Litteratur och TV
En av morgontidningarna slog i morse larm om att utlåningen av skönlitteratur på biblioteken minskar. Den ökande bokförsäljning anses vara en orsak. Och det är klart som författare blir jag gladare om folk köper mina böcker än om de lånar dem. Försäljningsroyalties är bra inkomster, medan den årliga biblioteksersättningen efter sociala avgifter och skatt kanske räcker till några flaskor vin.
I artikeln påstås också att vi läser allt kortare stunder. Vårt läsande sker i första hand under långresor, något som stämmer helt på mig. På vägen till Köpenhamn för någon vecka sedan slukade jag Benny Haags bok som är blandning av självbiografi och uppgörelse med massmedias förljugenhet när det gäller alkohol. Jag blev inte nykterist av läsandet, men boken utmanar verkligen ens tänkande.
Jag är dock lite frågande inför att skönlitteraturen alltid anses lite förmer än andra böcker. (Skriver en som publicerat en skönlitterär bok och massor av faktaböcker.) Ärligt talat är jag mer fascinerad av goda historiska böcker, som rätt skrivna kan gripa tag i en. Mitt favoritexempel är John Pebbles "Culloden", om slutet på det sista stora skotska upproret. Den är omöjlig att lägga ifrån sig när man väl börjar. Den lär ha varit inspirationskällan bakom Peter Englunds "Poltava".
Eller varför inte en välskriven biografi. Just nu njuter jag mig genom Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson, en bok som är så mycket mer än bara just det. Men den går inte att sträckläsa. Den ska avnjutas några sidor i taget.
Det kanske var min masochistiska sida som fick mig att titta på "Singing Bee" på TV3 igår kväll. TV-tablåerna dräller ju av musiktävlingar nu för tiden, ibland med folk som kan sjunga, ibland med sådana som inte kan. "Singing Bee" tillhör de senare.
I och för sig är tävlingsidén ganska rolig, och som tittare kan man i soffan med viss framgång tävla mot dem i rutan. Men formen för det hela ...
Programledaren förkunnar att det här är en musiktävling även för dem som är tondöva, eftersom det bara gäller att komma ihåg texter. Trots det sjunger en del av de deltagande riktigt bra. Men bandets sångare verkar ha valts ut för att inte ge mindre sångduktiga tävlande mindrevärdeskomplex.
Och varför har man placerat ut dansare bland publiken. På små bord står de och skakar, kanske av köld p g a bristfällig klädsel. Tilltaget för tankarna till TV-klassikern Partaj. Men där var bordsdansarna mer motiverade. Här handlar tävlingen om låtarnas texter, vad har dansarna med dem att göra? Men det kanske är en drive för att minska arbetslösheten bland dansarskrået i Sverige. Eller en avsiktlig åtgärd för att distrahera de manliga tävlande.
I artikeln påstås också att vi läser allt kortare stunder. Vårt läsande sker i första hand under långresor, något som stämmer helt på mig. På vägen till Köpenhamn för någon vecka sedan slukade jag Benny Haags bok som är blandning av självbiografi och uppgörelse med massmedias förljugenhet när det gäller alkohol. Jag blev inte nykterist av läsandet, men boken utmanar verkligen ens tänkande.
Jag är dock lite frågande inför att skönlitteraturen alltid anses lite förmer än andra böcker. (Skriver en som publicerat en skönlitterär bok och massor av faktaböcker.) Ärligt talat är jag mer fascinerad av goda historiska böcker, som rätt skrivna kan gripa tag i en. Mitt favoritexempel är John Pebbles "Culloden", om slutet på det sista stora skotska upproret. Den är omöjlig att lägga ifrån sig när man väl börjar. Den lär ha varit inspirationskällan bakom Peter Englunds "Poltava".
Eller varför inte en välskriven biografi. Just nu njuter jag mig genom Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson, en bok som är så mycket mer än bara just det. Men den går inte att sträckläsa. Den ska avnjutas några sidor i taget.
Det kanske var min masochistiska sida som fick mig att titta på "Singing Bee" på TV3 igår kväll. TV-tablåerna dräller ju av musiktävlingar nu för tiden, ibland med folk som kan sjunga, ibland med sådana som inte kan. "Singing Bee" tillhör de senare.
I och för sig är tävlingsidén ganska rolig, och som tittare kan man i soffan med viss framgång tävla mot dem i rutan. Men formen för det hela ...
Programledaren förkunnar att det här är en musiktävling även för dem som är tondöva, eftersom det bara gäller att komma ihåg texter. Trots det sjunger en del av de deltagande riktigt bra. Men bandets sångare verkar ha valts ut för att inte ge mindre sångduktiga tävlande mindrevärdeskomplex.
Och varför har man placerat ut dansare bland publiken. På små bord står de och skakar, kanske av köld p g a bristfällig klädsel. Tilltaget för tankarna till TV-klassikern Partaj. Men där var bordsdansarna mer motiverade. Här handlar tävlingen om låtarnas texter, vad har dansarna med dem att göra? Men det kanske är en drive för att minska arbetslösheten bland dansarskrået i Sverige. Eller en avsiktlig åtgärd för att distrahera de manliga tävlande.
Kommentarer
Postat av: Ullabritt Larsson
Har faktiskt också funderat över vad alla dansare egentligen har för uppgift i sångtävlingar, typ Melodifestivalen. Är ingen vän av programmet som sådant, men tittar ibland, lite här och där, för att inte verka helt insnöad när mina elever diskuterar låtarna.
Jag har kommit fram till att dansarna troligen finns där för att dra publikens/tittarnas uppmärksamhet från texterna, så att ingen märker att årets låtar bara är trista varianter av förra årets, och året före det, och...så vidare.
Gillar verkligen din blogg, Lasse. Jag loggar in här direkt på morgonen för att se om det kommit något nytt. Att få börja dagen med ett skratt eller stort leende är aldrig fel.
Ullabritt
Trackback
