ukulelemorfar

Har just vaknat och har fortfarande musiken från igår kväll i kroppen, trots att jag efteråt försökte skölja bort den med ett glas vin och lämpliga doser Scali och Father Ted på TV.
Hur man än vänder och vrider på det var Frifot i Mellerud igår en underbar upplevelse. Tre musikanter som osar av spelglädje, och som dessutom i sin tajthet, sin kraftfullhet och sitt sväng slår det mesta som finns i musikvärlden. Inte ens mikrofonproblem i början av konserten rubbade dem det minsta. Istället skämtade de glatt om att ha blivit en ny dokusåpa medan ljudet ordnades upp.
Precis som förra gången Ale Möller var i Mellerud, då med Aly Bain och vad han nu hette, slogs jag hur enkel det egentligen kan vara. Det behövs inga dansare, ingen utstuderad scendekor, inga blinkande lampor, inga fläktar ... Det behövs heller ingen öronproppsframtvingande volym för att få ge det tyngd och sväng. Musiken kan tala för sig själv om den bara ges chansen.
Men självklart är det inte så enkelt. Det krävs många års övning, både individuellt och i grupp, det krävs känsla och lyhördhet, det krävs djup kunskap om och förståelse för det man gör, och då är det väl för många lättare att ta till knepen som döljer musiken, istället för att göra musiken till huvudsaken. Ni kan ju under kvällens TV-sändning ställa er frågan om de som framträder där vågar lita på att den musik de framför kan stå på egna ben.
Tack Ale Möller, Per Gudmundson och Lena Willemark för en fantastisk konsert!


Lena Willemark och Per Gudmundson i samspel.


Ale Möller.