ukulelemorfar

Det verkar som vi har ett stort behov av trygghet i vår snabbt föränderliga värld. Det tycks som vi letar efter välbekanta fenomen att klamra oss fast vid när allt annat byts ut och utvecklas.
Svensktoppen är ett sådant exempel. Det görs massor av bra ny musik i det här landet, men mellan halv elva och tolv på söndagarna är allt som förut, samma låtar vecka efter vecka, månad efter månad, och i ett fall år efter år.
Dansbandskampen har tagit upp kampen med Svensktoppen om trygghet. Samma band vinner vecka efter vecka. Det välbekanta och trygghetsskapande premieras. (Förresten spelade Scotts sångare på min dotters första bröllop. Avdelning "Jag mötte Lassie".)

Och i TV-tablåerna återkommer samma program år efter år. På Spåret är ett av dem, och jag ser det som ett sundhetstecken att Oldsberg och Hellberg varje fredag lockar betydligt fler tittare än Idol.
Kalla mig trygghetsnarkoman, men jag missar aldrig På Spåret. Det är något visst med frågesporter där man bara tävlar om äran, och där de som sitter i burarna ger en själv en sportslig chans att visa sig duktig inför de andra i vardagsrummet. Jag vill inte skryta, men jag knäckte både Trollhättan (har nog kört för mycket på E45) och Trondheim före dem igår. Och jag visste att Lilla Edet ligger 2 mil söder om Trollhättan. Men jag fick ge mig på tredje resmålet. Jaså, var det Han? Oj! (Ber om ursäkt för den.)
Och visst har väl På Spåret husbandet med landets snyggaste trummis, eller?

Två små funderingar bara:
Man kanske borde kräva någon form av geografiska kunskaper och allmänbildning hos de medverkande. En av de fyra igår suddade definitivt ut mina fördomar om dumma blondiner.
Hur kan man göra ett inslag med en massa frågor om Trollhättan utan att ha med Jessica? Vilken besvikelse. (Och för er som säger "Vilken Jessica" hänvisar jag som vanligt till mina tidigare bloggar.)