Tre avslutningar och en slutsats
Svindlande höjder i London
Det var de första dagarna 1989 och vi hade en kort familjesemester i London. Ett av våra utflyktsmål var St Paul's Cathedral, min favoritbyggnad i staden, fylld av historia.
För vår då tioåriga dotter var det mest lockande att jag hade lovat att ta med henne upp till ovansidan på katedralens stora kupol. För henne var det ett äventyr, för mig en chans att studera den genialiska konstruktion Christopher Wren hade skapat. Som alla insatta vet är det egentligen två kupoler, en inre som man ser infrån kyrkan, fylld av vackra målningar av Sir James Thornhill, och en yttre, den man ser utifrån. Mellan dessa båda finns en vitkalkad tegelkon vars uppgift är att hålla upp tyngden från det lilla tornet överst på kupolen.
När vi sett lite av allt det som fanns på golvnivå i katedralen lämnade vi den gravida hustrun/mamman på en stol i koret och påbörjade uppstigningen. Det är ju bara 100 meter över golvnivå.
Första biten, upp till Whispering Gallery, vid foten av den inre kupolen gick fint. 259 steg uppför en bred trätrappa med lagom höga trappsteg. Enda risken är att bli yr i huvudet när man snurrar runt uppåt.
Efter att ha testat att man verkligen kan viska till varandra på långt avstånd tog vi etapp två, 118 steg upp till foten av den yttre kupolen och Stone Gallery. Färre steg men något jobbigare. Det är en trång stentrappa med relativt höga steg. Men vi kom fram och kunde njuta av utsikten.
Jag visade henne hur Wren bluffat med väggarna. Delar av de ytterväggar man ser när man står utanför katedralen är bara kulisser. De ska ge intryck av att hela katedralen är lika hög som mittsektionen. Och vi tittade på de förgyllda ananaser Wren placerad på tornen. Man kan ju fundera över vad ananaser har att göra på en engelsk katedral.
Så var det bara sista biten, 153 steg upp till Golden Gallery ovanpå den yttre kupolen. Där tog äventyret slut. Etappen utgörs av en metalltrappa som slingrar sig upp i tomrummet mellan den yttre kupolen och tegelkonen. Hela vägen kan man se både uppåt och neråt. Jag fick svindel efter några få steg och meddelade att det var dags att vända. Gissa om dottern var sur och besviken. Själv tyckte jag att det var orättvist att surheten riktades mot mig som varit med 2/3-delar och inte mot hustrun som inte gått ett steg, men ...
I maj samma år var jag tillbaka som guide för en niondeklass på skolan jag arbetade. Givetvis ingick St Paul's i programmet, och givetvis vill de flesta upp i kupolen. Jag följde med upp till Stone Gallery, och där bestämda jag mig: Bära eller brista.
Inför sista etappen placerade jag klassens längsta och stadigaste kille bakom mig och den näst längsta framför. De fick en tydlig order: "Låt mig inte vända."
Det gjorde susen. Jag kom hela vägen upp.
Efter det har jag varit upp i Golden Gallery många gånger, och dottern har fått följa med. Jag vet ju att jag kan och vågar.
Detta är ett utdrag ur min bok "London i mitt hjärta", dår jag kombinerar minnen lagt detta med fakta om London (i detta kapitel till exempel ett avsnitt om Sir Christopher Wren plus lite om katedralen) med en del besökstips. Boken kan köpas direkt från mig. 130 kr inklusive porto.
1 maj-tal
1 maj 2017
Kära vänner,
Jag har en bekännelse att göra
· Jag är politiker.
Och inte bara det
· Jag är en socialdemokratisk politiker
Det är jag för att jag tror på samhället som idé, för att jag vill medverka till att bevara och utveckla det samhällsbygge vi alla är en del av, där vi är ansvariga för att förvalta det arv vi har fått och föra det vidare till kommande generationer.
Margaret Thatcher lär ha sagt att det inte finns något samhälle, bara individer. Jag håller inte med. Vi är alla individer, men tillsammans bildar vi samhället. Var och en på egen hand skulle vi gå under, tillsammans kan vi blomstra.
Samhällsgemenskapen bygger på en gemensam historia. Samhället har vuxit fram genom människors gemensamma arbete. Enskilda individer har gjort stora insatser och kommit med värdefulla bidrag, men utan de många hade dessa insatser och bidrag aldrig kunnat utveckla fullt ut. Även de stora ledarna har varit beroende av de mångas stöd.
Det är viktigt att komma ihåg att det samhälle vi lever i nu har växt fram genom ett ständigt inflöde av influenser utifrån. Sverige har aldrig varit isolerat från omvärlden. Vårt språk och vår kultur har utvecklats i växelverkan med den. Svenskan har lånat en stor del av sin vokabulär från andra språk, som tyska, franska, engelska, turkiska och romani. Och vår kultur likaså. Vad vore våra svenska deckarförfattare utan influenserna från de engelska föregångarna och amerikaner som Ed McBain?
När vi om två månader firar en typisk svenska midsommar bör vi minnas att potatisen har sitt ursprung hos den sydamerikanska urbefolkningen, att midsommarstången kom till oss från Tyskland och att ”Små grodorna” urspungligen är en fransk militärmarsch som engelskmännen omvandlade till en nidvisa om de små grodorna, syftande på fransmännen.
Men historien är ett kontinium. Vi har inte nått någon slutpunkt, vi är satta att föra den vidare. Med Mikael Wiehes ord i ”Rocksamba” från Hoola Bandoola Bands andra skiva ”Vem kan man lita på”:
Har vi tur så tar historien inte slut på länge än
Och det är vi som är legenderna för dom som kommer sen
Men chanserna idag kommer kanske aldrig mer igen ifall vi inte tar dom
Vi har också ett gemensamt ansvar för vår nutid. Var och en står sig själv närmast, men vi är en del av något större. Vårt samhällsbygge och den svenska modellen har sin grund i ett både och-tänkande. Vi har både rättigheter och skyldigheter, rätt att ställa krav, men skyldighet att bidra. För att parafrasera John F Kennedy: ”Fråga gärna vad ditt land kan göra för dig, men först och främst vad du kan göra för ditt land”
Vi socialdemokrater vill skapa trygghet för alla, men den tryggheten bygger på att vi finns där för varandra, att vi både genom egna insatser och genom att betala skatt bidrar till vårt samhälles insatser för att upprätthålla tryggheten.
Vi vill både erbjuda möjligheter för alla att utvecklas, för varje ungdom som fastnar i kriminalitet är ett samhällsmisslyckande och en möjlig framtida talang som går förlorad, och samtidigt markera mot dem som genom kriminalitet ger sig på vårt gemensamma samhälle. Brott ska få konsekvenser för dem som begår dem.
Vår välfärd bygger på arbete. Därför är jag som socialdemokrat stolt över att 200 000 fler har arbete nu än vid det senaste regeringsskiftet och att ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 13 år.
Men vi har mycket att arbeta med.
Klyftorna i samhället har vuxit sig allt för stora.
Det finns ökande klyftor mellan fattiga och rika. Samtidigt som vissa vill sänka minimilönerna kan vi läsa om hur andra har årslöner som överstiger vad en medelinkomsttagare kan arbeta ihop under en livstid. Och den höga lönen räcker tydligen inte. Det krävs bonusar för att få dessa höginkomsttagare att göra sitt arbete ordentligt.
Jag rekommenderar alla att läsa Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok om ”De svenska riskkapitalisterna”, det vill säga om de som satsar andras pengar, ofta pensionfonders och bankers, i till exempel vårdföretag och skolkoncerner, rationaliserar företagen och sedan säljer dem vidare. De riskerar bara i ringa mån sin egen förmögenhet, istället ofta våra pensionspengar.
En av de intervjuade säger, direkt citat: ”Våra löner har aldrig varit särskilt höga, jag tror att min lön aldrig har överstigit 10 miljoner per år.” För en undersköterska tar det drygt 35 år att arbeta ihop den summan. Och förresten glömde han i intervjun att räkna in de utdelningar han fått varje år, utdelningar som ofta varit högre än lönen.
Det här en av orsakerna till att vi socialdemokrater ifrågasätter vinstintressen i välfärden. Våra gemensamma skattepengar ska hellre gå till undersköterskelöner än till så kallade riskkapitalisters jättelöner.
Vi har också klyftor mellan de stora städerna och landsbygden. När vi med all rätt är stolta över att Melleruds Bostäder för första gången på mer än tio år bygger igen, 24 lägenheter, kan vi samtidigt jämföra med hur man i Handens centrum söder om Stockholm nyss byggt om det före detta kommunhuset till 113 lägenheter, håller på med att bygga 250 lägenheter strax intill och är i planeringsstadiet för ett nytt område med än fler lägenhet i närheten.
Men vi ska glädja oss åt den befolkningsökning vi har sett i vår kommun de senaste åren. Den ger oss nya ekonomiska muskler att utveckla vår kommun.
Vi ska också komma ihåg att en del, men långt ifrån hela, av inflyttningen beror på att vi har ställt upp för människor som flytt undan krig och politisk och religiös förföljelse i andra länder och världsdelar. Genom att visa medmänsklighet och generositet har vi inte bara hjälpt dem utan också indirekt oss själva.
Vi har dessutom ett gemensamt ansvar för framtiden. Det är vi som gemensamt skapar den. Som Mikael Wiehe skrev: ”Det är vi som är legenderna för dem som kommer sen”
Vi har många utmaningar:
· Vi måste ytterligare sänka arbetslösheten och få fler i arbete, framför allt nyanlända och ungdomar.
· Vi måste bekämpa brottsligheten som breder ut sig i vissa områden, både genom att ta bort orsakerna till att unga söker sig den banan och att slå ner på dem som hotar vår trygghet.
· Vi måste slå vakt om den öppna värld som har växt fram under decennierna efter andra världskriget, där människor fritt kan röra sig över nationsgränser och där alla har rätt att uttrycka sin åsikt. Vi ser många exempel på hur ledare världen över försöker ta steg tillbaka mot stängda gränser och mindre öppenhet. Storbritannien har beslutat sig för att lämna den europeiska gemenskapen, i Turkiet, Ungern och Ryssland förföljs oliktänkande, i Frankrike har Marine Le Pen kvalificerat sig för den andra omgången i presidentvalet, i USA vill presidenten bygga en gränsmur och stoppa inresande från vissa länder. Även i Sverige växer den högerinriktade nationalismen. Till exempel vill ett av våra riksdagspartier i sitt grundläggande ideologiska program skilja på svenskt medborgarskap och att tillhöra den svenska nationen. Det senare förbehållet de partiet betraktar som ”riktiga svenskar”. Man hör ett eko av Hitlers tankar om en folkgemenskap, som utesluter en rad folkgrupper.
· Vi måste stoppa hotet mot klimatet. Den globala uppvärmningen är ett faktum, som bara en okunnig president kan förneka, och den hotar framtiden för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Avsmältning av isarna i de arktiska områdena kan till exempel leda till att stora delar av Göteborg, Uddevalla och Vänersborg hamnar under vatten.
Därför jag är en socialdemokratisk politiker.
Jag vill vara med att ta ansvar för att vi vidareutvecklar samhällsbygget, vårt gemensamma samhälle och därmed säkrar vår framtid. Jag vill vidareutveckla vår svenska modell, som bygger på samarbete, samförstånd och öppenhet.
Min önskan är att vi blir fler, att många vill göra som jag. Att vara förtroendevald är något av det finaste som finns. Det innebär att man i ett öppet val har fått andras förtroende att företräda dem och arbeta för allas bästa. Det borde vara något för alla att sträva efter och det borde vara ordentlig konkurrens om platserna i våra olika politiska församlingar. Det som hände förra valet borde inte få upprepas, att ett av våra lokala partier några veckor före valet var tvungna att annonsera i Melleruds Nyheter efter kandidater som ville stå på deras lista.
Och om vi dessutom slipper löpsedlar av den typ en kvällstidning satte upp med texten ”Vilket parti ger dig mest i plånboken?” har vi nått en bit på vägen. Politik handlar om en samhällsvision och arbetet för att nå den, inte om att bjuda högst.
Tack.
