ukulelemorfar

Jag läser ganska mycket. Tyvärr inte så mycket skönlitteratur, men en hel del historia, både brittisk och svensk, men framför allt biografier och memoarer. En välskriven biografi är en fröjd, oavsett om den handlar om Gustav Vasa eller Paul Simon. Bäst är den om den inte är auktoriserad, då har författaren större möjlighet att redovisa även baksidorna av huvudpersonen. Ta bara Klas Gustafssons fantastiska serie om svenska ikoner som Monica Z, Tage Danielsson, Beppe Wolgers med flera. Pärlor i min boksamling. Likaså Peter Ames Carlins biografi över Paul Simon, som jag hittade i en billighetsbokhandel i Bournemouth för snart två år sedan.

Självbiografierna och memoarerna är av annat slag. Just nu tar jag mig igenom Eric Idles ”Always Look on the Bright Side of Life”. Han kallar den ”A Sortabiography” och konstaterar i början att eftersom det är han själv som skriver så kommer vi inte att få veta allt om snedsteg och misslyckanden. Men han erkänner lite otrohet och missbruk i alla fall.

Jag har i början på året läst två böcker om Bruce Springsteen, dels biografin ”Bruce” av Peter Ames Carlin, dels bossens egna memoarer ”Born to Run”. Här märks skillnaden mellan en biografi och memoarer tydligt, framför allt i de stycken som behandlar hans relation med E Street Band. Läs både och njut!

När jag gick i pension vid årsskiftet gjorde jag upp med vår lokala annonsfinansierade tidning att börja frilansa för dem. Mitt första långsiktiga uppdrag är att skriva en serie om lokala profiler, en sorts minibiografier. Hittills har jag skrivit tre, varav bara en är publicerad. Jag måste säga att det är ett av de mest stimulerande skrivjobb jag gjort. Alla har varit överlyckliga för att någon vill intervjua dem och låta dem berätta sin livshistoria, och jag får träffa spännande människor som levt rika liv.

Hittills har jag träffat en person som jobbade på den gamla Amerikabåtarna på 1950-talet och sedan var med och byggde ut kärnkraften i Sverige och Finland, en löpare vars distriktsrekord från 1970-talet fortfarande står sig och en som varit inblandad i det mesta som har hänt i vår kommun sedan 1960-talet. Jag känner det som ett privilegium att få lyfta fram deras prestationer i ljuset och jag blir lycklig när de tackar mig för artikeln.

Så biografier och memoarer är både läsning och skrivande för mig, och då och då sktrivetr jag ner något av mina egna minnen. Inte för publicering, men för att minnas och för att lämna till mina barn så småningom.

När man jobbar med Klarspråk, inte radioprogrammet utan principerna för ett språk alla kan förstå, kommer man i kontakt med termen skrytfenor. Det är när man i onödan förlänger ord eller krånglar till dem. Ibland verkar det som vissa använder dessa för att markera att de behärskar lite svårare språk än vi andra, ibland verkar det vara en modenyck att använda en viss term.

Man kan ju fundera vad det är för mening med att skriva målsättning istället för mål, frågeställning istället för fråga, problematik istället för problem, uppstart istället för start, utvecklingsprocess istället för utveckling och så vidare.

Ett sådant modeord som jag retar mig på är byggnation. ”Vi uppför en byggnation på gärdet därborta.” Varför inte ”Det pågår ett bygge” eller ”Vi bygger”? Jag förstår inte varför ordet över huvud taget används. Det verkar bara vara för att markera att bygget är lite märkvärdigare än ett vanligt hus. Men konsultera Svenska Akademiens Ordlista, rikslikaren för språk. Där förklaras byggnations med just bygge.

Än värre blir det när någon konsult klämmer till med att ”vi ska påbörja en byggnationsprocess”. Kanske är det för att motivera ett högt arvode, men det borde räcka med att säga ”vi ska börja bygga”.

Eller vad säger ni?