ukulelemorfar

Var på kulturkonferens i Götet igår. Vi diskuterade bland annat kommunernas roll i kulturen. En av deltagarna hävdade att vi har ett ansvar gentemot de konstnärer (konst = tavlor, musik, balett ...) som inte kan försörja sig på sin konst, ungefär som vissa tycker att staten ska stödja vissa industrier som inte har avsättning för sina varor. En annan att han/hon gärna ordnar en konsert med en jättebra pianist även om det bara kommer tre åhörare.
På morgonen läser jag i tidningarna om den studerade på Konstfack som spelade psykiskt sjuk och fick både polis och vårdapparaten att agera. Sedan hävdade hon att det var en del av ett konstprojekt, hennes examensarbete. Läs Hanne Köllers inlägg i DN på sidan 4. Hon tar in en dimension av detta som är betydligt djupare än de som bara för fram kravet att Konstfack ska betala de 11 800 kr som spektaklet kostade skattebetalarna.
Jag skrev för länge sedan att man kan betala för något på två sätt. Antingen betalar man direkt, t ex i form av en biljett eller att man köper en tavla, eller indirekt, genom skatt eller att man köpa en vara från ett företag som sponsrar. Det gäller fortfarande. Varför anser en konststuderande på Konstfack att skattebetalarna utan vidare ska betala för att hon har fått en galen idé om sitt examensarbete? Varför stoppar ingen lärare på Konstfack henne?
Jag möter hela tiden en attityd i kulturvärlden som menar att det går en skiljelinje mellan kommersialitet och kvalitet? Gör det? Säger vem?
Jag ser istället en tydlig skiljelinje mellan konstnärer (definition ovan) som försörjer sig själva, på publikintäkter och försäljning, och sådana som blir försörjda av samhället eller kulturmecenater. De förra skulle aldrig acceptera att spela inför tre personer.
Det finns en självgodhet inom kulturvärlden, där budskapet är: "Vi är så fina och så betydelsefulla så om inte folk förstår vad vi gör, eller om de inte vill ta del av det, är det deras problem, inte vårt."
Jag säger inte att alla ska bli dansband eller att alla okritiskt ska anpassa sig till rådande moden. Men det vore uppfriskande att se fler konstnärer (inklusive musik och dans osv) fundera över hur de ska nå ut till flera med sin konst. Om jag har ett budskap vill jag ju att folk ska ta del av det. Det kan faktiskt innebära att jag någon gång då och då måste kompromissa lite grann. I varje fall om jag väntar mig att andra ska ställa upp och betala min lön.