Deppighetens mästare
Kom på att det jag skrev om Volvo igår också gäller SAAB. Saablar att jag inte tänkte på det då.
Dagens Nyheter lyckas idag med konststycket att skriva en helsida om platser med anknytning till Robert Burns, utan att få med orten Alloway där den skotske nationalpoeten föddes, och som förutom huset där han föddes (nu museum) också innehåller en attraktion baserad på hans mest lästa dikt, "Tam O'Shanter".
Vem Burns var? Jag säger bara "Auld lang Syne" och "My Love Is Like A Red Red Rose".
Vad jag tycker om lärarutbildningsutredningens förslag får ni läsa på min andra, nystartade blogg, "http://nyttomskola.blogg.se".
Så det där med deppighet. Satt på en pub i Stockholm i måndags med en kollega och diskuterade ämnet. Vi har ett gemensamt skäl till deppighet. Kom att tänka på Richard Thompson. Vem kan tävla med honom när det gäller att skriva fullkomligt nattsvarta sånger, totalt befriade från allt hopp och all framtidstro?
På första skivan med Linda (I Want To See the Bright Lights Tonight) finns "End of the Rainbow" som börjar "I feel for you you little horror safe at your mother's breast". RT sjunger om att han ska vara juste och berätta för den nyfödda vad som väntar i världen. "There is nothing at the end of the rainbow, nothing to grow up for anymore". Tala om desillusion.
Eller den smeksamma valsen som förkunnar att "Waltzing is for dreamers and losers in love" med den underbara raden "Miss I don't know you, but can't we pretend, that we care for each other until the band reach the end".
Men svartast av dem alla är slutspåret på CD:n Mirror Blue, "Taking My Business Elsewhere" där berättaren sitter på en bar som snart ska stänga och bittert konstaterar att hon inte kom som hon lovat.
När man är riktigt nere kan man alltid sätta på Richard Thompson och konstatera att det finns nog de som har det värre.
Hur samma man kan ha skrivit "Dear Janet Jackson", med den odödliga raden "Kids are such a joy, just go and ask your brother" och "My Daddy Is A Mummy" (nej det handlar inte om en transvestit, tänk en gång till) är en gåta.
Dagens Nyheter lyckas idag med konststycket att skriva en helsida om platser med anknytning till Robert Burns, utan att få med orten Alloway där den skotske nationalpoeten föddes, och som förutom huset där han föddes (nu museum) också innehåller en attraktion baserad på hans mest lästa dikt, "Tam O'Shanter".
Vem Burns var? Jag säger bara "Auld lang Syne" och "My Love Is Like A Red Red Rose".
Vad jag tycker om lärarutbildningsutredningens förslag får ni läsa på min andra, nystartade blogg, "http://nyttomskola.blogg.se".
Så det där med deppighet. Satt på en pub i Stockholm i måndags med en kollega och diskuterade ämnet. Vi har ett gemensamt skäl till deppighet. Kom att tänka på Richard Thompson. Vem kan tävla med honom när det gäller att skriva fullkomligt nattsvarta sånger, totalt befriade från allt hopp och all framtidstro?
På första skivan med Linda (I Want To See the Bright Lights Tonight) finns "End of the Rainbow" som börjar "I feel for you you little horror safe at your mother's breast". RT sjunger om att han ska vara juste och berätta för den nyfödda vad som väntar i världen. "There is nothing at the end of the rainbow, nothing to grow up for anymore". Tala om desillusion.
Eller den smeksamma valsen som förkunnar att "Waltzing is for dreamers and losers in love" med den underbara raden "Miss I don't know you, but can't we pretend, that we care for each other until the band reach the end".
Men svartast av dem alla är slutspåret på CD:n Mirror Blue, "Taking My Business Elsewhere" där berättaren sitter på en bar som snart ska stänga och bittert konstaterar att hon inte kom som hon lovat.
När man är riktigt nere kan man alltid sätta på Richard Thompson och konstatera att det finns nog de som har det värre.
Hur samma man kan ha skrivit "Dear Janet Jackson", med den odödliga raden "Kids are such a joy, just go and ask your brother" och "My Daddy Is A Mummy" (nej det handlar inte om en transvestit, tänk en gång till) är en gåta.
Kommentarer
Postat av: ullabritt
Jag har aldrig hört My Daddy is a Mummy. Kan han mena att hans farsa är konserverad på något vis, tro?
Såg att du just lagt 66 inlägg i din blogg. Suck...jag kommer aldrig att komma ikapp dig, om du inte blir allvarligt indisponerad några veckor. Jag la mitt 40:e i morse. Men tro för all del inte att jag önskar dig något ont, inte alls, det var ett krasst konstaterande att jag är ohjälpligt distanserad. Fortsätt blogga du. Alltid kul att läsa!
Ses på lördag.
Ullabritt
Trackback
