaren 1970 hade jag mitt första sommarjobb. Jag hade just gått ut årskurs 1 på Naturvetenskaplig linje på den nybyggda Fredrika Bremerskolan i Handen och syftet med att jobba var att få ihop pengar till en ny och bättre gitarr.

Pappa arbetade på SJ:s centraladministration inne vid Centralen i huvudstaden och eftersom de hade som policy att bara anlita anställdas barn som sommarvikarier var det där jag väntade mig att få jobb. Jag såg framför mig fyra veckor i korridorerna som brevleverantör och allmän passopp. Men jag bedrog mig. Det jag blev erbjuden var att arbeta i deras offsettryckeri som tryckare. Jag var lite tveksam först, men man får ju försöka.

Det blev en rolig sommar. I och för sig var det bullrigt och smutsigt men gubbarna var justa mot en sommarvikarie och hjälpte mig så fort det uppstod problem. Det var jag var mest chockerad över var deras dryckesvanor. Flera av dem hade ständigt ett mjölkpaket stående vid maskinen som de svalkade sig med när behov uppstod.

Ni som är vana vid dagens moderna kopieringsmaskiner, som kopierar färg om så behövs, både på fram- och baksida, sorterar och till och med viker och häftar om så behövs. 1970 gjorde varje moment för sig.

Först kom han som tillverkade plåtarna, dvs kopierade över det som skulle mångfärdigas till en tryckplåt. Plåt är förresten fel benämning, det var högst böjliga tingestar som jag blötte och monterade på en cylinder i maskinen.

Nu kunde två problem uppstå. Dels måste ”plåten” vara precis lagom våt för att trycket skulle bli bra, dels måste den sitta helt rak. Man fick trycka ett ex och kolla, och sedan eventuellt lossa den och justera. Jag kan fortfarande med en snabb blick på ett papper avgöra om trycket hamnat rätt.

Så körde man rätt antal kopior. Och skulle det vara tryck på båda sidor gällde det att trycka några extra, lägga pappersbunden upp och ner i intaget, montera baksidesplåten och sedan se till att trycket hamnade rätt. Var det sedan flera blad lämnades buntarna vidare till sorteringen, där en annan person sorterade och eventuellt häftade.

Så länge allt fungerade var det lugnt. Men körde papper fast i maskinen var det ett helsike. Då var det bara att demontera delar av den, plocka bort pappret, och hoppas att det inte lyckats gå sönder, och rengöra alt innan man monterade ihop det igen. Det var sådant man fick smutsiga händer av. Jag jobbade på tryckeriet två somrar och varje gång tog det drygt en vecka efter jag slutat innan händerna var helt fria från trycksvärta.

Olika jobb var olika spännande. Höjdpunkterna var när jag fick trycka något från Allmänna reklamationsnämnden som rörde klagomål på resor. Medan maskinen gick kunde man passa på att läsa. Så jag läste om råttor i hotellrum, hotell som fortfarande var byggplatser, felaktiga resebokningar och, mest minnesvärd, de stackare som bokat en resa med Transsibiriska järnvägen och fick tillbringa en natt på parkbänkar i en park i Irkutsk. Tragisk för dem, men roande för tryckerivikarien.

Fösta sommaren köpte jag en gitarr för lönen. Det är en akustisk Ibanez, en av de första av det märket som såldes i Sverige, som jag fortfarande har kvar. Andra året blev det en tenorbanjo, vars skinna sprack när en kompis använde den som trumma. Så det har gått till de sälla jaktmarkerna. Men åtminstone ett minne från mina ungdomsår.

Utmärkt om Hasse Alfredson

Strax före jul kom den första biografin över Hasse Alfredson. Det är Kalle Lind, bland annat känd från radion, som grävt djup och skrivit en heltäckande livsteckning över en av våra mest älskade komiker.

Redan i förordet försöker Lind beskriva vidden av Hasses konstnärskap (komiker, författare, skådespelare, regissör, tecknare …). ”Hur mycket den enskilde medborgaren än kan erinra sig att Hasse Alfredson gjorde så gjorde han i själva verket ännu mer.” På drygt 600 sidor underbygger han sitt påstående. Jag påstår mig vara hyfsat påläst i ämnet, men chockades över hur mycket jag missat, framför allt under perioden efter Tage Danielssons död.

Genomgående tycker jag mig se en rastlöshet hos Alfredsson. Han vill aldrig fastna, ständigt röra sig framåt. Tänk på Svenska Ords revyer, ingen är en kopia på den tidigare, varje bygger på en egen grundidé. Samma gäller företagets filmer. Och så är det även när det gäller Hasses egna produktioner. Sex filmer i lika många genrer, böcker som var och en har en egen profil, ena stunden barnunderhållningen (han startade till exempel ett kortlivat barnboksförlag), i andra stunden operett eller thrillers.

Ett annat genomgående drag är att han behöver bollplank och även motstånd. Där finns i många år Tage Danielsson, i andra tider Povel Ramel med flera. Det måste finnas någon som kan sovra och tvinga fram en förädling av idéströmmen. Symptomatiskt är att när han lämnar sitt förlag och gör ett uppehåll i bokskrivandet är det inte för att de inte ger ut det han skickar dem. Tvärtom, han saknar ett aktivt redaktörskap, någon som sätter sig in i texten och kommer med synpunkter.

Kalle Lind har som jag skrev grävt djup, allt från Alfredsons tidiga skolår, till de sista åren. Han återger recensioner av böcker, revyer och filmer, han citerar intervjuer och har letat fram fakta på riktig trivianivå. Vad sägs om uppgiften om i vilket nummer av Allers historien som gav Hasse idén till Martin Ljungs ”Fingal Olsson”-sketch. (Ja, det var Alfredson som skrev den.)

Jag njöt av att läsa boken. Men minns, den tar tid. Den ska läsas långsamt för att smälta allt. Jag är imponerad, både av hur mycket en individ kan skapa under sitt liv, och av hur Kalle Lind skildrar detta. Jag hade inte protesterat om han haft med mer om revyerna på 1970-talet, men man kan ju inte få allt. Boken är för mig ett måste för alla som gillar Hasse A.