ukulelemorfar

Så var Sverige inte längre världsmästare i innebandy. Då får vi väl hitta på någon ny sport som vi kan sedan kan bli bäst i tills de andra lär sig hur man utför den.

På vägen till Göteborg lyssnade vi på ett antal julskivor i bilen. Kom att tänka på att det spår på Peter Jöbacks nya version av sin julskiva där han sjunger duett med sångaren i Eldkvarn måste kuna kallas sång i Plura-lis.

Vi bodde på Park Avenue i Göteborg. Det är inte så att vi söker lyxen (som badrock och tofflor till låns i badrummet), men det var det enda på gångavstånd från Konserthuset som hade lediga rum när jag bokade. Inte så konstigt, de säger sig ha mer än 300 rum, varav 45 sviter, dock finns det ingen info om sviter av vad.
I källaren ligger puben Bishops Arms, där vi genom att sitta vid ett bord för åtta personer under en timme träffade en massa trevligt folk. På Bishops Arms bör man, för att ta del av hela ölsortimentet, vara svensktalande. På hotellet fanns reklamlappar som talade om att de har 27 fatöl, men i den engelska översättningen står det att de har "25 draught beers". Undra vilka två som inte är tillgängliga för engelskspråkiga.
Så kan jag konstatera att jag inte bara har stått på scen med Maria Lundqvist, jag har åkt hiss med henne också.

"Jul i folkton" är lika bra som konsert som den är som CD, fast med helt andra låtar. Men det är lite folkmusikens supergrupp över det hela. Vad sägs om Ale Möller, Lena Willermark, Roger Tallroth, Sofia Karlsson, Esbjörn Hazelius, Lisa Rydberg och Olle Linder på scen samtidigt? Dömt att lyckas.
På 1970-talet lanserade Oscar Hedlund skillnaden mellan musiker och musikant. Man kan vara musiker utan att vara musikant, men inte tvärtom. En musikant kan sitt hantverk, men det är mer än så, han utstrålar spelglädje, han är nyfiken på sin och andras musik och han tar risker i musiken. En musikant är altid lite oförutsägbar.
Med den definitionen måste Ale Möller vara en världens främsta musikanter. Jag vet ingen som så ledigt kastar sig mellan musikstilar och som t o m kan förvandla "Ser du stjärnan i det blå" till ett stycke folkmusik. Parallellt så kastar han sig mellan instrumenten. Jag slutade räkna efter sju olika, varav ett är ett jag inte kan namnet på. Och så har vi humorn. Hans släng åt  "Bonde söker fru" var härlig. Likaså hans passning åt alla de julshower som åker runt och serverar folk låtar de redan kan utantill. Ale försäkrade att i den här julkonserten spelar de bara musik de själva gillar.
Och vad ska man säga om Olle Linder. Superb både på kontrabas och slagverk. Hans tamburinsolo måste få många trummisar at ångra att de har lagt ner pengar på ett helt trumset. Varför släpa på allt detta när det räcker med en tamburin?

Men min verkliga stjärna i showen var fiolinissan (och sångerskan) Lisa Rydberg. Jag blev bildligt talat knockad av henne redan när hon var här i Mellerud med Sofia Karlsson för drygt ett år sedan. Förutom en underbar ton i fiolen ser hon alltid ut att vara 100 %-igt fångad av den musik hon framför. När hon sluter ögonen och vickar på höften i takt med musiken får man den där känslan att här är en person som älskar sitt jobb. Den känslan bär långt ut i salongen. Det är omöjligt att släppa henne med blicken, även om det är någon annan som för tillfället är menad att vara centralfigur på scenen. Tänk om vi kunde locka henne till vår spelmansstämma i höst.