Makt och väder
Så var vintern nästan tillbaka. Igår var det svinkallt om man gick på gatans skuggsida. De gällde att följa den jamla jazzlåtens råd och gå på "The Sunny Side of the Street". Som tur var kom det inte så mycket snö att man behövde skotta.
Men varför ska vädret vela så? Kan det inte bara bestämma sig för att det är vår, och sedan jobba utifrån det?
Blev glatt överraskad när den korta intervju om gitarfestivalen Radio Väst gjorde med mig i måndags igår dök upp i riksradion, och minst två gånger dessutom. Det var "Mitt i musiken" som hade den goda smaken att informera befolkningen om Melleruds gitarrfestival. Jag tackar och bugar.
Jag har inte sett "Grillad" och jag tänker inte göra det. Jag är trött på så kallade komiker vars främsta inriktning är att vara elaka mot andra. Tänk er tanken att någon klass i vårt avlånga land skulle få för sig att leka grillad på roliga timmen, eller på en klassfest. Vilka protester det skulle bli. Men att ge dem en förebild för att göra det på bästa TV-tid går bra.
I många gäng fins en "rå men hjärtlig"-stämning. Ibland är den äkta, där de uttalade förolämpningarna för medlemmarna är beviset för att vi har så god stämning att vi kan vara råa mot varandra utan att någon tar illa upp. Man skrattar tillsammans år det som sägs. I andra gäng är den en dold mobbning, där man skrattar åt den som utsätts. Och för en utomstående är det omöjligt at skilja på vad som är vad, ibland för medlemmarna i gänget också. Jag undrar hur många som tar illa upp, men som sväljer bara för att få vara med i gänget.
Mobbning är, enligt definitionen, en fråga om att utöva makt. Den som mobbar har makt över den som mobbas. Och våra så kallade komiker är i detta fall makthavare. När en komiker väljer ut ett offer i publiken och med nedsättande ord får publiken att skratta åt den utvalda är det fråga om mobbning, om det inte sker på ett kärleksfullt sätt.
"Roasting" är mobbning i TV-format!
Sedan finns det de som gör det med finness. Jag var själv för något år sedan "utsatt" för Sally, dvs Maria Lundqvist drog upp mig på scen (sitt aldrig på första bänkraden när hon härjar), men jag måste säga att jag hade det lika roligt som publiken. Dessutom hade Maria den fantastiskt goda smaken att stå vid ingången efter pausen och personligen tacka alla oss som hade blivit indragna i showen och försäkra sig om att vi inte hade tagit illa upp. Det värmde.
Men varför ska vädret vela så? Kan det inte bara bestämma sig för att det är vår, och sedan jobba utifrån det?
Blev glatt överraskad när den korta intervju om gitarfestivalen Radio Väst gjorde med mig i måndags igår dök upp i riksradion, och minst två gånger dessutom. Det var "Mitt i musiken" som hade den goda smaken att informera befolkningen om Melleruds gitarrfestival. Jag tackar och bugar.
Jag har inte sett "Grillad" och jag tänker inte göra det. Jag är trött på så kallade komiker vars främsta inriktning är att vara elaka mot andra. Tänk er tanken att någon klass i vårt avlånga land skulle få för sig att leka grillad på roliga timmen, eller på en klassfest. Vilka protester det skulle bli. Men att ge dem en förebild för att göra det på bästa TV-tid går bra.
I många gäng fins en "rå men hjärtlig"-stämning. Ibland är den äkta, där de uttalade förolämpningarna för medlemmarna är beviset för att vi har så god stämning att vi kan vara råa mot varandra utan att någon tar illa upp. Man skrattar tillsammans år det som sägs. I andra gäng är den en dold mobbning, där man skrattar åt den som utsätts. Och för en utomstående är det omöjligt at skilja på vad som är vad, ibland för medlemmarna i gänget också. Jag undrar hur många som tar illa upp, men som sväljer bara för att få vara med i gänget.
Mobbning är, enligt definitionen, en fråga om att utöva makt. Den som mobbar har makt över den som mobbas. Och våra så kallade komiker är i detta fall makthavare. När en komiker väljer ut ett offer i publiken och med nedsättande ord får publiken att skratta åt den utvalda är det fråga om mobbning, om det inte sker på ett kärleksfullt sätt.
"Roasting" är mobbning i TV-format!
Sedan finns det de som gör det med finness. Jag var själv för något år sedan "utsatt" för Sally, dvs Maria Lundqvist drog upp mig på scen (sitt aldrig på första bänkraden när hon härjar), men jag måste säga att jag hade det lika roligt som publiken. Dessutom hade Maria den fantastiskt goda smaken att stå vid ingången efter pausen och personligen tacka alla oss som hade blivit indragna i showen och försäkra sig om att vi inte hade tagit illa upp. Det värmde.
Kommentarer
Trackback
