Frukost, Al Stewart och SAS
Morgonens mest läsvärda är Anna Larssons kolumn i SvD där hon granskar fenomenet Blondinbella. Läs och fundera.
Det känns lite futtigt att behöva laga frukost själv efter att ha bott på hotell några nätter. Än futtigare att få hålla sig till det gamla vanliga, gröt/flingor, te, juice och macka. Jag saknar en trevlig frukostvärd/värdinna som inleder konversationen med: "How would you like your eggs?" Särskilt eftersom frågan implicerar möjligheten att få mer än ett dylikt. "Two poached eggs, with bacon, a sausage and some baked beans, and a mixture of toast" är den replik jag övat hårt på senaste tiden.
Däremot känns det passande att gå till jobbet i isande vind och snöfall och i Ipod-lurarna ha Al Stewart sjungande om båtarna på "The Murmansk Run". Då känner man att så illa är i alla fall inte vädret.
Al Stewart är en av mina forntida hjältar. Hans "A Small Fruit Song" från tredje albumet (vi talar 1969/1970 nu) fick mig att ansluta mig till beundrarskaran. Och så var han tydligen först i rockhistorien med att sjunga det där ordet som rimmar på suck men som börjar med f på skiva. Det var på hans långa utläggning kring det egna kärlekslivet på andra skivan, "Love Chronicles", även om jag alltid tyckt att "Old Compton Street" var en bättre låt. På den skivan hade han förresten den goda smaken att i princip ha Fairport Convention som kompband, även om de uppträder under "assumed names". Stewart spelade in på CBS och Fairport på Island.
Al Stewart började sin karriär på folkmusikklubbarna, framför allt som Dylantolkarna. Han har berättat hur han kom över Highway 61 Revisited dagarna innan den kom ut i England, och på den officiella utgivningsdagen spelade han på en klubb samtliga låtar från plattan. Sedan delade han lägenhet med bl a Paul Simon en period och hävdar att han lärde sig skriva låtar genom att stå utanför Paul Simons dörr och lyssna när han skrev sina.
(Förresten, har jag inte skrivit om Al Stewart förut? Det känns lite deja vu.)
SAS kräver numera att man betalar för musikinstrument som specialbagage, vilket innebär 200 kr i varje riktning för t ex en gitarr (som bl a jämställs med golfbagar, dykutrustningar, vattenskidor och vapen). Så lockar man med rabatt, bara 170 kr per riktning, om man förhandsbokar sitt specialbagage på nätet. Så jag var inne idag och försökte. Men alas, musikinstrument går inte att boka via nätet, de måste bokas via telefon, och då gäller priset 200 kr. Vad har SAS emot musik? Varför ska en person som vill ta med sig ett jaktgevär till England för att skjuta värnlösa djur få rabatt, medan en som vill ta med sig en gitarr, i och för sig för att utsätta värnlösa folkmusikklubbsbesökare för svenska låtar, inte få det?
Det känns lite futtigt att behöva laga frukost själv efter att ha bott på hotell några nätter. Än futtigare att få hålla sig till det gamla vanliga, gröt/flingor, te, juice och macka. Jag saknar en trevlig frukostvärd/värdinna som inleder konversationen med: "How would you like your eggs?" Särskilt eftersom frågan implicerar möjligheten att få mer än ett dylikt. "Two poached eggs, with bacon, a sausage and some baked beans, and a mixture of toast" är den replik jag övat hårt på senaste tiden.
Däremot känns det passande att gå till jobbet i isande vind och snöfall och i Ipod-lurarna ha Al Stewart sjungande om båtarna på "The Murmansk Run". Då känner man att så illa är i alla fall inte vädret.
Al Stewart är en av mina forntida hjältar. Hans "A Small Fruit Song" från tredje albumet (vi talar 1969/1970 nu) fick mig att ansluta mig till beundrarskaran. Och så var han tydligen först i rockhistorien med att sjunga det där ordet som rimmar på suck men som börjar med f på skiva. Det var på hans långa utläggning kring det egna kärlekslivet på andra skivan, "Love Chronicles", även om jag alltid tyckt att "Old Compton Street" var en bättre låt. På den skivan hade han förresten den goda smaken att i princip ha Fairport Convention som kompband, även om de uppträder under "assumed names". Stewart spelade in på CBS och Fairport på Island.
Al Stewart började sin karriär på folkmusikklubbarna, framför allt som Dylantolkarna. Han har berättat hur han kom över Highway 61 Revisited dagarna innan den kom ut i England, och på den officiella utgivningsdagen spelade han på en klubb samtliga låtar från plattan. Sedan delade han lägenhet med bl a Paul Simon en period och hävdar att han lärde sig skriva låtar genom att stå utanför Paul Simons dörr och lyssna när han skrev sina.
(Förresten, har jag inte skrivit om Al Stewart förut? Det känns lite deja vu.)
SAS kräver numera att man betalar för musikinstrument som specialbagage, vilket innebär 200 kr i varje riktning för t ex en gitarr (som bl a jämställs med golfbagar, dykutrustningar, vattenskidor och vapen). Så lockar man med rabatt, bara 170 kr per riktning, om man förhandsbokar sitt specialbagage på nätet. Så jag var inne idag och försökte. Men alas, musikinstrument går inte att boka via nätet, de måste bokas via telefon, och då gäller priset 200 kr. Vad har SAS emot musik? Varför ska en person som vill ta med sig ett jaktgevär till England för att skjuta värnlösa djur få rabatt, medan en som vill ta med sig en gitarr, i och för sig för att utsätta värnlösa folkmusikklubbsbesökare för svenska låtar, inte få det?
Kommentarer
Trackback
